Veckans text

Här skriver Anna-Carin Rapp texter.
Ämnen som berör och spelar roll.

Skriv gärna något till oss!
E-mail eller i gästboken:
Använd kontaktformuläret på sidan Kontakt.

Länk till Existens och Uttryck Forum.
Forumet skapades för att ge möjlighet för ungdomar att uttrycka sig
om livet. Den vänder sig nu till alla åldrar som vill samtala om tro och liv.

Tillbaka till föregående sida:

uttryck existens samtal livet ordspråk ord konst bild bilder tavlor dikt dikter poesi intervju människa människor human känsla teologie kandidat filosofi konstnärlig verksamhet musik

Värderingsfri zon

Påskens budskap borde handla om att leva sitt liv utan att ständigt värdera, att så långt det är möjligt låta möten människa till människa få vara en värderingsfri zon.

Idag är det långfredag och som teolog och uppväxt i en kristen miljö tänker jag på vad påskens budskap borde handla om.
Mördaren på korset har uttryckt sin längtan genom att säga att Jesus ska tänka på honom när han kommer i sin härlighet.
Jesus ställer det på sin spets när han utan dom och bedömning svarar att: ”… redan idag ska du vara med mig i paradiset.”
Jesus dömde inte, men kyrkan dömer och bedömer.

I min tid i kyrkan har jag många gånger erfarit hur detta med bedömningar genomsyrar allt.
Man håller till och med på med värderingsövningar i konfirmationen, det är vanligt även i skolans värld och det är värt att tänka på vilken påverkan kyrkan haft över skolväsendet genom tiderna. Den är trots sekularisering genomsyrad av medveten men också omedveten påverkan av kyrkans människosyn.
Vi är påverkade av kyrkans människosyn även i samhället i stort. Att värdera, bedöma och döma. Förr talade man om syndakatalog, idag handlar det om värderingsövningar. Som exempel kan jag nämna en värderingsövning där man efter ett påstående skulle ställa sig på led där man var för eller emot. Det som inte var korrekt enligt kyrkans kristna värderingar ifrågasattes.
Min fråga är om ungdomar genom sådan pedagogik lär sig respekt och tolerans för människors åsikts- och uttrycksfrihet?

Den människosyn som jag erfarit att man har i såväl svenska kyrkan som andra frikyrkor är långt ifrån den människosyn som jag genom studier mött i det Jesus som historisk person förmedlade genom sitt tal och sitt handlande.
När man till exempel går till den grekiska grundtexten kan man finna att det finns många andra sätt att översätta texten på än den som står i vår svenska bibelöversättning, för det handlar om vem som översätter och betänk då att Bibeln genomgått många nyöversättningar och att man både lagt till och dragit ifrån bibelböcker och det har givetvis varit den kristna överhetens egna subjektiva bedömningar vad som ska få vara med och inte få vara med. Trots detta kan vi i Bibeln ändå få glimtar av en historisk person som stod upp för den så kallade lilla människan.
För man ska komma ihåg att Bibeln genom tiderna använts för att styra människor i den riktning som kyrkans överhet behövt och då har det gällt att sätta människor på plats och irrläror har ju som bekant förkastats både genom kroppsligt och andligt förtryck.
Det är värt att ha i bakhuvudet för att förstå bakgrunden till varifrån allt detta fokus på värderingar kommer ifrån. Det gäller att hamna i den så kallade rätta fållan, att inte avvika, att vara politiskt korrekt, att vara kristet korrekt.

Jesus rasar i nya testamentet över översteprästerna som sa sig sitta inne med hela sanningen. Han sa till och med till dem att de hade djävulen till far.
Till mördaren på korset som uttryckt sin längtan efter mänsklig kontakt säger han att redan idag ska du vara med mig i paradiset.

Den kristna kyrkan idag ställer upp regler, sätter upp ramar, värderar, bedömer och dömer såsom om de satt inne med hela sanningen.
Kontrasten mellan Jesus och den kristna kyrkan är såsom jag erfarit och studerat bråddjup.
Var finns den mänskliga kontakten, var finns värmen?

Kanske kan Jesu möte med mördaren på korset jämte få bli en påminnelse om att möta sin nästa utan att värdera, bedöma eller döma.
Att mötet får bli en värderingsfri zon. I sådana möten kan vi växa och utvecklas därför att vi är fria att tänka, tycka och vara till.
Vi är då fria från rädsla för vi kommer bli mottagna som vi är. Det är så jag skulle önska att kyrkan vore så fantastiskt det skulle vara att få uppleva det.
Men det hindrar oss inte att skapa detta i mötet med vår nästa, i mötet med vår nästa vid köksbordet för det är ändå där vi lever och är till. Det är där vi skapar våra liv.
Tänk om vi kunde börja tänka att det alltmer ska få bli en värderingsfri zon och kasta alla värderingsövningar i soporna och låta de verkliga mötena människa till människa bli till, de samtal om livet som många av oss längtar efter.
Samtal utan staket och murar där man varken riskerar att falla i eller ur ramarna utan är fri i tanke och hjärta.

Glad påsk!

Anna-Carin Rapp den 29 mars 2013

Med tystnad tystas människor

Med tystnad tystas människor.
Det är min erfarenhet. Jag har själv upplevt det. Andra människor som styr genom tystnad.
Att inte bemöta, att inte möta en annan människa. Att inte se och lyssna kan få ödesdigra konsekvenser. Kan vara skadligt för din närstående.
En del gör det medvetet, andra omedvetet. Tystar människor genom tystnad.

Såg en fantastiskt bra film i veckan. Lånade den från biblioteket. Den heter De andras liv.
Den handlar om vikten av att uttrycka sig om det man blivit utsatt för.
I denna film handlar det om politiskt förtryck där man skrämmer människor till tystnad.
Det som jag reagerade starkast på var något som en av förtryckarna sa. Han pratade om att ett sätt att tysta människor är att isolera dem, att inte tala med dem.
Denna metod återfinns dessvärre inte bara i samhällen av politiskt förtryck utan även mellan närstående. För vem vill inte bli älskad om det så innebär att offra sin själ och vara tyst om sådant som behöver sägas rakt ut?
Men är det värt det?
Är det värt att offra sin själ och vara tyst om sådant som behöver sägas rakt ut bara för att få vara med, accepterad, tolererad.
För det handlar ju inte alls om respekt när människor som står oss nära bemöter oss med tystnad när vi ber om att få kontakt. Det är än mer grymt när vi faktiskt bett om att få kontakt, bett om att bli sedda och lyssnade till.

När vi uttryckt oss för döva öron, för öron som inte vill höra.
När vi uttryckt oss för blinda ögon, för blinda ögon som inte vill se.
När vi gjort det mycket, mycket länge då måste vi vända vår inriktning åt ett annat håll.
Då måste vi vända oss till dem som vill höra och som vill se.

Det finns många som inte vill se och inte vill höra.
En gestalt i historien uttryckte det ungefär så här: ”Hör, du som har öron att höra med. Se, du som har ögon att se med.” Han, Jesus, visste säkert att det sannerligen inte är självklart att människor lyssnar bara för att de har öron, eller ser bara för att de har ögon.
Det kan gå hela liv där närstående varken hör eller ser varann och det är oändligt sorgligt.

Men när människor i din närhet vet om att du lider av deras tystnad och ändå bemöter dig med tystnad så är det dags att sluta kämpa för deras uppmärksamhet. De har med detta visat att de antingen inte är intresserade av kontakt och/eller använder det för att styra dig och få dig ur balans.
Kanske är de rädda för att du ska uttrycka dig om saker som de inte vill ta i, inte vill kännas vid.

Filmen jag såg handlade just om detta. Att de politiska förtryckarna bemötte konstnärerna som uttryckte sig i ord och måleri etc med tystnad och tystnaden räckte för att konstnärerna efter en tids isolering skulle sluta uttrycka sig och de blev då inte farliga för de styrande i samhället.
Jag tänkte då att jag kände igen detta. Jag har själv upplevt det bland annat ifrån kyrkliga sammanhang. Kristna som genom sin tystnad fått mig att tystna, fått mig att känna mig osynlig och värdelös.
De lyckades i många år, men nu har jag börjat tala och skriva och jag ska fortsätta med det och jag har mycket att säga och berätta. För jag har varit innanför ”kyrkomuren” och vet en hel del om det ruttna sätt många där har mot andra och det ruttnaste och mest omänskliga är nog faktiskt deras tystnad för den är så oantastbar.
Men jag har funnit att denna oantastbarhet är skenbar. För tystnad går också att peka på och när man bemöts av tystnad när man bett om seende ögon och lyssnande öron då är det inte något kristet kärleksbudskap som dessa människor kan sägas stå för, det är så långt ifrån kärlek som man överhuvudtaget kan komma.

Jag har förstått att deras tystnad är till för att tysta mig och nu när jag förstått det så kan inget hindra mig från att tala.
Det finns mycket som döljs i religionens namn och kristendomen har en hel del att stå tillsvars för. Det vet jag av egen erfarenhet.
Det är skrämmande och det tål att sägas hur många gånger som helst att man ska uttrycka sig och inte vara rädd för att göra det om man känner sig illa bemött såväl i kyrkliga som världsliga sammanhang.
Stå upp för sig själv! Det är viktigare än vi tror.

Livet är ditt och det är nu du har ordet. Ta det, låt ingenting tysta dig och när du bemöts av tystnad så vänd dig mot ett annat håll, vänd dig till människor som har öron att höra med och ögon att se med. De väntar på dig!

Anna-Carin Rapp den 19 mars 2013

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 4 januari 2013.

Gott Nytt År 2013!

Må det bli ett år fyllt av mänskliga möten

Gott Nytt År 2013!
Må detta år bli ett år för dig att minnas med värme.
Ett år fyllt med mänskliga möten som berör.
Möten med människor som kan känna med dig i det lilla och det stora.
Möten med människor som ser dig utan att döma eller bedöma, som i mänsklig värme ser dig och vill dig väl.

Stå upp för dig själv detta nya år.
Låt ingen få lov att trycka ner dig.
Du har ditt människovärde och det kan ingen ta ifrån dig.
Vi har alla ett människovärde och det är varken mer eller mindre. Det är ett.
Om någon gör dig illa försök då att minnas att den människan har det illa med sig själv.
Ditt värde har inget att göra med vad andra säger, gör eller tycker. Det får stå för dem.
Ditt människovärde är konstant genom hela livet från ögonblicket du föds till den dag dina ögon sluts.

Gott Nytt År 2013!
Må detta år bli ett år för dig att leva i med värme.
Ett år fyllt av människor som vet vad det vill säga att leva också de dagar när livet endast innehåller gråa nyanser med anstrykning åt svart. Människor som inte fnyser åt dina känslor utan ser dig och lyssnar. Människor som i respekt möter dig i det som är du och låter dig tala och uttrycka dig om det som du känner och tycker. Som ser dig och kan gå med dig en bit på vägen när det är som mörkast.

Må detta år för dig få bli ett år med varma färger och hopp om livet.
Må detta år få bli det år som vi kan mötas i och där ingen står utanför, där alla får vara med.
Där en familj är en familj och där en vän är en vän.
Där en syster är en syster och där en bror är en bror.
Där en älskad möter dig i kärlek och där du med din kärlek når fram till din älskade.

Gott Nytt År 2013!

Anna-Carin Rapp den 31 december 2012

Sund religion finns det?

Sommarens Existensgrupp har brottats med denna fråga och fler därtill.

Det vi kommit fram till kanske kan fångas i orden medkänsla och mänsklighet.
För där medkänsla och mänsklighet finns där vill människan ofta vara.
Där det finns ljus, värme och mänsklighet där vågar man vara med sitt jag, där är man hemma.
Så när är då religion sund, jo det är när den är till för människan, när människan möts av ljus, värme och mänsklighet.
När det finns utrymme nog för att göra fel utan att skulden hänger sig som ett ok runt halsen.
När det finns utrymme att få uttrycka sig och vara utan att någon värderar dig som människa.
Där vill människan ofta vara där det finns mänsklighet och medkänsla. Där det handlar om att inte bara ge till andra utan också till sig själv.
Att inte utarma människor på deras kraft utan ge dem luft och vingar och utrymme att finnas.

Såg ni Kay Pollaks film Såsom i himmelen? Om jag inte minns fel så sa prästfrun till sin man prästen ”Synd finns inte, inte heller förlåtelse finns”.
Marianne Fredriksson, profan författare som tyvärr gick bort ganska nyligen (vars bok Simon och ekarna nyligen filmatiserats) låter i Evas bok ängeln Gabriel säga följande till Adams fru Eva. ”Guds barn är utan skuld. Innan ni lärt er förstå det kommer ni att göra varandra mycket illa.”
En annan författare vid namn Jörg Zink säger i en av sina böcker som heter Kärleken har en framtid att: ”Ingenstans är helvetet så nära som där människor förväntar sig himmelriket av varann”.
I radioprogrammet Teologiska rummet för ett tag sedan uttalade sig två religionsprofessorer vid namn Owe Wijkström och Anton Geels så här angående skam och skuld att:
”Skam och skuld inom religioner underblåser våld.”

Synd och förlåtelse är beroende av varandra.
Man talar också om nåd inom kyrkan.
Dom och nåd är beroende av varandra.

Utan dom behövs ingen nåd, tänker jag.
Kyrkan erbjuder förlåtelsen och nåden men bakom de orden döljer sig synden och domen.

Det är aldrig rätt att skada en annan människa eller sig själv, men frågan är hur talet om synd och dom kan hjälpa människan att göra rätt?
Har skuldbeläggning någonsin lett till något gott i längden?

När religioner erbjuder förlåtelse och nåd tänker jag att man måste vara medveten om att det säger mycket om deras människosyn.
Utan synd behövs ingen förlåtelse.
Utan dom behövs ingen nåd.

Är det evangelium (betyder i kristna sammanhang glädjebudskap), är det av medkänsla man skapat begrepp som synd – förlåtelse, dom – nåd?
Och vem har bestämt vad som är rätt och fel?

Där medkänsla finns inom religioner där finns en möjlighet till sundhet. Men den måste bottna i medkänslan till sig själv, det måste alltid börja där. Att vi kan känna att vi har rätt att älska oss själva och att ingen människa har rätt att värdera oss som människor.

Samhället har lagar som ska hjälpa människor att fungera tillsammans, men när religioner sätter upp lagar och pekar på en dömande Gud då stjälper det människan istället för att hjälpa människan.
Eftersom ingen känner Gud, kan inte heller någon tala om vad Gud kräver.
Det handlar om tro, inte vetande.

En författare vid namn Karen Armstrong, avhoppad nunna, säger i en av sina böcker att hon funnit att det religiösa sökandet handlar om att leva här och nu och komma på hur man ska bli helt och fullt mänsklig.
Jag tror att det ligger något mycket vist i det.

När vi blir mänskliga inser vi också att vi inte är ofelbara och då sker det paradoxala vi blir som jag ser det gudomliga i det att vi lägger bort skulden, synden och domen.
Vi blir kärleksfulla och varma.

Om nu Gud finns så inte är det en dömande Gud. Om Gud skulle vara något att ha så finns inom Gud: ljus, värme och mänsklighet.
Dessa tre ting som för oss inåt mot kärleken inom oss själva.

Anna-Carin Rapp den 2 oktober 2012

Existensgrupper i sommar – samtal om tro och liv

Sund religion – finns det?
Vägar till medkänsla med sig själv och andra.

Sund religion – finns det?
Det är en relevant fråga med tanke på allt lidande som religioner skapat för människan och det är något som är nödvändigt att se närmare på.
Vad är det i religionerna som underblåser våld?
I radioprogrammet Teologiska rummet i P1 intervjuades nyligen Owe Wijkström och Anton Geels båda religionsprofessorer. De sa att det är skammen och skulden inom religionerna som underblåser våldet och jag tror det ligger en sanning i det. Jag tror också att något väsentligt glöms bort inom exempelvis kristendomen när man talar om medkänsla. Enligt Bibeln sa Jesus att vi skulle älska vår nästa som oss själva men det är som att kristendomen missat själva kärnan i Jesu budskap, det vill säga att vi måste kunna älska oss själva innan vi kan älska någon annan.

I sommarens samtalsgrupper kommer vi bland annat utgå från en bok av Karen Armstrong som heter 12 steg till ett liv i Medkänsla. Vi kommer också försöka finna svar på frågan om sund religion finns och om hur religion ska se ut för att vara sund för människan.
Är religionerna egentligen till för människan, eller är människan till för religionerna?

Sommarens samtalsgrupper handlar i grunden om att skapa möjligheter för människor att uttrycka sina egna tankar kring tro och liv och finna sina egna sanningar inom sig själva, något som både Sokrates och Buddha talat om. Man lär inte genom gurus utan genom sina egna upptäckter, insikterna måste komma inifrån vårt eget hjärta om de ska bli relevanta för oss, vi kan aldrig få insikter genom att överta andras uppfattningar.

Vår egen sanning finns inom oss själva. Därför tror jag att det är mycket viktigt att finna ett forum där man kan få uttrycka sina egna tankar kring tro och liv, därför att jag tror att det är när vi uttrycker oss som vi inför oss själva och varandra finner sanningen inom oss själva.
Jag tror också att det är när andra lyssnar på oss som vi mer och mer börjar lyssna till oss själva därför att vi känner oss viktiga. I det perspektivet blir det än mer viktigt att tänka på att lyssna till barnen och ungdomarna i vårt samhälle idag så att de ska kunna skapa en tillit till sig själva och därigenom må bra och klara sig självständigt i framtiden.

Samtalsgrupperna vänder sig till alla åldrar för jag tror det är viktigt med möten mellan generationsgränserna, men jag tror också det kan vara viktigt att det finns ett forum enbart för ungdomar. Finns ett intresse för en ungdomsgrupp så kommer detta också att startas.

Jag som ska hålla i samtalsgruppen heter Anna-Carin Rapp. Jag är teolog, vilket innebär att jag läst religionsvetenskap vid universitetet och tagit ut en teologie kandidatexamen. Jag tycker det är viktigt att samtala om tro och liv men det skall vara i en öppen atmosfär där ingen har rätt eller fel utan där alla får uttrycka sina egna tankar i respekt inför sig själv och andra.
Samtalsgrupperna kommer vara religiöst och politiskt obundna.

Jag hälsar er alla välkomna till samtal om tro och liv i sommar. Där vi tillsammans finner vägar till medkänsla med oss själva och varandra och där vi möts i frågan om sunda religioner finns och om hur religionerna ska bli till för människor och inte tvärtom.

Anna-Carin Rapp den 1 juni 2012

Existensgrupper i Ekeby i vår – Samtal om livet

Det finns för få lägereldar i vår tid. Samtalen kring lägerelden saknas i vår tillvaro.
Det fanns en tid när sådant var naturligt och inte så långt tillbaka i tiden var det relativt vanligt att man spontant träffades och samtalade om både små och stora frågor över en kopp.
Idag tillhör det ovanligheten. Den stressade nutidsmänniskan har alltför brått och måste därför befinna sig på ytan i tillvaron. Men i mötet med varandra behövs tid och rum, seende ögon och lyssnande öron. Det är absolut nödvändigt för vår överlevnad själsligt sett. För att själen ska känna sig rik behövs detta och jag tror att om vi nutidsmänniskor i större mått gav oss själva tiden och möjligheten för möten med varandra för att samtala om livet så skulle både utbrändhet, depressioner och sjukskrivningar minska.
För vad är det vi saknar i våra ensamma stunder. Jo, mötet med en annan som kan känna med oss och möta oss som människa till människa. Inte med någon von oben attityd utan just från människa till människa, på samma nivå i förståelsen i hur svårt det kan vara att vara just människa, men också hur härligt det kan vara stundvis.

I vår kommer jag starta möjligheten för samtal om livet, jag kommer kalla det för Existensgrupper och det är något jag haft planer på under lång tid och också undersökt intresse för bland Skånes skolor.
Mina tankar kring betydelsen av detta är trots sin enkelhet svår att fånga och i skolans värld fokuseras det mer på kunskap utanför individen än att lyssna till vad individen själv har att säga och vad vi har att lära av varandra unga som äldre.
Jag hoppas att man alltmer kommer inse betydelsen av möten mellan människor och hur viktigt det är att någonstans få möjlighet att uttrycka sina tankar om livet och sina livsfrågor utan att för den skull bli påprackad svar. För just sådana frågor har ju inga självklara svar utan våra tros- och livsfrågor måste få finna sina egna svar inom oss själva. Men vi kan mötas och samtala kring dessa frågor med varandra.

Själv har jag en religionsvetenskaplig utbildning vid universitetet och jag har tagit ut en teologie kandidatexamen. Jag har arbetat en tid inom svenska kyrkan men kände inte att jag hörde hemma där. Min livsfilosofi är den att det inte är viktigt vilken tro man har däremot tror jag det är viktigt att man har en tro på något. Man behöver tror jag en livsfilosofi för att må bra och känna sig trygg, men det kan också vara en del som känner en trygghet i att universum tar hand om oss oberoende av någon högre existens. Var och en blir salig på sin egen tro även om det så är en icke-tro.
Vill att mina samtalsgrupper ska vara öppna för våra olikheter och att det ska finnas en stor respekt för våra olika tros- och livsåskådningar. Det är viktigt.

Inom kort kommer mer information komma om start av Existensgrupper. Men något kan sägas redan nu.

Platsen kommer vara i det underbara sekelskifteshuset på Järnvägsgatan 6 i Ekeby där vi bor och det är i husets kärna det vill säga kring kaminen i verkstaden som samtalen kommer äga rum.

Det kommer röra sig om 5 träffar i taget och kostnaden kommer vara relativt låg.

Varje träff kommer utgå från ett tema som jag förbereder utifrån texter och bilder, egna och andras. Men jag vill tillägga att innehållet kommer vara flexibelt och utefter deltagarnas behov. Det är deltagarens livsfrågor som kommer vara i centrum och det kan också tänkas att vi tillsammans kommer låta våra tankar om livet får ta sig uttryck genom måleri, jag kallar det att måla en känsla. Detta är också något som är frivilligt. Någon kanske hellre uttrycker sig genom att formulera sig genom en text eller en dikt. Vi ska tillsammans utforska livet och skapa utrymme för varandra att uttrycka oss. Någon kanske bara vill lyssna och känna gemenskap med andra då ska det vara plats för det. Ibland kan orden ta slut men möten med andra kan ändå ske, orden kommer eftervart och lyssnandet har också sin tid men mötet äger rum i alla fall, i ett par seende ögon och lyssnande öron. En del måste ju lyssna också så är det ju. Jag önskar er varmt välkomna att anmäla er till dessa samtalsgrupper och det kan man göra redan nu genom vårt kontaktformulär med namn, adress, telefonnummer och e-postadress. Man kan även ringa till vår verkstad för att anmäla sitt intresse.

Mer information kommer alltså inom kort på vår hemsida under avdelning URBRA Uttryck.

Önskar alla en god fortsättning på det nya året och hoppas att detta år blir en renässans för lägereldarnas tid där möten mellan människor äger rum och samtalen om de stora livsfrågorna får sitt utrymme. Det vill jag främja genom mina Existensgrupper.

Anna-Carin Rapp den 19 januari 2012

Ditt inre ljus

Vi är gjorda för att klara av de olyckor som vi möter i livet sa en kvinna som mist både man och barn i tsunami katastrofen.
Vi är starkare än vi tror.
Det tröstade och gav kraft att höra det.

Samtidigt är det också så att livet kan te sig outhärdligt och vara det och missmodet kan vara totalt och göra oss handlingsförlamade men just detta är också beviset på att vi är människor och mänskliga.

För ingen människa kan bära allt på sina axlar, men vi har tror jag precis som kvinnan sa, förmågan att bära våra liv, vi är kapabla att klara av också det värsta i livet även om vi inte tror det.

Nu är det knappt en vecka kvar till jul och många gläder sig och ser fram emot julen, men inte alla, för många är det ensamheten som möter dem till jul för då finns det sällan plats för dem som inte har en familj eller som mist kontakten med sin familj.

Julen är en högtid som kan ge mycket prestationsångest och många stressar nästintill ihjäl sig för att hinna allt som tycks så viktigt dagarna innan jul, men kanske ska vi alla stanna upp för en stund och lyssna inåt.
Vad är det som är viktigt?
Vad är det som är viktigt för Dig?

Kan det vara så att det vi innerst inne strävar mot är en slags harmoni och julen om något är den stora symbolen för harmoni, frid. Den inre friden infinner sig sällan när man pressar fram den. Men plötsligt mitt i alla röra kan vi sätta oss ner, andas och tänka på detta ofattbara att vi just nu har ett liv. Det kan vara fruktansvärt svårt och outhärdligt, men kanske ändå värt att vara i hur långt eller hur kort det än kommer bli.

Kanske du är ensam, kanske ditt liv just nu är outhärdligt, men kanske du i din själ denna jul finner ditt eget rum dit ingen kan nå dig, där du är skyddad och bevarad och trygg oavsett hur dina förutsättningar och din verklighet ser ut.

Längst därinne i din själ finns ditt rum och därinne i dess mitt brinner ett ljus just för dig och det brinner stadigt och stilla oavsett det som hänt och händer i ditt liv, hela tiden lyser det där längst därinne och om du stillar dig och andas mitt i livets röra så kan du förnimma livets brinnande låga som lyser i mörkret och lyser för dig.

God Jul

Anna-Carin Rapp den 18 december 2011

Vilken Kärlek

Vilken Kärlek vi kan finna i vår närmaste människa när livet är svårt. När tillvarons väggar kryper inpå och känns hotfulla. När allting runtom tycks rasa så kan vi finna tätt inpå hur vår människa i livet, vår Kärlek blir tydligare och nära. När det jordiska hotar att rämna kan Kärleken vid vår sida bära genom det mörkaste.

Vi har varandra en kort stund här på jorden. Våra nära och kära. Men även om den är kort så är det inte kortheten som är det väsentliga, för tiden kan som alla vet vara både oändlig och kort, ibland till och med samtidigt.
Men vi har varann, den tid vi väljer att ha det så och när det ser som mörkast ut så kommer de som står oss nära ändå närmare.
Det svåra är när vi inte funnit vår människa i livet, när ensamhet är allt vi känner, men själen, vår egen själ har många bottnar och i vår egen själ kan vi finna en vän i oss själva.

I höstmörkret vill jag tända ett ljus för de som gått före, de som varit oss nära och velat oss väl. Dem vill jag minnas och bära i mitt hjärta.

Vi minns de som gått före ofta i deras uttryck, deras Livsuttryck. Det handlar kanske inte så mycket om vad de sa och gjorde utan mer om det möte som uppstod när vi möttes, det mycket speciella som händer när två människor möts med seende ögon och lyssnande hjärtan. Då är det som om det inte finns några avstånd oss människor emellan. Då är vi ett i själen.
När det händer så spritter själen av glädje och ro på samma gång.

Det kan finnas människor vi saknar som vi faktiskt upplevt detta med och som ännu lever men som vi mist kontakt med av olika anledningar. Det gör ont, mycket ont. Man frågar sig om man ska kämpa för att nå den människan igen och till det finns inga svar. Det är bara hjärtat som får avgöra det. Vårt eget hjärta.

Nu tänder jag ljuset även för den människa som finns i mitt hjärta och som jag hoppas nå igen en dag. Kanske du tänker på mig i denna stund. Jag hoppas du tänder ett ljus för mig med.
Vi har väl alla någon vi saknar i livet. Kanske kan Allhelgona även bli en helg för oss som saknar någon vi mist kontakt med i livet och kanske kan ljuset få symbolisera mötet vi kanske en dag får uppleva här i livet eller på den andra sidan stranden.

Anna-Carin Rapp den 26 oktober 2011

Tävlingshysteri och människovärde

Vårt människovärde är absolut och oberoende av våra prestationer. Det innebär att ingenting kan öka eller minska vårt människovärde. Vi är lika mycket värda oberoende av vad vi presterar. Vi har ett fast människovärde som aldrig förändras hur det än går för oss i livet.
Människor kan värdera oss, men livet värderar oss inte. Ej heller döden värderar oss. Det kan vara tryggt att tänka på det.

Sedan är det också så att ingen människa kan bedöma om det går oss väl i livet eller inte, för ingen vet vad en annan människa behöver uppnå i livet,
en motgång för en människa kan vara en framgång för en annan.
Kanske kan det till sist visa sig såsom det också ofta gör att den som haft det mest motigt i livet ofta utvecklats mest,
men det betyder ändå inte att den människans värde ökar. Vårt människovärde är fast och absolut.

I dagens samhälle ser jag att tävlingar dyker upp överallt. Det är tävlingar i snart sagt allt som det kan gå att tävla i. Inom sport har det tävlats länge även musiktävlingar har funnits länge, men nu märks även tävlingar i hantverk såsom exempelvis matlagning, men även konst och hantverk blir nu föremål för tävlingshysterin. Juryn bestäms godtyckligt av dem som ser sig själva som kunniga i konst och hantverksutövning. Godtyckligt jämförs människors uttryck och bedöms. Men vart tar då kreativiteten vägen och vad gör tävlingarna med människors självkänsla och självförtroende?

Vem har rätt att bedöma en annan människas känslor såsom faktiskt hantverk och konst består av? Vem har rätt att säga detta är ett gott hantverk, detta är bra konst? Sådant är ju helt beroende av smak. Visst kan man ha kriterier, men vem kan sätta upp kriterier på människors uttryck?
Vem har rätt att sätta sig över människors känslor?

Den enda verksamhet som faktiskt går att tävla i är inom sport därför att där kan man mäta framgången i meter, centimeter, minuter och sekunder. Men inom konst, hantverk och musik finns inga hållbara mätinstrument.
Det går endast sätta kriterier och dessa blir alltid godtyckliga eftersom det handlar om smak och känslor och dessa är individuella och ingen har rätt att säga att den ena känslan eller smaken har mer existensberättigande än en annan.

Jag skulle vilja ge ett råd till alla er som tävlar.
Om ni känner att ni kan ta tävlingen som en lek och inte kopplar ihop resultatet med ert människovärde så go for it, men om du känner dig själv och vet att du kan såras om det inte går som du tänkt och hoppats på så stanna upp och se på dig själv med den fasthet som ditt inre har för längst inne i ditt hjärta så vet du att du är värdefull oavsett vad du presterar eller inte kan prestera och det är med de ögonen som du ska se på dig själv.
Om du i ditt hjärta känner att det kvittar om du vinner eller förlorar så kan tävlingen inte skada dig, men om du känner att du värderar dig själv utefter prestationer så skydda dig själv från tävlingar av olika slag.

Vårt människovärde är absolut och fast, det är oföränderligt. Det kan inte ändras av något.
Vi har det från det att vi föds oavsett om vi föds med fysiska och/eller psykiska handikapp. Vårt människovärde finns med oss genom livet även om vi själva kanske hela tiden bedömer oss själva eller om andra bedömer oss. Det är oberoende av allt sådant.
Mycket i vårt samhälle vill få oss att tro att det är annorlunda, att vi måste förkovra oss och prestera för att uppnå ett existensberättigande men så är inte fallet. Vi är människor och inget i livet kan ändra eller försämra vårt värde.
Om någon eller något fått dig att tro det så försök lyssna inåt för längst inne i ditt inre vet du att du har ett människovärde oavsett vad du är med om, vad andra säger till dig eller gör mot dig, oavsett allt som hänt tidigare i ditt liv så är ditt människovärde oberoende av allt sådant.

Människor kan värdera oss, men livet värderar oss inte. Livet tar emot oss som vi är och döden likaså. Ingen kan egentligen sätta sig över en annan människa och när det händer kan vi om vi orkar sätta stopp för det. Vi behöver inte gå med på något och vi har inget som vi behöver bevisa för andra för att nå existensberättigande. Vi har vårt värde i alla fall. De som ändå lyckas sätta sig över oss har inte rätt till det och varje gång det sker så kan vi tänka att de är av samma skrot och korn som vi, inget mer och inget mindre.
Vi är alla lika mycket värda och vårt människovärde är absolut, fast och okränkbart.
Vill att du ska minnas det.

Anna-Carin Rapp den 6 september 2011

Själens inre rum

Det finns mycket mer här i livet än det vi har framför ögonen, mycket mera som vi inte kan förstå, men om vi lyssnar noga kan vi förnimma det som är bortom. Några kallar det himmel, andra kallar det sfärer, det finns många namn på det som är bortom och det som är inom. Kan det ha något samband. Jag tror det.

En del av mystikerna talade om att vi har Gud inom oss, att längst in i själens centrum bor Gud. Det var livsfarligt att uttala sig så på den tiden och inom kyrkan. Än idag är det nog inte riktigt accepterat att tala på det viset inom kyrkan. En sådan tanke gör ju oss människor oberoende av kyrka och prästerskap. Vi kan istället för att få våra synders förlåtelse och rådfråga prästen istället vända oss inåt där Gud bor och lyssna till vår inre röst, den kan när vi uppnått sinnesro leda oss rätt.
Ingen annan än vi själva kan nå dit in, det är som Karin Boye skrev både vår sorg och vår styrka att dit in kan ingen nå oss.
Där inne i vår själs centrum är vi bevarade och beskyddade från allt som vill störa vår inre frid. Det kan vi tänka på i livets svåra stunder att vad som än hänt oss och vad vi än blivit utsatta för så är vår inre själs pärla bevarad för alltid, för där är Gud.

Vi är Guds avbild.
Det heter ju så i kyrkan och om man tar det på allvar så tror jag att det innebär att vi har och bär Gud inom oss. Det är också intressant att tänka att kanske det är så att vi alla tillsammans är Gud. Med all vår individualitet, med alla våra unika personligheter som är sprungna ur själar som är unika tror jag att Gud blir än mer tydlig när själar möts med öppna sinnen i samtal om livet och det som är bortom eller som vi kanske kan ana sträcker sig utöver denna jordiska sfär som vi lever i.

Jag tror det är så att vi lever i en tid där det blir alltmer viktigt att landa i oss själva, att mötas i samtal om livet och om det som vi inte riktigt kan förstå men kanske ändå ana.
I en tid där allt länge har gått för fort och där kraven varit alltför höga, där materialism har varit det enda allenarådande behöver vi hitta tillbaka till det som var och är det viktiga nämligen att landa i våra själar och att möta en annan människas inre värld.
Att finna att vi inte är ensamma utan har beröringspunkter med varandra samtidigt som vi är unika individer med egna inre rum i våra själar som ingen annan än vi själva kan nå in till och att det är vår sorg men också vår trygghet, för att pärlan därinne är oförstörbar.

Anna-Carin Rapp den 22 augusti 2011

Ilska och vrede

Ilska och vrede är något som ibland kan vara mycket hälsosamt och viktigt. Det handlar om lägen där man ska stå upp för sig själv eller någon annan som blir dåligt bemött. Det är sällan som vårt samhälle uppmuntrar ilska av förståeliga skäl, men ibland är det mycket viktigt att tillåta sig att bli arg, att inte lägga band på sig utan säga ifrån rakt upp och ner och utan krusiduller. Aldrig ta till knytnävar eller hotelser utan bara i ord säga ifrån och stå upp för det som känns viktigt. Blir man orätt behandlad gäller det att säga ifrån.
Ilskan och vreden kan bli till en drivkraft till att få det sagt som behöver sägas.

Ilska och vrede talas det sällan om som något positivt, men ibland är det just det och det är tillfällen när man blir så kallat heligt förbannad, inget är så uppfriskande som dessa tillfällen när detta sker. Jesus blev som historisk person vid flera tillfällen heligt förbannad, det var bland annat när man gjorde om templet till en köpmansplats istället för en plats för sinnesro och bön. Han hade säkerligen blivit lika förbannad idag om han besökt många av dagens kyrkor där sådant sällan respekteras, där andligheten för övrigt står på sparlåga. Redan vid ingången säljs det ofta både litteratur, vykort och souvenirer och sinnesron får man leta efter.

Ofta uppmuntras människan att vara lagom, inte säga ifrån och att bli arg är nästintill tabubelagt. Våra invandrade vänner däremot vet hur viktigt det är att säga ifrån och bli arg när så behövs. Vi har mycket att lära av dem. För ilska och vrede är inget man ska gå länge och bära på utan det är viktigt att få det ur sig. Kan man inte säga ifrån till den det gäller så får man skriva eller gå ut i skogen och sparka på en stubbe. Ut måste det i alla fall.

Vi är förfärligt lagom i det här landet och ofta oerhört rädda att skilja oss från mängden, men vem hjälper det och vem mår bra av det?
Det finns mycket att både ifrågasätta och säga ifrån om både i relationer och i samhället och inte minst i kyrkan. Där är det verkligen på sin plats att ifrågasätta och säga ifrån såsom människor har tryckts ner i skorna genom alla tider. Inte speciellt förenligt med Jesu kärleksbudskap.
Det finns de inom kyrkliga gemenskaper som anammat kärleksbudskapet men de återfinns ofta i det fördolda, aldrig framträdande, men dessa personer har säkerligen ett och annat att säga om vikten av att säga ifrån för att kunna både stå upp för någon annan och sig själv.

Vi ska ju älska vår nästa såsom oss själva, då gäller det att komma ihåg att stå upp för sig själv och ibland innebär det att bli rungande arg!

Anna-Carin Rapp den 21 juli 2011

Att flytta till ekarna

Vi flyttar nu från där vi bor, så underbart härligt och så svårt.
Att packa är som att möta alla sina minnen från förr. Det fina såväl som det fula.
Man blir trött, men det känns nyttigt. Att saker kan ha så många minnen bevarade inom sig,
människor väcks till liv inom mig, minnen av händelser, situationer, minnen ur mitt liv.
Det värmer ömsom som det väcker sådant som gör ont. Men hela tiden säger jag till mig själv, att det är detta som är livet,
det svåra såväl som det ljuvliga.

Vi flyttar nu från den lägenhet där vi bor till ett underbart hus som vi ska hyra, det är över ett sekel gammalt och har själ. Det har verkligen själ.
När man vistas i det är det som att det längtat efter oss sedan länge och vill oss väl. Trädgården är underbar, där finns härliga äppelträd som ger skugga och där finns två fantastiska ekar som man kan tala med om man vill det. De har varit med länge nog för att kunna berätta att en människas liv visserligen inte är så långt men fullt av märkvärdigheter och härligheter.

Jag läste nyligen en bok av Marianne Fredriksson. Den heter Simon och ekarna. Simon och hans mamma talar när livet går på för hårt med ekarna.
De gör det ovetandes om varandra, på var sina håll. De finner att ekarna lyssnar på dem och vill dem väl.
De är uråldriga och förnuftiga nog att lyssna till människorna.

Naturen finns där för oss och nu får jag äntligen flytta ut i naturen, det har jag länge längtat efter, nära byns kärna men ändå nära naturen och jag ska tala med ekarna om livet, vi får hoppas att ingen hör mig, kanske verkar det lite tokigt men jag tror att fler borde tala med träden om sina liv.

Imorgon bär det av med flyttlasset och det ska bli härligt att lämna vår instängda lägenhet för ett hus med ekar som lyssnar och har sett det mesta.
Det känns tryggt.

Anna-Carin Rapp den 8 juli 2011

Föräldrar

Jag pratade länge med min mamma och pappa igår.
Varma ord blandat med vanliga nära ord.
Längtan och saknad.
Oro och omsorg.
Älskar dem. Kärlek blandat med smärta.
För kärleken till de närmaste gör ont.
Utan denna smärta ingen kärlek.
Vi kan aldrig ta bort smärtan.

Jag är tacksam över att mina föräldrar ännu lever och att jag kan säga till dem att jag håller av dem.
Min mamma miste sin pappa när hon var 15 år och jag har förstått att saknaden efter honom är stor,
för vi behöver alla en far i livet och det blir en förlust för oss om vi mister våra föräldrar tidigt.
Tomrummet kan aldrig riktigt fyllas för kärleken, lyckan gör oss sårbara.
C. S Lewis uttryckte detta så här när han mist sin fru:
Smärtan nu är en del av lyckan då.

Om vi känner smärta, saknad efter någon så har lyckan funnits där.
Den smärta som kommer av saknad talar om för oss att vi haft en betydelsefull relation.
Kanske kan det trösta att veta att denna smärta talar om för oss att den vi mist har hållit av oss och att vi har hållit av den person vi mist.
Likgiltighet är värre. I den finns ingen tröst.

Omvänt är Lyckan nu en del av smärtan sedan. Vi måste våga välja kärleken i livet även om den kan innebära smärta om den vi älskar dör innan oss.
Vi måste älska för att kunna leva. Vår smärta talar om för oss att vi håller av dem vi oroar oss för. Det är sunt och friskt att känna denna smärta.
Smärtan efter någon som gått bort är också sund och frisk och vi måste tillåta oss att sörja när sorgen kommer för den kommer göra oss mer hela som människor.

Snart är det midsommar.
Mina föräldrar kommer på besök.
Jag hoppas kunna förmedla till dem att jag håller av dem.
De finns i mina tankar varje dag och så har det nog alltid varit.

Anna-Carin Rapp den 17 juni 2011

Rädsla berättar ingenting om sanningen

Vår rädsla berättar ingenting för oss om sanningen, men vi kan skapa en massa skräckscenarier och
dessa påverkar oss givetvis till att bli mindre kreativa.
Även om vi inte ska tro på vår rädsla så måste vi våga se på den, erkänna den.
Men aldrig, aldrig tro på den.

Tyvärr har religioner och dess representanter många gånger använt sig just av rädslor för att styra andra människor till sitt eget gagn.
Det sker än idag ibland lika tydligt som förr men ofta mer dolt under ytan.
Religioner har den otäcka förmågan att kunna styra människor eftersom där finns så mycket som inte går att bevisa.
Ingen kan säga oss något om livet efter detta, därför kan religionsförmedlare skrämma människor med helvetet.
Religioner har också genom historien haft monopol på moralsystem och värderingssystem men i och med individualiseringsprocessen
som vårt samhälle genomgått under slutet av 1900-talet har människan alltmer börjat tänka själv och ifrågasätta.

Det kan trösta och ge kraft att tänka på att vår rädsla inget berättar om sanningen.
Det är en fälla för oss människor när vår rädsla blir lika med verkligheten för den har ingenting med verkligheten att skaffa.
Varje gång en tanke är sprungen ur rädsla bör man tänka:
”Men, är det sant?”

Vi kan gå hela liv och endast styras av våra olika rädslor, men vårt människoliv är mer värt än så.
Visst kan det alltid gå åt helvete, men det kan också gå riktigt bra, i alla fall okej. Man behöver ju inte tro det värsta.
Men samtidigt behöver man försöka våga titta på rädslan vad den handlar om.
Det är som med spöken, tittar man på dem i dagsljuset så spricker dom i rena förskräckelsen.

Rädsla berättar ingenting om sanningen. Jag ska försöka tänka på det när rädslan sätter i, men rädslan berättar någonting om vår tillit till livet och
därför kan vi inte anklaga oss för att vi känner rädsla,
men överför vi den på våra barn och låter den härska i våra hem då får vi tala allvar med oss själva.

Rädslan får aldrig få herraväldet för den förstör både relationer och liv.
Jag tror till och med att det är så att det är den som ligger till grund för att det ser ut som det gör i världen med krig, våld och förtryck.

Så ta din rädsla stadigt i handen och sätt dig ner med den, titta på den med öppna ögon och du kommer se ett ängsligt barn som behöver din kärlek.

Anna-Carin Rapp den 16 maj 2011

Din tid kommer

Ja, vi människor är som blommor. Lika sköra och lika starka, men vi behöver näring, vatten och omsorg.
Då kan vi växa. Då kan vi också få kraft att vilja växa. För vi kan aldrig tvinga oss att vilja blomma.
Om man tvingar sig att vilja blomma blir resultatet lika med växthuseffekt. Vi klarar oss då inte ute i det fria. Det blir konstgjord andning.

Ingen kan anklaga dig att vilja för lite. Vår kraft kommer sig av så många faktorer.
Vår egen kraft avgör om vi kan blomma och den beror mycket på vår omgivning och vilka förutsättningar vi har.
Precis som det är för blommorna på marken.

I vår tid pressas människan ofta till att vilja mer, kämpa mer, bli bättre, bli mer av allt och ofta styrs hon av gurus och auktoritära människor
som tror sig ha rätt att styra över människors liv. Men vi ska lyssna inåt. Ingen annan än vi själva vet vad vi behöver.
Ingen annan.

Vi kommer alla blomma när vår tid är inne, när vi hittat en plats som är gynnsam för oss, där vi kan gro och växa till oss i lugn och ro.
Där vi får näring, vila och omsorg. Tvingar någon oss att växa utan att vi själva riktigt är redo så blommar vi inte.
Det måste komma ur vår egen viljas kraft och vi är inte dåliga på något sätt om vi inte orkar.
Då måste vi vänta in våra själar, då är det ännu inte tid för blomning.

Bry dig inte om människor som pressar dig att vilja blomma. Din tid kommer.

Anna-Carin Rapp den 2 maj 2011

Människor, som blommor

Vi är som blommor vi människor.
Vi behöver vatten, vi behöver näring, vi behöver omsorg. Annars slokar vi.
Vi är lika djuren men mest är vi nog ändå lika blommorna.

Hon är som en tusensköna, människan. Hon bara står där en dag och strålar i vårsolen.
Det mänskliga i oss vill möta en annan människa. Vår inre längtan är så stark och länge kan vi inte förtrycka det mänskliga i oss utan att gå sönder.
Vår längtan är vår livskraft för i vår längtan finns en vilja.

Liksom tusenskönorna är vi många som vill bli sedda.
Vi ställer oss i klungor, en del står lite vid sidan men alla vill vi bli sedda.
Vi öppnar oss mot livet om vi får näring och vi sluter oss när mörker omsluter oss för att liksom spara kraft.
Vi gömmer oss från ljuset i tider då vi behöver invänta kraft för att gå vidare och om någon visar oss omsorg
så börjar vi sakta, sakta veckla ut oss och sträcka på oss.

Så är vi människor, som blommor. Vackra och starka trots vår skörhet.
Kämpande stretar vi uppåt mot solljuset och vill leva trots att det är motigt.
Stretar och stretar uppåt mot himlens ljus.

Människor, som blommor.

Anna-Carin Rapp den 13 april 2011

Vårkänslor

Det är nu det börjar. Våren är här. Så många känslor!

Det är ljuvligt när man känner värmen i ansiktet och hör fåglarna sjunga överallt.
Samtidigt detta vemod och detta svårmod, men det är så mänskligt att känna så. Så oerhört mänskligt och vanligt att vi människor känner så fastän vi kanske inte vill erkänna det ens för oss själva. För på våren ska man ju vara lycklig.
Men livet är ju sällan så enkelt. Det innehåller så mycket och när solen börjar stråla och lysa upp varenda vrå då kan man inte gömma sig mer i sin grotta, själen befaller att gå ut i ljuset. Det ljuvliga! Och visst ska vi njuta nu, men vi får faktiskt lov att känna detta vemod, detta svårmod.
Vi måste inte lyssna på människor som ständigt tjatar om att tänka positivt. Vi får faktiskt vara dem vi är!

När jag var tonåring så läste jag något så vackert av en författare som heter Jörg Zink. Så här skriver han:
”Ty det svårmod som människan är fångad av visar framförallt detta, att hon är människa.”

Anna-Carin Rapp den 4 april 2011

LIVET

Ett steg till och jag hade mött Döden.
Tankspridd och stressad klev jag rakt ut i vägen, utan att varken höra eller se. Plötsligt hör jag en bestämd röst ropa och jag svarar irriterat
”ja, ja vad är det”, vänder mig om och ser att jag befinner mig mitt ute i vägen och en bilist hänger sig på tutan och kör förbi i ilfart.
Ett steg till och allt hade varit förbi, för sent och förgäves.

Så skört livet är. Så oerhört skört och så fantastiskt värdefullt.
Många saker i livet är tungt och svårt att bära, men det finns sådant som väger upp en del av det svåra. Sånt som ligger nära hjärtat.

Stressen som vi nutidsmänniskor lever med var dag är ovärdigt oss människor. Denna stress får dagens ungdomar leva med var dag i skolorna. Senast idag hörde jag och min man på radion att politikerna och SKL ska synliggöra skolornas resultat och tror därmed att de ska främja att skolorna blir bättre och att ungdomarna får mer kunskap i matematik.
Vilken stress kommer inte det innebära både för ungdomarna, lärarna och rektorerna?
Det främjar ingenting mer än stress.
Nationella prov ska numera inte bara vara för niondeklassare utan även i trean och sexan ska man göra dem. Eleverna kan även behöva göra dem i femman om skolan anser det.

Rösten jag hörde kom från två unga tjejer som räddade livet på mig. De brydde sig och hojtade till. Chockad efter händelsen gick jag först vidare men sedan vände jag mig om och sa: ”Tack.”
Är så tacksam.
Livet är ofta kämpigt och många gånger kan man känna att man hellre skulle vilja dra täcket över huvudet, men efter den händelsen kändes solstrålarna särskilt sköna mot kinderna och jag tackar för att jag lever och får ännu en dag att vara nära min älskade.

Vi behöver stanna upp ibland och betrakta Livet medan vi har det, betrakta dem vi har omkring oss, verkligen se, lyssna och känna för vår stund på jorden är verkligen nu och livet är oändligt kort. Fast oftast tillräckligt långt för en människa.
Livet kan bråka med oss många gånger men aldrig att vi egentligen vill mista det.

Ta hand om er, jag ska också ta hand om mig och se mig noga för i trafiken. Man måste ta det så pass lugnt att man hinner med själv.
Det finns en historia om en vit man som vandrade i svår terräng och hade hjälp av några afrikanska bärare. Plötsligt sätter sig en av bärarna ner och den vita mannen frågar vad denne gör. Afrikanen svarar:
”Jag sitter ner och väntar på min själ.”
Kanske det kan vara något för vår stressade tillvaro och för ungdomarna i skolorna som pressas in absurdum. Låt dem få utrymme för sina själar. De ska inte bara få kunskaper. De ska få tid och möjlighet att utvecklas som människor. Tid för egna tankar, tid för att uttrycka sig. Får de det är jag övertygad om att de kommer att vilja söka kunskap och nå en djupare kunskap i det som de studerar för att de har kontakt med sitt inre och kan känna en trygghet i det.

Om det är något som vi är skyldiga livet så är det detta att ge barnen och ungdomarna utrymme för att hitta sig själva, landa i sig själva. Vi vet inte hur långt vårt liv blir och varje dag borde vi alla få höra hur fantastiska vi är och att någon ser oss och lyssnar till oss. Det är också det bästa vi kan ge en annan människa. Det viktigaste.
Om nu inte politikerna förstår att ta tillvara på människan då får vi vanliga dödliga göra det.

Avslutar med några rader som jag vill ge till den som står mig närmast i livet:

Jag sätter mig ner och väntar in min själ.
Det är jag skyldig mig själv.
Ingenting kan skapas utan själ.
Inget liv kan levas utan själ.

Vi har detta liv, vårt enda.
Om det som kommer före och efter vet vi inget.
Allt vi har är nu, nu och nu.

Den som finns i min närhet som valt att leva med mig vill jag fortsätta dela mitt liv med. Den vetskapen är jag tacksam över. Den skänker tröst när allting stormar. Den skänker vila.
Jag sätter mig ner och väntar in min själ. Det är jag skyldig mig själv.

När allting stormar och livet brister, sök inåt. Bry dig inte om vad andra tycker och kräver av dig.
Stanna upp och sätt dig ner och vänta in din själ.
Det är du skyldig dig själv.

Anna-Carin Rapp den 24 mars 2011

Klass 9A - om vikten av att få uttrycka sig

Det var glädjen i hennes ögon som berörde mig. Ögon som tidigare sett uppgivna ut strålade nu. Hon hade klarat skrivningen galant och hon fick höra det. Någon mötte hennes blick och sa till henne att hennes ansträngningar inte varit förgäves och att hon varit duktig.
Men också ögonen hos killen som liksom gett upp berör. Vad säger dessa ögon om det som han upplevt tidigare under sin utbildning?
Hur mycket minns vi från vår egen skoltid?
Det vi framförallt minns är ofta lärare och klasskompisar som sett oss och tyckt om oss som vi är. Som trott på oss och trott på vår kapacitet att skapa och uttrycka oss och det var detta som gjorde att vi ville lära oss mer, ville förkovra oss. Det var för att någon trodde på oss och trodde oss om gott.
Omvänt stämmer också för när ingen tror på oss, ger oss uppmuntran, ser oss och tycker om det de ser då är vägen nästintill oframkomlig i livet.

Det var glädjen i hennes ögon som berörde mig. Men också ögonen hos killen som liksom gett upp. Vi känner igen båda personernas uttryck, tror knappast någon av oss gått genom livet utan att ha upplevt båda sidorna. Vi vet allihop hur viktigt det är med uppmuntran för att få kraft att gå vidare. Att bli sedda och lyssnade på är så viktigt. Vi blir till när någon ser oss och lyssnar på oss. För när vi uttrycker oss och någon verkligen lyssnar till oss så händer något mycket speciellt inom oss, vi börjar även lyssna på oss själva, vi förstår att vi är värda att lyssnas på och det är grunden för att nå en god självkänsla.
Ändå hör man aldrig politiker tala om hur viktigt detta är. Det handlar endast om kompetensutveckling, hårdare krav och ordning och reda. När det enda som verkligen kan lyfta elever är att se dem och låta dem uttrycka sig, skapa möjligheter, tid och rum för deras egna tankar. För det vet vi med oss själva att om vi får dessa möjligheter så blir vi automatiskt nyfikna på andras tankar. Då börjar vi söka kunskap för att vi vill det! Inte för att någon annan säger till oss eller än värre tvingar oss att göra det.

I en sekvens i tv-serien Klass 9A sätter sig läraren ner och samtalar med ungdomarna utifrån en bok. Man ser hur eleverna vaknar till liv, de har en lyssnande lärare framför sig som möter deras egna tankar. Efteråt säger en av eleverna inspirerat att hon aldrig trott att hon skulle ha så mycket att säga om boken och att det var så roligt att få uttrycka sig. Hon uttrycker glädje, hon blev sedd, hon fick uttrycka sig och någon lyssnade på henne.

Under några års tid satsade jag allt på att starta ett företag som jag skulle kalla Existens och Uttryck. Jag ville genom samtalsgrupper skapa utrymme för ungdomar i skolan att uttrycka sig och sina tankar om livet. Jag mötte också ungdomar som gav uttryck för hur viktigt detta är och att det saknas i skolan. Möjligheten att få ge uttryck för sina egna tankar. För det är ändå det som det hela handlar om. Att skolan ska uppmuntra elever att tänka själva och bli självständiga individer. Men det är mycket sällan som skolorna ser ut så och kanske det finns en avsikt med att det inte ser ut så. Kanske politikerna inte vill uppmuntra skolor att satsa just på detta därför att de inte vill att ungdomarna ska tänka själva, för gör de det så finns ju en risk att de skulle upptäcka bristerna i samhället och göra något åt dem.
Vad får vi för samhälle när skolorna ser ut som de gör idag?
Det är alarmerande att ungdomar i så liten grad får detta utrymme idag i skolorna. Var ligger det demokratiska i detta eller är ungdomar inte inberäknade i det demokratiska systemet?

Som unga är vi så mottagliga och det blir så oerhört viktigt att vi bemöts på ett bra sätt. Jag tror också att vi blir såsom vi blivit bemötta. När dina ögon är fulla av respekt och tillit så är det med dessa ögon som den du möter kommer se på sig själv.

När våra tankar får se dagens ljus känner vi att vi lever och när någon med respekt lyssnar till oss och möter oss med sina tankar så börjar vi att blomma.
Låt ungdomarna få blomma, de är värda det! När så många ungdomar går arbetslösa så borde varje politiker fråga sig: Vad ska vi göra för att ungdomarna ska må bra i samhället idag? Hur kan vi skapa möjligheter för ungdomar att uttrycka sig och sina tankar om livet så att de kan växa och skapa sin egen grund att stå på i livet?
Det är framtidstro och hopp som vi ska ge ungdomarna och vi ska vara vissa om att det vi ger kommer tillbaka till oss imorgon.

Anna-Carin Rapp den 17 mars 2011

ÄNGELN

Ängeln reste sig upp och gick runt i rummet, såg på dig med undran i blicken.

”Hör Du mig nu? Jag har försökt tala med dig länge nu att Du inte ska sörja mer, att Du är värd något bättre.
Att människor som vänder sig bort ifrån dig inte är värda att kämpa för. Tänk på Dig själv nu! Önskar att Du hörde mig. Gör Du det?
Jag har varit hos Dig länge nu, runt tiden då du föddes har jag varit hos Dig hela vägen genom alla Dina möten med människor, varma möten men också möten där Du blivit tillintetgjord. Det är dags för Dig nu att vända dem ryggen. Gå Din väg bort från dessa människor. Du är värd mer, mycket mer.”

Ängeln satte sig framför dig och såg dig djupt in i ögonen och sa:
”Ser Du mig nu? Jag sitter här framför Dig. Jag ser att Du sörjer över något, ser att Du längtar efter något, känner det.
Vill Du berätta för mig vad det är som trycker Ditt hjärta?”

Trevande började orden formas inom dig. Du kände en påtaglig närhet, en värme som du inte känt på länge, länge.
Det hade varit så oerhört tyst från de som borde stått dig nära och deras tystnad var så smärtsam.
Sakta började du tala som om det var för första gången du uttalade orden inom dig:
”Jag sörjer mina kära, deras tystnad gör så ont. Ber om beskydd och värme. Änglar om ni finns. Var hos mig.”
En tår letade sig fram ur ögonvrån, sedan var det som om fördämningarna släppte och du grät såsom du aldrig gråtit i hela ditt liv.
Det var en övergivenhetens gråt, en längtans gråt. Hela livet hade du strävat efter att nå dina nära och kära och aldrig riktigt slutat kämpa,
men nu kom allt, all besvikelse, alla tårar över det som aldrig blev som du hoppats på.
Tårarna rann och medan tårarna rann satt Ängeln bredvid dig och höll dina händer i sina och sa:
”Känner Du nu att jag är nära? Känner Du att jag finns hos Dig? Jag lämnar Dig aldrig
och jag ska fortsätta beskydda Dig från människor som gör Dig illa.”

Du såg upp som om du anade något, en närhet så djup och mild, en värme och kanske du visste då att du inte var ensam,
kanske tvivlen kom sedan men att just då visste du att någon fanns hos dig, någon som vill dig väl.
Du kände en stor trötthet, en behaglig trötthet svepa omkring dig, en värme så skön.
Ängeln höll om Dig, strök Dig över kinden och håret. Sakta, sakta och varsamt. Allt var så stilla nu.
Din gråt började sakta avta och ett behagligt lugn spred sig över rummet.

Ängeln viskade stilla:
”Min vän, livet och andra människor kan vi aldrig styra, vi kan bara försöka ta hand om oss själva och de som vill stå oss nära. För de finns och dom får vi glädjas över. De andra får leva sina liv såsom de valt. Kanske de en dag söker upp Dig för att de vill. Till dess får Du låta dem vara och sörja dem om Du behöver det, men låt inte den sorgen uppta hela Ditt liv för om Du ser dig runtomkring så finns det människor som ser Dig och som bryr sig om Dig och tycker om Dig för den Du är och det är dessa människor Du ska ha omkring Dig, de som låter Dig vara den Du är, något annat är otänkbart.”

Du kände en närvaro utan krav, kändes helt visst att du inte var ensam, inte ensam alls. Du plockade med de vardagliga bestyren
sedan la du dig och den natten sov du som ett barn i trygga händer.

Anna-Carin Rapp den 10 mars 2011

Att möta Kärleken

Den gamla kvinnan stod och såg ner på sina händer sedan lyfte hon sakta upp blicken och sa:
”Du förstår, det var värt allt slit, alla tårar, all smärta för att hitta hem. Jag fann min älskade till slut. Han var inte som någon annan jag mött tidigare. Han hade själ och värme. Men som vi bråkade ibland. Det var som om vi behövde slipas mot varandra, som ädelstenar. Men jag tror vi behövde det. Livet hade gjort oss karga och det karga behövde mjukas upp. Det gjorde ont när vi grälade och ibland trodde jag att vi skulle gå ifrån varandra. Men vi hittade alltid tillbaka. För har man en gång funnit sitt hem i en annan människas hjärta så kan man inte gå.
Man måste stanna. För det är det enda man har.”

Jag tänkte att det är så det är att möta Kärleken. Att hitta sitt hem i någons hjärta.

Anna-Carin Rapp den 1 mars 2011

Var Din egen bästa vän

Den vinner inte som har flest vänner när hon/han dör, men kanske den vinner som blivit vän med sig själv när döden infinner sig.
För det är väl det svåraste?
Skulle vi vara så hårda mot någon annan som vi är mot oss själva, då skulle nog ingen vilja vara med oss.
Alla håller säkert inte med men kanske någon känner igen sig.
För det är kanske det svåraste i det här livet att försonas med sig själv och sina tillkortakommanden.
Men det är absolut nödvändigt.

Vi måste lära oss att bli mer snälla mot oss själva. Inte anklaga oss.
Livet är svårt nog som det är utan att vi ska göra det svårare genom att kritisera oss själva.
Det är en sak att ha ett samvete, en annan att ständigt plågas av samvetskval.
Vårt samvete säger oss när något blivit fel och behöver rättas till, men kval är inget som någon människa ska gå och bära på.

Du är den närmsta vän Du kommer möta i livet. Tänk, så är det faktiskt.
Egentligen är det stort och fint, men när vi straffar oss själva för än det ena än det andra och föraktar oss så blir vi vår egen fiende.
Vi borde vara mot oss själva såsom vi vill bli bemötta av andra. Det heter: Var mot andra såsom du själv vill bli bemött,
men vi behöver ofta också tänka på att vi ska vara mot oss själva såsom vi vill att andra ska bemöta oss.

Låt inte ditt samvete bli till en plåga. Låt det bli till din hjälp.
Du är värd att ha det bra. Det är vi allihop för att vi är människor.
Att vara människa är så mycket, men bland allt som vi är finns det en sak vi behöver vara och det är att
vara vår egen bästa vän.

Anna-Carin Rapp den 23 februari 2011

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 17 februari och i Sydsvenskan under ORDET den 19 februari 2011.

Släpp aldrig dina drömmar

Råd till arbetssökande:

Tro inte att du kan eller kommer att kunna något.

Tro inte på dina drömmar och gör inte något utav dem.

Ta inga egna initiativ och kom framförallt inte med några egna förslag.

Undvik att knysta något om ditt kulturintresse,
frossbrytning kan då drabba din arbetsförmedlare.

Var nöjd med din lott och du må länge leva i ditt land.

Kort sagt huka dig för auktoriteterna som sitter på af och ta tacksamt emot varje åtgärd som en skänk från ovan.
Med kritiska blickar skall du synas i varje söm, analyseras och utredas.
Säg inte att du kan jobba, de kommer inte att tro dig. Du måste synas under lupp och prövas oändligen.
Kanske är de nöjda då, kanske inte. En annan åtgärd blir då din skänk.
A-kassedagar kommer, a-kassedagar går. Aktivitetsgarantin består. Den Gud älskar aktivitetsstöd får.

Jag måste viska något i ditt öra. Ingen kan ta din frihet från dig, fri föddes du till denna världen, fri skall du lämna den.
Ingen skall kritiskt syna dina sömmar, analysera eller utreda dig. Du skall se att allt liksom vridits ut och in, bak och fram, upp och ned.
Det som är litet skall bli stort. Men redan här kan vi göra det, vända upp och ned på hierarkin.
Syna auktoriteterna nästa gång de synar dig och du skall finna de är av samma skrot och korn.

Myndig-heter i all ära, men nog är du myndig du med. Tro på dig själv, tro att du kan något, vill något och är någon.
Strunt i om af inte tror dig, de flesta av dem har ändå aldrig varit ute i den verkliga världen, vet inte vad arbete vill säga – en daglig kamp, att överleva. Du arbetssökande som längtar så, låt ingen handläggare någonsin lura dig att tro att du är mindre än du i verkligheten är.
Stå upp för dig själv och släpp aldrig dina drömmar, du kära arbetssökande.

Anna-Carin Rapp den 14 februari 2011

Hopp

Utan tomrum ingen form.
Utan paus ingen musik.
Utan tystnad ingen mening.

Tystnad, paus, tomrum, finns det utrymme för det idag i våra liv?
Vi springer länge innan vi stannar idag.
Vi kämpar länge innan vi ger upp.
Överallt får vi höra hur vi ska tänka, leva och vara för att må bra.
Men få är de som lyssnar.

Det finns en hårdhet mot de utsatta idag. Det är som att samhället bara är till för de som
aldrig blir sjuka eller drabbas av sorger och bedrövelser och då blir det särskilt svårt. Livet blir ett maraton som aldrig tar slut.

Men man måste väl kämpa?
Man ska väl inte bara ge upp?
Nej, visst ska man inte det.
Men ibland är det när man släpper taget som man finner styrkan.
För vissa saker kan vi aldrig förändra. Andra människor till exempel.

Vi kan såras av vad andra sagt eller gjort, men vill de inte förstå så kan inget vi gör eller säger få dem att förstå.
Vi kan bara låta tiden ha sin gång och hoppas på att de kanske en dag förstår.
Livets gång kan vi heller aldrig stoppa.

Finns det ändå blommor vid vägkanten?
Ja, ibland kan man se de små, små blommorna vid dikesrenen. De står där, vissa uppnosigt sträckta mot solen. De kräver ingenting av oss.
Inget i naturen kräver något av oss. Där kan vi bara vara som vi är, med all vår trasighet och sårbarhet.
Ingen fäller kommentarer om än det ena, än det andra. Där får vi vara ifred i tystnad och låta tomrummet ta form inom oss.
Ett tomrum som ingen mer än vi själva har rätt att träda in i. Det rummet är endast vårt eget och dit in kan inga krav nå.

Vi kan vila där i vårt eget inre rum en stund, långt borta från alla krav både utom och inom oss.
Så kanske vi får höra en ton djupt inom oss som bara vi kan höra, en ton så djup och mild.
Den kan läka och ta oss upp mot ljuset igen eller för första gången.

Anna-Carin Rapp den 7 februari 2011

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 3 februari och i Sydsvenskan under ORDET den 5 februari 2011.

Kairo och friheten

Vi är där i deras längtan. Vi finns där nu var dag.
De står samman och ropar ut sin längtan, en längtan som rör oss alla.
För om de inte är fria så är inte heller vi fria.

Frihet. De längtar efter frihet. Frihet att välja och välja bort. Bedöma själv, bestämma själv och tänka själv i frihet.
Deras längtan är så stark så den når oss ända in till tv-sofforna.
Vi känner deras längtan nästan lika starkt som om den vore vår egen och kanske den också rör vid vår egen längtan. Vår längtan att bli respekterade och lyssnade på. Inte avfärdade, utan lyssnade på för att vi har något mycket viktigt att säga.

Frihet är något man måste kämpa för att vinna. Människor som inte ser inte lyssnar kan vi vända oss bort ifrån, men inte i diktaturer. De tvingas ledas av någon som inte lyssnar, inte ser och inte förstår deras behov. Vi kan oftast vända oss bort från sådana ledare, men också vi har strider att utkämpa. Vår frihet kan också inskränkas av andra och oss själva. Så vi kan känna med dem. Vi kan vara där med dem nu i våra tankar, i våra hjärtan.

Frihet. Vår längtan är också deras, deras längtan är också vår.
Det kunde vara vi som stod där och ropade ut vår längtan och inom oss gör vi det kanske många gånger i livet.
En del var dag, var timme, var minut. Och vi vet någonstans inom oss att vi aldrig kan bli riktigt fria om inte vår granne,
vår medmänniska också är det.

Vi är där i deras längtan. Vi finns där nu var dag.
De står samman och ropar ut sin längtan, en längtan som rör oss alla.
För om de inte är fria så är inte heller vi fria.

Anna-Carin Rapp den 1 februari 2011

Vi är fria

Du har din frihet och ingen kan ta din frihet ifrån dig.
Du bestämmer själv över dig själv och ditt liv och ingen kan ta din självbestämmanderätt ifrån dig.
Människor kan få dig att tveka inför dina rättigheter. Du har din frihet att lämna dem.
Fria föddes vi och vi är fria in i döden. Ingen kan ta vår frihet ifrån oss.

Många av oss människor har lärt oss att ständigt gå med böjda nackar, tacka och buga intill döddagar.
Men vi ska sträcka på oss och inte längre huka. Vi har ingen anledning till det.
Vi är fria.

Tänka själv.
Bedöma själv.
Bestämma själv.
Det är frihet.

Kommer någon till dig och säger så här ska du göra, tänka och tro.
Tänk själv. Bedöm själv. Bestäm själv om det passar dig. Du är fri.

Många är det som vill styra över oss av olika anledningar. Men vi råder själva över vår kropp och själ.
Vid varje möte med en annan kan man tänka:

Är jag fri ihop med den här personen? Blir jag respekterad av denna människa?
Lyssnar han eller hon till det jag säger och låter mig tycka det jag tycker, tänka det jag tänker, känna det jag känner, tro det jag tror
utan att försöka övertyga mig om att tycka, tänka, känna och tro som honom eller henne?

De är sällsynta, men ibland så möter man dem. De som lyssnar och inte försöker övertyga utan låter dig själv finna din väg i livet.
Ta tillvara på dessa människor de är som ljus i mörker. De lyser upp din väg men låter dig gå dit du själv vill gå för de litar på din egen omdömesförmåga.
Dessa människor går bara med dig ett stycke på vägen.
Kanske är de änglar eller kanske är de bara vanliga människor som vet vad smärta är, som vet vad förtryck är, har varit där och kan känna med dig.
Det är som balsam för själen när man möter dessa människor.

De är sällsynta så var uppmärksam så du känner när du möter dem.
Var uppmärksam på din själ och vad din själ vill säga dig. Det är endast du som vet det.
Endast du vet vad din kropp säger till dig. Lyssna på dig.
Tänk själv. Bedöm själv och bestäm själv.
Vi är fria. Kom ihåg det.

Anna-Carin Rapp den 25 januari 2011

Spänn dig inte, släpp dig!

Var inte så känslig. Var inte så djup. Var inte sådan och sådan och sådan…
Ingen undgår de där människorna som dirigerar världen med sina utlåtanden om hur man ska vara och inte vara.
De finns överallt, ingen undgår deras kritiska blickar.

Var du än är i denna stund. Var den du är!
Var känslig om du är det, var djup om du vill det. Var den du vill vara.
Ingen annan har rätt att tala om hur vi ska vara, såvida vi människor inte sårar varandra
så har vi vår frihet att vara och tycka såsom vi vill.
Det finns människor som tror att de kan eller till och med har rätt att uttala sig om
hur vi ska vara och inte vara, vad vi får tycka och inte tycka, känna och inte känna,
de människorna behöver man med nödvändighet vända sig bort ifrån för de tar ens livslust.
Man behöver också säga ifrån och stå upp för sig själv i sådana situationer i den mån man vill och orkar.

Var fri människa att vara den du är ämnad att vara!
Livet är för kort för att slösa bort på att lyssna på människor som anser sig ha rätt att säga
vem du är, vem du inte är och vem du borde vara.

Spänn dig inte, släpp dig! Ord från min humoristiske far.
Det är sant. För vad händer om vi spänner oss och försöker vara någon annan än den vi är.
Det är förödande både för kropp och själ.

Till den känsliga, djupa vill jag säga att för länge sedan var känslighet en dygd
som föregicks av stort lidande för att uppnå. Idag är det enligt vissa något man ska arbeta bort.
Men det är de känsliga som vi behöver lyssna på. Det är de som ser sådant i samhället som är skadligt för människor
och kanske det är just det som de hårda, auktoritära människorna är rädda för. Den känsliga ser att kejsaren är utan kläder.
De känsliga är på detta sätt farliga anser de auktoritära för de känsliga kan se och därmed kritisera.
Därför får de känsliga ideligen höra. Skärp dig, var inte så känslig!

Var du än är i denna stund. Var den du är! Spänn dig inte och försök vara någon annan än den du är.
Är du känslig. Var det. Bevara din känslighet. Den är viktig!
Som tonåring skrev jag i min dagbok så här:
Stå upp för din känslighet och vårda din mänsklighet, de känsliga är som mest människor!
Eller med pappas ord:
Spänn dig inte, släpp dig!

Anna-Carin Rapp den 20 januari 2011

Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet? Varför finns jag?
I själva frågan finns svaret. Meningen med livet är att Du finns.

Det är bara människan som ställer sig denna fråga. Djuren lever sina liv som om det vore en självklarhet och det är det ju faktiskt. Visst är livet en gåva men vi står inte i tacksamhetsskuld. Vi har rätt till våra liv och om andra fått oss att tro att vi inte har det så är det fel. Sedan är det också så att det hör till gåvans natur att givaren inte förväntar sig något i retur. Skulle givaren förvänta sig något i retur handlar det om skuld.

Men är det inte ofta så att vi människor känner att vi är skyldiga livet något och att om vi inte lever upp till de förväntningarna som vi upplever så har vi inte existensberättigande.

Var kommer dessa förväntningar från? Vem är det som har fått oss att tro på vårt tvivel?

Redan som barn kan vi ha fått känna att vi inte fick ta vår plats i livet och inte sällan följer denna känsla med oss när vi växer upp. Vår tvekan om att ta vår plats i livet. Vi är inte ensamma om denna känsla, har vi som barn känt det så är det troligt att våra föräldrar också känt det så och deras föräldrar likaså.

Som uppväxt i en kyrklig miljö upplevde jag att man tidigt fick tankar om att man skulle vara tacksam för sitt liv och att man skulle ge något tillbaka och att det var ett krav. Men att dessa krav inte är specifika, det gjorde att kraven kunde växa och ingen kunde säga när man fullgjort sin plikt. Tacksamhetsskulden blev oändlig och kraven man upplevde avtog aldrig.

Idag tänker jag att denna tyngd som man lägger på människor i kyrkliga miljöer är osund. Den gör att människor förminskas och jag funderar över om det är det som är meningen. En människa som känner sitt existensberättigande tänker själv och litar till sina tankar och sådana människor kan man inte styra.

Det som är illa är att det så ofta är så att sammanslutningar, sakrala som profana, ofta drar till sig maktmänniskor och i kyrkliga miljöer får det ödesdigra konsekvenser därför att här handlar det om det sköraste hos människan, hennes hopp och längtan.

Utan hopp och längtan blir livet oerhört svårt att leva. Detta vet maktmänniskor och använder det som redskap för att styra andra människor. Först bryts människor ned, förminskas genom att de får veta att de står i tacksamhetsskuld till livet/Gud. Sedan är det denne Gud som ska rädda dem, befria dem från skuld. Så Gud både ger skuld och befriar från skuld. Är det en Gud som vi människor överhuvudtaget behöver och är det inte så att något blivit katastrofalt fel i kyrkliga sammanhang om människor bryts ner istället för att upprättas?

Meningen med livet är att Du finns. Svaret göms i frågan. Jag kom på det en dag när min innersta kärna höjde rösten och svarade. För vi vet längst inne i våra inre att vi har rätt till detta liv och de som får oss att tro något annat har grundligt fel.

Så lyft blicken och tro dig om gott. Jag ska göra det. Ta emot livet som en gåva, givaren kräver inget i retur. Men skulle du av egen fri vilja, vilja stötta en annan, känna med en annan så kan livet bli oändligt rikt för vi är här tillsammans. En annans glädje är också din, din glädje är också en annans. Vi påverkar varandra mer än vi kan tro. Men ingen kan kräva din prestation, den måste komma frivilligt. För det är också väldigt viktigt att veta att ger man av fri vilja så känns det för den andra. Är det en uppoffring känns det också. Ingen blir glad av någon som uppoffrar sig för andra därför att denna person alltid kräver något tillbaka, då är det ingen gåva man får utan en skuld.

Gåvor är givna utan krav på vår motprestation och livet är en gåva. En sådan gåva vill man vårda och ta vara på helt av fri vilja. Man vill också vårda kontakten med givaren.

Anna-Carin Rapp den 10 januari 2011

Skriv ut denna sida här:

Dela med dig: