URBRA Uttryck - Kreativitet i Röstånga

Dela här

Start | Urmakeri | Uttryck | Nyheter | Om företaget | Stilla Retreat | Existensgrupp | Konst | Veckans Text | Ordspråk | Varor | Utställningar | Forum | Länkar | Kontakt | Sidkarta


Veckans text

Här skriver Anna-Carin Jansson Rapp texter.
Ämnen som berör och spelar roll.

Skriv gärna något till oss!
E-mail eller i gästboken:
Använd kontaktformuläret på sidan Kontakt.

Forum

Länk till URBRA HB - Forum.
Forumet är till för alla som vill skriva om personliga ting och tankar.
Där finns inlägg om urmakeri, konst, texter och tankar om livet.

URBRA HB - Forum

Du behöver inte vara rädd

Du behöver inte vara rädd.
Det är ord som Peter Hallström i serien När livet vänder (avsnitt 4) berättar att han skulle behövt höra som barn när han växte upp inom Pingstkyrkan, (Peter Hallström har bland annat skrivit sången Håll mitt hjärta sjungen av Björn Skifs).
Du behöver inte vara rädd är ord som jag också hade behövt höra och säkert många med mig. Det är ord som jag nu vill förmedla i de Existensgrupper som ska vända sig till dem som mått dåligt av religiösa sammanhang. Det kan vara alla typer av religiösa sammanhang även nyandlighet. Där liksom inom kyrkor av olika slag finns auktoritära människor som på olika sätt vill få människor att lyssna på dem och inte på sig själva. Som Peter Hallström berättade i tv-serien När livet vänder så kan man inte vara en människa som vill ifrågasätta, tänka och prata inom Pingströrelsen där han växte upp. Han sa att det är en exkluderande rörelse. Det är också min upplevelse att det inte finns utrymme för att tänka, ifrågasätta och prata inom denna typ av rörelse men det är något som jag också upplevt inom svenska kyrkan.
Men denna vilja att styra människor återfinns inte bara inom religiösa sammanhang utan i många olika sammanhang. Läste en artikel för en tid sedan med en intervju med en föreläsare som talade om att man inte ska ta sina tankar allvarligt. Att man ska tänka att det är bara ens egna tankar. Detta för att må bättre psykiskt. När jag tänkte efter vad denne man sa så blev jag mörkrädd. För vad händer om vi inte tar våra egna tankar allvarligt och lyssnar till oss själva, jo gurus av olika slag kan få oss att bli styrda av dem. Det är mycket farligt. Vi ska visst ta våra tankar allvarligt och lyssna till oss själva. Det är endast du själv som vet vad som är bäst för dig inga präster, pastorer, gurus med flera vet vad som ryms inom din själ och i ditt hjärta. De kan inte säga vad du skulle må bra av, ej heller vad du ska tro på. Din tro finns i din själ, i ditt hjärta och den kan ingen ta ifrån dig hur högt uppsatt den personen än må vara. Det är viktigt att komma ihåg detta att ingen kan eller får styra över våra liv, ej heller vår tro eller vår tanke. Din tanke är din och den är värdefull för att den är din. Om tanken plågar oss så behöver vi stanna upp och se vad det är i den som gör oss illa. Detsamma gäller vår tro, om den plågar oss så behöver vi se vad det är i den som gör oss illa, vi behöver samtala om hur religiösa sammanhang är uppbyggda och vad det är i dem som gör människan illa.

Det är något gott som händer i vår samtid idag. Den så kallade lilla människan har börjat resa sig, upprätta sig själv överallt och i många olika sammanhang, hon vägrar att bli toppstyrd. Men fortfarande finns det människor i såväl samhälle som inom religiösa sammanhang som styr människor genom att skrämmas. I kyrkliga sammanhang såsom inom Pingstkyrkan där jag är uppväxt var det just genom att skrämma människor som man fick dem att stanna kvar. Jesus skulle komma och hämta de sina, de som tagit emot Gud genom Jesus och man fick frågan om man var redo. För var man inte det så fanns risken att man skulle bli lämnad kvar. Det finns en film om detta som jag såg i missionskyrkan under tonåren som heter Som en tjuv om natten som just beskrev detta. Om en kvinna som blir lämnad kvar på jorden när hela hennes familj plötsligt en morgon är borta för att Jesus kommit och hämtat dem. Den var fruktansvärd att se som 13-åring. Lika hemskt var det att som 13-åring vara med mamma och pappa på semester och besöka Filadelfia i Stockholm och höra Stanley Sjöberg predika om att jorden skulle gå under år 2000 och att det skulle bli världskrig år 1984, året var då 1983. Allt handlade om att vara redo när Jesus kommer tillbaka. Att som barn leva i denna skräck och rädsla för att inte duga som man är, är oerhört skadligt för själen. Man kan aldrig ens en sekund slappna av. Som Peter Hallström berättade blir livet som ett maratonlopp, man "kutar" genom livet skräckslagen.

Men det var inte bara det som de styrde över.
Sex skulle ske inom äktenskapet och allt annat var orent. Man skulle spara sig till den rätta. Det som skulle bli till en glädje nämligen mötet med kärleken blev fyllt med ångest och oro. Detta är så svårt att skriva om så jag finner inga ord just nu. Men som Peter Hallström uttryckte det så blir man bestulen på sexlivet. Kyrkan har som jag upplevt det alltid velat vara inne och peta i människors sexliv, kanske för att det är människans ömmaste punkt. Kanske är det för att om de kan styra människors drifter så har de makten över människan. Om de kan styra både över tanke och drift så har de fullständig kontroll. Om de kan skrämma människor för att hamna i helvetet så kan de få folk att stanna kvar och lyda dem.
Rädslan är stark, men om vi kan hjälpa varandra att känna tillit till oss själva så mister maktmänniskor sin kraft och det är det som jag tror man kan göra genom samtal med andra som varit i liknande situation.

Du behöver inte vara rädd. Maktmänniskor är själva rädda annars skulle de inte behöva få sitt eget berättigande genom att skrämma andra. Att ge maktmänniskor utrymme över våra liv skadar heller inte bara oss utan maktmänniskorna själva för de kan aldrig själva komma åt sin egen rädsla och jobba med den. Så möter du en maktmänniska se då rädslan i den människans ögon och låt dig inte luras av maktspråket. Vet att du har allt du behöver i dig själv och glädjen i att dela det med andra är det som ska föra oss samman inte makt, inte rädsla och inte skräck.

Anna-Carin Jansson Rapp den 11 maj 2017

Dela här

   

När det slutna rummet växer

Vissa saker är svåra att skriva om men inte desto mindre viktiga snarare tvärtom.
Jag vill närma mig det slutna rummet för att se vad jag var med om där.
Det slutna rummet i kyrkans värld och då pratar jag inte bara om det slutna rummet i den frireligiösa världen nämligen Pingstkyrkan där jag är uppväxt utan även den svensk kyrkliga så kallade normala religiösa världen som är lika instängd fast på ett annat sätt än livet i Pingstkyrkan. Värre på sitt sätt för att vi och dom tänkandet är mer under ytan och därför mer svårhanterligt men jag har berättelser att ta upp från den världen också som kan få den mest sansade att baxna och mina berättelser från livet är dessvärre sanna. För det har varit för jäkligt rent ut sagt att vara inne i båda dessa världar Pingstkyrkan och svenska kyrkan och jag funderar nu på att även lämna svenska kyrkan för jag vill inte stå för det förtryck som odlas i sådana sammanhang som inom kyrkans värld där man tillåter att det slutna rummet växer, för det gör det om vi tillåter det att växa.

Hur kan det slutna rummet växa sig så stort som exempelvis Hitlertyskland. Där ett helt land lyssnar och tror på en enda mans tokiga världsbild. Det måste ju börja någonstans.
Det börjar i den minsta enheten i familjen, men nästa steg är ofta i religiösa sammanhang såsom i kyrkan där maktmänniskor får fritt spelrum därför att man använder rädslan som maktmedel precis som Hitler gjorde och man använder lögnen precis som Hitler gjorde trots att man är så emot lögn och så för sanningen. Men deras största lögn är att de sitter inne med sanningen och det tänkandet är likaså likt Hitlers tänkande. Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels sa: "Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning". Det talar ju också om att Hitler visste vad han höll på med, han var alltså inte bara tokig och det gör det hela ännu otäckare. Man får hoppas att maktmänniskorna i kyrkan åtminstone tror på sin egen lögn och inte medvetet stoppar lögner i människor för att själva leva gott på det, men det är det nog si och så med. För det finns inget lättare sätt att få styra över andra människor än genom att skrämma människor med lögner i form av skrämmande världsbilder. Där det vanliga livet ter sig hotfullt för människor och där livet inom kyrkan framställs som enda räddningen undan det hotfulla livet utanför kyrkan. Till och med döden framställs såsom hotfull i och med att hotet om helvetet för den som inte är redo är en ständig realitet, för ingen vet ju hur länge man får leva.

Det är helt förkastligt för ett barn att växa upp i en sådan värld.
Barn ska lära sig att känna tillit till världen i första hand i alla fall. Visst finns det många faror men grunden ska inte ligga i rädslan utan i tilliten.

Jag fryser när jag skriver dessa rader så jag får avbryta och värma händerna på elementet, det är lite för tungt och skrämmande för fastän jag nu är vuxen så sitter ännu barnet inom mig och är rädd och ängslig på grund av människor som skrämt mig från vettet för livet.
Jag har ändå valt att möta livet och varje dag försöka jobba med att lämna den osunda världsbild som kyrkan gett mig och som endast har sitt ursprung i rädsla, skam och skuld.

När det slutna rummet växer då ska vi akta oss för då har maktmänniskorna fått för mycket spelrum och då måste man ta tillbaka makten över sitt eget liv och det gäller inte bara i kyrkan utan i alla möten där andra människor försöker få dig att tro på vad hon/han säger eller gör. Det finns så många gurus inom alla områden ute i samhället som vill få andra att följa honom eller henne.
Se upp för de människorna!
Grunda alltid dina åsikter på egna upplevelser och iakttagelser. Fråga sällan andra till råds utan försök fråga dig själv vad du anser och lita på dig själv. Endast så hindrar vi att det slutna rummet växer.

Jag ska starta möjligheten att möta andra människor i en Existensgrupp igen, men denna gång vill jag bli ännu tydligare med syftet. Min rädsla för den religiösa världen har varit och är fortsatt stark, men alltmer känner jag att kraften finns där att gå emot rädslan och bli mer och mer tydlig med att jag vill kämpa faktiskt hela livet med att få människor att tänka själva och att inte tro på maktmänniskorna inom kyrkans värld, ej heller på gurus inom nyandlighet eller hälsogurus utan tänka själva, iaktta och lita på sina egna upplevelser av livet. Bli sin egen och lyssna inåt och vara sin egen bästa vän.

Det är så många gånger som jag önskat att någon kunde gett mig råd i saker som jag har svårt att prata med någon om, men inom mig själv kommer vänliga ord om tillit som jag ofta slår bort som något som inte behöver lyssnas på därför att jag har blivit bemött så i min uppväxt. Det är min upplevelse och det är det jag får kämpa med var dag. Att lita till mig själv.
Det är viktigt att vi gör det och det är det enda sättet för att få det slutna rummet att sluta växa.

Anna-Carin Jansson Rapp den 7 mars 2017

Dela här

   

Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras

Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.

Så svårt det är när vi älskar någon innerligt.
Vi vill inte att den andra ska må dåligt så det kan gå så långt att vi vill att den andra ska säga att allt är bra även när det inte är det.
Vi längtar efter kontakt efter närhet men då måste vi våga detta svåra med att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras.

Önskar jag kunde säga att jag alltid vågar det, men när det kommer till dem som står en nära som berör mig innerligt så vill jag inte att något någonsin ska drabba den jag håller av. Så jag vill till och med blunda för verkligheten såsom den är såsom den faktiskt är. För den innehåller det svarta såväl som det ljusa och jag vet ju egentligen att vi inte kan blunda för den sanningen.

Det talas mycket om att vara lösningsfokuserad och med det menas ofta att istället för att fokusera på problemet så ska man pröva att hitta lösningen. Men det är ju så tänker jag att om man inte fokuserar på problemet så behöver man ju ingen lösning.
Jag tror aldrig att man ska lämna sitt förflutna och bara gå vidare, jag tror man måste bära med sig sitt förflutna varsamt och med stor kärlek till sig själv. För lämnar vi vårt förflutna för att det smärtat och inte vill titta tillbaka så blir vi inte hela, vi blir rotlösa och får ingen insikt i oss själva. Så även om det smärtar så tror jag att man behöver erkänna för sig själv när livet blivit fel och plågat oss att så har det varit och det kan ge en större ödmjukhet inför andras lidanden. Men det är svårt och fruktansvärt kämpigt men det är också en del av livet.

Jag blir så upprörd och ledsen över hur den så kallade moderna människan blivit fullproppad med råd om att inte titta tillbaka utan bara koncentrera sig på glädjen och att gå vidare. Så sitter nutidsmänniskan där sedan ensam i sin lägenhet därför att ingen vill veta av hans eller hennes sorg och smärta, inte ens de "lösningsfokuserade" psykologerna. Det sändes för en tid sedan ett program från Dox som heter The Swedish theory of love. De tog upp frågan hur svenskarna blev världens mest ensamma folk. De berättade att i Etiopien som är Sveriges motpol lämnas man inte ens ensam efter döden. Någon finns alltid vid din sida. I Sverige kan en människa ligga död i år utan att någon frågar efter honom eller henne.

Det är värt att kämpa ett helt liv för att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras därför att vi får en vän för livet i honom eller henne som vi vågar möta även i det svarta. Men det kan ta ett helt liv för att våga och vi kommer kanske bara halvvägs men det är värt det, det kanske kan göra detta ensamma land mindre ensamt.
Sedan är det ju så att vi är människor och vi får faktiskt säga att vi inte vågar till det krävs också mod, att erkänna sin svaghet är en styrka i sig. Att våga säga till den andre att "jag vågar inte möta din rädsla nu". Att få höra det kan göra att man känner sig mindre ensam. Ja, inte ensam alls faktiskt för då vet man att min vän har det som jag hon/han är också rädd och då är man inte längre ensam i sin rädsla. Men att erkänna svagheter är ett bland det svåraste men denna världen vore mindre ensam om fler vågade göra det.

Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 februari 2017

Dela här

   

Gud är mänsklig

Att fela är mänskligt.
Att säga förlåt för att det blev fel är gudomligt.

När jag läste religionsvetenskap på universitetet så läste jag en bok som bland annat tog upp frågan om huruvida Gud var allsmäktig eller inte allsmäktig.
Det så kallade teodicéproblemet utgår från synen på en Gud som är allsmäktig och ställer frågan varför Gud som är så allsmäktig, som kan fixa allt, inte bryr sig om att ondskan råder och gör något åt det en gång för alla.

Jag tror inte Gud är allsmäktig men jag tror att kyrkan vill göra honom till det. Som en bild av att också kyrkan är allsmäktig.

Jag tror att det gudomliga med Gud är att han steg ner i mänsklig gestalt och visade att han var mänsklig.

Jag tror Jesus hade ett liv som det inte står något om i Bibeln. Jag tror han fick känna på den kamp som livet innebär för den så kallade vanliga människan och jag tror med all säkerhet att han också gjorde många fel, men jag tror att han kunde säga förlåt för de fel han gjorde och det är för mig det gudomliga, för det händer något när en människa i ödmjukhet över sin ofullkomlighet vågar böja sig ner till den som sårats och säga ett förlåt.
Det händer inte bara något för den sårade utan för den som säger förlåt, men det ska vara ett förlåt som är sprunget ur kärlek och inte skuldkänsla för då blir det fel då blir det inte till befrielse för den sårade.

Det är mänskligt att fela, men det är gudomligt att säga förlåt för att man har gjort fel. Vad är viktigt till sist är det att Gud fixade allt eller är det att Gud visade sig vara mänsklig?
Vem vill man prata med, en som fixar allt och är maktfullkomlig eller en som tar din hand och ser in i dina ögon med milda ögon utan krav på motprestation, en som bara är där för dig och håller din hand utan att slå sig för bröstet och säga att han/hon är bäst.
Vem vill man prata med av dessa två, vem får dig att få kraft att fortsätta leva?

Att fela är mänskligt.
Att säga förlåt för att det blev fel är gudomligt.

Anna-Carin Jansson Rapp den 4 december 2016

Dela här

   

Till mamma

Jag säger inte att du har gått bort för du har gått hem.
Du har gått hem till din pappa, min morfar.
Du saknade honom ett helt liv då han dog redan när du var 15 år.
Du saknade honom så mycket att sorgen skymde dig från livet och de dina, de som var kvar. Locket lades på sorgen därför kunde du aldrig bearbeta den, vem som lade locket på då du var barn är kanske oviktigt nu men tiden var så då och så är den även nuförtiden och det är förödande för en familj.
Sorgen måste få komma ut annars skymmer den ett helt liv och även de man har i sin närhet.
Din sorg blev istället min och din ångest blev min, öppen som jag var för livet och för det du hade att ge mig, men jag fick för mycket av din sorg och ångest, den var för tung för mig att bära.
Jag längtade så mycket efter dig de svåra stunderna i livet men du kunde inte finnas för mig för du hade inte kraft att finnas för dig själv egentligen. Det var fullt och det räckte inte till mig. Jag sörjer det och jag sörjer de möten vi aldrig fick.
Men det fanns någonstans vi möttes och det var i musiken. Inne i tonerna så möttes vi, när vi spelade ihop men när stycket eller sången var slut så försvann kontakten. Men inne i tonerna lever den kvar.

Ditt älsklingsstycke var Nocturne av Evert Taube. Sov på min arm. Den spelade du ofta och broderade ut som bara du kunde på ditt sätt. Jag är säker om att morfar sitter i detta nu och lyssnar till dig när du spelar den för honom.
Som du längtat efter din pappa. Nu kan du vila i hans famn och han kan stryka dig över kinden.
Det gör ont att livet inte gjorde att vi möttes, att livet blev såsom det blev för dig och att din saknad gjorde att du inte kunde se mig för du kanske hade upptäckt att där fanns genklang från din far i mig.
Jag ser det nu i min dotter som är drygt 2 år, hon har drag av dig även om hon är olik dig i sättet så finns det drag av dig.
Det är kanske min tröst att henne har jag kvar och vi får kontakt, djup kontakt som inget i världen kan förstöra. Vi möts och ser varann i både leenden och tårar.
För det är så det måste vara vi kan inte bara finnas för varann i glädje.
Du ville alltid att allt skulle vara idyll därför var det så svårt att uppnå. Det är bara när vi kan acceptera sorgen som glädje kan komma oss till mötes.
Livet är alltid både ock, men det är oerhört svårt att acceptera det. Jag vet det och jag räds ofta över den sorg och smärta som finns i livet men det är bara när jag i stunder accepterar att den är en del av livet som jag kan landa och som jag kan andas och finna strimmor av ljus och glädje.

Sov gott nu mamma. Prata med din pappa. Prata med honom om all sorg som du känt efter att han gick bort eller gick hem. Han vet också vad det är att oroa sig och hur svårt livet kan vara, han kommer förstå dig.
Det svåraste med att du inte längre finns kvar här på jorden är att jag inte kan säga att jag älskar dig, men det gör jag även om jag inte orkade ses de sista åren i ditt liv. Jag behövde leva mitt liv, jag hade tyngts för länge av din sorg och ångest.
Jag fick då till slut en dotter när jag kunde släppa på sorgetyngden och se att livet också är för mig och jag tror du nu där du är kan förstå det.
Det var inte ditt fel att du var så sorgetyngd, det var bara så livet hade blivit för dig, men det var oerhört illa för mitt liv och jag kan många gånger känna mig arg på dig för det men jag älskar dig annars hade jag varit likgiltig men det kunde jag aldrig vara så jag var tvungen att bryta med dig annars levde jag ditt liv och inte mitt.
Så var det för mig mamma. Jag tror du förstår det nu där du är. Jag hoppas det.

Din dotter Anna-Carin Jansson Rapp den 2 mars 2016

Dela här

   

När masken faller anas Gud - Gott Nytt År 2015!

Såg en film om några kvinnor på 60-talet som kämpade för sin rätt till lika lön för lika arbete. Deras kamp och glöd inspirerade till att skriva ner mina egna tankar om det som känns nära och brännande i mitt eget hjärta.

Livet är så kort och ibland får jag panik över hur kort det faktiskt är. Det är ingen ny tanke utan något jag känt alltsedan jag var liten. Hur kort vårt liv är och hur viktigt det är att lämna något efter sig, något bestående, något som skulle kunna ge någon något som kan upprätta människan inom oss.
Det finns också en vilja inom mig att upprätta mig själv och det vet jag att jag är skyldig mig själv att göra.
Vi är människor och mänskliga. Vi gör ständigt fel, varje dag men ibland är vi gudomliga och ibland är det det mänskliga i oss som är det gudomliga.
Ibland är det när masken faller som andra människor kan ana Gud inom oss fastän vi själva inte märker det hos oss själva.

Gud går nämligen inte att fånga. Vinden blåser vart den vill. Det står så om Anden i Bibeln. Den landar hos den som den själv vill landa hos, ingen kan styra Guds Ande. Och det är den lilla människans stilla lycka att det faktiskt är så.

Jag skulle blivit präst men jag passade inte in i svenska kyrkan.
Jag har en teologie kandidatexamen som jag inte vet vad jag ska använda till, men jag skriver och jag vill göra skillnad och jag är i mina ljusa stunder säker om att det kommer bli så en dag, till dess eller om det just är det som är själva grejen så skriver jag det som känns viktigt att få ner på papper medan jag kan.

Skulle vara roligt att få till ett samtal med dig som läser den här texten. Vad är det som gör att just du ibland tänker på Gud eller någon högre kraft som vill oss väl? Hur kan vi få varandra att tänka på Gud eller på det som vill oss väl? Finns det en kraft i oss alla som vi kan kalla Gud och som kan hjälpa oss i vår vardag?
Jag tror det därför att vi är Guds avbild. Men så fort vi missbrukar kraften så försvinner den från oss. För Guds Ande blåser vart den vill och den vill aldrig stanna hos den som förtrycker andra.

Jag tror kraften i oss som vill oss väl är Gud inom oss och om vi bara vågade lita på att vi faktiskt har Gud i våra hjärtan så skulle mycket vara olikt hur det ser ut idag.
Jag hoppas på ett år där vi får uppenbarat för oss själva att vi är gudomliga också i vår mänsklighet eller kanske framförallt i vår mänsklighet och detta är som en gåta som kan få uppenbara något viktigt för oss. För det är den minsta som är störst i Guds rike.
Det är den som saknar synbar betydelse som Gud vill lyfta upp mot ljuset. Så går du där och känner dig osynlig och obetydlig så minns att du på ett särskilt sätt kommer betyda något för någon annan och inte minst för dig själv.

Gott Nytt År 2015!

Anna-Carin Jansson Rapp den 6 januari 2015

Dela här

   

bild av Anna-Carin Jansson Rapp och Klara Jansson Rapp

Hon flyger in i min famn

Hon flyger in i min famn. Hon heter Klara och hon är vår tös. Hon älskar att sitta vänd till mig på benet och flyga. Det är så hon hittat sitt sätt att vara hos mig eftersom jag inte bör lyfta henne och bära runt på henne.
Fick akut ischias med diskbråck för snart 8 månader sedan, hon var då drygt 2 månader och det kändes som om livet togs ifrån mig för jag hade längtat efter Klara i 11 år och så kunde jag inte vara mamma fullt ut så mycket som jag ville, men jag har funnit att jag är mamma likaväl men vi får hitta våra egna sätt att mötas på jag och Klara. Ett sätt som Klara själv hittat är att sitta och flyga hos mig tills hon somnar.

Hon flyger in i min famn och livet får en mening för mig.
Min ischias med diskbråck kom efter en händelse som skakade om min värld så pass illa att jag kände det som att jag ständigt skulle falla ihop. En elak människas gärning gjorde att vår lilla familj skadades. Nu försöker vi lappa ihop oss men det har satt sina spår i kropp och själ, men vi ska gå hela ut ur det här men det tar sin tid att läka.
Tyvärr finns det människor i vår värld som av olika anledningar vill skada andra oftast för att de själva inte mår bra. Vi känsliga tar åt oss och många gånger skulle man vilja vara sådan att man kunde skaka av sig det som andra gör mot en som sårar, men är det egentligen så bra att vara sådan?
Jag har mött sådana som skakar av sig och går vidare men det är oftast de som trampar på andra och sårar. De är osårbara men kalla och oförstående. Utan intresse för sin nästa, utan vilja att se och lyssna. Sådan vill jag inte vara. Men då får man leva med att livet smärtar ibland men så är ju livet också. Det är alltid både ock att leva, att verkligen leva.

Hon flyger in i min famn och livet får en mening.
Pappa Sven-Arne hjälper mig att lyfta och bära och Klara landar i min famn. Hon sträcker ut sina armar och omsluter mig och sträcker ut benen och flyger. Det är som att en ängel landat i min famn, men hon är ingen ängel hon är en människa och det är jag glad för.

Jag är tacksam för livet men jag önskar att smärtan i benet kunde gå bort nu så fort som möjligt, men när hon flyger in i min famn då finns det stunder när smärtan är borta och när hon somnar i min famn känns det som att själen landar och finner ro.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 oktober 2014

Dela här

   

bild av Klara i babysitter

Jag existerar - tillägnad Klara

Jag existerar vrålar min dotter Klara som är drygt 3 månader och jag försöker vara tacksam även om någon tittar snett för jag vet att ett tyst barn skulle skrämma mer.
Jag finns, jag existerar och jag vet mina behov. Så tydlig du är lilla Klara.
Vi älskar dig, jag och din pappa och vi vill att du ska känna ditt existensberättigande.
Måtte ingen tysta dig och få dig att känna dig förbisedd.
Vi ska försöka hjälpa dig att stå upp för dig själv.

Från den dag du föddes har ingenting varit sig likt.
Jag har fått stå upp för mig som aldrig förr.
Jag har väl aldrig mött så många människor som jag måste säga ifrån till och det är nog helt i sin ordning för det behövs träning nu när du kommit för jag ska hjälpa dig på din väg att stå upp för dig så jag får gå till djupet i min själ och ifrågasätta vilka som stått upp för mig när jag växt upp. Fanns där människor som hjälpt mig stå upp för mig och finns de kvar.

Där finns sorg och där finns smärta som jag får bära och som sedan en tid tillbaka gett mig ischias, men jag ska klara det för nu är du här min kära lilla Klara
och jag har blivit mamma äntligen och det kan ingen ta ifrån mig någonsin.

Du är mitt barn min kära Klara, jag är din mor och kommer så förbli.
Jag håller din hand och du håller min, du söker min blick och den landar i min.
Du är här nu kära lilla nya människa och du vände upp och ner på hela vår värld.
Människor jag trodde mig kunna lita på visade sig vara svekfulla. Jag fick omvärdera, se till vår lilla familj och stänga ute sånt som inte skulle få någon plats i vår familj för att beskydda dig.
Älskade barn, din existens smärtar, den är inte bara ljuvlig för den påminner om mitt existensberättigande som några skulle gett mig för länge sedan.
De gjorde inte det men nu måste jag finna det för din skull Klara.
Jag är din mor, du är mitt barn och kommer så förbli.
Älskade dotter.

Anna-Carin Jansson Rapp den 25 mars 2014

Dela här

   

Där Ditt Hjärta är där är Ditt Hem

Som alla vilsna barn så har jag sökt mitt hem. Det har varit en lång väg att gå i ensamhet och övergivenhet men jag har alltid varit medveten om mitt mål.
Jag har sökt mitt hem.

Jag har sökt mitt hem och funnit att det är i mitt eget hjärta och i min älskades.
Det är där jag hör hemma.
Nu föder jag snart mitt första barn och jag hoppas att hon ska finna sitt hem i sitt hjärta och i våra hjärtan.

Där Ditt Hjärta är där är Ditt Hem.
Där har du din själ, där har du din kraft.
Våra jordiska hem är inte alltid de hem som var menat för oss.
Ibland tar det ett liv att finna sitt hem om man alls gör det.
Men vi har det tätt intill oss, vi har det i våra egna hjärtan och i de människor som verkligen bryr sig om oss och tar oss till sina hjärtan.
Vill de inte göra det så kan vi inte finna våra hem i deras hjärtan då måste vi söka oss till människor som vill möta oss såsom vi är i både glädje, sorg och smärta.

När jag och min man möttes sa vi båda att det var som att komma hem.
Vad var det som gav den känslan?
Visshet om att bli mottagen av sin älskades famn oavsett hur eländig och trasslig man är.
Att bli mottagen för den man är, älskad också i bristerna.
Där är vårt hem, där vi kan vara med allt vad vi är.

Där Ditt Hjärta är där är Ditt Hem.

Anna-Carin Jansson Rapp den 27 november 2013

Dela här

   

De räddade är de räddaste

Det är de räddade som är de räddaste.
Någon auktoritär person säger till dig att du har saker att mista.
Att det kan gå dig illa om du inte lyssnar på den personens budskap.
De säger att de ska hjälpa dig att finna vägen, men det är deras väg.

Det är så det går till inom kyrkan.
Ingenstans har jag funnit en sådan otrygghet bland människor som i kyrkan.
Man räds allt som inte handlar om sinnesfrid och harmoni.
Sorg, ilska, oro och ängslan får inte förekomma.
Tystnad möter dig om du berättar om något av detta.
Det är min erfarenhet.

De räddade är de räddaste för de har fått höra att de har något att mista.
De har fått höra att de kan missa frälsningen om de inte erkänner sig/bekänner sig till den kristna tron.
Frälsning betyder också räddning.

Jag önskar att de som drabbas av personer som skrämmer inom kyrkan tänker till och lyssnar inåt. Ingen människa står över en annan även om de säger att de gör det så stämmer inte det.
Varje gång en människa skrämmer dig så kan du sluta lyssna, du behöver inte informationen även om de skulle säga att det är för ditt bästa.
När någon skrämmer dig då är det något de vill ha av dig och det är vanligtvis pengar, för hur skulle egentligen kyrkorna kunna överleva om de predikade att vi kan finna vår Gud i vårt eget hjärta och inte behöver vare sig pastorer eller präster. Hur skulle de kunna fortsätta sina arbeten om de inte skrämde människor till att tro att de är oumbärliga med både sin person och sitt budskap.
För om man betänker vad till exempel kristendomens budskap säger enligt många kristna företrädare så inte är det kravlöst och befriande. Det är byggt på rädsla och det är byggt på regler såväl skrivna som oskrivna och det är naturligtvis inte gemene man som själv får avgöra hur de reglerna ska se ut. Här handlar det inte om att tänka själv, här handlar det om att följa sin herde. Men en herde ska lyssna och ge respons på de som följer och det innebär att också möta människors sorg, ilska, oro och ängslan utan att ge råd, döma eller bedöma. Det handlar om att möta människan, inte med tystnad utan med seende ögon och lyssnande öron. Bara finnas för människan och lyssna på denne och hjälpa denne att finna sin egen väg, sin egen röst, sin egen vilja för sitt liv och finnas med på den vägen som medmänniska och då kan det hända att herderollen mer tar sig uttryck som att vara vår nästas tjänare såsom det faktiskt enligt vad som står om Jesu uttalanden i Bibeln var meningen från början.
Fokus har emellertid flyttats från tjänare till herde och ledare.

Vi människor blir bara räddare om vi blir räddade, vi behöver inse att det inte finns något som vi ska räddas ifrån eller till. Det finns inget helvete och det finns ingen dom och frågan är om det finns en himmel men oavsett det så är vi av naturen och går till naturen och om det är något som naturen är bra på så är det att ta hand om det levande och det döda.
Vi har kommit så långt bort från naturen och det naturliga så vi ser sällan hur väl naturen tar hand om liv och död. Kyrkan har istället för att föra oss närmare naturen själva velat styra. Jag tänker till exempel på detta med barndop. Det anses så viktigt med barndop att det till och med finns en speciell ordning för att själv kunna göra ett akut barndop om nöden skulle kräva det. Det handlar om att vi måste bli räddade, men det handlar också om att barndopet är medlemskapet in i kyrkan vilket i sin tur innebär pengar för kyrkans del.
Jag behöver svar på en fråga som jag ska forska närmare i och det är hur det kan komma sig att svenska kyrkan tar in pengar för begravningsavgift när de sedan år 2000 skildes från staten och rent faktiskt är en frikyrka som vilken annan frikyrka som helst.
Om det hade gått rätt till skulle var och en fått anmäla sig som medlem på nytt om de ville det efter att kyrkan skildes från staten, då hade människor fått ta ställning till om de vill stanna kvar. Nu fick de behålla alla sina medlemmar trots att de inget hade med staten att göra längre så hur kan det vara möjligt att det på våra skattedeklarationer står uttag vad gäller kyrkoavgift, begravningsavgift. Vilken annan frikyrka har det på det sättet?

Kyrkan och särskilt svenska kyrkan har stor makt än idag och det är något man bör tänka på.
När kyrkovalet var för en tid sedan var det tal om att gå och rösta så inte Sverigedemokraterna fick för mycket utrymme. Det har de fått.
Ingen var det mig veterligen som ifrågasatte vad Sverigedemokraterna gjorde i kyrkan överhuvudtaget och hur deras ideologi kan passa in i kyrkan.
Det som är skrämmande är att de ser kyrkan som en plattform att verka i och varför gör de det, jo för att kyrkan liksom hos Sverigedemokraterna bygger på tradition och exkludering.
Vi och dom mentaliteten är tydlig både hos Sverigedemokraterna och kyrkan.
Rädslan för muslimer finns i båda leden. Rädslan för människor som tänker själva finns hos dem båda. Auktoritärt ledarskap finns hos båda. Auktoritär organisation finns hos dem båda.

Det skrämmer mycket att se hur både politiker och kyrka får lov att styra människor genom rädsla och att det sällan höjs röster mot detta. Hur långt ska de få lov att gå innan folk i gemen reagerar?
Vi är myndiga och varken politiker eller kyrka kan ta det ifrån oss. Förr styrde kyrkan människor med järnhand men idag har de inte det inflytandet om inte vi ger dem det. Detsamma gäller för politiker. Den makten de har har de fått från folket men den kan också tas ifrån dem av folket.

De räddade är de räddaste.
De mest harmoniska människor jag har mött i livet är de som inte styrs av kyrka och politiska system. De mest harmoniska och öppna människorna finner man bland dem som tänker själva och som vet att de har rätt till det och också ska det.
De styrs varken av kyrkor eller nyandlighet utan finner sin rot i sitt eget system, sitt eget hjärta, för till syvene och sist så är det enda vi har vår själ och den är vår alldeles egen och låt aldrig någon intala dig något annat. Vår själ är fri och oberoende och när vi en gång ska dö så är det vår egen färd. Ensamheten i detta kan skrämma men den befriar också. Vi är vår egen i allt och i detta kan vi alla mötas, vi har vår integritet och det delar vi med alla. Vi är fantastiska, gudomliga och fullt kapabla att leva våra liv utan vare sig gurus, präster, profeter eller auktoritära auktoriteter.
Vi är fria och värdiga.

Anna-Carin Jansson Rapp den 2 oktober 2013

Dela här

   

Du lilla barn

Du lilla barn, jag längtar efter dig. Om tre månader kommer vi ses.
Aldrig har livet varit så fullt av allt.
Att gå igenom en graviditet är som att gå igenom 9 års djupterapi
på 9 månader sa barnmorskan och hon har rätt!
Varje dag möts jag av det som jag mött i livet, både glädje och sorg och allt som tillhör livet för jag har verkligen levt med allt vad det innebär, skulle räckt gott och väl om man la ut det på 100 år, men jag är 43 år.

Det finns så mycket jag längtar efter att ge dig lilla barn, sånt som jag inte fick.
Läser om gudsbild och hur den påverkas av vår uppväxt. Det är teorier av Erik H Erikson och A-M Rizzuto som jag läste om på religionspsykologikursen på universitetet.
Om hur en seende och lyssnande moder påverkar barnets gudsbild och om hur en sluten moder får barnet att senare känna sig övergiven av Gud.
När mötet mellan modern och barnet inte blir till så påverkar det barnets gudsbild. Gud blir den som inte ser och inte lyssnar precis som modern inte såg och inte lyssnade.

Så viktigt att se och lyssna, finnas där när barnet söker din blick.
Jag ska försöka finnas för dig lilla barn så mycket jag kan.
Se dig med seende ögon och lyssna på vad det är du vill säga.
Jag vet att det är viktigt, viktigare än allt materiellt.
Att som barn bli sedd som den man är utan att behöva göra om sig för att passa in är oerhört viktigt. Är det som ger oss kraft de svåra dagarna i livet, är det som får oss att tro på att också en högre makt kan finnas med oss och för oss.

Men det är aldrig för sent att finna sin väg, sin Gud, men den Guden finns närmare oss än vad vi kan tro, finns inom oss och så få som vet detta som aldrig får höra att de är gudomliga.
För inte får vi höra det i kyrkan hur nära Gud finns och att vi kan nå Gud helt på egen hand för oss själva utan vare sig pastorer eller präster därför att Gud finns inom oss i vår kärna av tillit och kärlek, i vår livsgnista, i vårt hopp som ändå finns där och påminner oss om att livet ändå är oss mycket kärt och vill levas.

Du lilla barn, jag finns här hos dig när du kommer till världen, din pappa likaså och vi väntar och längtar efter dig och vi ska se dig och lyssna på dig så mycket vi kan.
Du lilla barn.

Anna-Carin Jansson Rapp den 12 september 2013

Dela här

   

Det glömda barnet

Hur påverkas barnen och ungdomarna i religiösa miljöer?

Som uppväxt i en frireligiös miljö är min erfarenhet främst därifrån men från tonåren fick jag även erfarenhet av det som då kallades statskyrkan men som idag också är en frikyrka.
Jag vill tala lite om det glömda barnet.
För det är ofta barnen och ungdomarna som skadas allvarligast i sådana stängda miljöer.
Frikyrkor har sektliknande inslag, i mina religionsvetenskapliga studier på universitetet talade man faktiskt om att frikyrkor är sekter då det innehåller ett exkluderande förhållningssätt, vi och dom utanför kyrkan och ett inkluderande förhållningssätt med kriterier som man ska uppfylla för att vara kristen, däribland dop i vatten, dop i anden, förbud mot sex innan äktenskap och alla dessa icke nedskrivna regler som färgar en församling där man ofta har fullständig koll på sin nästa.
Jag växte upp i Pingstkyrkan, en erfarenhet som jag många gånger önskat att jag hade varit utan men som jag vid möten med människor förstått kan ge mig en djup förståelse för andra som lidit på grund av sin uppväxt i sådana miljöer. Då är den erfarenheten ovärderlig.

Barn och ungdomar som växer upp i frireligiösa miljöer och då talar jag utifrån egen erfarenhet får ofta lida under skam och skuldkänslor som de inte behöver bära på. Pastorer och präster med maktanspråk och en förmåga att manipulera människor sänder ut budskap om människans otillräcklighet och ondska, de påtalar gång på gång hur dålig människan är och hur ovärdig hon är, hur smutsig och oren hon är och full av synd.
Alla dessa negativa bilder av människan matas gång på gång ut över församlingen i en frikyrka och det är enligt min erfarenhet från olika frikykor ett genomgående tema.
Samtidigt erbjuder pastorn eller prästen syndernas förlåtelse. Pastorn eller prästen sitter alltså inne med räddningen, passande nog tar denne upp detta efter att ha skrämt slag på sin församling och församlingen kan till och med uppleva det som att pastorn eller prästen är en hjälte. Många pastorer och präster blir upphöjda med superlativer. De benämns ju också såsom Guds representanter på jorden. Som sådana kan man ju tycka att de ska bära det ansvar som kommer av att vara Guds representant på jorden men ingalunda.

Det finns människor som inte orkar bära sådana tunga ok som läggs på från pastorer, präster, äldstebröder och andra auktoritära personer inom församlingar och det kan få ödesdigra konsekvenser i form av djupa depressioner och till och med självmord.
Jag undrar om självmord uppkom när religiösa bruk kom in i historien eller om det fanns även innan? Det är en fråga som tål att tänkas på en bra stund.
När det gäller barn och ungdomar så kan man aldrig vara nog försiktig när det gäller vad de utsätts för och det som barn och ungdomar utsätts för i frikyrkor och dylikt borde inte få förekomma. Som barn och som ungdom ska man inte behöva ta ställning till trosåskådningsfrågor och tvingas in i något som man inte själv har valt och hur svårt är det inte för ett barn eller en ungdom att gå en annan väg än föräldrarnas.

Som ung var jag mycket kritisk till de svavelosande domedagspredikningarna från predikstolen, men samtidigt gick de rakt in i hjärtat, rakt in i själen och jag trodde då att min kritiska hållning berodde på att djävulen påverkade mig att vara kritisk.
Det kanske kan verka underligt att man kan tänka så men denna tanke bottnade i det budskap som kom från predikstolen, djävulen försökte alltid enligt pastorerna att få människor att tvivla och vara kritiska.
Idag känner jag från botten av mitt hjärta hur fel de hade. Om man nu ska tala om Gud och djävul så var det snarare Gud som fick mig att reagera kritiskt till de svavelosande domedagspredikningarna. Man skrämde människor med helvetet om man inte avgjorde sig och var redo. Man visade bland annat en film som heter ”Som en tjuv om natten” vars budskap var att Jesus när som helst kunde komma tillbaka och var man då inte redo och tagit emot Jesus i sitt hjärta så kunde man som kvinnan i filmen bli ensam kvarlämnad på jorden.
Jag var som 12 eller 13-åring och såg denna film med min mamma och hon blev lika rädd som jag.

Vad är det man sår i dessa barn och ungdomar, jo rädslor, man sår rädslofrön som växer om barnet eller ungdomen inte får hjälp att ta sig därifrån men ett barn eller en ungdom lämnar sällan sina föräldrar utan finns kvar i den miljö som skadar.

Det finns ett djupt ansvar som också skulle tas i samhället att barn och ungdomar inte ska behöva utsättas för skadliga religiösa miljöer, men det ansvaret kan krocka med religionsfriheten, men vilken religionsfrihet har egentligen barnen och ungdomarna?

Jag kallar min text för det glömda barnet därför att inom kyrkan finns en benägenhet att glömma barnet, man frågar sig inte hur barnet eller ungdomen kan må av ett visst budskap vad det får för psykiska och för den delen fysiska konsekvenser av starkt negativ syn på människan och dess förmåga att tänka själv.
För det är kanske det som är det allvarligaste att man får människor att tro att de inte kan tänka själva utan måste lyssna på auktoritära människor, pastorn, prästen eller andra auktoritära människor, man tar ifrån människor deras tro på sig själva, det är enligt pastorer till och med en synd att tro på sig själv för man ska ju tro på Gud enligt dem.

Jag är fri från kyrkan idag, fri i tanke och känsla, i själ och hjärta, men jag kommer alltid få arbeta med mina minnen från min uppväxt i den negativa miljön inom kyrkan och jag hoppas att det jag skriver ska hjälpa någon att börja tro på sig själv och sina tankar.
Att lita på att det man upplever som förtryckande i religiösa miljöer och andra miljöer med för den delen är sant och måste beaktas och att man vågar lämna sådana miljöer om det skadar ens person och själ.
Mår man dåligt i religiösa miljöer så är det något som är fel och det ska man lita på och vända sig till någon utanför kyrkan som man kan prata med om sina upplevelser, någon som man känner förtroende för. Att prata med någon är förutsättningen för att man ska få kraft att ta sig ifrån sådana negativa sociala sammanhang för man behöver någon som kan stötta en på vägen för det handlar mycket om grupptryck i församlingarna och mobbningstendenserna är stora i såväl församlingarna som inom familjerna om man inte följer det de övriga inom församlingen eller familjen tror på så den enskilde behöver allt stöd den kan få.

Min uppväxt som var mycket negativ på grund av kyrkan har gjort att jag från djupet av mitt hjärta förstått och känt hur viktigt det är att tala med varandra, att uttrycka sig och sina tankar utan att få höra att det är rätt eller fel, att få formulera sig fritt och tänka själv och den miljön vill jag skapa genom Existensgrupper men också Stilla Retreat som jag nu kommer hålla i för första gången i augusti.

Det kan aldrig nog understrykas hur viktigt det är att se barnen och ungdomarna. De glömda barnen som enligt egen erfarenhet många gånger återfinns inom kyrkans värld behöver upprättelse. Kanske sitter det inom dig som vuxen ett bortglömt barn?
Det är speciellt beklämmande inom den kristna kyrkans värld att barnen och ungdomarna på detta sätt förtrycks och inte får utvecklas fritt när Jesus just sa ”Låt barnen komma till mig”.
Det är så mycket som är fel inom kyrkan att den skulle behöva börja om från början om den alls ska ha någon chans att överleva och då skulle den börja med att beakta och aldrig överge något som totalt verkar ha glömts bort idag nämligen medkänslan till oss själva.
Att vi faktiskt måste börja älska oss själva innan vi kan älska någon annan. Att vi behöver bli vår egen bästa vän. Men skulle de predika det så skulle människor börja tänka själva och den risken vill inte pastorer och dylikt ta för då kan de inte styra över människor. Människor som tänker själva är oförutsägbara och det passar illa i organisationer av olika slag.
Kyrkan är ett tillhåll för maktmänniskor och det är viktigt att ha det i åtanke när man befinner sig i kyrkliga miljöer, men det är inte alltid lätt. Man måste få ett avstånd för att klart se vad man befunnit sig i.

Om det sitter ett glömt barn inom dig, lyssna på det, om du ingen har som du kan vända dig till försök lyssna till dig själv och uttryck dig genom ord eller kanske du hellre utrycker dig genom penseln eller andra konstnärliga uttryck.
Men försök också finna någon att prata med som lyssnar på vad det glömda barnet inom dig varit med om.

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 juli 2013

Dela här

   

Länge buren Längtan

Lätt hysterisk, orolig till tusen och rädd, men rörd till tårar av en länge buren Längtan.
Min kropp är med mig nu, den har längtat efter detta.
Något släppte inom mig som öppnade vägen för ett nytt liv inom mig.
Jag har lämnat och brutit med människor som länge gjort mig illa och då fanns det plötsligt plats för det nya livet.

Jag väntar barn, 43 år gammal. Har aldrig varit gravid i hela mitt liv och vi har prövat provrörsbefruktningar. Men inget funkade.
Men så sker allt helt naturligt när livet får utrymme inom mig.
När jag får leva mitt eget liv utan inblandning av människor som gör mig illa. När jag äntligen är fri att leva mitt liv. Så underbart, fantastiskt, härligt!
Och jag har rätt till det, jag har rätten till mitt liv tillsammans med min fina man.
Jag är så tacksam, men lätt hysterisk, orolig till tusen och rädd för det jag bär på är en länge buren längtan som nu fått gestalt inom mig i form av
ett foster, ett liv, ett barn.

Lyssnade på hjärtljuden häromdagen. Tårarna strömmade. Fostrets hjärtljud var fasta och jämna såsom det ville säga mig att allt är väl mamma, allt är bra. Jag finns och har det bra här hos dig, inom dig.
Har så länge brottats med tankar om ifall jag är värdig ifall jag är värd att få ett barn. Så stor uppgift att bli förälder, vill göra rätt med allt.
Men viktigast och det jag alltid kommer att minnas är att seende ögon och lyssnande öron är det viktigaste för det är kärlek.
Tystnad från de nära är skadligt. Barn behöver bli sedda och lyssnade på.
Vad betyder det att få höra att någon älskar en om personen samtidigt försummar en, negligerar och nonchalerar behov och vilja.
Kärlek är att vilja se, att vilja lyssna, att vilja låta kärleken komma ut i handling. Handling som bottnar i den andres behov.

Min längtan har jag burit sedan tonåren, efter ett barn att ta hand om i kärlek, nu har min längtan burit frukt, tagit gestalt i ett foster, ett liv, ett barn.

”Jag längtar så Barn efter att få möta Dig, höra Dig tala, lyssna på vad Du vill säga. Är så nyfiken på vem Du är och vad Du har att berätta för mig om sånt som Du bär med Dig.
Så spännande det kommer att bli att få lyssna på Dig och på vad Du har att berätta.”

Ge aldrig upp om din längtan och när din längtan bär frukt ha stor förståelse för din ängslan, din rädsla. Man blir smått hysterisk när man längtat så länge, det får man bära ihop med den djupa glädjen.
Ständig lycka finns inte, ständig harmoni går inte att uppnå vad än alla Lycko-konsulter säger om det, men att bli buren av en längtan och sedan någon gång få lyckan att nå fram till det vi längtat efter det är värt att kämpa för.
Tro inte på dem som slår ner på din längtan och menar att den är omöjlig. Jag trodde ett tag på att det var kört men så mötte jag en barnmorska som sa att jag fortfarande var ung och vacker och då väcktes något inom mig, min längtan väcktes,
den längtan jag så länge burit på och efter ett år förberedde min kropp och själ sig på att ta emot ett nytt liv.
Jag kände på mig vad jag måste göra för att jag skulle få möjlighet att ta emot ett nytt liv.
Jag blev tvungen att bryta med människor som gjorde mig illa och ta min plats i tillvaron då kunde jag öppna mig för det liv som är ämnat för mig, min man och det nya livet inom mig.

Länge buren längtan har tagit gestalt i ett foster, ett liv, ett barn och jag bär det inom mig och jag är rörd, lätt hysteriskt, orolig till tusen och rädd men jag kommer klara det här, det vet jag också,
djupt inom mig vet jag det och att det alltid kommer att vara värt all oro i världen och jag kommer inte försöka ta bort oron, istället kommer jag försöka försonas med min oro och tänka på att det också är ett bevis på att jag bryr mig, att jag tar ansvar och att jag älskar.

Anna-Carin Jansson Rapp den 22 maj 2013

Dela här

   

Värderingsfri zon

Påskens budskap borde handla om att leva sitt liv utan att ständigt värdera, att så långt det är möjligt låta möten människa till människa få vara en värderingsfri zon.

Idag är det långfredag och som teolog och uppväxt i en kristen miljö tänker jag på vad påskens budskap borde handla om.
Mördaren på korset har uttryckt sin längtan genom att säga att Jesus ska tänka på honom när han kommer i sin härlighet.
Jesus ställer det på sin spets när han utan dom och bedömning svarar att: ”… redan idag ska du vara med mig i paradiset.”
Jesus dömde inte, men kyrkan dömer och bedömer.

I min tid i kyrkan har jag många gånger erfarit hur detta med bedömningar genomsyrar allt.
Man håller till och med på med värderingsövningar i konfirmationen, det är vanligt även i skolans värld och det är värt att tänka på vilken påverkan kyrkan haft över skolväsendet genom tiderna. Den är trots sekularisering genomsyrad av medveten men också omedveten påverkan av kyrkans människosyn.
Vi är påverkade av kyrkans människosyn även i samhället i stort. Att värdera, bedöma och döma. Förr talade man om syndakatalog, idag handlar det om värderingsövningar. Som exempel kan jag nämna en värderingsövning där man efter ett påstående skulle ställa sig på led där man var för eller emot. Det som inte var korrekt enligt kyrkans kristna värderingar ifrågasattes.
Min fråga är om ungdomar genom sådan pedagogik lär sig respekt och tolerans för människors åsikts- och uttrycksfrihet?

Den människosyn som jag erfarit att man har i såväl svenska kyrkan som andra frikyrkor är långt ifrån den människosyn som jag genom studier mött i det Jesus som historisk person förmedlade genom sitt tal och sitt handlande.
När man till exempel går till den grekiska grundtexten kan man finna att det finns många andra sätt att översätta texten på än den som står i vår svenska bibelöversättning, för det handlar om vem som översätter och betänk då att Bibeln genomgått många nyöversättningar och att man både lagt till och dragit ifrån bibelböcker och det har givetvis varit den kristna överhetens egna subjektiva bedömningar vad som ska få vara med och inte få vara med. Trots detta kan vi i Bibeln ändå få glimtar av en historisk person som stod upp för den så kallade lilla människan.
För man ska komma ihåg att Bibeln genom tiderna använts för att styra människor i den riktning som kyrkans överhet behövt och då har det gällt att sätta människor på plats och irrläror har ju som bekant förkastats både genom kroppsligt och andligt förtryck.
Det är värt att ha i bakhuvudet för att förstå bakgrunden till varifrån allt detta fokus på värderingar kommer ifrån. Det gäller att hamna i den så kallade rätta fållan, att inte avvika, att vara politiskt korrekt, att vara kristet korrekt.

Jesus rasar i nya testamentet över översteprästerna som sa sig sitta inne med hela sanningen. Han sa till och med till dem att de hade djävulen till far.
Till mördaren på korset som uttryckt sin längtan efter mänsklig kontakt säger han att redan idag ska du vara med mig i paradiset.

Den kristna kyrkan idag ställer upp regler, sätter upp ramar, värderar, bedömer och dömer såsom om de satt inne med hela sanningen.
Kontrasten mellan Jesus och den kristna kyrkan är såsom jag erfarit och studerat bråddjup.
Var finns den mänskliga kontakten, var finns värmen?

Kanske kan Jesu möte med mördaren på korset jämte få bli en påminnelse om att möta sin nästa utan att värdera, bedöma eller döma.
Att mötet får bli en värderingsfri zon. I sådana möten kan vi växa och utvecklas därför att vi är fria att tänka, tycka och vara till.
Vi är då fria från rädsla för vi kommer bli mottagna som vi är. Det är så jag skulle önska att kyrkan vore så fantastiskt det skulle vara att få uppleva det.
Men det hindrar oss inte att skapa detta i mötet med vår nästa, i mötet med vår nästa vid köksbordet för det är ändå där vi lever och är till. Det är där vi skapar våra liv.
Tänk om vi kunde börja tänka att det alltmer ska få bli en värderingsfri zon och kasta alla värderingsövningar i soporna och låta de verkliga mötena människa till människa bli till, de samtal om livet som många av oss längtar efter.
Samtal utan staket och murar där man varken riskerar att falla i eller ur ramarna utan är fri i tanke och hjärta.

Glad påsk!

Anna-Carin Jansson Rapp den 29 mars 2013

Dela här

   

Med tystnad tystas människor

Med tystnad tystas människor.
Det är min erfarenhet. Jag har själv upplevt det. Andra människor som styr genom tystnad.
Att inte bemöta, att inte möta en annan människa. Att inte se och lyssna kan få ödesdigra konsekvenser. Kan vara skadligt för din närstående.
En del gör det medvetet, andra omedvetet. Tystar människor genom tystnad.

Såg en fantastiskt bra film i veckan. Lånade den från biblioteket. Den heter De andras liv.
Den handlar om vikten av att uttrycka sig om det man blivit utsatt för.
I denna film handlar det om politiskt förtryck där man skrämmer människor till tystnad.
Det som jag reagerade starkast på var något som en av förtryckarna sa. Han pratade om att ett sätt att tysta människor är att isolera dem, att inte tala med dem.
Denna metod återfinns dessvärre inte bara i samhällen av politiskt förtryck utan även mellan närstående. För vem vill inte bli älskad om det så innebär att offra sin själ och vara tyst om sådant som behöver sägas rakt ut?
Men är det värt det?
Är det värt att offra sin själ och vara tyst om sådant som behöver sägas rakt ut bara för att få vara med, accepterad, tolererad.
För det handlar ju inte alls om respekt när människor som står oss nära bemöter oss med tystnad när vi ber om att få kontakt. Det är än mer grymt när vi faktiskt bett om att få kontakt, bett om att bli sedda och lyssnade till.

När vi uttryckt oss för döva öron, för öron som inte vill höra.
När vi uttryckt oss för blinda ögon, för blinda ögon som inte vill se.
När vi gjort det mycket, mycket länge då måste vi vända vår inriktning åt ett annat håll.
Då måste vi vända oss till dem som vill höra och som vill se.

Det finns många som inte vill se och inte vill höra.
En gestalt i historien uttryckte det ungefär så här: ”Hör, du som har öron att höra med. Se, du som har ögon att se med.” Han, Jesus, visste säkert att det sannerligen inte är självklart att människor lyssnar bara för att de har öron, eller ser bara för att de har ögon.
Det kan gå hela liv där närstående varken hör eller ser varann och det är oändligt sorgligt.

Men när människor i din närhet vet om att du lider av deras tystnad och ändå bemöter dig med tystnad så är det dags att sluta kämpa för deras uppmärksamhet. De har med detta visat att de antingen inte är intresserade av kontakt och/eller använder det för att styra dig och få dig ur balans.
Kanske är de rädda för att du ska uttrycka dig om saker som de inte vill ta i, inte vill kännas vid.

Filmen jag såg handlade just om detta. Att de politiska förtryckarna bemötte konstnärerna som uttryckte sig i ord och måleri etc med tystnad och tystnaden räckte för att konstnärerna efter en tids isolering skulle sluta uttrycka sig och de blev då inte farliga för de styrande i samhället.
Jag tänkte då att jag kände igen detta. Jag har själv upplevt det bland annat ifrån kyrkliga sammanhang. Kristna som genom sin tystnad fått mig att tystna, fått mig att känna mig osynlig och värdelös.
De lyckades i många år, men nu har jag börjat tala och skriva och jag ska fortsätta med det och jag har mycket att säga och berätta. För jag har varit innanför ”kyrkomuren” och vet en hel del om det ruttna sätt många där har mot andra och det ruttnaste och mest omänskliga är nog faktiskt deras tystnad för den är så oantastbar.
Men jag har funnit att denna oantastbarhet är skenbar. För tystnad går också att peka på och när man bemöts av tystnad när man bett om seende ögon och lyssnande öron då är det inte något kristet kärleksbudskap som dessa människor kan sägas stå för, det är så långt ifrån kärlek som man överhuvudtaget kan komma.

Jag har förstått att deras tystnad är till för att tysta mig och nu när jag förstått det så kan inget hindra mig från att tala.
Det finns mycket som döljs i religionens namn och kristendomen har en hel del att stå tillsvars för. Det vet jag av egen erfarenhet.
Det är skrämmande och det tål att sägas hur många gånger som helst att man ska uttrycka sig och inte vara rädd för att göra det om man känner sig illa bemött såväl i kyrkliga som världsliga sammanhang.
Stå upp för sig själv! Det är viktigare än vi tror.

Livet är ditt och det är nu du har ordet. Ta det, låt ingenting tysta dig och när du bemöts av tystnad så vänd dig mot ett annat håll, vänd dig till människor som har öron att höra med och ögon att se med. De väntar på dig!

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 mars 2013

Dela här

   

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 4 januari 2013.

Gott Nytt År 2013!

Må det bli ett år fyllt av mänskliga möten


Gott Nytt År 2013!
Må detta år bli ett år för dig att minnas med värme.
Ett år fyllt med mänskliga möten som berör.
Möten med människor som kan känna med dig i det lilla och det stora.
Möten med människor som ser dig utan att döma eller bedöma, som i mänsklig värme ser dig och vill dig väl.

Stå upp för dig själv detta nya år.
Låt ingen få lov att trycka ner dig.
Du har ditt människovärde och det kan ingen ta ifrån dig.
Vi har alla ett människovärde och det är varken mer eller mindre. Det är ett.
Om någon gör dig illa försök då att minnas att den människan har det illa med sig själv.
Ditt värde har inget att göra med vad andra säger, gör eller tycker. Det får stå för dem.
Ditt människovärde är konstant genom hela livet från ögonblicket du föds till den dag dina ögon sluts.

Gott Nytt År 2013!
Må detta år bli ett år för dig att leva i med värme.
Ett år fyllt av människor som vet vad det vill säga att leva också de dagar när livet endast innehåller gråa nyanser med anstrykning åt svart. Människor som inte fnyser åt dina känslor utan ser dig och lyssnar. Människor som i respekt möter dig i det som är du och låter dig tala och uttrycka dig om det som du känner och tycker. Som ser dig och kan gå med dig en bit på vägen när det är som mörkast.

Må detta år för dig få bli ett år med varma färger och hopp om livet.
Må detta år få bli det år som vi kan mötas i och där ingen står utanför, där alla får vara med.
Där en familj är en familj och där en vän är en vän.
Där en syster är en syster och där en bror är en bror.
Där en älskad möter dig i kärlek och där du med din kärlek når fram till din älskade.

Gott Nytt År 2013!

Anna-Carin Jansson Rapp den 31 december 2012

Dela här

   

Sund religion finns det?

Sommarens Existensgrupp har brottats med denna fråga och fler därtill.

Det vi kommit fram till kanske kan fångas i orden medkänsla och mänsklighet.
För där medkänsla och mänsklighet finns där vill människan ofta vara.
Där det finns ljus, värme och mänsklighet där vågar man vara med sitt jag, där är man hemma.
Så när är då religion sund, jo det är när den är till för människan, när människan möts av ljus, värme och mänsklighet.
När det finns utrymme nog för att göra fel utan att skulden hänger sig som ett ok runt halsen.
När det finns utrymme att få uttrycka sig och vara utan att någon värderar dig som människa.
Där vill människan ofta vara där det finns mänsklighet och medkänsla. Där det handlar om att inte bara ge till andra utan också till sig själv.
Att inte utarma människor på deras kraft utan ge dem luft och vingar och utrymme att finnas.

Såg ni Kay Pollaks film Såsom i himmelen? Om jag inte minns fel så sa prästfrun till sin man prästen ”Synd finns inte, inte heller förlåtelse finns”.
Marianne Fredriksson, profan författare som tyvärr gick bort ganska nyligen (vars bok Simon och ekarna nyligen filmatiserats) låter i Evas bok ängeln Gabriel säga följande till Adams fru Eva. ”Guds barn är utan skuld. Innan ni lärt er förstå det kommer ni att göra varandra mycket illa.”
En annan författare vid namn Jörg Zink säger i en av sina böcker som heter Kärleken har en framtid att: ”Ingenstans är helvetet så nära som där människor förväntar sig himmelriket av varann”.
I radioprogrammet Teologiska rummet för ett tag sedan uttalade sig två religionsprofessorer vid namn Owe Wijkström och Anton Geels så här angående skam och skuld att:
”Skam och skuld inom religioner underblåser våld.”

Synd och förlåtelse är beroende av varandra.
Man talar också om nåd inom kyrkan.
Dom och nåd är beroende av varandra.

Utan dom behövs ingen nåd, tänker jag.
Kyrkan erbjuder förlåtelsen och nåden men bakom de orden döljer sig synden och domen.

Det är aldrig rätt att skada en annan människa eller sig själv, men frågan är hur talet om synd och dom kan hjälpa människan att göra rätt?
Har skuldbeläggning någonsin lett till något gott i längden?

När religioner erbjuder förlåtelse och nåd tänker jag att man måste vara medveten om att det säger mycket om deras människosyn.
Utan synd behövs ingen förlåtelse.
Utan dom behövs ingen nåd.

Är det evangelium (betyder i kristna sammanhang glädjebudskap), är det av medkänsla man skapat begrepp som synd – förlåtelse, dom – nåd?
Och vem har bestämt vad som är rätt och fel?

Där medkänsla finns inom religioner där finns en möjlighet till sundhet. Men den måste bottna i medkänslan till sig själv, det måste alltid börja där. Att vi kan känna att vi har rätt att älska oss själva och att ingen människa har rätt att värdera oss som människor.

Samhället har lagar som ska hjälpa människor att fungera tillsammans, men när religioner sätter upp lagar och pekar på en dömande Gud då stjälper det människan istället för att hjälpa människan.
Eftersom ingen känner Gud, kan inte heller någon tala om vad Gud kräver.
Det handlar om tro, inte vetande.

En författare vid namn Karen Armstrong, avhoppad nunna, säger i en av sina böcker att hon funnit att det religiösa sökandet handlar om att leva här och nu och komma på hur man ska bli helt och fullt mänsklig.
Jag tror att det ligger något mycket vist i det.

När vi blir mänskliga inser vi också att vi inte är ofelbara och då sker det paradoxala vi blir som jag ser det gudomliga i det att vi lägger bort skulden, synden och domen.
Vi blir kärleksfulla och varma.

Om nu Gud finns så inte är det en dömande Gud. Om Gud skulle vara något att ha så finns inom Gud: ljus, värme och mänsklighet.
Dessa tre ting som för oss inåt mot kärleken inom oss själva.

Anna-Carin Jansson Rapp den 2 oktober 2012

Dela här

   

Existensgrupper i sommar – samtal om tro och liv

Sund religion – finns det?
Vägar till medkänsla med sig själv och andra.

Sund religion – finns det?
Det är en relevant fråga med tanke på allt lidande som religioner skapat för människan och det är något som är nödvändigt att se närmare på.
Vad är det i religionerna som underblåser våld?
I radioprogrammet Teologiska rummet i P1 intervjuades nyligen Owe Wijkström och Anton Geels båda religionsprofessorer. De sa att det är skammen och skulden inom religionerna som underblåser våldet och jag tror det ligger en sanning i det. Jag tror också att något väsentligt glöms bort inom exempelvis kristendomen när man talar om medkänsla. Enligt Bibeln sa Jesus att vi skulle älska vår nästa som oss själva men det är som att kristendomen missat själva kärnan i Jesu budskap, det vill säga att vi måste kunna älska oss själva innan vi kan älska någon annan.

I sommarens samtalsgrupper kommer vi bland annat utgå från en bok av Karen Armstrong som heter 12 steg till ett liv i Medkänsla. Vi kommer också försöka finna svar på frågan om sund religion finns och om hur religion ska se ut för att vara sund för människan.
Är religionerna egentligen till för människan, eller är människan till för religionerna?

Sommarens samtalsgrupper handlar i grunden om att skapa möjligheter för människor att uttrycka sina egna tankar kring tro och liv och finna sina egna sanningar inom sig själva, något som både Sokrates och Buddha talat om. Man lär inte genom gurus utan genom sina egna upptäckter, insikterna måste komma inifrån vårt eget hjärta om de ska bli relevanta för oss, vi kan aldrig få insikter genom att överta andras uppfattningar.

Vår egen sanning finns inom oss själva. Därför tror jag att det är mycket viktigt att finna ett forum där man kan få uttrycka sina egna tankar kring tro och liv, därför att jag tror att det är när vi uttrycker oss som vi inför oss själva och varandra finner sanningen inom oss själva.
Jag tror också att det är när andra lyssnar på oss som vi mer och mer börjar lyssna till oss själva därför att vi känner oss viktiga. I det perspektivet blir det än mer viktigt att tänka på att lyssna till barnen och ungdomarna i vårt samhälle idag så att de ska kunna skapa en tillit till sig själva och därigenom må bra och klara sig självständigt i framtiden.

Samtalsgrupperna vänder sig till alla åldrar för jag tror det är viktigt med möten mellan generationsgränserna, men jag tror också det kan vara viktigt att det finns ett forum enbart för ungdomar. Finns ett intresse för en ungdomsgrupp så kommer detta också att startas.

Jag som ska hålla i samtalsgruppen heter Anna-Carin Jansson Rapp. Jag är teolog, vilket innebär att jag läst religionsvetenskap vid universitetet och tagit ut en teologie kandidatexamen. Jag tycker det är viktigt att samtala om tro och liv men det skall vara i en öppen atmosfär där ingen har rätt eller fel utan där alla får uttrycka sina egna tankar i respekt inför sig själv och andra.
Samtalsgrupperna kommer vara religiöst och politiskt obundna.

Jag hälsar er alla välkomna till samtal om tro och liv i sommar. Där vi tillsammans finner vägar till medkänsla med oss själva och varandra och där vi möts i frågan om sunda religioner finns och om hur religionerna ska bli till för människor och inte tvärtom.

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 juni 2012

Dela här

   

Existensgrupper i Ekeby i vår – Samtal om livet

Det finns för få lägereldar i vår tid. Samtalen kring lägerelden saknas i vår tillvaro.
Det fanns en tid när sådant var naturligt och inte så långt tillbaka i tiden var det relativt vanligt att man spontant träffades och samtalade om både små och stora frågor över en kopp.
Idag tillhör det ovanligheten. Den stressade nutidsmänniskan har alltför brått och måste därför befinna sig på ytan i tillvaron. Men i mötet med varandra behövs tid och rum, seende ögon och lyssnande öron. Det är absolut nödvändigt för vår överlevnad själsligt sett. För att själen ska känna sig rik behövs detta och jag tror att om vi nutidsmänniskor i större mått gav oss själva tiden och möjligheten för möten med varandra för att samtala om livet så skulle både utbrändhet, depressioner och sjukskrivningar minska.
För vad är det vi saknar i våra ensamma stunder. Jo, mötet med en annan som kan känna med oss och möta oss som människa till människa. Inte med någon von oben attityd utan just från människa till människa, på samma nivå i förståelsen i hur svårt det kan vara att vara just människa, men också hur härligt det kan vara stundvis.

I vår kommer jag starta möjligheten för samtal om livet, jag kommer kalla det för Existensgrupper och det är något jag haft planer på under lång tid och också undersökt intresse för bland Skånes skolor.
Mina tankar kring betydelsen av detta är trots sin enkelhet svår att fånga och i skolans värld fokuseras det mer på kunskap utanför individen än att lyssna till vad individen själv har att säga och vad vi har att lära av varandra unga som äldre.
Jag hoppas att man alltmer kommer inse betydelsen av möten mellan människor och hur viktigt det är att någonstans få möjlighet att uttrycka sina tankar om livet och sina livsfrågor utan att för den skull bli påprackad svar. För just sådana frågor har ju inga självklara svar utan våra tros- och livsfrågor måste få finna sina egna svar inom oss själva. Men vi kan mötas och samtala kring dessa frågor med varandra.

Själv har jag en religionsvetenskaplig utbildning vid universitetet och jag har tagit ut en teologie kandidatexamen. Jag har arbetat en tid inom svenska kyrkan men kände inte att jag hörde hemma där. Min livsfilosofi är den att det inte är viktigt vilken tro man har däremot tror jag det är viktigt att man har en tro på något. Man behöver tror jag en livsfilosofi för att må bra och känna sig trygg, men det kan också vara en del som känner en trygghet i att universum tar hand om oss oberoende av någon högre existens. Var och en blir salig på sin egen tro även om det så är en icke-tro.
Vill att mina samtalsgrupper ska vara öppna för våra olikheter och att det ska finnas en stor respekt för våra olika tros- och livsåskådningar. Det är viktigt.

Inom kort kommer mer information komma om start av Existensgrupper. Men något kan sägas redan nu.

Platsen kommer vara i det underbara sekelskifteshuset på Järnvägsgatan 6 i Ekeby där vi bor och det är i husets kärna det vill säga kring kaminen i verkstaden som samtalen kommer äga rum.

Det kommer röra sig om 5 träffar i taget och kostnaden kommer vara relativt låg.

Varje träff kommer utgå från ett tema som jag förbereder utifrån texter och bilder, egna och andras. Men jag vill tillägga att innehållet kommer vara flexibelt och utefter deltagarnas behov. Det är deltagarens livsfrågor som kommer vara i centrum och det kan också tänkas att vi tillsammans kommer låta våra tankar om livet får ta sig uttryck genom måleri, jag kallar det att måla en känsla. Detta är också något som är frivilligt. Någon kanske hellre uttrycker sig genom att formulera sig genom en text eller en dikt. Vi ska tillsammans utforska livet och skapa utrymme för varandra att uttrycka oss. Någon kanske bara vill lyssna och känna gemenskap med andra då ska det vara plats för det. Ibland kan orden ta slut men möten med andra kan ändå ske, orden kommer eftervart och lyssnandet har också sin tid men mötet äger rum i alla fall, i ett par seende ögon och lyssnande öron. En del måste ju lyssna också så är det ju. Jag önskar er varmt välkomna att anmäla er till dessa samtalsgrupper och det kan man göra redan nu genom vårt kontaktformulär med namn, adress, telefonnummer och e-postadress. Man kan även ringa till vår verkstad för att anmäla sitt intresse.

Mer information kommer alltså inom kort på vår hemsida under avdelning URBRA Uttryck.

Önskar alla en god fortsättning på det nya året och hoppas att detta år blir en renässans för lägereldarnas tid där möten mellan människor äger rum och samtalen om de stora livsfrågorna får sitt utrymme. Det vill jag främja genom mina Existensgrupper.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 januari 2012

Dela här

   

Ditt inre ljus

Vi är gjorda för att klara av de olyckor som vi möter i livet sa en kvinna som mist både man och barn i tsunami katastrofen.
Vi är starkare än vi tror.
Det tröstade och gav kraft att höra det.

Samtidigt är det också så att livet kan te sig outhärdligt och vara det och missmodet kan vara totalt och göra oss handlingsförlamade men just detta är också beviset på att vi är människor och mänskliga.

För ingen människa kan bära allt på sina axlar, men vi har tror jag precis som kvinnan sa, förmågan att bära våra liv, vi är kapabla att klara av också det värsta i livet även om vi inte tror det.

Nu är det knappt en vecka kvar till jul och många gläder sig och ser fram emot julen, men inte alla, för många är det ensamheten som möter dem till jul för då finns det sällan plats för dem som inte har en familj eller som mist kontakten med sin familj.

Julen är en högtid som kan ge mycket prestationsångest och många stressar nästintill ihjäl sig för att hinna allt som tycks så viktigt dagarna innan jul, men kanske ska vi alla stanna upp för en stund och lyssna inåt.
Vad är det som är viktigt?
Vad är det som är viktigt för Dig?

Kan det vara så att det vi innerst inne strävar mot är en slags harmoni och julen om något är den stora symbolen för harmoni, frid. Den inre friden infinner sig sällan när man pressar fram den. Men plötsligt mitt i alla röra kan vi sätta oss ner, andas och tänka på detta ofattbara att vi just nu har ett liv. Det kan vara fruktansvärt svårt och outhärdligt, men kanske ändå värt att vara i hur långt eller hur kort det än kommer bli.

Kanske du är ensam, kanske ditt liv just nu är outhärdligt, men kanske du i din själ denna jul finner ditt eget rum dit ingen kan nå dig, där du är skyddad och bevarad och trygg oavsett hur dina förutsättningar och din verklighet ser ut.

Längst därinne i din själ finns ditt rum och därinne i dess mitt brinner ett ljus just för dig och det brinner stadigt och stilla oavsett det som hänt och händer i ditt liv, hela tiden lyser det där längst därinne och om du stillar dig och andas mitt i livets röra så kan du förnimma livets brinnande låga som lyser i mörkret och lyser för dig.

God Jul

Anna-Carin Jansson Rapp den 18 december 2011

Dela här

   

Vilken Kärlek

Vilken Kärlek vi kan finna i vår närmaste människa när livet är svårt. När tillvarons väggar kryper inpå och känns hotfulla. När allting runtom tycks rasa så kan vi finna tätt inpå hur vår människa i livet, vår Kärlek blir tydligare och nära. När det jordiska hotar att rämna kan Kärleken vid vår sida bära genom det mörkaste.

Vi har varandra en kort stund här på jorden. Våra nära och kära. Men även om den är kort så är det inte kortheten som är det väsentliga, för tiden kan som alla vet vara både oändlig och kort, ibland till och med samtidigt.
Men vi har varann, den tid vi väljer att ha det så och när det ser som mörkast ut så kommer de som står oss nära ändå närmare.
Det svåra är när vi inte funnit vår människa i livet, när ensamhet är allt vi känner, men själen, vår egen själ har många bottnar och i vår egen själ kan vi finna en vän i oss själva.

I höstmörkret vill jag tända ett ljus för de som gått före, de som varit oss nära och velat oss väl. Dem vill jag minnas och bära i mitt hjärta.

Vi minns de som gått före ofta i deras uttryck, deras Livsuttryck. Det handlar kanske inte så mycket om vad de sa och gjorde utan mer om det möte som uppstod när vi möttes, det mycket speciella som händer när två människor möts med seende ögon och lyssnande hjärtan. Då är det som om det inte finns några avstånd oss människor emellan. Då är vi ett i själen.
När det händer så spritter själen av glädje och ro på samma gång.

Det kan finnas människor vi saknar som vi faktiskt upplevt detta med och som ännu lever men som vi mist kontakt med av olika anledningar. Det gör ont, mycket ont. Man frågar sig om man ska kämpa för att nå den människan igen och till det finns inga svar. Det är bara hjärtat som får avgöra det. Vårt eget hjärta.

Nu tänder jag ljuset även för den människa som finns i mitt hjärta och som jag hoppas nå igen en dag. Kanske du tänker på mig i denna stund. Jag hoppas du tänder ett ljus för mig med.
Vi har väl alla någon vi saknar i livet. Kanske kan Allhelgona även bli en helg för oss som saknar någon vi mist kontakt med i livet och kanske kan ljuset få symbolisera mötet vi kanske en dag får uppleva här i livet eller på den andra sidan stranden.

Anna-Carin Jansson Rapp den 26 oktober 2011

   

Tävlingshysteri och människovärde

Vårt människovärde är absolut och oberoende av våra prestationer. Det innebär att ingenting kan öka eller minska vårt människovärde. Vi är lika mycket värda oberoende av vad vi presterar. Vi har ett fast människovärde som aldrig förändras hur det än går för oss i livet.
Människor kan värdera oss, men livet värderar oss inte. Ej heller döden värderar oss. Det kan vara tryggt att tänka på det.

Sedan är det också så att ingen människa kan bedöma om det går oss väl i livet eller inte, för ingen vet vad en annan människa behöver uppnå i livet,
en motgång för en människa kan vara en framgång för en annan.
Kanske kan det till sist visa sig såsom det också ofta gör att den som haft det mest motigt i livet ofta utvecklats mest,
men det betyder ändå inte att den människans värde ökar. Vårt människovärde är fast och absolut.

I dagens samhälle ser jag att tävlingar dyker upp överallt. Det är tävlingar i snart sagt allt som det kan gå att tävla i. Inom sport har det tävlats länge även musiktävlingar har funnits länge, men nu märks även tävlingar i hantverk såsom exempelvis matlagning, men även konst och hantverk blir nu föremål för tävlingshysterin. Juryn bestäms godtyckligt av dem som ser sig själva som kunniga i konst och hantverksutövning. Godtyckligt jämförs människors uttryck och bedöms. Men vart tar då kreativiteten vägen och vad gör tävlingarna med människors självkänsla och självförtroende?

Vem har rätt att bedöma en annan människas känslor såsom faktiskt hantverk och konst består av? Vem har rätt att säga detta är ett gott hantverk, detta är bra konst? Sådant är ju helt beroende av smak. Visst kan man ha kriterier, men vem kan sätta upp kriterier på människors uttryck?
Vem har rätt att sätta sig över människors känslor?

Den enda verksamhet som faktiskt går att tävla i är inom sport därför att där kan man mäta framgången i meter, centimeter, minuter och sekunder. Men inom konst, hantverk och musik finns inga hållbara mätinstrument.
Det går endast sätta kriterier och dessa blir alltid godtyckliga eftersom det handlar om smak och känslor och dessa är individuella och ingen har rätt att säga att den ena känslan eller smaken har mer existensberättigande än en annan.

Jag skulle vilja ge ett råd till alla er som tävlar.
Om ni känner att ni kan ta tävlingen som en lek och inte kopplar ihop resultatet med ert människovärde så go for it, men om du känner dig själv och vet att du kan såras om det inte går som du tänkt och hoppats på så stanna upp och se på dig själv med den fasthet som ditt inre har för längst inne i ditt hjärta så vet du att du är värdefull oavsett vad du presterar eller inte kan prestera och det är med de ögonen som du ska se på dig själv.
Om du i ditt hjärta känner att det kvittar om du vinner eller förlorar så kan tävlingen inte skada dig, men om du känner att du värderar dig själv utefter prestationer så skydda dig själv från tävlingar av olika slag.

Vårt människovärde är absolut och fast, det är oföränderligt. Det kan inte ändras av något.
Vi har det från det att vi föds oavsett om vi föds med fysiska och/eller psykiska handikapp. Vårt människovärde finns med oss genom livet även om vi själva kanske hela tiden bedömer oss själva eller om andra bedömer oss. Det är oberoende av allt sådant.
Mycket i vårt samhälle vill få oss att tro att det är annorlunda, att vi måste förkovra oss och prestera för att uppnå ett existensberättigande men så är inte fallet. Vi är människor och inget i livet kan ändra eller försämra vårt värde.
Om någon eller något fått dig att tro det så försök lyssna inåt för längst inne i ditt inre vet du att du har ett människovärde oavsett vad du är med om, vad andra säger till dig eller gör mot dig, oavsett allt som hänt tidigare i ditt liv så är ditt människovärde oberoende av allt sådant.

Människor kan värdera oss, men livet värderar oss inte. Livet tar emot oss som vi är och döden likaså. Ingen kan egentligen sätta sig över en annan människa och när det händer kan vi om vi orkar sätta stopp för det. Vi behöver inte gå med på något och vi har inget som vi behöver bevisa för andra för att nå existensberättigande. Vi har vårt värde i alla fall. De som ändå lyckas sätta sig över oss har inte rätt till det och varje gång det sker så kan vi tänka att de är av samma skrot och korn som vi, inget mer och inget mindre.
Vi är alla lika mycket värda och vårt människovärde är absolut, fast och okränkbart.
Vill att du ska minnas det.

Anna-Carin Jansson Rapp den 6 september 2011

Dela här

   

Själens inre rum

Det finns mycket mer här i livet än det vi har framför ögonen, mycket mera som vi inte kan förstå, men om vi lyssnar noga kan vi förnimma det som är bortom. Några kallar det himmel, andra kallar det sfärer, det finns många namn på det som är bortom och det som är inom. Kan det ha något samband. Jag tror det.

En del av mystikerna talade om att vi har Gud inom oss, att längst in i själens centrum bor Gud. Det var livsfarligt att uttala sig så på den tiden och inom kyrkan. Än idag är det nog inte riktigt accepterat att tala på det viset inom kyrkan. En sådan tanke gör ju oss människor oberoende av kyrka och prästerskap. Vi kan istället för att få våra synders förlåtelse och rådfråga prästen istället vända oss inåt där Gud bor och lyssna till vår inre röst, den kan när vi uppnått sinnesro leda oss rätt.
Ingen annan än vi själva kan nå dit in, det är som Karin Boye skrev både vår sorg och vår styrka att dit in kan ingen nå oss.
Där inne i vår själs centrum är vi bevarade och beskyddade från allt som vill störa vår inre frid. Det kan vi tänka på i livets svåra stunder att vad som än hänt oss och vad vi än blivit utsatta för så är vår inre själs pärla bevarad för alltid, för där är Gud.

Vi är Guds avbild.
Det heter ju så i kyrkan och om man tar det på allvar så tror jag att det innebär att vi har och bär Gud inom oss. Det är också intressant att tänka att kanske det är så att vi alla tillsammans är Gud. Med all vår individualitet, med alla våra unika personligheter som är sprungna ur själar som är unika tror jag att Gud blir än mer tydlig när själar möts med öppna sinnen i samtal om livet och det som är bortom eller som vi kanske kan ana sträcker sig utöver denna jordiska sfär som vi lever i.

Jag tror det är så att vi lever i en tid där det blir alltmer viktigt att landa i oss själva, att mötas i samtal om livet och om det som vi inte riktigt kan förstå men kanske ändå ana.
I en tid där allt länge har gått för fort och där kraven varit alltför höga, där materialism har varit det enda allenarådande behöver vi hitta tillbaka till det som var och är det viktiga nämligen att landa i våra själar och att möta en annan människas inre värld.
Att finna att vi inte är ensamma utan har beröringspunkter med varandra samtidigt som vi är unika individer med egna inre rum i våra själar som ingen annan än vi själva kan nå in till och att det är vår sorg men också vår trygghet, för att pärlan därinne är oförstörbar.

Anna-Carin Jansson Rapp den 22 augusti 2011

Dela här

   

Ilska och vrede

Ilska och vrede är något som ibland kan vara mycket hälsosamt och viktigt. Det handlar om lägen där man ska stå upp för sig själv eller någon annan som blir dåligt bemött. Det är sällan som vårt samhälle uppmuntrar ilska av förståeliga skäl, men ibland är det mycket viktigt att tillåta sig att bli arg, att inte lägga band på sig utan säga ifrån rakt upp och ner och utan krusiduller. Aldrig ta till knytnävar eller hotelser utan bara i ord säga ifrån och stå upp för det som känns viktigt. Blir man orätt behandlad gäller det att säga ifrån.
Ilskan och vreden kan bli till en drivkraft till att få det sagt som behöver sägas.

Ilska och vrede talas det sällan om som något positivt, men ibland är det just det och det är tillfällen när man blir så kallat heligt förbannad, inget är så uppfriskande som dessa tillfällen när detta sker. Jesus blev som historisk person vid flera tillfällen heligt förbannad, det var bland annat när man gjorde om templet till en köpmansplats istället för en plats för sinnesro och bön. Han hade säkerligen blivit lika förbannad idag om han besökt många av dagens kyrkor där sådant sällan respekteras, där andligheten för övrigt står på sparlåga. Redan vid ingången säljs det ofta både litteratur, vykort och souvenirer och sinnesron får man leta efter.

Ofta uppmuntras människan att vara lagom, inte säga ifrån och att bli arg är nästintill tabubelagt. Våra invandrade vänner däremot vet hur viktigt det är att säga ifrån och bli arg när så behövs. Vi har mycket att lära av dem. För ilska och vrede är inget man ska gå länge och bära på utan det är viktigt att få det ur sig. Kan man inte säga ifrån till den det gäller så får man skriva eller gå ut i skogen och sparka på en stubbe. Ut måste det i alla fall.

Vi är förfärligt lagom i det här landet och ofta oerhört rädda att skilja oss från mängden, men vem hjälper det och vem mår bra av det?
Det finns mycket att både ifrågasätta och säga ifrån om både i relationer och i samhället och inte minst i kyrkan. Där är det verkligen på sin plats att ifrågasätta och säga ifrån såsom människor har tryckts ner i skorna genom alla tider. Inte speciellt förenligt med Jesu kärleksbudskap.
Det finns de inom kyrkliga gemenskaper som anammat kärleksbudskapet men de återfinns ofta i det fördolda, aldrig framträdande, men dessa personer har säkerligen ett och annat att säga om vikten av att säga ifrån för att kunna både stå upp för någon annan och sig själv.

Vi ska ju älska vår nästa såsom oss själva, då gäller det att komma ihåg att stå upp för sig själv och ibland innebär det att bli rungande arg!

Anna-Carin Jansson Rapp den 21 juli 2011

Dela här

   

Att flytta till ekarna

Vi flyttar nu från där vi bor, så underbart härligt och så svårt.
Att packa är som att möta alla sina minnen från förr. Det fina såväl som det fula.
Man blir trött, men det känns nyttigt. Att saker kan ha så många minnen bevarade inom sig,
människor väcks till liv inom mig, minnen av händelser, situationer, minnen ur mitt liv.
Det värmer ömsom som det väcker sådant som gör ont. Men hela tiden säger jag till mig själv, att det är detta som är livet,
det svåra såväl som det ljuvliga.

Vi flyttar nu från den lägenhet där vi bor till ett underbart hus som vi ska hyra, det är över ett sekel gammalt och har själ. Det har verkligen själ.
När man vistas i det är det som att det längtat efter oss sedan länge och vill oss väl. Trädgården är underbar, där finns härliga äppelträd som ger skugga och där finns två fantastiska ekar som man kan tala med om man vill det. De har varit med länge nog för att kunna berätta att en människas liv visserligen inte är så långt men fullt av märkvärdigheter och härligheter.

Jag läste nyligen en bok av Marianne Fredriksson. Den heter Simon och ekarna. Simon och hans mamma talar när livet går på för hårt med ekarna.
De gör det ovetandes om varandra, på var sina håll. De finner att ekarna lyssnar på dem och vill dem väl.
De är uråldriga och förnuftiga nog att lyssna till människorna.

Naturen finns där för oss och nu får jag äntligen flytta ut i naturen, det har jag länge längtat efter, nära byns kärna men ändå nära naturen och jag ska tala med ekarna om livet, vi får hoppas att ingen hör mig, kanske verkar det lite tokigt men jag tror att fler borde tala med träden om sina liv.

Imorgon bär det av med flyttlasset och det ska bli härligt att lämna vår instängda lägenhet för ett hus med ekar som lyssnar och har sett det mesta.
Det känns tryggt.

Anna-Carin Jansson Rapp den 8 juli 2011

Dela här

   

Föräldrar

Jag pratade länge med min mamma och pappa igår.
Varma ord blandat med vanliga nära ord.
Längtan och saknad.
Oro och omsorg.
Älskar dem. Kärlek blandat med smärta.
För kärleken till de närmaste gör ont.
Utan denna smärta ingen kärlek.
Vi kan aldrig ta bort smärtan.

Jag är tacksam över att mina föräldrar ännu lever och att jag kan säga till dem att jag håller av dem.
Min mamma miste sin pappa när hon var 15 år och jag har förstått att saknaden efter honom är stor,
för vi behöver alla en far i livet och det blir en förlust för oss om vi mister våra föräldrar tidigt.
Tomrummet kan aldrig riktigt fyllas för kärleken, lyckan gör oss sårbara.
C. S Lewis uttryckte detta så här när han mist sin fru:
Smärtan nu är en del av lyckan då.

Om vi känner smärta, saknad efter någon så har lyckan funnits där.
Den smärta som kommer av saknad talar om för oss att vi haft en betydelsefull relation.
Kanske kan det trösta att veta att denna smärta talar om för oss att den vi mist har hållit av oss och att vi har hållit av den person vi mist.
Likgiltighet är värre. I den finns ingen tröst.

Omvänt är Lyckan nu en del av smärtan sedan. Vi måste våga välja kärleken i livet även om den kan innebära smärta om den vi älskar dör innan oss.
Vi måste älska för att kunna leva. Vår smärta talar om för oss att vi håller av dem vi oroar oss för. Det är sunt och friskt att känna denna smärta.
Smärtan efter någon som gått bort är också sund och frisk och vi måste tillåta oss att sörja när sorgen kommer för den kommer göra oss mer hela som människor.

Snart är det midsommar.
Mina föräldrar kommer på besök.
Jag hoppas kunna förmedla till dem att jag håller av dem.
De finns i mina tankar varje dag och så har det nog alltid varit.

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 juni 2011

Dela här

   

Rädsla berättar ingenting om sanningen

Vår rädsla berättar ingenting för oss om sanningen, men vi kan skapa en massa skräckscenarier och
dessa påverkar oss givetvis till att bli mindre kreativa.
Även om vi inte ska tro på vår rädsla så måste vi våga se på den, erkänna den.
Men aldrig, aldrig tro på den.

Tyvärr har religioner och dess representanter många gånger använt sig just av rädslor för att styra andra människor till sitt eget gagn.
Det sker än idag ibland lika tydligt som förr men ofta mer dolt under ytan.
Religioner har den otäcka förmågan att kunna styra människor eftersom där finns så mycket som inte går att bevisa.
Ingen kan säga oss något om livet efter detta, därför kan religionsförmedlare skrämma människor med helvetet.
Religioner har också genom historien haft monopol på moralsystem och värderingssystem men i och med individualiseringsprocessen
som vårt samhälle genomgått under slutet av 1900-talet har människan alltmer börjat tänka själv och ifrågasätta.

Det kan trösta och ge kraft att tänka på att vår rädsla inget berättar om sanningen.
Det är en fälla för oss människor när vår rädsla blir lika med verkligheten för den har ingenting med verkligheten att skaffa.
Varje gång en tanke är sprungen ur rädsla bör man tänka:
”Men, är det sant?”

Vi kan gå hela liv och endast styras av våra olika rädslor, men vårt människoliv är mer värt än så.
Visst kan det alltid gå åt helvete, men det kan också gå riktigt bra, i alla fall okej. Man behöver ju inte tro det värsta.
Men samtidigt behöver man försöka våga titta på rädslan vad den handlar om.
Det är som med spöken, tittar man på dem i dagsljuset så spricker dom i rena förskräckelsen.

Rädsla berättar ingenting om sanningen. Jag ska försöka tänka på det när rädslan sätter i, men rädslan berättar någonting om vår tillit till livet och
därför kan vi inte anklaga oss för att vi känner rädsla,
men överför vi den på våra barn och låter den härska i våra hem då får vi tala allvar med oss själva.

Rädslan får aldrig få herraväldet för den förstör både relationer och liv.
Jag tror till och med att det är så att det är den som ligger till grund för att det ser ut som det gör i världen med krig, våld och förtryck.

Så ta din rädsla stadigt i handen och sätt dig ner med den, titta på den med öppna ögon och du kommer se ett ängsligt barn som behöver din kärlek.

Anna-Carin Jansson Rapp den 16 maj 2011

Dela här

   

Din tid kommer

Ja, vi människor är som blommor. Lika sköra och lika starka, men vi behöver näring, vatten och omsorg.
Då kan vi växa. Då kan vi också få kraft att vilja växa. För vi kan aldrig tvinga oss att vilja blomma.
Om man tvingar sig att vilja blomma blir resultatet lika med växthuseffekt. Vi klarar oss då inte ute i det fria. Det blir konstgjord andning.

Ingen kan anklaga dig att vilja för lite. Vår kraft kommer sig av så många faktorer.
Vår egen kraft avgör om vi kan blomma och den beror mycket på vår omgivning och vilka förutsättningar vi har.
Precis som det är för blommorna på marken.

I vår tid pressas människan ofta till att vilja mer, kämpa mer, bli bättre, bli mer av allt och ofta styrs hon av gurus och auktoritära människor
som tror sig ha rätt att styra över människors liv. Men vi ska lyssna inåt. Ingen annan än vi själva vet vad vi behöver.
Ingen annan.

Vi kommer alla blomma när vår tid är inne, när vi hittat en plats som är gynnsam för oss, där vi kan gro och växa till oss i lugn och ro.
Där vi får näring, vila och omsorg. Tvingar någon oss att växa utan att vi själva riktigt är redo så blommar vi inte.
Det måste komma ur vår egen viljas kraft och vi är inte dåliga på något sätt om vi inte orkar.
Då måste vi vänta in våra själar, då är det ännu inte tid för blomning.

Bry dig inte om människor som pressar dig att vilja blomma. Din tid kommer.

Anna-Carin Jansson Rapp den 2 maj 2011

Dela här

   

Människor, som blommor

Vi är som blommor vi människor.
Vi behöver vatten, vi behöver näring, vi behöver omsorg. Annars slokar vi.
Vi är lika djuren men mest är vi nog ändå lika blommorna.

Hon är som en tusensköna, människan. Hon bara står där en dag och strålar i vårsolen.
Det mänskliga i oss vill möta en annan människa. Vår inre längtan är så stark och länge kan vi inte förtrycka det mänskliga i oss utan att gå sönder.
Vår längtan är vår livskraft för i vår längtan finns en vilja.

Liksom tusenskönorna är vi många som vill bli sedda.
Vi ställer oss i klungor, en del står lite vid sidan men alla vill vi bli sedda.
Vi öppnar oss mot livet om vi får näring och vi sluter oss när mörker omsluter oss för att liksom spara kraft.
Vi gömmer oss från ljuset i tider då vi behöver invänta kraft för att gå vidare och om någon visar oss omsorg
så börjar vi sakta, sakta veckla ut oss och sträcka på oss.

Så är vi människor, som blommor. Vackra och starka trots vår skörhet.
Kämpande stretar vi uppåt mot solljuset och vill leva trots att det är motigt.
Stretar och stretar uppåt mot himlens ljus.

Människor, som blommor.

Anna-Carin Jansson Rapp den 13 april 2011

Dela här

   

Vårkänslor

Det är nu det börjar. Våren är här. Så många känslor!

Det är ljuvligt när man känner värmen i ansiktet och hör fåglarna sjunga överallt.
Samtidigt detta vemod och detta svårmod, men det är så mänskligt att känna så. Så oerhört mänskligt och vanligt att vi människor känner så fastän vi kanske inte vill erkänna det ens för oss själva. För på våren ska man ju vara lycklig.
Men livet är ju sällan så enkelt. Det innehåller så mycket och när solen börjar stråla och lysa upp varenda vrå då kan man inte gömma sig mer i sin grotta, själen befaller att gå ut i ljuset. Det ljuvliga! Och visst ska vi njuta nu, men vi får faktiskt lov att känna detta vemod, detta svårmod.
Vi måste inte lyssna på människor som ständigt tjatar om att tänka positivt. Vi får faktiskt vara dem vi är!

När jag var tonåring så läste jag något så vackert av en författare som heter Jörg Zink. Så här skriver han:
”Ty det svårmod som människan är fångad av visar framförallt detta, att hon är människa.”

Anna-Carin Jansson Rapp den 4 april 2011

Dela här

   

LIVET

Ett steg till och jag hade mött Döden.
Tankspridd och stressad klev jag rakt ut i vägen, utan att varken höra eller se. Plötsligt hör jag en bestämd röst ropa och jag svarar irriterat
”ja, ja vad är det”, vänder mig om och ser att jag befinner mig mitt ute i vägen och en bilist hänger sig på tutan och kör förbi i ilfart.
Ett steg till och allt hade varit förbi, för sent och förgäves.

Så skört livet är. Så oerhört skört och så fantastiskt värdefullt.
Många saker i livet är tungt och svårt att bära, men det finns sådant som väger upp en del av det svåra. Sånt som ligger nära hjärtat.

Stressen som vi nutidsmänniskor lever med var dag är ovärdigt oss människor. Denna stress får dagens ungdomar leva med var dag i skolorna. Senast idag hörde jag och min man på radion att politikerna och SKL ska synliggöra skolornas resultat och tror därmed att de ska främja att skolorna blir bättre och att ungdomarna får mer kunskap i matematik.
Vilken stress kommer inte det innebära både för ungdomarna, lärarna och rektorerna?
Det främjar ingenting mer än stress.
Nationella prov ska numera inte bara vara för niondeklassare utan även i trean och sexan ska man göra dem. Eleverna kan även behöva göra dem i femman om skolan anser det.

Rösten jag hörde kom från två unga tjejer som räddade livet på mig. De brydde sig och hojtade till. Chockad efter händelsen gick jag först vidare men sedan vände jag mig om och sa: ”Tack.”
Är så tacksam.
Livet är ofta kämpigt och många gånger kan man känna att man hellre skulle vilja dra täcket över huvudet, men efter den händelsen kändes solstrålarna särskilt sköna mot kinderna och jag tackar för att jag lever och får ännu en dag att vara nära min älskade.

Vi behöver stanna upp ibland och betrakta Livet medan vi har det, betrakta dem vi har omkring oss, verkligen se, lyssna och känna för vår stund på jorden är verkligen nu och livet är oändligt kort. Fast oftast tillräckligt långt för en människa.
Livet kan bråka med oss många gånger men aldrig att vi egentligen vill mista det.

Ta hand om er, jag ska också ta hand om mig och se mig noga för i trafiken. Man måste ta det så pass lugnt att man hinner med själv.
Det finns en historia om en vit man som vandrade i svår terräng och hade hjälp av några afrikanska bärare. Plötsligt sätter sig en av bärarna ner och den vita mannen frågar vad denne gör. Afrikanen svarar:
”Jag sitter ner och väntar på min själ.”
Kanske det kan vara något för vår stressade tillvaro och för ungdomarna i skolorna som pressas in absurdum. Låt dem få utrymme för sina själar. De ska inte bara få kunskaper. De ska få tid och möjlighet att utvecklas som människor. Tid för egna tankar, tid för att uttrycka sig. Får de det är jag övertygad om att de kommer att vilja söka kunskap och nå en djupare kunskap i det som de studerar för att de har kontakt med sitt inre och kan känna en trygghet i det.

Om det är något som vi är skyldiga livet så är det detta att ge barnen och ungdomarna utrymme för att hitta sig själva, landa i sig själva. Vi vet inte hur långt vårt liv blir och varje dag borde vi alla få höra hur fantastiska vi är och att någon ser oss och lyssnar till oss. Det är också det bästa vi kan ge en annan människa. Det viktigaste.
Om nu inte politikerna förstår att ta tillvara på människan då får vi vanliga dödliga göra det.

Avslutar med några rader som jag vill ge till den som står mig närmast i livet:

Jag sätter mig ner och väntar in min själ.
Det är jag skyldig mig själv.
Ingenting kan skapas utan själ.
Inget liv kan levas utan själ.

Vi har detta liv, vårt enda.
Om det som kommer före och efter vet vi inget.
Allt vi har är nu, nu och nu.

Den som finns i min närhet som valt att leva med mig vill jag fortsätta dela mitt liv med. Den vetskapen är jag tacksam över. Den skänker tröst när allting stormar. Den skänker vila.
Jag sätter mig ner och väntar in min själ. Det är jag skyldig mig själv.


När allting stormar och livet brister, sök inåt. Bry dig inte om vad andra tycker och kräver av dig.
Stanna upp och sätt dig ner och vänta in din själ.
Det är du skyldig dig själv.

Anna-Carin Jansson Rapp den 24 mars 2011

Dela här

   

Klass 9A - om vikten av att få uttrycka sig

Det var glädjen i hennes ögon som berörde mig. Ögon som tidigare sett uppgivna ut strålade nu. Hon hade klarat skrivningen galant och hon fick höra det. Någon mötte hennes blick och sa till henne att hennes ansträngningar inte varit förgäves och att hon varit duktig.
Men också ögonen hos killen som liksom gett upp berör. Vad säger dessa ögon om det som han upplevt tidigare under sin utbildning?
Hur mycket minns vi från vår egen skoltid?
Det vi framförallt minns är ofta lärare och klasskompisar som sett oss och tyckt om oss som vi är. Som trott på oss och trott på vår kapacitet att skapa och uttrycka oss och det var detta som gjorde att vi ville lära oss mer, ville förkovra oss. Det var för att någon trodde på oss och trodde oss om gott.
Omvänt stämmer också för när ingen tror på oss, ger oss uppmuntran, ser oss och tycker om det de ser då är vägen nästintill oframkomlig i livet.

Det var glädjen i hennes ögon som berörde mig. Men också ögonen hos killen som liksom gett upp. Vi känner igen båda personernas uttryck, tror knappast någon av oss gått genom livet utan att ha upplevt båda sidorna. Vi vet allihop hur viktigt det är med uppmuntran för att få kraft att gå vidare. Att bli sedda och lyssnade på är så viktigt. Vi blir till när någon ser oss och lyssnar på oss. För när vi uttrycker oss och någon verkligen lyssnar till oss så händer något mycket speciellt inom oss, vi börjar även lyssna på oss själva, vi förstår att vi är värda att lyssnas på och det är grunden för att nå en god självkänsla.
Ändå hör man aldrig politiker tala om hur viktigt detta är. Det handlar endast om kompetensutveckling, hårdare krav och ordning och reda. När det enda som verkligen kan lyfta elever är att se dem och låta dem uttrycka sig, skapa möjligheter, tid och rum för deras egna tankar. För det vet vi med oss själva att om vi får dessa möjligheter så blir vi automatiskt nyfikna på andras tankar. Då börjar vi söka kunskap för att vi vill det! Inte för att någon annan säger till oss eller än värre tvingar oss att göra det.

I en sekvens i tv-serien Klass 9A sätter sig läraren ner och samtalar med ungdomarna utifrån en bok. Man ser hur eleverna vaknar till liv, de har en lyssnande lärare framför sig som möter deras egna tankar. Efteråt säger en av eleverna inspirerat att hon aldrig trott att hon skulle ha så mycket att säga om boken och att det var så roligt att få uttrycka sig. Hon uttrycker glädje, hon blev sedd, hon fick uttrycka sig och någon lyssnade på henne.

Under några års tid satsade jag allt på att starta ett företag som jag skulle kalla Existens och Uttryck. Jag ville genom samtalsgrupper skapa utrymme för ungdomar i skolan att uttrycka sig och sina tankar om livet. Jag mötte också ungdomar som gav uttryck för hur viktigt detta är och att det saknas i skolan. Möjligheten att få ge uttryck för sina egna tankar. För det är ändå det som det hela handlar om. Att skolan ska uppmuntra elever att tänka själva och bli självständiga individer. Men det är mycket sällan som skolorna ser ut så och kanske det finns en avsikt med att det inte ser ut så. Kanske politikerna inte vill uppmuntra skolor att satsa just på detta därför att de inte vill att ungdomarna ska tänka själva, för gör de det så finns ju en risk att de skulle upptäcka bristerna i samhället och göra något åt dem.
Vad får vi för samhälle när skolorna ser ut som de gör idag?
Det är alarmerande att ungdomar i så liten grad får detta utrymme idag i skolorna. Var ligger det demokratiska i detta eller är ungdomar inte inberäknade i det demokratiska systemet?

Som unga är vi så mottagliga och det blir så oerhört viktigt att vi bemöts på ett bra sätt. Jag tror också att vi blir såsom vi blivit bemötta. När dina ögon är fulla av respekt och tillit så är det med dessa ögon som den du möter kommer se på sig själv.

När våra tankar får se dagens ljus känner vi att vi lever och när någon med respekt lyssnar till oss och möter oss med sina tankar så börjar vi att blomma.
Låt ungdomarna få blomma, de är värda det! När så många ungdomar går arbetslösa så borde varje politiker fråga sig: Vad ska vi göra för att ungdomarna ska må bra i samhället idag? Hur kan vi skapa möjligheter för ungdomar att uttrycka sig och sina tankar om livet så att de kan växa och skapa sin egen grund att stå på i livet?
Det är framtidstro och hopp som vi ska ge ungdomarna och vi ska vara vissa om att det vi ger kommer tillbaka till oss imorgon.

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 mars 2011

Dela här

   

ÄNGELN

Ängeln reste sig upp och gick runt i rummet, såg på dig med undran i blicken.

”Hör Du mig nu? Jag har försökt tala med dig länge nu att Du inte ska sörja mer, att Du är värd något bättre.
Att människor som vänder sig bort ifrån dig inte är värda att kämpa för. Tänk på Dig själv nu! Önskar att Du hörde mig. Gör Du det?
Jag har varit hos Dig länge nu, runt tiden då du föddes har jag varit hos Dig hela vägen genom alla Dina möten med människor, varma möten men också möten där Du blivit tillintetgjord. Det är dags för Dig nu att vända dem ryggen. Gå Din väg bort från dessa människor. Du är värd mer, mycket mer.”

Ängeln satte sig framför dig och såg dig djupt in i ögonen och sa:
”Ser Du mig nu? Jag sitter här framför Dig. Jag ser att Du sörjer över något, ser att Du längtar efter något, känner det.
Vill Du berätta för mig vad det är som trycker Ditt hjärta?”

Trevande började orden formas inom dig. Du kände en påtaglig närhet, en värme som du inte känt på länge, länge.
Det hade varit så oerhört tyst från de som borde stått dig nära och deras tystnad var så smärtsam.
Sakta började du tala som om det var för första gången du uttalade orden inom dig:
”Jag sörjer mina kära, deras tystnad gör så ont. Ber om beskydd och värme. Änglar om ni finns. Var hos mig.”
En tår letade sig fram ur ögonvrån, sedan var det som om fördämningarna släppte och du grät såsom du aldrig gråtit i hela ditt liv.
Det var en övergivenhetens gråt, en längtans gråt. Hela livet hade du strävat efter att nå dina nära och kära och aldrig riktigt slutat kämpa,
men nu kom allt, all besvikelse, alla tårar över det som aldrig blev som du hoppats på.
Tårarna rann och medan tårarna rann satt Ängeln bredvid dig och höll dina händer i sina och sa:
”Känner Du nu att jag är nära? Känner Du att jag finns hos Dig? Jag lämnar Dig aldrig
och jag ska fortsätta beskydda Dig från människor som gör Dig illa.”

Du såg upp som om du anade något, en närhet så djup och mild, en värme och kanske du visste då att du inte var ensam,
kanske tvivlen kom sedan men att just då visste du att någon fanns hos dig, någon som vill dig väl.
Du kände en stor trötthet, en behaglig trötthet svepa omkring dig, en värme så skön.
Ängeln höll om Dig, strök Dig över kinden och håret. Sakta, sakta och varsamt. Allt var så stilla nu.
Din gråt började sakta avta och ett behagligt lugn spred sig över rummet.

Ängeln viskade stilla:
”Min vän, livet och andra människor kan vi aldrig styra, vi kan bara försöka ta hand om oss själva och de som vill stå oss nära. För de finns och dom får vi glädjas över. De andra får leva sina liv såsom de valt. Kanske de en dag söker upp Dig för att de vill. Till dess får Du låta dem vara och sörja dem om Du behöver det, men låt inte den sorgen uppta hela Ditt liv för om Du ser dig runtomkring så finns det människor som ser Dig och som bryr sig om Dig och tycker om Dig för den Du är och det är dessa människor Du ska ha omkring Dig, de som låter Dig vara den Du är, något annat är otänkbart.”

Du kände en närvaro utan krav, kändes helt visst att du inte var ensam, inte ensam alls. Du plockade med de vardagliga bestyren
sedan la du dig och den natten sov du som ett barn i trygga händer.

Anna-Carin Jansson Rapp den 10 mars 2011

Dela här

   

Att möta Kärleken

Den gamla kvinnan stod och såg ner på sina händer sedan lyfte hon sakta upp blicken och sa:
”Du förstår, det var värt allt slit, alla tårar, all smärta för att hitta hem. Jag fann min älskade till slut. Han var inte som någon annan jag mött tidigare. Han hade själ och värme. Men som vi bråkade ibland. Det var som om vi behövde slipas mot varandra, som ädelstenar. Men jag tror vi behövde det. Livet hade gjort oss karga och det karga behövde mjukas upp. Det gjorde ont när vi grälade och ibland trodde jag att vi skulle gå ifrån varandra. Men vi hittade alltid tillbaka. För har man en gång funnit sitt hem i en annan människas hjärta så kan man inte gå.
Man måste stanna. För det är det enda man har.”

Jag tänkte att det är så det är att möta Kärleken. Att hitta sitt hem i någons hjärta.

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 mars 2011

Dela här

   

Var Din egen bästa vän

Den vinner inte som har flest vänner när hon/han dör, men kanske den vinner som blivit vän med sig själv när döden infinner sig.
För det är väl det svåraste?
Skulle vi vara så hårda mot någon annan som vi är mot oss själva, då skulle nog ingen vilja vara med oss.
Alla håller säkert inte med men kanske någon känner igen sig.
För det är kanske det svåraste i det här livet att försonas med sig själv och sina tillkortakommanden.
Men det är absolut nödvändigt.

Vi måste lära oss att bli mer snälla mot oss själva. Inte anklaga oss.
Livet är svårt nog som det är utan att vi ska göra det svårare genom att kritisera oss själva.
Det är en sak att ha ett samvete, en annan att ständigt plågas av samvetskval.
Vårt samvete säger oss när något blivit fel och behöver rättas till, men kval är inget som någon människa ska gå och bära på.

Du är den närmsta vän Du kommer möta i livet. Tänk, så är det faktiskt.
Egentligen är det stort och fint, men när vi straffar oss själva för än det ena än det andra och föraktar oss så blir vi vår egen fiende.
Vi borde vara mot oss själva såsom vi vill bli bemötta av andra. Det heter: Var mot andra såsom du själv vill bli bemött,
men vi behöver ofta också tänka på att vi ska vara mot oss själva såsom vi vill att andra ska bemöta oss.

Låt inte ditt samvete bli till en plåga. Låt det bli till din hjälp.
Du är värd att ha det bra. Det är vi allihop för att vi är människor.
Att vara människa är så mycket, men bland allt som vi är finns det en sak vi behöver vara och det är att
vara vår egen bästa vän.

Anna-Carin Jansson Rapp den 23 februari 2011

Dela här

   

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 17 februari och i Sydsvenskan under ORDET den 19 februari 2011.

Släpp aldrig dina drömmar

Råd till arbetssökande:
  • Tro inte att du kan eller kommer att kunna något.
  • Tro inte på dina drömmar och gör inte något utav dem.
  • Ta inga egna initiativ och kom framförallt inte med några egna förslag.
  • Undvik att knysta något om ditt kulturintresse,
    frossbrytning kan då drabba din arbetsförmedlare.
  • Var nöjd med din lott och du må länge leva i ditt land.
Kort sagt huka dig för auktoriteterna som sitter på af och ta tacksamt emot varje åtgärd som en skänk från ovan.
Med kritiska blickar skall du synas i varje söm, analyseras och utredas.
Säg inte att du kan jobba, de kommer inte att tro dig. Du måste synas under lupp och prövas oändligen.
Kanske är de nöjda då, kanske inte. En annan åtgärd blir då din skänk.
A-kassedagar kommer, a-kassedagar går. Aktivitetsgarantin består. Den Gud älskar aktivitetsstöd får.

Jag måste viska något i ditt öra. Ingen kan ta din frihet från dig, fri föddes du till denna världen, fri skall du lämna den.
Ingen skall kritiskt syna dina sömmar, analysera eller utreda dig. Du skall se att allt liksom vridits ut och in, bak och fram, upp och ned.
Det som är litet skall bli stort. Men redan här kan vi göra det, vända upp och ned på hierarkin.
Syna auktoriteterna nästa gång de synar dig och du skall finna de är av samma skrot och korn.

Myndig-heter i all ära, men nog är du myndig du med. Tro på dig själv, tro att du kan något, vill något och är någon.
Strunt i om af inte tror dig, de flesta av dem har ändå aldrig varit ute i den verkliga världen, vet inte vad arbete vill säga – en daglig kamp, att överleva. Du arbetssökande som längtar så, låt ingen handläggare någonsin lura dig att tro att du är mindre än du i verkligheten är.
Stå upp för dig själv och släpp aldrig dina drömmar, du kära arbetssökande.

Anna-Carin Jansson Rapp den 14 februari 2011

Dela här

   

Hopp

Utan tomrum ingen form.
Utan paus ingen musik.
Utan tystnad ingen mening.

Tystnad, paus, tomrum, finns det utrymme för det idag i våra liv?
Vi springer länge innan vi stannar idag.
Vi kämpar länge innan vi ger upp.
Överallt får vi höra hur vi ska tänka, leva och vara för att må bra.
Men få är de som lyssnar.

Det finns en hårdhet mot de utsatta idag. Det är som att samhället bara är till för de som
aldrig blir sjuka eller drabbas av sorger och bedrövelser och då blir det särskilt svårt. Livet blir ett maraton som aldrig tar slut.

Men man måste väl kämpa?
Man ska väl inte bara ge upp?
Nej, visst ska man inte det.
Men ibland är det när man släpper taget som man finner styrkan.
För vissa saker kan vi aldrig förändra. Andra människor till exempel.

Vi kan såras av vad andra sagt eller gjort, men vill de inte förstå så kan inget vi gör eller säger få dem att förstå.
Vi kan bara låta tiden ha sin gång och hoppas på att de kanske en dag förstår.
Livets gång kan vi heller aldrig stoppa.

Finns det ändå blommor vid vägkanten?
Ja, ibland kan man se de små, små blommorna vid dikesrenen. De står där, vissa uppnosigt sträckta mot solen. De kräver ingenting av oss.
Inget i naturen kräver något av oss. Där kan vi bara vara som vi är, med all vår trasighet och sårbarhet.
Ingen fäller kommentarer om än det ena, än det andra. Där får vi vara ifred i tystnad och låta tomrummet ta form inom oss.
Ett tomrum som ingen mer än vi själva har rätt att träda in i. Det rummet är endast vårt eget och dit in kan inga krav nå.

Vi kan vila där i vårt eget inre rum en stund, långt borta från alla krav både utom och inom oss.
Så kanske vi får höra en ton djupt inom oss som bara vi kan höra, en ton så djup och mild.
Den kan läka och ta oss upp mot ljuset igen eller för första gången.

Anna-Carin Jansson Rapp den 7 februari 2011

Dela här

   

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 3 februari och i Sydsvenskan under ORDET den 5 februari 2011.

Kairo och friheten

Vi är där i deras längtan. Vi finns där nu var dag.
De står samman och ropar ut sin längtan, en längtan som rör oss alla.
För om de inte är fria så är inte heller vi fria.

Frihet. De längtar efter frihet. Frihet att välja och välja bort. Bedöma själv, bestämma själv och tänka själv i frihet.
Deras längtan är så stark så den når oss ända in till tv-sofforna.
Vi känner deras längtan nästan lika starkt som om den vore vår egen och kanske den också rör vid vår egen längtan. Vår längtan att bli respekterade och lyssnade på. Inte avfärdade, utan lyssnade på för att vi har något mycket viktigt att säga.

Frihet är något man måste kämpa för att vinna. Människor som inte ser inte lyssnar kan vi vända oss bort ifrån, men inte i diktaturer. De tvingas ledas av någon som inte lyssnar, inte ser och inte förstår deras behov. Vi kan oftast vända oss bort från sådana ledare, men också vi har strider att utkämpa. Vår frihet kan också inskränkas av andra och oss själva. Så vi kan känna med dem. Vi kan vara där med dem nu i våra tankar, i våra hjärtan.

Frihet. Vår längtan är också deras, deras längtan är också vår.
Det kunde vara vi som stod där och ropade ut vår längtan och inom oss gör vi det kanske många gånger i livet.
En del var dag, var timme, var minut. Och vi vet någonstans inom oss att vi aldrig kan bli riktigt fria om inte vår granne,
vår medmänniska också är det.

Vi är där i deras längtan. Vi finns där nu var dag.
De står samman och ropar ut sin längtan, en längtan som rör oss alla.
För om de inte är fria så är inte heller vi fria.

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 februari 2011

Dela här

   

Vi är fria

Du har din frihet och ingen kan ta din frihet ifrån dig.
Du bestämmer själv över dig själv och ditt liv och ingen kan ta din självbestämmanderätt ifrån dig.
Människor kan få dig att tveka inför dina rättigheter. Du har din frihet att lämna dem.
Fria föddes vi och vi är fria in i döden. Ingen kan ta vår frihet ifrån oss.

Många av oss människor har lärt oss att ständigt gå med böjda nackar, tacka och buga intill döddagar.
Men vi ska sträcka på oss och inte längre huka. Vi har ingen anledning till det.
Vi är fria.

Tänka själv.
Bedöma själv.
Bestämma själv.
Det är frihet.

Kommer någon till dig och säger så här ska du göra, tänka och tro.
Tänk själv. Bedöm själv. Bestäm själv om det passar dig. Du är fri.

Många är det som vill styra över oss av olika anledningar. Men vi råder själva över vår kropp och själ.
Vid varje möte med en annan kan man tänka:

Är jag fri ihop med den här personen? Blir jag respekterad av denna människa?
Lyssnar han eller hon till det jag säger och låter mig tycka det jag tycker, tänka det jag tänker, känna det jag känner, tro det jag tror
utan att försöka övertyga mig om att tycka, tänka, känna och tro som honom eller henne?

De är sällsynta, men ibland så möter man dem. De som lyssnar och inte försöker övertyga utan låter dig själv finna din väg i livet.
Ta tillvara på dessa människor de är som ljus i mörker. De lyser upp din väg men låter dig gå dit du själv vill gå för de litar på din egen omdömesförmåga.
Dessa människor går bara med dig ett stycke på vägen.
Kanske är de änglar eller kanske är de bara vanliga människor som vet vad smärta är, som vet vad förtryck är, har varit där och kan känna med dig.
Det är som balsam för själen när man möter dessa människor.

De är sällsynta så var uppmärksam så du känner när du möter dem.
Var uppmärksam på din själ och vad din själ vill säga dig. Det är endast du som vet det.
Endast du vet vad din kropp säger till dig. Lyssna på dig.
Tänk själv. Bedöm själv och bestäm själv.
Vi är fria. Kom ihåg det.

Anna-Carin Jansson Rapp den 25 januari 2011

Dela här

   

Spänn dig inte, släpp dig!

Var inte så känslig. Var inte så djup. Var inte sådan och sådan och sådan…
Ingen undgår de där människorna som dirigerar världen med sina utlåtanden om hur man ska vara och inte vara.
De finns överallt, ingen undgår deras kritiska blickar.

Var du än är i denna stund. Var den du är!
Var känslig om du är det, var djup om du vill det. Var den du vill vara.
Ingen annan har rätt att tala om hur vi ska vara, såvida vi människor inte sårar varandra
så har vi vår frihet att vara och tycka såsom vi vill.
Det finns människor som tror att de kan eller till och med har rätt att uttala sig om
hur vi ska vara och inte vara, vad vi får tycka och inte tycka, känna och inte känna,
de människorna behöver man med nödvändighet vända sig bort ifrån för de tar ens livslust.
Man behöver också säga ifrån och stå upp för sig själv i sådana situationer i den mån man vill och orkar.

Var fri människa att vara den du är ämnad att vara!
Livet är för kort för att slösa bort på att lyssna på människor som anser sig ha rätt att säga
vem du är, vem du inte är och vem du borde vara.

Spänn dig inte, släpp dig! Ord från min humoristiske far.
Det är sant. För vad händer om vi spänner oss och försöker vara någon annan än den vi är.
Det är förödande både för kropp och själ.

Till den känsliga, djupa vill jag säga att för länge sedan var känslighet en dygd
som föregicks av stort lidande för att uppnå. Idag är det enligt vissa något man ska arbeta bort.
Men det är de känsliga som vi behöver lyssna på. Det är de som ser sådant i samhället som är skadligt för människor
och kanske det är just det som de hårda, auktoritära människorna är rädda för. Den känsliga ser att kejsaren är utan kläder.
De känsliga är på detta sätt farliga anser de auktoritära för de känsliga kan se och därmed kritisera.
Därför får de känsliga ideligen höra. Skärp dig, var inte så känslig!

Var du än är i denna stund. Var den du är! Spänn dig inte och försök vara någon annan än den du är.
Är du känslig. Var det. Bevara din känslighet. Den är viktig!
Som tonåring skrev jag i min dagbok så här:
Stå upp för din känslighet och vårda din mänsklighet, de känsliga är som mest människor!
Eller med pappas ord:
Spänn dig inte, släpp dig!

Anna-Carin Jansson Rapp den 20 januari 2011

Dela här

   

Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet? Varför finns jag?
I själva frågan finns svaret. Meningen med livet är att Du finns.

Det är bara människan som ställer sig denna fråga. Djuren lever sina liv som om det vore en självklarhet och det är det ju faktiskt. Visst är livet en gåva men vi står inte i tacksamhetsskuld. Vi har rätt till våra liv och om andra fått oss att tro att vi inte har det så är det fel. Sedan är det också så att det hör till gåvans natur att givaren inte förväntar sig något i retur. Skulle givaren förvänta sig något i retur handlar det om skuld.

Men är det inte ofta så att vi människor känner att vi är skyldiga livet något och att om vi inte lever upp till de förväntningarna som vi upplever så har vi inte existensberättigande.

Var kommer dessa förväntningar från? Vem är det som har fått oss att tro på vårt tvivel?

Redan som barn kan vi ha fått känna att vi inte fick ta vår plats i livet och inte sällan följer denna känsla med oss när vi växer upp. Vår tvekan om att ta vår plats i livet. Vi är inte ensamma om denna känsla, har vi som barn känt det så är det troligt att våra föräldrar också känt det så och deras föräldrar likaså.

Som uppväxt i en kyrklig miljö upplevde jag att man tidigt fick tankar om att man skulle vara tacksam för sitt liv och att man skulle ge något tillbaka och att det var ett krav. Men att dessa krav inte är specifika, det gjorde att kraven kunde växa och ingen kunde säga när man fullgjort sin plikt. Tacksamhetsskulden blev oändlig och kraven man upplevde avtog aldrig.

Idag tänker jag att denna tyngd som man lägger på människor i kyrkliga miljöer är osund. Den gör att människor förminskas och jag funderar över om det är det som är meningen. En människa som känner sitt existensberättigande tänker själv och litar till sina tankar och sådana människor kan man inte styra.

Det som är illa är att det så ofta är så att sammanslutningar, sakrala som profana, ofta drar till sig maktmänniskor och i kyrkliga miljöer får det ödesdigra konsekvenser därför att här handlar det om det sköraste hos människan, hennes hopp och längtan.

Utan hopp och längtan blir livet oerhört svårt att leva. Detta vet maktmänniskor och använder det som redskap för att styra andra människor. Först bryts människor ned, förminskas genom att de får veta att de står i tacksamhetsskuld till livet/Gud. Sedan är det denne Gud som ska rädda dem, befria dem från skuld. Så Gud både ger skuld och befriar från skuld.
Är det en Gud som vi människor överhuvudtaget behöver och är det inte så att något blivit katastrofalt fel i kyrkliga sammanhang om människor bryts ner istället för att upprättas?

Meningen med livet är att Du finns. Svaret göms i frågan. Jag kom på det en dag när min innersta kärna höjde rösten och svarade. För vi vet längst inne i våra inre att vi har rätt till detta liv och de som får oss att tro något annat har grundligt fel.

Så lyft blicken och tro dig om gott. Jag ska göra det.
Ta emot livet som en gåva, givaren kräver inget i retur. Men skulle du av egen fri vilja, vilja stötta en annan, känna med en annan så kan livet bli oändligt rikt för vi är här tillsammans. En annans glädje är också din, din glädje är också en annans. Vi påverkar varandra mer än vi kan tro. Men ingen kan kräva din prestation, den måste komma frivilligt. För det är också väldigt viktigt att veta att ger man av fri vilja så känns det för den andra. Är det en uppoffring känns det också. Ingen blir glad av någon som uppoffrar sig för andra därför att denna person alltid kräver något tillbaka, då är det ingen gåva man får utan en skuld.

Gåvor är givna utan krav på vår motprestation och livet är en gåva. En sådan gåva vill man vårda och ta vara på helt av fri vilja. Man vill också vårda kontakten med givaren.

Anna-Carin Jansson Rapp den 10 januari 2011

Dela här

   

   

   

   

Skriv ut denna sida här:

   

Följ oss på
Facebook, Twitter, YouTube eller Instagram.

Eller vår sida för Forum


Start | Urmakeri | Uttryck | Nyheter | Om företaget | Stilla Retreat | Existensgrupp | Konst | Veckans Text | Ordspråk | Varor | Utställningar | Forum | Länkar | Kontakt | Sidkarta

Dela här Bookmark and Share    

site stats
Antal besökare

Copyright © URBRA HB. Sidan uppdaterad 20170511. webmaster@urbra.se