Nyliga inlägg

Sidor: 1 [2] 3 4 ... 6
11
Veckans text / Knutby - från paradis till helvete
« Senaste inlägg av admin skrivet februari 17, 2018, 17:53:14  »
Knutby - från paradis till helvete

Såg Uppdrag granskning om Knutby igår avsnitt 19 - Knutby - från paradis till helvete. Ville skriva direkt efter programmet men blev lamslagen. Precis som medlemmarna i Knutby gav uttryck för så var de just lamslagna av rädsla så de kunde inte bryta sig loss från församlingen trots att de levde i helvetet. Karismatiska och dominanta ledare får människor att lyda och tappa sin tilltro till sig själv och sin egen inre röst om vad som är bra och dåligt, rätt och fel.

För vi behöver alltid gå till vårt eget inre och hitta vad det är som vi tycker, inte fråga andra, för trots att vi människor är lika så är vi individer och det är alltid viktigt att vi följer vårt eget hjärta för att undvika att bli hjärntvättade.

Hjärntvätt bygger på rädsla. Auktoritära människor gör andra människor illa med hjälp av rädsla.
Det kan jag skriva under på för det har jag lidit av och lider alltjämt av. Rädsla för mycket här i livet men också och kanske främst för döden. Men också rädslan för att uttrycka mig om det som gjort mig rädd. Det är en kamp var gång att sätta mig ner och skriva om det som kyrkan gjort mot mig. Det som plågat mig mest inom kyrkan är att när man som församlingsmedlemmarna i Knutby gav uttryck för gör fel eller är fel så blir man utfryst, isolerad. Det uppstår en kompakt tystnad runt omkring dig som person. De berättade till och med om misshandel. Men det främsta vapen som auktoritära människor använder är att tysta människor genom tystnad. Det är en effektiv metod och den har jag fått känna på många gånger. Den är så tacksam att använda därför att offret känner att det är fel på honom eller henne därför att man blir utanför. Är man utanför så känner man sig konstig, fel på och det finns inget så effektivt sätt som det om man vill tysta människor med mindre "passande" åsikter, sätt, tro osv.

Politisk korrekt är ett otäckt ord. Det har fått mig att fundera över vart det kommer ifrån. Vårt samhälle sägs av en del bygga på en kristen värdegrund och kristna värderingar. Ligger det bakom ordet politisk korrekt? Ska vårt samhälle förresten bygga på en kristen värdegrund när vi faktiskt är ett sekulariserat land och ska så vara eftersom vårt land har en mångfald olika nationaliteter och trosåskådning? Religionsfrihet värnas men religionsfrihet för vem? Barnen och ungdomarna verkar inte ha någon religionsfrihet om de växer upp i kristna hem.

Det verkar vara svårt att se för många vilken makt som kyrkan fortfarande har i samhället.
Våra värderingar, vems är dom? Varför tycker vi som vi tycker om rätt och fel, bra och dåligt?
Kanske ska man ta sig en extra funderare på det.

Något som likt en röd tråd gick igenom programmet om Knutby på Uppdrag granskning var att församlingsmedlemmarna gav uttryck för rädslan för att vara fel. När man var bra och när man var fel var något som de auktoritära ledarna bestämde.

En del frågar sig hur intelligenta människor kan gå på sekteristiska trosåskådningar. Det är inte svårt. Det handlar om hjärntvätt, det handlar om att man skräms till vettet och om man någon gång har varit rädd så vet man att rädsla har inget med förnuft att göra. När det kommer till rädsla så stannar hjärnan då kan man inte riktigt tänka klart och då förlitar man sig på andra.

Hjärntvätt förekommer inom många samfund, inte bara i Knutby församling. Själv har jag erfarenhet av hjärntvätt inom såväl Pingstkyrkan, missionskyrkan och svenska kyrkan och jag kan intyga att hjärntvätt som bygger på rädsla förekommer inom samtliga samfund. Det handlar mest om vilka människor som befinner sig inom kyrkan, men det jag har erfarit många gånger är att kyrkan är ett tillhåll för maktmänniskor och ingenting är så effektivt som att skrämma människor för att få dem att lyda och följa det den auktoritära människan bestämmer. De styr ända in i hjärnan. Ta detta med att man inte ska tänka på vissa saker och att man är ute på irrvägar om man börjar ifrågasätta och att man till och med kan få höra att man har djävulen inom sig om man är kritisk eller för den delen lider av något kroppsligt symtom. Visserligen så är Knutby fruktansvärt magstarkt men tendensen att skrämma människor genom rädsla och på det sättet hjärntvätta människor att tro och göra på ett visst sätt finns i högre och mindre grad inom samtliga trossamfund och överallt där maktmänniskor finns.

En av församlingsmedlemmarna gav till slut uttryck för hur skrämmande det är att om man blir pressad under lång tid så blir man någon form av kärl som man kan fylla med vad som helst. Att en del kan tycka att de var idioter eller svaga som gick med på det, men det var så hårt. Hon önskade att historien med Knutby ska visa på att människor som blir utsatta för sånt i andra sammanhang skulle få hjälp att se vad de blir utsatta för genom att se på vad som hände i Knutby. För som hon sa så tror hon att det förekommer på andra ställen också på olika sätt.

Så är det. Knutby är extremt på många sätt men kärnan är densamma. Att skrämma människor för både livet och döden. Att bestämma vad som är rätt och fel, bra och dåligt så att vissa människor och beteenden klassas som fel. Det är en grogrund för mobbning och denna typ av mobbning tar död på människors själar. Jag önskar att lagen kommer skärpas framöver så att det blir förbjudet att skrämmas. Men hela vår kultur är uppbyggd på skrämsel. Det är en rädslokultur vi lever i men det är värt och viktigt att tänka på varifrån alla dessa rädslor kommer ifrån. Kyrkan har alltjämt makt över människors själar utan att vi riktigt vet om det. Vara bra- dålig, vara rätt- fel, vara utanför- vara innanför, vara avvikande- vara politisk korrekt.
Många - ismer bygger på detta sätt att tänka och det var kyrkan som lade värdegrunden.

Anna-Carin Jansson Rapp den 16 februari 2018
12
Hur har kyrkan påverkat dig/ditt liv? / SV: Kyrkans påverkan i ditt liv
« Senaste inlägg av MarikaJ skrivet december 28, 2017, 18:18:08  »
Jag ?r f?dd p? en liten g?rd ute p? den sk?nska landsbygden i mitten av 1940-talet. Mina f?r?ldrar var inte religi?sa, s? jag visste knappt vad Gud var, f?rr?n jag b?rjade skolan.
P? den tiden var det mycket kristendomskunskap, och psalms?ng det f?rsta man gjorde p? morgonen, n?r man kom in i klassrummet.
S? fick vi var sin kristendomsbok; jag tror jag d? gick i tredje klass.
Det var en bok med mycket vackra bilder, med Jesus, Maria, ?nglar?! Min mamma m?lade i b?de olja och vattenf?rg, och vi syskon m?lade ocks?, s? m?lningar tyckte jag om!
Jag blev helt gripen ? och djupt religi?s, s? liten jag var!
Men n?r vi kom l?ngre in i boken fick jag veta mer. Som att om man inte trodde p? Gud, fick man inte komma till himlen!
Jag blev mycket oroad! Mina fantastiska, sn?lla f?r?ldrar skulle inte f? komma till himlen, bara f?r att de inte trodde p? Gud!
Jag b?rjade l?sa aftonb?n varje kv?ll, n?r min lillasyster somnat. Jag tvingade mig sj?lv att sitta upp i s?ngen och l?sa b?n i m?rkret, tills jag fick ont i ryggen ? bara f?r att Gud skulle tycka synd om mig, och l?ta mina f?r?ldrar komma till himlen?
Jag vet inte hur l?nge jag h?ll p? med det h?r. Jag h?ll det hemligt, ber?ttade inte ens f?r mina f?r?ldrar; ville inte g?ra dem ledsna?
Men s? b?rjade jag fundera. Om Gud sl?pper in elaka m?nniskor i himlen, bara f?r att de tror p? honom, men inte sl?pper in mina sn?lla f?r?ldrar ? d? ?r ju Gud inte god! D? ?r han ju ond!
Eller? s? finns han inte?
De h?r tankarna och funderingarna fanns i mitt huvud l?nge.
N?r jag var p? v?g att fylla 14 ?r; d? hade jag best?mt mig. Jag trodde inte p? Gud!
Och v?grade att konfirmera mig!
Mamma och pappa blev aningen bekymrade; p? den h?r tiden h?rde ju kyrkan till staten. Mamma sade: ?T?nk om du inte f?r n?got arbete om du inte ?r konfirmerad??
Men mina f?r?ldrar l?t mig sj?lv best?mma, trots sin oro.
Och efter bara n?gra ?r f?r?ndrades synen p? kyrkan, och s? sm?ningom skildes den fr?n staten. Aldrig n?gonsin har n?gon arbetsgivare fr?gat mig om jag ?r konfirmerad?
Mitt arbetsliv har jag ?gnat ?t ungdomar p? fritidsg?rdar; i 25 ?r som omr?deschef. P? den tiden ordnade man administrationen p? f?rmiddagarna, och var med ungdomarna eftermiddagar och kv?llar. (S? ?r det inte i dag! Administrationen ?r det viktiga! Hm.)
I dag ?r jag pension?r. Jag arbetar ideellt, bland annat p? spr?kkaf?er, och som studiecirkelledare f?r en grupp kvinnor fr?n andra l?nder. Jag har varit ordf?rande i en liten ideell kulturf?rening i 25 ?r, som ordnat historiska tidsresor f?r barn och ungdomar!
Jag har hj?lpt till p? biblioteket n?r de ordnat verksamhet f?r barn!
Allt detta, b?de ideellt och inom mitt arbete, har jag gjort d?rf?r att jag k?nner att jag g?r skillnad f?r m?nniskor! Och jag f?r s? oerh?rt mycket tillbaka!
Jag g?r det inte f?r att jag ska f? komma till himlen, vilket ju faktiskt ?r r?tt egoistiskt ? jag g?r det f?r m?nniskorna!
Himlen tror jag inte p?.
Men jag tror ? nej, jag vet - att sj?larna finns kvar efter d?den! Jag k?nner tydligt att jag har kommunikation med mina ?lskade f?r?ldrar!
Det kan verka konstigt. Men ?r det konstigare ?n att tro p? Gud och ?nglar??
/Marika
13
Veckans text / Idag för tio år sedan
« Senaste inlägg av admin skrivet november 23, 2017, 11:18:49  »
Idag för tio år sedan

Min ursprungsidé med Existensgrupper började ta form på dagen för tio år sedan.
Den 7 november 2007.
Då formulerade jag mina första tankar inför start av eget företag som jag skulle kalla Existens och uttryck. Jag uttryckte min övergripande affärsidé så här:
"Stärka ungdomars (människors) livsmod, dvs mod att möta livet, sig själva och varandra, såsom vi är och reflektera över det för att kunna närma oss varann och oss själva med ökad respekt och kärlek. Detta kan ske genom att skapa livsrum i form av existensgrupper."
Skrev också att det är själva frågorna som är viktiga, att existentiella frågor inte har några klara svar och att svaren bär var och en inom sig och att de kan berika oss själva och varandra om vi börjar närma oss dem här i livet men att målet inte är de färdiga svaren. Målet är att våga ställa frågorna om livet i mötet med oss själva och varandra.

Idag för exakt tio år sedan formulerade jag mina första ord om Existensgrupper. Vilken fin känsla att plocka fram planeringsboken från då. Jag försökte under många år starta Existensgrupper för ungdomar. Jag vände mig till cirka 500 skolor och även fritidsgårdar och enhetschefer på sådana. Skrev till dem men det var kanske sammanlagt endast 20 rektorer och enhetschefer som ville träffa mig för en intervju. Jag förstod att barns och ungdomars egna tankar inte stod högt i kurs. Men jag brinner än idag för att ungdomar ska få uttrycka sig och sina tankar om livet men också sin egen tro även om jag tycker att barn ska uppmuntras i att leka istället för att fundera över sådana saker, men både barn och ungdomar behöver ju få känna att deras egna tankar är oerhört viktiga för att få kraft att leva och tro på sig själva så att de inte låter någon annan exempelvis kyrkan styra över deras tro och tankar.

Men det är inte så konstigt att min idé inte fick genomslag bland skolor då det var prästen som en gång i tiden undervisade i skolan. De spår som kyrkan satt i skolan och samhället i övrigt är inte något som försvinner. Samhället är genomsyrat av värderingar som kommer från kyrkan även om vi idag säger att vi lever i ett sekulariserat land. Jag tycker det är så sorgligt att ungdomar inte blir lyssnade på mer än de gör. De ska lära sig så mycket om vad andra sagt, andras teorier om allt möjligt men de lär sig aldrig att lyssna till sig själva. Kanske vill inte samhället det? Kanske ville inte kyrkan det? Kanske finns en rädsla bland styrande i samhället för att skapa utrymme för ungdomar att uttrycka sig och tro på sina egna tankar, att tro på sig själva helt enkelt. Men jag tänker att det skulle göra att de fick en god självkänsla om de blev lyssnade till och fick känna att deras tankar är viktiga. Det kanske skulle skapa ett bättre samhälle om det fanns mer utrymme för det om fler fick känna att deras tankar är viktiga.

Vad tycker du?
Välkommen in till vårt forum och samtala om detta.
Där kan du bland annat beskriva eller berätta om hur kyrkan har påverkat dig eller ditt liv. Mycket i vårt samhälle grundar sig på kyrkans tro och värderingar även om vi säger oss leva i ett sekulariserat land. Innan kyrkan skiljde sig från staten har kyrkan haft ett stort inflytande över människan lång tid tillbaka i tiden vilket självklart påverkat samhället och vår människosyn.

Anna-Carin Jansson Rapp den 7 november 2017
14
Hur har kyrkan påverkat dig/ditt liv? / Kyrkans påverkan i ditt liv
« Senaste inlägg av admin skrivet november 07, 2017, 18:19:35  »
Här kan du beskriva eller berätta om hur kyrkan har påverkat dig eller ditt liv. Mycket i vårt samhälle grundar sig på kyrkans tro och värderingar även om vi säger oss leva i ett sekulariserat land. Innan kyrkan skiljde sig från staten har kyrkan haft ett stort inflytande över människan lång tid tillbaka i tiden vilket självklart påverkat samhället och vår människosyn. Välkommen att berätta om hur kyrkan påverkat dig eller ditt liv.
Vänliga hälsingar
Anna-Carin Jansson Rapp
15
Veckans text / Fundamentalistisk ateism
« Senaste inlägg av admin skrivet september 07, 2017, 14:39:51  »
Fundamentalistisk ateism

Det är inte religionerna i sig som är problemet. Problemet ligger hos de auktoritära människorna. De som vill styra andra människor att tänka, tycka och tro som de.
Min erfarenhet är den att kyrkan är ett tillhåll för maktmänniskor för hela upplägget hjälper till att hålla människor i underläge och hindrar dem att tänka själva. Det handlar om att om man inte ställer upp på konceptet så blir man utanför. Det återfinns överallt där gruppen inte tillåter oliktänkande. Därför är det så farligt med kyrkor och institutioner men det är som jag krasst fått uppleva inte bara förekommande i kyrkor.

Jag fick en kalldusch i dagarna när jag upptäckte att denna fundamentalism även återfinns bland ateister. En ateist jag kom i kontakt med talade om en metod som kallas Street Epistemology. Enligt information om den så säger den sig vilja få människor att tänka själv. Man lyfter fram Sokrates som förebild, men man talar om att syftet med metoden är att få människor att tvivla på sin tro. Man ställer frågor som blir som gruskorn i skorna på den troende och som en dag ska få den troende att börja tvivla.

Att lägga gruskorn i skorna på människor som har en tro för att få dem att tvivla och se verkligheten fick mig att reagera.
För Vem bestämmer vad som är verklighet?
Vem bestämmer vad man ska tro på och inte tro på?
Jag har en tro även om jag blivit kyrkskadad och min tro kan ingen kyrka ta ifrån mig. Den tron kan eller får heller inte en ateist ta ifrån mig. Varken ateister eller kyrkliga ska bestämma vad människor ska tro på. Alla har rätt att tro på vad de vill. Jag tror inte Sokrates menade att man skulle lägga gruskorn i skorna på människor för att få dem att tvivla. Jag tror bara han ville att människor skulle tänka själva. Jag tror heller inte att Sokrates ville att människor skulle tänka som han.

Visst finns det människor som blivit hjärntvättade och behöver hjälp att ta sig ur en negativ trosåskådning som fördärvar deras liv men den hjälpen ska åtminstone ske öppet och ärligt och inte på ett manipulativt sätt. Så oetiskt och skrämmande!

Jag har min tro och den ska varken kyrka eller ateister ta ifrån mig och de Existensgrupper som jag ska starta är öppen för troende såväl som icke-troende. Syftet med Existensgrupper för kyrkskadade är att dela sina erfarenheter för att inte känna sig ensam med sina upplevelser och kunna stärka varandra att stå upp för sin egen tro och sina egna tankar. För jag tror och har upplevt att vi blir till när vi får uttrycka oss och någon lyssnar. Då kan vi finna vår egen väg i livet. Ingen ska säga till dig vad du ska tänka, tro eller tycka. Vi har fortfarande både åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet i det här landet och det ska vi värna om!

Anna-Carin Jansson Rapp den 29 augusti 2017
16
Det glömda barnet inom kyrkan / Det glömda barnet i religiösa miljöer
« Senaste inlägg av admin skrivet september 07, 2017, 12:12:27  »
Det glömda barnet
Hur påverkas barnen och ungdomarna i religiösa miljöer?

Som uppväxt i en frireligiös miljö är min erfarenhet främst därifrån men från tonåren fick jag även erfarenhet av det som då kallades statskyrkan men som idag också är en frikyrka.
Jag vill tala lite om det glömda barnet.
För det är ofta barnen och ungdomarna som skadas allvarligast i sådana stängda miljöer.
Frikyrkor har sektliknande inslag, i mina religionsvetenskapliga studier på universitetet talade man faktiskt om att frikyrkor är sekter då det innehåller ett exkluderande förhållningssätt, vi och dom utanför kyrkan och ett inkluderande förhållningssätt med kriterier som man ska uppfylla för att vara kristen, däribland dop i vatten, dop i anden, förbud mot sex innan äktenskap och alla dessa icke nedskrivna regler som färgar en församling där man ofta har fullständig koll på sin nästa.
Jag växte upp i Pingstkyrkan, en erfarenhet som jag många gånger önskat att jag hade varit utan men som jag vid möten med människor förstått kan ge mig en djup förståelse för andra som lidit på grund av sin uppväxt i sådana miljöer. Då är den erfarenheten ovärderlig.

Barn och ungdomar som växer upp i frireligiösa miljöer och då talar jag utifrån egen erfarenhet får ofta lida under skam och skuldkänslor som de inte behöver bära på. Pastorer och präster med maktanspråk och en förmåga att manipulera människor sänder ut budskap om människans otillräcklighet och ondska, de påtalar gång på gång hur dålig människan är och hur ovärdig hon är, hur smutsig och oren hon är och full av synd.
Alla dessa negativa bilder av människan matas gång på gång ut över församlingen i en frikyrka och det är enligt min erfarenhet från olika frikykor ett genomgående tema.
Samtidigt erbjuder pastorn eller prästen syndernas förlåtelse. Pastorn eller prästen sitter alltså inne med räddningen, passande nog tar denne upp detta efter att ha skrämt slag på sin församling och församlingen kan till och med uppleva det som att pastorn eller prästen är en hjälte. Många pastorer och präster blir upphöjda med superlativer. De benämns ju också såsom Guds representanter på jorden. Som sådana kan man ju tycka att de ska bära det ansvar som kommer av att vara Guds representant på jorden men ingalunda.

Det finns människor som inte orkar bära sådana tunga ok som läggs på från pastorer, präster, äldstebröder och andra auktoritära personer inom församlingar och det kan få ödesdigra konsekvenser i form av djupa depressioner och till och med självmord.
Jag undrar om självmord uppkom när religiösa bruk kom in i historien eller om det fanns även innan? Det är en fråga som tål att tänkas på en bra stund.
När det gäller barn och ungdomar så kan man aldrig vara nog försiktig när det gäller vad de utsätts för och det som barn och ungdomar utsätts för i frikyrkor och dylikt borde inte få förekomma. Som barn och som ungdom ska man inte behöva ta ställning till trosåskådningsfrågor och tvingas in i något som man inte själv har valt och hur svårt är det inte för ett barn eller en ungdom att gå en annan väg än föräldrarnas.

Som ung var jag mycket kritisk till de svavelosande domedagspredikningarna från predikstolen, men samtidigt gick de rakt in i hjärtat, rakt in i själen och jag trodde då att min kritiska hållning berodde på att djävulen påverkade mig att vara kritisk.
Det kanske kan verka underligt att man kan tänka så men denna tanke bottnade i det budskap som kom från predikstolen, djävulen försökte alltid enligt pastorerna att få människor att tvivla och vara kritiska.
Idag känner jag från botten av mitt hjärta hur fel de hade. Om man nu ska tala om Gud och djävul så var det snarare Gud som fick mig att reagera kritiskt till de svavelosande domedagspredikningarna. Man skrämde människor med helvetet om man inte avgjorde sig och var redo. Man visade bland annat en film som heter ”Som en tjuv om natten” vars budskap var att Jesus när som helst kunde komma tillbaka och var man då inte redo och tagit emot Jesus i sitt hjärta så kunde man som kvinnan i filmen bli ensam kvarlämnad på jorden.
Jag var som 12 eller 13-åring och såg denna film med min mamma och hon blev lika rädd som jag.

Vad är det man sår i dessa barn och ungdomar, jo rädslor, man sår rädslofrön som växer om barnet eller ungdomen inte får hjälp att ta sig därifrån men ett barn eller en ungdom lämnar sällan sina föräldrar utan finns kvar i den miljö som skadar.

Det finns ett djupt ansvar som också skulle tas i samhället att barn och ungdomar inte ska behöva utsättas för skadliga religiösa miljöer, men det ansvaret kan krocka med religionsfriheten, men vilken religionsfrihet har egentligen barnen och ungdomarna?

Jag kallar min text för det glömda barnet därför att inom kyrkan finns en benägenhet att glömma barnet, man frågar sig inte hur barnet eller ungdomen kan må av ett visst budskap vad det får för psykiska och för den delen fysiska konsekvenser av starkt negativ syn på människan och dess förmåga att tänka själv.
För det är kanske det som är det allvarligaste att man får människor att tro att de inte kan tänka själva utan måste lyssna på auktoritära människor, pastorn, prästen eller andra auktoritära människor, man tar ifrån människor deras tro på sig själva, det är enligt pastorer till och med en synd att tro på sig själv för man ska ju tro på Gud enligt dem.

Jag är fri från kyrkan idag, fri i tanke och känsla, i själ och hjärta, men jag kommer alltid få arbeta med mina minnen från min uppväxt i den negativa miljön inom kyrkan och jag hoppas att det jag skriver ska hjälpa någon att börja tro på sig själv och sina tankar.
Att lita på att det man upplever som förtryckande i religiösa miljöer och andra miljöer med för den delen är sant och måste beaktas och att man vågar lämna sådana miljöer om det skadar ens person och själ.
Mår man dåligt i religiösa miljöer så är det något som är fel och det ska man lita på och vända sig till någon utanför kyrkan som man kan prata med om sina upplevelser, någon som man känner förtroende för. Att prata med någon är förutsättningen för att man ska få kraft att ta sig ifrån sådana negativa sociala sammanhang för man behöver någon som kan stötta en på vägen för det handlar mycket om grupptryck i församlingarna och mobbningstendenserna är stora i såväl församlingarna som inom familjerna om man inte följer det de övriga inom församlingen eller familjen tror på så den enskilde behöver allt stöd den kan få.

Min uppväxt som var mycket negativ på grund av kyrkan har gjort att jag från djupet av mitt hjärta förstått och känt hur viktigt det är att tala med varandra, att uttrycka sig och sina tankar utan att få höra att det är rätt eller fel, att få formulera sig fritt och tänka själv och den miljön vill jag skapa genom Existensgrupper men också Stilla Retreat som jag nu kommer hålla i för första gången i augusti.

Det kan aldrig nog understrykas hur viktigt det är att se barnen och ungdomarna. De glömda barnen som enligt egen erfarenhet många gånger återfinns inom kyrkans värld behöver upprättelse. Kanske sitter det inom dig som vuxen ett bortglömt barn?
Det är speciellt beklämmande inom den kristna kyrkans värld att barnen och ungdomarna på detta sätt förtrycks och inte får utvecklas fritt när Jesus just sa ”Låt barnen komma till mig”.
Det är så mycket som är fel inom kyrkan att den skulle behöva börja om från början om den alls ska ha någon chans att överleva och då skulle den börja med att beakta och aldrig överge något som totalt verkar ha glömts bort idag nämligen medkänslan till oss själva.
Att vi faktiskt måste börja älska oss själva innan vi kan älska någon annan. Att vi behöver bli vår egen bästa vän. Men skulle de predika det så skulle människor börja tänka själva och den risken vill inte pastorer och dylikt ta för då kan de inte styra över människor. Människor som tänker själva är oförutsägbara och det passar illa i organisationer av olika slag.
Kyrkan är ett tillhåll för maktmänniskor och det är viktigt att ha det i åtanke när man befinner sig i kyrkliga miljöer, men det är inte alltid lätt. Man måste få ett avstånd för att klart se vad man befunnit sig i.

Om det sitter ett glömt barn inom dig, lyssna på det, om du ingen har som du kan vända dig till försök lyssna till dig själv och uttryck dig genom ord eller kanske du hellre utrycker dig genom penseln eller andra konstnärliga uttryck.
Men försök också finna någon att prata med som lyssnar på vad det glömda barnet inom dig varit med om.

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 juli 2013

Hur påverkas barnen och ungdomarna i religiösa miljöer? Dela gärna med dig av dina erfarenheter. Det kan stötta andra med liknande erfarenheter. Det kan också göra att samtal kan bli möjligt kring detta att vara kyrkskadad eller skadad av andra auktoritära miljöer. Det behöver inte bara vara kyrkan utan kan också vara andra starkt färgade religiösa eller ideologiska miljöer, också ateistiska.
17
Om att uttrycka sig / Tystnadskulturen i kyrkan och samh?llet
« Senaste inlägg av admin skrivet september 07, 2017, 11:35:17  »
Med tystnad tystas m?nniskor

Med tystnad tystas m?nniskor.
Det ?r min erfarenhet. Jag har sj?lv upplevt det. Andra m?nniskor som styr genom tystnad.
Att inte bem?ta, att inte m?ta en annan m?nniska. Att inte se och lyssna kan f? ?desdigra konsekvenser. Kan vara skadligt f?r din n?rst?ende.
En del g?r det medvetet, andra omedvetet. Tystar m?nniskor genom tystnad.

S?g en fantastiskt bra film i veckan. L?nade den fr?n biblioteket. Den heter De andras liv.
Den handlar om vikten av att uttrycka sig om det man blivit utsatt f?r.
I denna film handlar det om politiskt f?rtryck d?r man skr?mmer m?nniskor till tystnad.
Det som jag reagerade starkast p? var n?got som en av f?rtryckarna sa. Han pratade om att ett s?tt att tysta m?nniskor ?r att isolera dem, att inte tala med dem.
Denna metod ?terfinns dessv?rre inte bara i samh?llen av politiskt f?rtryck utan ?ven mellan n?rst?ende. F?r vem vill inte bli ?lskad om det s? inneb?r att offra sin sj?l och vara tyst om s?dant som beh?ver s?gas rakt ut?
Men ?r det v?rt det?
?r det v?rt att offra sin sj?l och vara tyst om s?dant som beh?ver s?gas rakt ut bara f?r att f? vara med, accepterad, tolererad.
F?r det handlar ju inte alls om respekt n?r m?nniskor som st?r oss n?ra bem?ter oss med tystnad n?r vi ber om att f? kontakt. Det ?r ?n mer grymt n?r vi faktiskt bett om att f? kontakt, bett om att bli sedda och lyssnade till.

N?r vi uttryckt oss f?r d?va ?ron, f?r ?ron som inte vill h?ra.
N?r vi uttryckt oss f?r blinda ?gon, f?r blinda ?gon som inte vill se.
N?r vi gjort det mycket, mycket l?nge d? m?ste vi v?nda v?r inriktning ?t ett annat h?ll.
D? m?ste vi v?nda oss till dem som vill h?ra och som vill se.

Det finns m?nga som inte vill se och inte vill h?ra.
En gestalt i historien uttryckte det ungef?r s? h?r: ?H?r, du som har ?ron att h?ra med. Se, du som har ?gon att se med.? Han, Jesus, visste s?kert att det sannerligen inte ?r sj?lvklart att m?nniskor lyssnar bara f?r att de har ?ron, eller ser bara f?r att de har ?gon.
Det kan g? hela liv d?r n?rst?ende varken h?r eller ser varann och det ?r o?ndligt sorgligt.

Men n?r m?nniskor i din n?rhet vet om att du lider av deras tystnad och ?nd? bem?ter dig med tystnad s? ?r det dags att sluta k?mpa f?r deras uppm?rksamhet. De har med detta visat att de antingen inte ?r intresserade av kontakt och/eller anv?nder det f?r att styra dig och f? dig ur balans.
Kanske ?r de r?dda f?r att du ska uttrycka dig om saker som de inte vill ta i, inte vill k?nnas vid.

Filmen jag s?g handlade just om detta. Att de politiska f?rtryckarna bem?tte konstn?rerna som uttryckte sig i ord och m?leri etc med tystnad och tystnaden r?ckte f?r att konstn?rerna efter en tids isolering skulle sluta uttrycka sig och de blev d? inte farliga f?r de styrande i samh?llet.
Jag t?nkte d? att jag k?nde igen detta. Jag har sj?lv upplevt det bland annat ifr?n kyrkliga sammanhang. Kristna som genom sin tystnad f?tt mig att tystna, f?tt mig att k?nna mig osynlig och v?rdel?s.
De lyckades i m?nga ?r, men nu har jag b?rjat tala och skriva och jag ska forts?tta med det och jag har mycket att s?ga och ber?tta. F?r jag har varit innanf?r ?kyrkomuren? och vet en hel del om det ruttna s?tt m?nga d?r har mot andra och det ruttnaste och mest om?nskliga ?r nog faktiskt deras tystnad f?r den ?r s? oantastbar.
Men jag har funnit att denna oantastbarhet ?r skenbar. F?r tystnad g?r ocks? att peka p? och n?r man bem?ts av tystnad n?r man bett om seende ?gon och lyssnande ?ron d? ?r det inte n?got kristet k?rleksbudskap som dessa m?nniskor kan s?gas st? f?r, det ?r s? l?ngt ifr?n k?rlek som man ?verhuvudtaget kan komma.

Jag har f?rst?tt att deras tystnad ?r till f?r att tysta mig och nu n?r jag f?rst?tt det s? kan inget hindra mig fr?n att tala.
Det finns mycket som d?ljs i religionens namn och kristendomen har en hel del att st? tillsvars f?r. Det vet jag av egen erfarenhet.
Det ?r skr?mmande och det t?l att s?gas hur m?nga g?nger som helst att man ska uttrycka sig och inte vara r?dd f?r att g?ra det om man k?nner sig illa bem?tt s?v?l i kyrkliga som v?rldsliga sammanhang.
St? upp f?r sig sj?lv! Det ?r viktigare ?n vi tror.

Livet ?r ditt och det ?r nu du har ordet. Ta det, l?t ingenting tysta dig och n?r du bem?ts av tystnad s? v?nd dig mot ett annat h?ll, v?nd dig till m?nniskor som har ?ron att h?ra med och ?gon att se med. De v?ntar p? dig!

Anna-Carin Jansson Rapp text skriven den 19 mars 2013

Vad ?r dina erfarenheter kring detta med tystnadskulturen i kyrka och samh?lle. Hur har det p?verkat dig?
18
Om livet / Tankar om hur vi människor kan få kontakt med varandra
« Senaste inlägg av admin skrivet september 07, 2017, 11:09:56  »
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras

Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.

Så svårt det är när vi älskar någon innerligt.
Vi vill inte att den andra ska må dåligt så det kan gå så långt att vi vill att den andra ska säga att allt är bra även när det inte är det.
Vi längtar efter kontakt efter närhet men då måste vi våga detta svåra med att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras.

Önskar jag kunde säga att jag alltid vågar det, men när det kommer till dem som står en nära som berör mig innerligt så vill jag inte att något någonsin ska drabba den jag håller av. Så jag vill till och med blunda för verkligheten såsom den är såsom den faktiskt är. För den innehåller det svarta såväl som det ljusa och jag vet ju egentligen att vi inte kan blunda för den sanningen.

Det talas mycket om att vara lösningsfokuserad och med det menas ofta att istället för att fokusera på problemet så ska man pröva att hitta lösningen. Men det är ju så tänker jag att om man inte fokuserar på problemet så behöver man ju ingen lösning.
Jag tror aldrig att man ska lämna sitt förflutna och bara gå vidare, jag tror man måste bära med sig sitt förflutna varsamt och med stor kärlek till sig själv. För lämnar vi vårt förflutna för att det smärtat och inte vill titta tillbaka så blir vi inte hela, vi blir rotlösa och får ingen insikt i oss själva. Så även om det smärtar så tror jag att man behöver erkänna för sig själv när livet blivit fel och plågat oss att så har det varit och det kan ge en större ödmjukhet inför andras lidanden. Men det är svårt och fruktansvärt kämpigt men det är också en del av livet.

Jag blir så upprörd och ledsen över hur den så kallade moderna människan blivit fullproppad med råd om att inte titta tillbaka utan bara koncentrera sig på glädjen och att gå vidare. Så sitter nutidsmänniskan där sedan ensam i sin lägenhet därför att ingen vill veta av hans eller hennes sorg och smärta, inte ens de "lösningsfokuserade" psykologerna. Det sändes för en tid sedan ett program från Dox som heter The Swedish theory of love. De tog upp frågan hur svenskarna blev världens mest ensamma folk. De berättade att i Etiopien som är Sveriges motpol lämnas man inte ens ensam efter döden. Någon finns alltid vid din sida. I Sverige kan en människa ligga död i år utan att någon frågar efter honom eller henne.

Det är värt att kämpa ett helt liv för att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras därför att vi får en vän för livet i honom eller henne som vi vågar möta även i det svarta. Men det kan ta ett helt liv för att våga och vi kommer kanske bara halvvägs men det är värt det, det kanske kan göra detta ensamma land mindre ensamt.
Sedan är det ju så att vi är människor och vi får faktiskt säga att vi inte vågar till det krävs också mod, att erkänna sin svaghet är en styrka i sig. Att våga säga till den andre att "jag vågar inte möta din rädsla nu". Att få höra det kan göra att man känner sig mindre ensam. Ja, inte ensam alls faktiskt för då vet man att min vän har det som jag hon/han är också rädd och då är man inte längre ensam i sin rädsla. Men att erkänna svagheter är ett bland det svåraste men denna världen vore mindre ensam om fler vågade göra det.

Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 februari 2017

Skriv gärna och reflektera kring min text eller skriv ner egna tankar om livet och om hur vi människor kan få kontakt med varandra.
19
Allmänna diskussioner / Magneter är skadliga för armbandsur
« Senaste inlägg av admin skrivet januari 17, 2017, 18:12:26  »
Magneter är skadliga för armbandsur

Alla vet kanske inte att magneter är skadliga för armbandsur, särskilt gamla mekaniska ur.
Det talas inte om det nu för tiden då många har sin mobil istället eller en Smart Watch.
I dag tittar man på mobilen för att se vad klockan är. Förr var det annorlunda då alla tidgivare var mekaniska.
En smartphone eller smartwatch är helt okänslig för magnetiska fält då de inte innehåller någon känslig mekanik.
Annat är det med mekaniska ur som innehåller ståldetaljer.
Du kanske har ärvt eller fått en gammal Tissot, Omega eller Certina. Du tycker om att bära den och den fungerar jättefint. Du använder den några veckor och helt plötsligt går den inte eller så går den jätte mycket för fort. Då har den kanske blivit magnetiserad. Den kanske har kommit för nära ett magnetfält. I dagens teknikutrustade samhälle finns många fler magneter än på kylskåpsdörren. T. ex. finns magneter i högtalare, mobilfodral, lysrörsarmaturer, ficklampor, laddningskablar för mobiler, elmotorer mm. Tänk dig att du vid dagens slut ska borsta tänderna och tar av dig din nyinköpta Lemania från 1952 och lägger den på ett säkert ställe; uppe på lampan över spegelskåpet. Tänker att där ligger den utom fara, trygg och säker. MEN det är ett lysrör i spegelskåpet som innehåller en "drossel" (en elektromagnetisk spole) som alstrar ett ganska kraftigt magnetfält. Bara för att urets boett är av rostfritt stål som är antimagnetiskt och att det står "Antimagnetic" på boetten så är många delar i uret av kolstål som blir magnetiserade väldigt lätt. Alla kugghjulens axlar är av härdat kolstål, även balansens axel. Om den blir magnetiserad går uret väldigt dåligt eller stannar. Att det står "Antimagnetic" betyder att balansringen och balansens spiral är av antimagnetiskt material, inte balansaxeln.
Så om ditt armbandsur eller fickur går konstigt, gå till urmakaren med den så kan du få den avmagnetiserad. Det ska inte kosta mycket eller inget alls.

www.urbra.se

Hälsningar
Admin
20
Allmänna diskussioner / SV: var köpa nytt Urverk till Citizen Promaster Aqualand
« Senaste inlägg av Ursinnet62 skrivet december 13, 2016, 14:12:17  »
Hej, jag ser att du söker eller kanske sökte verk eller delar till din Promaster.

Jag kanske har delarna eller verket du söker men det beror p? vad som står på bakboetten;
XXXX-XXXXXX
Detta nummer berättar om vad det är för verk och vilken modell på dykaruret.

T.ex. C022-088094 där C022 är verket och 088094 talar om att det är en stålklocka.

Verket går förmodligen även att reparera.

Mvh.
Ursinnet
Sidor: 1 [2] 3 4 ... 6