Författare Ämne: Det glömda barnet i religiösa miljöer  (läst 798 gånger)

Utloggad admin

  • Administrator
  • Jr. Member
  • *****
  • Antal inlägg: 54
    • Visa profil
    • URBRA Urmakeri - hemsida
Det glömda barnet i religiösa miljöer
« skrivet: september 07, 2017, 12:12:27 »
Det glömda barnet
Hur påverkas barnen och ungdomarna i religiösa miljöer?

Som uppväxt i en frireligiös miljö är min erfarenhet främst därifrån men från tonåren fick jag även erfarenhet av det som då kallades statskyrkan men som idag också är en frikyrka.
Jag vill tala lite om det glömda barnet.
För det är ofta barnen och ungdomarna som skadas allvarligast i sådana stängda miljöer.
Frikyrkor har sektliknande inslag, i mina religionsvetenskapliga studier på universitetet talade man faktiskt om att frikyrkor är sekter då det innehåller ett exkluderande förhållningssätt, vi och dom utanför kyrkan och ett inkluderande förhållningssätt med kriterier som man ska uppfylla för att vara kristen, däribland dop i vatten, dop i anden, förbud mot sex innan äktenskap och alla dessa icke nedskrivna regler som färgar en församling där man ofta har fullständig koll på sin nästa.
Jag växte upp i Pingstkyrkan, en erfarenhet som jag många gånger önskat att jag hade varit utan men som jag vid möten med människor förstått kan ge mig en djup förståelse för andra som lidit på grund av sin uppväxt i sådana miljöer. Då är den erfarenheten ovärderlig.

Barn och ungdomar som växer upp i frireligiösa miljöer och då talar jag utifrån egen erfarenhet får ofta lida under skam och skuldkänslor som de inte behöver bära på. Pastorer och präster med maktanspråk och en förmåga att manipulera människor sänder ut budskap om människans otillräcklighet och ondska, de påtalar gång på gång hur dålig människan är och hur ovärdig hon är, hur smutsig och oren hon är och full av synd.
Alla dessa negativa bilder av människan matas gång på gång ut över församlingen i en frikyrka och det är enligt min erfarenhet från olika frikykor ett genomgående tema.
Samtidigt erbjuder pastorn eller prästen syndernas förlåtelse. Pastorn eller prästen sitter alltså inne med räddningen, passande nog tar denne upp detta efter att ha skrämt slag på sin församling och församlingen kan till och med uppleva det som att pastorn eller prästen är en hjälte. Många pastorer och präster blir upphöjda med superlativer. De benämns ju också såsom Guds representanter på jorden. Som sådana kan man ju tycka att de ska bära det ansvar som kommer av att vara Guds representant på jorden men ingalunda.

Det finns människor som inte orkar bära sådana tunga ok som läggs på från pastorer, präster, äldstebröder och andra auktoritära personer inom församlingar och det kan få ödesdigra konsekvenser i form av djupa depressioner och till och med självmord.
Jag undrar om självmord uppkom när religiösa bruk kom in i historien eller om det fanns även innan? Det är en fråga som tål att tänkas på en bra stund.
När det gäller barn och ungdomar så kan man aldrig vara nog försiktig när det gäller vad de utsätts för och det som barn och ungdomar utsätts för i frikyrkor och dylikt borde inte få förekomma. Som barn och som ungdom ska man inte behöva ta ställning till trosåskådningsfrågor och tvingas in i något som man inte själv har valt och hur svårt är det inte för ett barn eller en ungdom att gå en annan väg än föräldrarnas.

Som ung var jag mycket kritisk till de svavelosande domedagspredikningarna från predikstolen, men samtidigt gick de rakt in i hjärtat, rakt in i själen och jag trodde då att min kritiska hållning berodde på att djävulen påverkade mig att vara kritisk.
Det kanske kan verka underligt att man kan tänka så men denna tanke bottnade i det budskap som kom från predikstolen, djävulen försökte alltid enligt pastorerna att få människor att tvivla och vara kritiska.
Idag känner jag från botten av mitt hjärta hur fel de hade. Om man nu ska tala om Gud och djävul så var det snarare Gud som fick mig att reagera kritiskt till de svavelosande domedagspredikningarna. Man skrämde människor med helvetet om man inte avgjorde sig och var redo. Man visade bland annat en film som heter ”Som en tjuv om natten” vars budskap var att Jesus när som helst kunde komma tillbaka och var man då inte redo och tagit emot Jesus i sitt hjärta så kunde man som kvinnan i filmen bli ensam kvarlämnad på jorden.
Jag var som 12 eller 13-åring och såg denna film med min mamma och hon blev lika rädd som jag.

Vad är det man sår i dessa barn och ungdomar, jo rädslor, man sår rädslofrön som växer om barnet eller ungdomen inte får hjälp att ta sig därifrån men ett barn eller en ungdom lämnar sällan sina föräldrar utan finns kvar i den miljö som skadar.

Det finns ett djupt ansvar som också skulle tas i samhället att barn och ungdomar inte ska behöva utsättas för skadliga religiösa miljöer, men det ansvaret kan krocka med religionsfriheten, men vilken religionsfrihet har egentligen barnen och ungdomarna?

Jag kallar min text för det glömda barnet därför att inom kyrkan finns en benägenhet att glömma barnet, man frågar sig inte hur barnet eller ungdomen kan må av ett visst budskap vad det får för psykiska och för den delen fysiska konsekvenser av starkt negativ syn på människan och dess förmåga att tänka själv.
För det är kanske det som är det allvarligaste att man får människor att tro att de inte kan tänka själva utan måste lyssna på auktoritära människor, pastorn, prästen eller andra auktoritära människor, man tar ifrån människor deras tro på sig själva, det är enligt pastorer till och med en synd att tro på sig själv för man ska ju tro på Gud enligt dem.

Jag är fri från kyrkan idag, fri i tanke och känsla, i själ och hjärta, men jag kommer alltid få arbeta med mina minnen från min uppväxt i den negativa miljön inom kyrkan och jag hoppas att det jag skriver ska hjälpa någon att börja tro på sig själv och sina tankar.
Att lita på att det man upplever som förtryckande i religiösa miljöer och andra miljöer med för den delen är sant och måste beaktas och att man vågar lämna sådana miljöer om det skadar ens person och själ.
Mår man dåligt i religiösa miljöer så är det något som är fel och det ska man lita på och vända sig till någon utanför kyrkan som man kan prata med om sina upplevelser, någon som man känner förtroende för. Att prata med någon är förutsättningen för att man ska få kraft att ta sig ifrån sådana negativa sociala sammanhang för man behöver någon som kan stötta en på vägen för det handlar mycket om grupptryck i församlingarna och mobbningstendenserna är stora i såväl församlingarna som inom familjerna om man inte följer det de övriga inom församlingen eller familjen tror på så den enskilde behöver allt stöd den kan få.

Min uppväxt som var mycket negativ på grund av kyrkan har gjort att jag från djupet av mitt hjärta förstått och känt hur viktigt det är att tala med varandra, att uttrycka sig och sina tankar utan att få höra att det är rätt eller fel, att få formulera sig fritt och tänka själv och den miljön vill jag skapa genom Existensgrupper men också Stilla Retreat som jag nu kommer hålla i för första gången i augusti.

Det kan aldrig nog understrykas hur viktigt det är att se barnen och ungdomarna. De glömda barnen som enligt egen erfarenhet många gånger återfinns inom kyrkans värld behöver upprättelse. Kanske sitter det inom dig som vuxen ett bortglömt barn?
Det är speciellt beklämmande inom den kristna kyrkans värld att barnen och ungdomarna på detta sätt förtrycks och inte får utvecklas fritt när Jesus just sa ”Låt barnen komma till mig”.
Det är så mycket som är fel inom kyrkan att den skulle behöva börja om från början om den alls ska ha någon chans att överleva och då skulle den börja med att beakta och aldrig överge något som totalt verkar ha glömts bort idag nämligen medkänslan till oss själva.
Att vi faktiskt måste börja älska oss själva innan vi kan älska någon annan. Att vi behöver bli vår egen bästa vän. Men skulle de predika det så skulle människor börja tänka själva och den risken vill inte pastorer och dylikt ta för då kan de inte styra över människor. Människor som tänker själva är oförutsägbara och det passar illa i organisationer av olika slag.
Kyrkan är ett tillhåll för maktmänniskor och det är viktigt att ha det i åtanke när man befinner sig i kyrkliga miljöer, men det är inte alltid lätt. Man måste få ett avstånd för att klart se vad man befunnit sig i.

Om det sitter ett glömt barn inom dig, lyssna på det, om du ingen har som du kan vända dig till försök lyssna till dig själv och uttryck dig genom ord eller kanske du hellre utrycker dig genom penseln eller andra konstnärliga uttryck.
Men försök också finna någon att prata med som lyssnar på vad det glömda barnet inom dig varit med om.

Anna-Carin Jansson Rapp text skriven den 17 juli 2013

Hur påverkas barnen och ungdomarna i religiösa miljöer? Dela gärna med dig av dina erfarenheter. Det kan stötta andra med liknande erfarenheter. Det kan också göra att samtal kan bli möjligt kring detta att vara kyrkskadad eller skadad av andra auktoritära miljöer. Det behöver inte bara vara kyrkan utan kan också vara andra starkt färgade religiösa eller ideololgiska miljöer, också ateistiska.