Visa inlägg
16
Om livet / Tankar om hur vi människor kan få kontakt med varandra
« skrivet: september 07, 2017, 11:09:56 »
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras
Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.
Så svårt det är när vi älskar någon innerligt.
Vi vill inte att den andra ska må dåligt så det kan gå så långt att vi vill att den andra ska säga att allt är bra även när det inte är det.
Vi längtar efter kontakt efter närhet men då måste vi våga detta svåra med att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras.
Önskar jag kunde säga att jag alltid vågar det, men när det kommer till dem som står en nära som berör mig innerligt så vill jag inte att något någonsin ska drabba den jag håller av. Så jag vill till och med blunda för verkligheten såsom den är såsom den faktiskt är. För den innehåller det svarta såväl som det ljusa och jag vet ju egentligen att vi inte kan blunda för den sanningen.
Det talas mycket om att vara lösningsfokuserad och med det menas ofta att istället för att fokusera på problemet så ska man pröva att hitta lösningen. Men det är ju så tänker jag att om man inte fokuserar på problemet så behöver man ju ingen lösning.
Jag tror aldrig att man ska lämna sitt förflutna och bara gå vidare, jag tror man måste bära med sig sitt förflutna varsamt och med stor kärlek till sig själv. För lämnar vi vårt förflutna för att det smärtat och inte vill titta tillbaka så blir vi inte hela, vi blir rotlösa och får ingen insikt i oss själva. Så även om det smärtar så tror jag att man behöver erkänna för sig själv när livet blivit fel och plågat oss att så har det varit och det kan ge en större ödmjukhet inför andras lidanden. Men det är svårt och fruktansvärt kämpigt men det är också en del av livet.
Jag blir så upprörd och ledsen över hur den så kallade moderna människan blivit fullproppad med råd om att inte titta tillbaka utan bara koncentrera sig på glädjen och att gå vidare. Så sitter nutidsmänniskan där sedan ensam i sin lägenhet därför att ingen vill veta av hans eller hennes sorg och smärta, inte ens de "lösningsfokuserade" psykologerna. Det sändes för en tid sedan ett program från Dox som heter The Swedish theory of love. De tog upp frågan hur svenskarna blev världens mest ensamma folk. De berättade att i Etiopien som är Sveriges motpol lämnas man inte ens ensam efter döden. Någon finns alltid vid din sida. I Sverige kan en människa ligga död i år utan att någon frågar efter honom eller henne.
Det är värt att kämpa ett helt liv för att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras därför att vi får en vän för livet i honom eller henne som vi vågar möta även i det svarta. Men det kan ta ett helt liv för att våga och vi kommer kanske bara halvvägs men det är värt det, det kanske kan göra detta ensamma land mindre ensamt.
Sedan är det ju så att vi är människor och vi får faktiskt säga att vi inte vågar till det krävs också mod, att erkänna sin svaghet är en styrka i sig. Att våga säga till den andre att "jag vågar inte möta din rädsla nu". Att få höra det kan göra att man känner sig mindre ensam. Ja, inte ensam alls faktiskt för då vet man att min vän har det som jag hon/han är också rädd och då är man inte längre ensam i sin rädsla. Men att erkänna svagheter är ett bland det svåraste men denna världen vore mindre ensam om fler vågade göra det.
Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.
Anna-Carin Jansson Rapp den 19 februari 2017
Skriv gärna och reflektera kring min text eller skriv ner egna tankar om livet och om hur vi människor kan få kontakt med varandra.
Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.
Så svårt det är när vi älskar någon innerligt.
Vi vill inte att den andra ska må dåligt så det kan gå så långt att vi vill att den andra ska säga att allt är bra även när det inte är det.
Vi längtar efter kontakt efter närhet men då måste vi våga detta svåra med att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras.
Önskar jag kunde säga att jag alltid vågar det, men när det kommer till dem som står en nära som berör mig innerligt så vill jag inte att något någonsin ska drabba den jag håller av. Så jag vill till och med blunda för verkligheten såsom den är såsom den faktiskt är. För den innehåller det svarta såväl som det ljusa och jag vet ju egentligen att vi inte kan blunda för den sanningen.
Det talas mycket om att vara lösningsfokuserad och med det menas ofta att istället för att fokusera på problemet så ska man pröva att hitta lösningen. Men det är ju så tänker jag att om man inte fokuserar på problemet så behöver man ju ingen lösning.
Jag tror aldrig att man ska lämna sitt förflutna och bara gå vidare, jag tror man måste bära med sig sitt förflutna varsamt och med stor kärlek till sig själv. För lämnar vi vårt förflutna för att det smärtat och inte vill titta tillbaka så blir vi inte hela, vi blir rotlösa och får ingen insikt i oss själva. Så även om det smärtar så tror jag att man behöver erkänna för sig själv när livet blivit fel och plågat oss att så har det varit och det kan ge en större ödmjukhet inför andras lidanden. Men det är svårt och fruktansvärt kämpigt men det är också en del av livet.
Jag blir så upprörd och ledsen över hur den så kallade moderna människan blivit fullproppad med råd om att inte titta tillbaka utan bara koncentrera sig på glädjen och att gå vidare. Så sitter nutidsmänniskan där sedan ensam i sin lägenhet därför att ingen vill veta av hans eller hennes sorg och smärta, inte ens de "lösningsfokuserade" psykologerna. Det sändes för en tid sedan ett program från Dox som heter The Swedish theory of love. De tog upp frågan hur svenskarna blev världens mest ensamma folk. De berättade att i Etiopien som är Sveriges motpol lämnas man inte ens ensam efter döden. Någon finns alltid vid din sida. I Sverige kan en människa ligga död i år utan att någon frågar efter honom eller henne.
Det är värt att kämpa ett helt liv för att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras därför att vi får en vän för livet i honom eller henne som vi vågar möta även i det svarta. Men det kan ta ett helt liv för att våga och vi kommer kanske bara halvvägs men det är värt det, det kanske kan göra detta ensamma land mindre ensamt.
Sedan är det ju så att vi är människor och vi får faktiskt säga att vi inte vågar till det krävs också mod, att erkänna sin svaghet är en styrka i sig. Att våga säga till den andre att "jag vågar inte möta din rädsla nu". Att få höra det kan göra att man känner sig mindre ensam. Ja, inte ensam alls faktiskt för då vet man att min vän har det som jag hon/han är också rädd och då är man inte längre ensam i sin rädsla. Men att erkänna svagheter är ett bland det svåraste men denna världen vore mindre ensam om fler vågade göra det.
Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.
Anna-Carin Jansson Rapp den 19 februari 2017
Skriv gärna och reflektera kring min text eller skriv ner egna tankar om livet och om hur vi människor kan få kontakt med varandra.