Författare Ämne: Tystnadskulturen i kyrkan och samhället  (läst 824 gånger)

Utloggad admin

  • Administrator
  • Jr. Member
  • *****
  • Antal inlägg: 54
    • Visa profil
    • URBRA Urmakeri - hemsida
Tystnadskulturen i kyrkan och samhället
« skrivet: september 07, 2017, 11:35:17 »
Med tystnad tystas människor

Med tystnad tystas människor.
Det är min erfarenhet. Jag har själv upplevt det. Andra människor som styr genom tystnad.
Att inte bemöta, att inte möta en annan människa. Att inte se och lyssna kan få ödesdigra konsekvenser. Kan vara skadligt för din närstående.
En del gör det medvetet, andra omedvetet. Tystar människor genom tystnad.

Såg en fantastiskt bra film i veckan. Lånade den från biblioteket. Den heter De andras liv.
Den handlar om vikten av att uttrycka sig om det man blivit utsatt för.
I denna film handlar det om politiskt förtryck där man skrämmer människor till tystnad.
Det som jag reagerade starkast på var något som en av förtryckarna sa. Han pratade om att ett sätt att tysta människor är att isolera dem, att inte tala med dem.
Denna metod återfinns dessvärre inte bara i samhällen av politiskt förtryck utan även mellan närstående. För vem vill inte bli älskad om det så innebär att offra sin själ och vara tyst om sådant som behöver sägas rakt ut?
Men är det värt det?
Är det värt att offra sin själ och vara tyst om sådant som behöver sägas rakt ut bara för att få vara med, accepterad, tolererad.
För det handlar ju inte alls om respekt när människor som står oss nära bemöter oss med tystnad när vi ber om att få kontakt. Det är än mer grymt när vi faktiskt bett om att få kontakt, bett om att bli sedda och lyssnade till.

När vi uttryckt oss för döva öron, för öron som inte vill höra.
När vi uttryckt oss för blinda ögon, för blinda ögon som inte vill se.
När vi gjort det mycket, mycket länge då måste vi vända vår inriktning åt ett annat håll.
Då måste vi vända oss till dem som vill höra och som vill se.

Det finns många som inte vill se och inte vill höra.
En gestalt i historien uttryckte det ungefär så här: ”Hör, du som har öron att höra med. Se, du som har ögon att se med.” Han, Jesus, visste säkert att det sannerligen inte är självklart att människor lyssnar bara för att de har öron, eller ser bara för att de har ögon.
Det kan gå hela liv där närstående varken hör eller ser varann och det är oändligt sorgligt.

Men när människor i din närhet vet om att du lider av deras tystnad och ändå bemöter dig med tystnad så är det dags att sluta kämpa för deras uppmärksamhet. De har med detta visat att de antingen inte är intresserade av kontakt och/eller använder det för att styra dig och få dig ur balans.
Kanske är de rädda för att du ska uttrycka dig om saker som de inte vill ta i, inte vill kännas vid.

Filmen jag såg handlade just om detta. Att de politiska förtryckarna bemötte konstnärerna som uttryckte sig i ord och måleri etc med tystnad och tystnaden räckte för att konstnärerna efter en tids isolering skulle sluta uttrycka sig och de blev då inte farliga för de styrande i samhället.
Jag tänkte då att jag kände igen detta. Jag har själv upplevt det bland annat ifrån kyrkliga sammanhang. Kristna som genom sin tystnad fått mig att tystna, fått mig att känna mig osynlig och värdelös.
De lyckades i många år, men nu har jag börjat tala och skriva och jag ska fortsätta med det och jag har mycket att säga och berätta. För jag har varit innanför ”kyrkomuren” och vet en hel del om det ruttna sätt många där har mot andra och det ruttnaste och mest omänskliga är nog faktiskt deras tystnad för den är så oantastbar.
Men jag har funnit att denna oantastbarhet är skenbar. För tystnad går också att peka på och när man bemöts av tystnad när man bett om seende ögon och lyssnande öron då är det inte något kristet kärleksbudskap som dessa människor kan sägas stå för, det är så långt ifrån kärlek som man överhuvudtaget kan komma.

Jag har förstått att deras tystnad är till för att tysta mig och nu när jag förstått det så kan inget hindra mig från att tala.
Det finns mycket som döljs i religionens namn och kristendomen har en hel del att stå tillsvars för. Det vet jag av egen erfarenhet.
Det är skrämmande och det tål att sägas hur många gånger som helst att man ska uttrycka sig och inte vara rädd för att göra det om man känner sig illa bemött såväl i kyrkliga som världsliga sammanhang.
Stå upp för sig själv! Det är viktigare än vi tror.

Livet är ditt och det är nu du har ordet. Ta det, låt ingenting tysta dig och när du bemöts av tystnad så vänd dig mot ett annat håll, vänd dig till människor som har öron att höra med och ögon att se med. De väntar på dig!

Anna-Carin Jansson Rapp text skriven den 19 mars 2013

Vad är dina erfarenheter kring detta med tystnadskulturen i kyrka och samhälle. Hur har det påverkat dig?