Författare Ämne: Brev till dig som är kyrkskadad - Du är inte ensam  (läst 10500 gånger)

0 medlemmar och 1 gäst tittar på detta ämne.

Utloggad admin

  • Administrator
  • Jr. Member
  • *****
  • Antal inlägg: 53
    • Visa profil
    • URBRA Urmakeri och Uttryck - hemsida
Brev till dig som är kyrkskadad - Du är inte ensam
« skrivet: april 29, 2018, 18:35:18 »
Brev till dig som är kyrkskadad 26/4-2018
Du är inte ensam


Pekfingret i ryggen. Jag tvingades till kyrkan och till platser och göromål som jag inte ville. De tog ifrån mig min vilja och tillät mig inte att känna sorg, vrede och oro. Endast glädjen var tillåten.
Det var också så att alla andra känslor än glädjen visade att man var långt ifrån Gud enligt dem. Men det tror jag inte på längre. Alla känslor behöver få komma till uttryck.
Jag tror att om det inte får det så kommer man långt ifrån sig själv och eftersom jag tror att Gud bor i vår själs centrum så kan vi nog känna oss långt från Gud om vi inte tillåter oss att vara ledsna, arga och oroliga när vi har fog för det.
Om endast glädjen är tillåten så försvinner den. Ingen kan pressas att vara lycklig, endast genom att få känna det man känner kan man vara den man är och då får glädjen utrymme. Så tror jag.
Du behöver inte tycka som jag. Vi är individer och även om du som jag är kyrkskadad så bör man nog aldrig jämföra uppväxter. Kanske gör man det för att man gärna vill känna gemenskap till varje pris när man upplevt utanförskap.
Att vara kyrkskadad handlar om så mycket mer än att dela liknande erfarenheter för våra erfarenheter kan skilja sig markant från varandra så det kanske inte är det som är det viktiga, det viktiga med att möta andra kyrkskadade är nog att känna att man inte är ensam.

Du kom hit till världen. Till föräldrar som du inte hade valt. Du fick möta deras verklighet och gjorde den till din, men så började din egen vilja växa. Kanske fick du som jag veta att din vilja stod i skogen och växte men där växer det ju så det knakar så lyssna nu inåt till vad den lilla flickan eller pojken inom dig har att berätta för dig om livet.
Du kanske tappade bort dig själv när du mötte auktoritära människor som inte lyssnade på dig och inte tillät dig att vara orolig, arg och ledsen när du hade fog för det. Men det är inte försent för att lära känna dig själv, vem du är och vad du såras av och vill här i livet.

Det kanske mest framträdande inom kyrkan är just detta med rädslan.
Rädslan har en funktion. För rädda människor kan man styra och rädda människor vågar inte berätta om vad de varit med om.
Karin Boye skrev att det är tilliten som skapar världen, hon hade så rätt. Har ofta tänkt på det därför att jag saknade tillit under min uppväxt. I kyrkan fick jag tvärtemot lära mig att vara misstänksam och ifrågasätta om jag var tillräckligt bra, duktig och ren. Man skulle vara redo när Jesus skulle komma tillbaka och då var man tvungen att ha koll på om man var det. Man dög alltså inte som man var.
Jag lärde mig att det måste vara något fel på mig och att jag måste hitta det och rätta till det innan det var försent.
Jag lärde mig att döden var hotfull, både själva dödsögonblicket och det som kommer efter eftersom de skrämde människor med helvetet om man inte var redo.
Först på senare tid har jag kunnat ta till mig att dödsögonblicket sällan är otäckt, att man inte tappar andan utan att man helt enkelt slutar andas. Man säger ju ofta att hon/han somnat in. Så stilla är ofta döden.
Och vad ska man säga om helvetet, vad är det för ondskefulla människor som hittat på det? Vad har det med det kristna kärleksbudskapet att göra?
Varför är auktoritära förespråkare för kristendomen överhuvudtaget så fokuserade på ondskan, man skulle kunna tro att de tror på djävulen och inte på Gud. Fokus borde ligga på kärleken och tilliten framförallt. Men det är inte min erfarenhet att det gör det i kyrkan.

Det är inte lätt att växa upp i en pingstförsamling sa en person till mig som själv vuxit upp i en pingstförsamling och alltjämt var medlem där. Hon sa att jag förstår precis hur du känner. Det var en person som jag inte förväntade mig skulle säga det. En person som sett mig växa upp och som varit allt annat än kritisk till Pingstkyrkan.
Det betyder så mycket för mig att hon sa det. Hon blev som ett vittne till vad jag varit med om.
Jag kan egentligen inte med ord beskriva den känslan som jag kände när hon sa så men det har att göra med att inte vara ensam om sina upplevelser. Dels att hon kunde känna igen sig i mina upplevelser men också att hon hade sett mig genom livet och förstått vad jag plågats av därför att hon själv plågats av kyrkan.
Det var bara några få ord men de betyder så oerhört mycket för mig.
När jag har mina mörkaste stunder så tänker jag att det bara är fel på mig och att det är därför jag reagerat på kyrkan därför blev det så viktigt för mig att hon sa att hon förstod för hon hade också vuxit upp i en pingstförsamling och liksom jag plågats genom livet på grund av det.
Jag var inte ensam.
Det är också därför jag vill skapa dessa samtalsgrupper för när man inte har någon som kan säga att jag känner likadant så kan man tro att det är fel på en som person och det är väldigt svårt att leva med sådana tankar. Det är så viktigt att få veta att man inte är ensam.

Du är inte ensam. De tog kanske din glädje över livet men de kan aldrig ta ifrån dig dina erfarenheter och dem kan du dela med andra som liksom du skadats av kyrkan. Tillsammans kan vi känna oss starka när vi delar våra erfarenheter med varandra för då vet vi att vi inte är ensamma.
Min erfarenhet är att auktoritära människor inom kyrkan tystar kritiska röster inom kyrkan med tystnaden för de vet att människan inte vill vara ensam. Så kyrkskadades röster hörs inte, det är så få som vågar prata och berätta vad de varit med om för de har blivit skrämda genom tystnaden.
Till dig som kämpar med ångest på grund av kyrkan vill jag säga att Du ska minnas att de som tystat dig genom att bemöta dig med tystnad har haft en avsikt med det och det är för att de inte vill att du ska berätta vad du varit med om i kyrkan för då skulle de råka illa ut.
Mycket av det som sker inom kyrkan är nästintill kriminellt och ibland så är det kriminellt så det är viktigt att du som farit illa eller far illa av kyrkan börjar berätta. Det finns många som liksom du lider i tysthet.
Gör din röst hörd, du behöver det för din egen skull och det finns många som behöver få höra att de inte är ensamma.
Skriv gärna till mig om du vill.
Adress
Stora Hjortaröd 910
268 68 Röstånga
eller e-post
anna-carin@urbra.se

Varma hälsningar
Anna-Carin Jansson Rapp den 26 april 2018
« Senast ändrad: juni 29, 2023, 09:41:08 av admin »