Klicka här för att dela.

 

Start | Urmakeri | Uttryck | Nyheter | Om företaget | Stilla Retreat | Existensgrupp | Konst | Veckans Text | Ordspråk | Varor | Utställningar | Forum | Länkar | Kontakt | Sidkarta

---

Veckans text

Här skriver Anna-Carin Jansson Rapp texter.
Ämnen som berör och spelar roll.

Skriv gärna något till oss!
E-mail eller i gästboken:
Du hittar våra kontaktuppgifter på sidan Kontakt.

Vill du söka på sidan;
använd tangenterna "Ctrl+F" för att öppna en sökruta i din webbläsare.

   

Existensgrupp - Är du kyrkskadad?

Forum

Länk till URBRA HB - Forum.
Forumet är till för alla som vill skriva om personliga ting och tankar.
Där finns inlägg om urmakeri, konst, texter och tankar om livet.
På forumet kan du även kommentera Veckans text.

~oo0oo~

   

Skänk en gåva

Om du är en av de ca 1000 besökare
som besöker vår webbplats var vecka
och tycker att det vi presenterar tillför dig något värdefullt.
Hjälp oss på URBRA HB att fortsätta som förut
genom att skänka en gåva till vår verksamhet.

Märk inbetalningen med "Gåva".
Bankgiro: 5002-8018
Swish: Anna-Carin 070-999 19 59
Swish: Sven-Arne 070-263 14 58
Du kan självklart vara anonym.

~oo0oo~

 

~oo0O0oo~

   

Tranornas resa har börjat

I söndags tog vi tillvara på solen vid havet och så kom tranorna samlade i en vid båge, stilla och lugnt, högt upp i luften och jag förstod att nu börjar deras resa till Afrika och tårarna bara vällde fram, en gråt inte av vemod utan en gråt som handlade om att jag varit så rädd för att de inte skulle få till det, att de inte skulle komma iväg därför att naturen länge varit så nyckfull. Det finns säkert många förklaringar till det, en är att vårt väder är manipulerat och det har det varit länge men det senaste dryga halvåret har det varit extremt.

Fåglar har alltid varit något speciellt för mig. Jag är ingen fågelskådare men de rör och berör mig så mycket att när jag målar spontant så blir det nästan alltid något som är kopplat till fåglar. De finns med mig på något märkligt sätt. Så jag gladdes med dem när de fick komma iväg, att det fanns ett litet glapp i vår manipulerade miljö och att de tog tillvara på det, att de passade på att samlas fler och fler för att komma iväg tillsammans. Kanske har vi mycket att lära av dem i att komma iväg, i att komma igång, att inte vänta för länge med sådant som vi känner är viktigt och då menar jag sådant som vi själva känner är viktigt, inte något som någon annan säger är viktigt. Kanske behöver vi vara som fåglarna också i det att vi ska samlas fler och fler och komma igång tillsammans med det som är viktigt och som handlar om vårt gemensamma här på jorden. Att vi tillsammans vågar se och gå emot sådant som vi tillsammans ska reagera och agera på. Inte genom skrämselpropaganda utan genom att stötta varandra att göra det vi måste tillsammans och var för sig. Inte stillatigande se på när det manipuleras med än det ena och än det andra.

Vi är kapabla människor som behöver samla oss kring det som ska föra oss vidare mot ett samhälle där vi mår bra. Där vi inte blir styrda på något sätt utan där vi tänker själva och reagerar och agerar utifrån sunt förnuft och medmänsklighet. Fåglarna tog hjälp av varandra när de flög iväg, de flög på ett sätt som gjorde att de gav varandra kraft att glida i luften, så fantastiskt! Vi kan göra som de om vi bara prövar att nå varandra och kommer samman så kan vi klara det.

Ibland blir jag rädd för att inte komma iväg när jag ska med det som jag är ämnad att göra i det här jordelivet. Jag skriver och jag målar, jag förmedlar även i tal texter som jag skrivit bland annat genom min podd En tröst i natten. Jag får så fina kommentarer som värmer och det verkar som om det jag skriver kan stötta människor som liksom jag kämpar med saker i livet.
I den grekiska översättningen av Bibeln fick jag vid universitetet lära mig att ordet både betydde ande och vind. Kanske rördes jag också av att tranorna trots vår manipulerade värld kunde känna när det var dags, kanske gjorde de det genom sin ande som sa dem att nu är det dags, nu kan vi flyga iväg på den varma vinden som kommer ge oss skjuts. Också vi har en ande, en själ. Kyrkan delar upp människan i kropp, själ och ande men jag tror vår ande är en del av vår själ men att för att nå den behöver vi lyssna lite längre in precis som fåglarna när de kände att det var dags att ge sig iväg. Också vi kan känna när det är dags för sådant som är viktigt i livet om vi lyssnar lite längre in och låter det andra som vill störa oss på olika sätt få tiga still, när vi stänger av skrämselpropagandan och rädslofrågorna och unnar oss att söka oss lite längre in till själens mitt där stillheten råder.

Och så kommer den, vinden som kan föra oss vidare, den varma vinden som vill oss väl och vi gör det för att vi måste, vi samlas i stort som smått och låter våra gemensamma krafter föra oss till en bättre värld i den här världen.

Anna-Carin Jansson Rapp den 20 september 2023

Klicka här för att dela sidan.

   

Frihet från fångenskap

Instängd i sin egen förtvivlan utan att se någon utväg. Detta självplågeri som någon annan lagt på mig som aldrig lämnar mig ifred mer än gyllene små stunder med min nära. Att vilja nå andras kärlek som är till mig men inte känna mig värdig, inte känna mig värd. Sömnlösa nätter fulla av ångest och rädslofrågor, att uppleva en total ensamhet fastän människor som är i min närhet nu vill mig väl och älskar mig. Det är ingen situation jag själv har valt, det är en situation jag lever i och gjort i många år på grund av vad kyrkan programmerat min hjärna att göra. Att inte känna mig värdig, värd och älskad för den jag är. Kom som du är sa de i kyrkan, så långt från sanningen var inte det? Man var aldrig älskad för den man var, man fick alltid känna att man inte var tillräckligt bra, ren, värdig och värd att älskas. Hur bryter man en sådan programmering? Jag vet inget annat än att skriva, skriva mig ut ur programmeringen genom ilska för ilskan är viktig för att nå in till livskraften i mitt eget inre. Tänker mycket på hur arg Jesus blev på de skriftlärda och fariséerna när de dömde och krävde lydnad. Han kallade dem till och med för huggormsyngel och sa att de band ihop tunga bördor och la dem på människornas axlar och att de stängde till himmelriket för människorna. Han sa att de inte själva gick ditin och de som ville komma in släppte de inte in. Han anklagade dem för skenhelighet och hyckleri och att de försummade det viktigaste i lagen nämligen rättvisa, barmhärtighet och trohet. Han skulle sagt likadant till alla kristna ledare som plågat människorna genom historien. Han skulle sagt likadant till de så kallade kristna som plågat mig i mitt liv och jag måste komma ihåg det när tankarna plågar och mal för jag är inte heller ensam om att ha det så här men det är inte så många som talar om detta öppet. För vi är många som plågats av människor som satt sig över oss. För även om de kanske inte kallat sig kristna eller ens varit kyrkliga så sitter det i deras ryggmärg ifrån kyrkan att värdera och tro sig ha rätt att döma precis som de som blir dömda inte tror sig ha rätt att protestera. Men det har vi och det måste vi för att människosläktet ska bevaras.

Man skapar en hierarki när man värderar, man sätter vissa i en maktposition och andra i en position där de blir förtryckta och inte upplever sig ha rätt att säga ifrån och "slå tillbaka". Men det där hatade Jesus och det är därför jag inte kunnat sluta vara troende därför att han blev så himla arg på de som förtryckte och att han gick så långt att han vände upp och ner på värdehierarkin så att han sa att det var den minsta som var den största och att ledarna skulle vara människornas tjänare och inte stå över människan. När Jesus sa dessa ord så vände han sig till skriftlärda och fariséer men han skulle gjort likadant i vilken situation det än hade varit i vår tid där människor blir förtryckta på olika sätt. För det var kärnan i hans budskap, hans glädjebudskap, att befria de förtryckta från fångenskap, att släppa ut människan ur sitt inre fängelse som skapats av förtryckarna, ett fängelse byggt av rädslor och ångest och mindervärdeskänslor.

I dagens samhälle blir vi så förvirrade. Man kallar människor för hen och låtsas fria genom att sudda ut könsrollerna så att män kan klä sig i kvinnokläder och sminka sig. Man förvirrar människor och låtsas fria medan många kvinnor hukar under misshandlande män i ett samhälle där kvinnor inte fick rösträtt förrän 1921. I ett land där människor tystats och förtryckts genom tystnaden måste man larma och stå i och låtsas fria för att det uppenbara inte ska uppenbaras det vill säga att vi lever i fångenskap istället för frihet. Vi är kvinnor och män, vi är inga hen och något vi är allra mest är människor som fötts fria in i det här samhället. Vi var fria från början men några ansåg sig ha rätt att lura oss att vi ändå inte var så fria utan var tvungna att lyda. Men det är vi inte. Vi är inte heller tvungna att lyda våra inre plågande röster som programmerats där av maktmänniskor genom våra liv. Vi har rätt att säga stopp och nej hur mycket vi vill. Det är slutprogrammerat för människan, hon ska inte lida mer under förtryck under en låtsad frihet. Res dig upp du människa, du är fri, låt dig inte förblindas av spel för gallerier, vi är mer skarpsynta än så. Släpp dig själv fri från fångenskap, du kan göra det, du är suverän för den minsta är den största och de som anser sig störst ska vara de andras tjänare.

Anna-Carin Jansson Rapp den 13 september 2023

Klicka här för att dela sidan.

   

Att bära ett barn

"Mamma, är det lugnt?" Frågan ekar. Barnet inom mig upprepar frågan gång på gång.
"Mamma, är det lugnt?
Svaret uteblir. För där finns ingen mamma som svarar så jag måste svara men jag tvekar inför svaret för jag är barn till ett barn. Så var det och det smärtar att bära ett barn inom sig som är så rädd därför att det inte fanns någon där. "Men du var ju där mamma, varför var du inte där för mig?"
"Varför?"
Jag kommer aldrig få svar på det.

Det sitter ett barn inom oss och vi kan inte förneka det hur länge som helst. Men så länge barnet finns där är vi ändå hela även om det skapar ångest och smärta och även om rädslan alltid gör sig påmind. Vi är barn till barn, vi är döttrar och söner till döttrar och söner som liksom vi blivit skrämda. Så visst kan vi förstå att de inte fanns där för oss men det gör varken sorgen eller ilskan lindrigare, det gör oss bara mera kluvna för har man rätt att känna ilska mot någon som hade det som oss längst därinne?
Ja, vi har rätt till vår ilska, hur skulle vi annars kunna fortsätta älska?
För så länge som vi förnekar ilskan så förnekar vi barnet inom oss och allt vad hon eller han bär på av smärta.

"Bortom ilskan inser jag att ni liksom jag bar på barnet inom er som blivit skrämd för det onda, för den Onde. Men om ni hade vetat att allt ni lärde er var byggt på Rädslan, av maktmänniskor som inte alls ville er väl, hade ni då lämnat kyrkan och förstått min plåga?"

Jesus var en revolutionär därför var man tvungen att bygga upp ett helt system, en hel värld full av lagar och regler, en hel religion, en hel institution som kunde hålla Kraften i schack. För om Jesu kraft fritt hade fått verka hos människan så hade människan ställt till med så mycket uppror att världen hade sett helt annorlunda ut idag. För människan hade blivit fri, hon hade blivit befriad. Hon hade älskat sig själv och den minsta hade blivit den största. Så det förstår ni väl att det fanns inget annat val än att skapa en hel religion som kunde tysta kraften Jesus. På den vägen är det, kyrkans grund är byggd på Rädslan att kraften inom människan ska vakna och förstå att kyrkan förgrep sig på Jesus och tog beslag på hans budskap men de gjorde hans budskap till sitt och förvred och förvrängde till oigenkännlighet. Men änglarna fanns med då och då när texterna i Bibeln blev skrivna för på sina ställen skiner Kärleken igenom, den prestationslösa Kärleken och kärleken till jaget. För där står i Lukasevangeliet att vi bär Gud inom oss så vad har vi då att vara rädda för?

"Du lilla barn inom mig, jag hoppas och jag längtar att kunna trösta dig en dag, jag hoppas och jag längtar att få ditt hjärta att lugna sig, att jag ska kunna ge dig all den kärlek, uppmärksamhet och respekt som du aldrig fick."

Att bära ett barn inom sig, det är så vi alla har det, en del bär det lätt andra mer tungt och så finns det de som förnekar att det alls existerar, men det sitter där i alla fall och längtar efter att bli omslutna av oss, älskade av oss för någon annan kan inte göra det om inte vi gör det först.

Anna-Carin Jansson Rapp den 30 augusti 2023

Klicka här för att dela sidan.

   

Om jag kan drömma

"Vi är vilse i ett moln med för mycket regn
Vi är fångade i en värld som är rädd för smärta
Men så länge människan kan drömma
så kan hon återfå sin själ och flyga"

Det är några rader från sången If I can dream skriven av Walter Earl Brown och framförd av Elvis Presley år 1968. Den framförs i filmen om Elvis (producerad och regisserad av Baz Luhrmann) som gjordes 2022 och som hade premiär 2022 och som jag till min bestörtning fann bland Ica Kvantums rea-varor för 10 kr. En fantastisk film som berörde mig djupt. Jag kan också ana varför denna film i Sverige säljs för 10 kr på en matvarubutik. Filmen visar stark kritik på USA och det omänskliga samhälle som Elvis levde i och många alltjämt lever i. Amerika som påverkat vårt land i så stort mått och som vi så okritiskt har låtit oss påverkats av och som många vill ha samröre med i dessa tider. Men USA är inget land att känna sig trygg med.

Sången If I can dream skrevs efter morden på Robert Kennedy och Martin Luther King. Elvis skulle göra en julshow med meningslösa julsånger, men han ville något annat, han ville sjunga något som berörde och Walter Earl Brown skrev alltså denna protestsång. Elvis var starkt berörd speciellt efter mordet på Martin Luther King och texten har inspirerats av talet I have a dream som Martin Luther King höll den 28 augusti 1963 i samband med Marschen till Washington för arbete och frihet med mer än 240 000 deltagare. I talet säger Martin Luther King bland annat att han har en dröm om att nationen ska resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet nämligen att alla ska behandlas som likar oberoende av hudfärg.

I filmen om Elvis liv får man följa en enormt musikalisk människa med ett stort hjärta för det äkta och för medmänsklighet, men själv bemöttes han inte med medmänsklighet utan utnyttjades och dog bara 42 år gammal. Han behandlades som en slav där giriga människor avgjorde hans öde, men kärleken till musiken och till människor som lyssnade på honom gjorde att han inte gav upp utan kämpade på till sin död. Hans dröm var att komma utomlands och sjunga men hans manager skrev kontrakt som gjorde att han blev låst att sjunga i många år på ett hotell i USA som också kallades "guldburen".

Filmen lyfter fram kritik på USA och dess omänsklighet. Ett land vars grund är kristendomen men som Martin Luther King lyfte fram inte gjorde den verkliga innebörden av trosläran till verklighet. Det vill säga behandla alla som likar oberoende av hudfärg. Alltjämt är det så i USA precis som i Sverige att alla inte behandlas lika och behandlas människor lika så handlar det om att de behandlas lika dåligt.

Jag har också en dröm, en dröm om att folket i Sverige ska resa sig upp och i långt större utsträckning säga ifrån om det omänskliga bemötande som vi blev utsatta för under flera år. Att maktmänniskor och politiker inte ska få en chans att komma ifrån sitt ansvar för vad de gjort mot människan. Att de inte ska få lov att få människors blickar att vändas bort ifrån allt elände de ställt till med genom att peka och skrämmas för andra eländen såsom krig osv. För vi är inte blinda för allt elände som skett och sker och man kan inte förvilla människor hur länge som helst. För restriktionerna hade den märkliga effekten att de inte bara påverkade många människors kroppsliga handlande gentemot sig själva utan även själsligt genom att acceptera lydnad utan ifrågasättande och dessutom förväntade sig att även andra skulle lyda. Men nu syns mer och mer hur människor reagerar på orättvisor och omänskligt bemötande och att det inte längre är självklart att lyda. Så det finns hopp om mänskligheten även om maktmänniskor gör allt för att hålla oss nere med olika typer av påverkan. Som Elvis sjunger:

"Vi är vilse i ett moln med för mycket regn.
Vi är fångade i en värld som är rädd för smärta".
Men han sjunger också:
"Men så länge människan kan drömma så kan hon återfå sin själ och flyga."

Elvis blev buren på sångens vingar bort ifrån guldburen han var fångad i. Också vi kan bäras med hjälp av den skaparkraft vi är i besittning av. För vi är kapabla att skapa något bättre än den värld som de omänskliga skapat.

Varma tankar Anna-Carin Jansson Rapp den 17 augusti 2023

Klicka här för att dela sidan.

   

All den oro himlen rymmer

Vi påverkar varandra mer än vi tror och vi blir påverkade mer än vi tror av sådant som vill göra oss oroliga. En person skrev nyligen i en text att vår värld är lika orolig som under andra världskriget men då är det viktigt att komma ihåg att även då blev människan påverkad av propaganda och manipuleringar av olika slag, bland annat vädermanipuleringar som påverkar människan med oro och ångest. En annan sak som är viktig att påpeka är att det INTE är tredje världskriget i vart fall inte här på Skottlandshusallén i Färlöv. Krig är det däremot på platser i världen såsom det varit under oöverskådlig tid även om vissa områden får större uppmärksamhet än andra områden av olika anledningar.

Vi påverkar varandra med oro och ångest. Det är till exempel många som lider på grund av pandemins efterverkningar. Många som tagit sprutor som de mår dåligt av och påverkas av. Vi har en svår tid nu men den är också ljus för människor har börjat förstå mer än de förstått tidigare och förtryckarna sätts åt.

Ibland blir det nästan komiskt i alla fall. Såg på Expressens löpsedel i början av juli att det skulle bli den varmaste juli-månaden på 120 000 år, med facit i hand så kan vi ju konstatera att det inte blev så. I Skåne hade vi en enda solig dag då man om man satt i lä kunde vistas vid havet. Verkar som man glömt sommaren 2018 och många andra somrar för några decennier sedan då det var mycket hett på somrarna. I år har man frusit som aldrig förr. Många saker som läggs ut i medierna får mig att undra om de försöker kolla hur långt man kan gå i att lura människor, mycket som hänt de senaste åren har verkat handla om det. Ett stort test i hur långt man kan lura och manipulera människan innan någon skriker "men kejsaren har ju inga kläder!"

Men barnen i vart fall vissa ser och förstår mer än många vuxna. Men man försöker traumatisera barnen också. Nästa gång ni lånar eller köper en film ska ni sitta med när det står barntillåtet, sitt också med när barnen ser på vissa barnprogram på svtplay eller om de tittar på lilla Aktuellt för då kommer ni sätta kaffet i halsen och få skrämselhicka för det är inte "veti't" hur de skrämmer barnen. Men det ska väl börjas i tid för att människan ska bli så knäckt som möjligt innan hon hunnit upp i vuxen ålder för att förhindra revolution. Vi försöker så gott det går att främja det rebelliska i vår dotter, att få henne att våga säga ifrån inte bara gentemot oss utan gentemot andra barn såväl som vuxna, men det är svårt för den värld som barnen växer upp i är full av regler och skrämsel och skolans värld är till stor del en uppfostringsanstalt vars främsta uppgift är att få barnen och ungdomarna att lyda och sluta ta eget initiativ.

Vi behöver lära inte bara barnen utan även oss själva att sluta lyda och tänka själva alltid, alltid tänka själva och fråga oss om detta är till gagn för människan om det vi läser, ser eller hör är något som skrämmer eller bygger upp och är det så att det skrämmer oss eller våra barn så ska vi titta mycket noga på vad det är som ligger bakom den skrämseln. Vi ska likt undersökande journalister granska djupgående det de försöker pracka på oss. Titta dig omkring och känn efter hur du mår i olika miljöer. Vi kan till exempel inte ha wifi hemma för då kan vi varken jobba eller skapa. Jag kan inte skriva texter med wifi på och har ni märkt hur fattig musiken blivit på radion nuförtiden. Jag lyssnar ofta på musiken som jag lyssnade på som ung på 80 och 90-talet därför att musiken idag saknar variationer och känsla och texterna har ingen substans. Detsamma gäller filmerna. Såg bland annat Bagdad café på svtplay häromdagen (visas till slutet av augusti) och bara njöt av hur levande och fantasirik den var samtidigt som det bottnade i det allmänmänskliga och vardagliga, så underbart givande film. Det finns inga sådana filmer idag för wifi och mobilerna finns ständigt närvarande och drar ner människors energi och skaparkraft. Dessutom kan man inte sova om wifi och mobiler är på därför att man blir stressad och orolig. Så vår värld är inte bättre än förr men något är ändå bättre och det är att fler och fler börjar förstå vilka som är förtryckare och fler och fler börjar bita ifrån och gå sin egen väg och då undrar jag om det finns en möjlighet att vi kunde mötas längre fram och samla ihop våra krafter till en väldig kraft. Om vi gör det både bokstavligt och bildligt så kan stora ting hända med vår värld, underbara ting där vi kan påverka och lyfta varandra så att all den oro himlen rymmer med Pär Lagerkvists ord blir till all den kärlek himlen rymmer, för himlen kan rymma allt både oro och kärlek och vi kan påverka med vår kärlek till varandra, vår medmänskliga kärlek kan få även moln att "smälta" så att solen kan få titta fram och värma frusna själar. Vi kan väl försöka i alla fall?

Varma tankar
Anna-Carin Jansson Rapp den 3 augusti 2023

Klicka här för att dela sidan.

   

Vi är jordens salt och världens ljus

Vi människor är jordens salt säger Jesus i Bergspredikan.
Utan havsalt klarar vi oss inte och kött utan salt står sig inte länge. Vikten av salt har länge blivit underskattat, för länge sedan visste man hur viktigt det var med salt. Soldater fick till exempel ut sin lön i salt. Salt var något som var viktigt för att soldaterna skulle orka kriga. Men under vår moderna tid har vi många gånger matats med att vara försiktiga med salt, men salt det vill säga havssalt är livsviktigt.

Vi är jordens salt. Vi är alltså viktiga för jorden. Jorden behöver oss, behöver att vi tar hand om den och vårdar allt och alla på den, också oss själva. Men så svårt det är ibland att förstå det när vi känner oss utmattade. För det blir man om man länge känt sig jagad av oro, ångest och rädsla och den har pumpats ut över oss människor under lång tid så det är lätt att glömma hur viktiga vi är. Utan att värdera så är vi faktiskt viktiga vi människor. Så vi borde vara snälla mot oss själva och varandra, men när vi ständigt jagas av oro och skrämsel så kan det vara svårt med tålamodet därför att vi är så trötta. Inte nog med att vi inte står ut med vår omgivning, vi står inte ut med oss själva heller och ingenstans kan vi finna ro för oron finns både i oss och runt oss. Så hur ska man hitta ro?

Jesus säger också i bergspredikan att vi är världens ljus. Men hur gör vi när ljuset inom oss har slocknat när vi inte vet hur vi ska orka en enda dag till? Hur ska vi då orka lysa för varandra och oss själva?

Ibland kan det bli såsom luckor i tiden, små oaser som vi inte förväntat oss, som plötsligt uppstår. Det är som små gåvor till oss. Det sker inte ofta men det händer ibland, att tiden liksom stannar upp och hämtar andan. De stunderna är som gåvor uppifrån. Någon eller något vill oss väl. För ibland känns det som att vi ska förgås men så kan dessa luckor i tiden uppstå från intet och de ögonblicken eller stunderna är värda att vänta på så det gäller att inte ge upp. Tro på att dessa stunder kan komma till oss och ibland kan vi kanske bara sätta oss ner och titta på ett träd och vänta in vår oroliga själ. För ibland så känns det som att den flytt och kanske den också gör så ibland. Kanske den flyr till himmelens rand för att vila ett tag tillsammans med andra utslitna själar. Kanske det är därför vi ibland kan känna oss så tomma och kraftlösa. Då måste vi vänta in vår själ så att den kan landa i oss igen och fylla oss med sin kraft. Men glöm aldrig havssaltet som är så viktigt och tänk då också på att vi är jordens salt. Vi är viktiga för jorden och varandra och inte minst oss själva. Och ljuset det kommer åter när vi väntat in vår själ.

Varma tankar
Anna-Carin Jansson Rapp den 30 juni 2023

Klicka här för att dela sidan.

   

Himlajorden

Vi såg på filmen Äppelkriget av Hans Alfredsson och Tage Danielsson häromnatten. Dagen hade varit svår och vi förstod att det är mycket vi människor påverkas av utifrån, så när det lugnade sig så såg vi filmen Äppelkriget och hittade i den något som talade till hjärtat. Så långt före sin tid de var, Hasse och Tage. Bakom orden och komiken ligger djupt allvar och kritik på det samhälle som de såg hade börjat utvecklas till något groteskt och omänskligt, en värld som vi inte vill leva i.

Det är den vi lever i nu, den groteska världen, men än finns hon kvar vår "Himlajord" även om de gör allt för att förstöra den på alla upptänkliga sätt. Himlajorden finns kvar och vi i den men vi måste ha klart för oss att vi påverkas utifrån av manipuleringar av olika slag som får oss ur balans. Den kyla vi har fått utstå i både väder och känsla i många år är inte naturlig. De som talar om detta kallas för foliehattar men jag skulle vilja säga till de som kallar dem så att foliehattarna i alla fall inte är naiva. För det är mycket skit som försiggår om man tittar sig omkring, men ändå får man försöka att inte tappa modet för Himlajorden finns kvar för oss att leva i och vi har som Evert Taube sjöng ärvt den och den är skön.

Så låt dig inte skrämmas av vare sig politiker, sociala medier, tidningar, radio eller television för det är det de vill, det är deras främsta avsikt med allt de skriver och säger och propagerar för. Bara stäng av och gå ut i naturen och låt dig omfamnas av den. Den varken skräms eller hotar, den vill oss väl. Åter och åter får vi lära oss att bara vi tar hand om vår jord och varandra så går det väl, men om vi låter oss styras av giriga maktmänniskor så går det illa. Men i filmen Äppelkriget lyckades de till sist överlista de giriga maktmänniskorna så att de inte kunde exploatera naturen och förstöra den. Till slut lyckades de av kärlek till varandra och naturen att omintetgöra förstörarna och knepet var det att de gick samman och kämpade mot de giriga maktmänniskorna inte av tvång utan av lust för liv och gemenskap.

Vår himlajord ska bygga på naturlighet, den ska inte manipuleras eller smutsas ner och det är vi som kan sätta stopp för det. De dribblar bort oss om vi inte sätter stopp för deras framfart. Men om vi lyssnar inåt och sätter ner foten så kan vi fortfarande rädda vår himlajord. Men vi måste vara soldater i detta själarnas krig och inte låta oss svepas med av allt som försöker påverka oss på ett dåligt sätt och det är svårt men det är så jag tror vi behöver se det. Vi är soldater och vi är starkare än vi tror och vi kan använda både ögon, öron, känsla, hjärna och hjärta och förstå vad som försiggår.

Titta dig omkring, använd alla sinnen också din intuition för vi kan överlista de giriga maktmänniskorna om vi bara går samman och talar om hur det står till med allting. För det går inte lyssna på självutnämnda påvar och gurus mer på sociala medier, det går inte låta sig skrämmas mer av politiker, radio, tv och tidningar för vi behöver vår kraft till att se bortom skrämseln och rädda vår himlajord. Vi ska vara soldater i detta själarnas krig och sträcka på oss, se igenom och se bortom all skrämsel och sätta dit de giriga maktmänniskorna som fördärvar vår jord.

"Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill", ja kärt barn har många namn, den behöver vår kärlek precis som vi och allt som är av kropp och själ, allt det andra kommer dö bort men det som är levande kommer aldrig dö. Människan är gudomlig för hon kan skapa och vi får se till att skapa med kärlek.

Anna-Carin Jansson Rapp den 8 maj 2023

Klicka här för att dela sidan.

   

Att få blomma i frihet

Ibland finns det inte några ord för det som smärtar och det är då det är som värst. När orden inte kan befria. Men det gör ont när knoppar brister, när det ska komma något nytt. Då tror man ofta att det är kört, men egentligen så är det en ny början och för att något nytt ska kunna blomma i själen så måste det gamla dö för att ge plats för det nya.

Vad kan det nya bestå av? Det vet vi inte, det enda vi vet är att det nya vill få oss att blomma.
Vad är det då som får oss att blomma?
Vi behöver vatten. Det är vår grund. Vi behöver ljus. Ljuset är livsviktigt så väl solen som det som kan lysa upp vårt inre såsom människor och upplevelser. Vi behöver näring till kroppen såväl som själen. I dessa tider när de skräms med krig och både värme och mat har blivit så dyrt så ska vi inte låta oss skrämmas så att vi inte äter. Vi måste äta varje dag i alla fall något som ger oss näring. Inte låta oss påverkas av tidningar som lyfter fram att en del äter varannan dag. Det är ingenting som vi ska följa.

Vi måste överleva här för vi ska blomma längre fram. Då måste vi stänga av mycket av det som sägs och skrivs i media. Alla filmer som visas på SVT och nya böcker som man kan låna på biblioteket handlar sedan en tid tillbaka bara om sjukdom, krigstider och lidande på olika sätt. Sällan är det något som ger hopp. När så mycket fokus ligger på samma saker då kallas det propaganda. Så då gäller det att leta efter andra filmer och andra böcker. Jag har nyligen läst utgallrade böcker på biblioteket t.ex. Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall. Jag blir så oerhört ledsen för att de gallrade ut den. Den var fantastisk att läsa och tog upp så mycket av den plåga som kyrkan bär ansvar för. Hur man sett ner på kroppen och fått människor att känna sig dåliga och orena när de känner lust och uttrycker sin lust. Syndens lön är döden skriver Kerstin Thorvall. Hon levde med den känslan hela livet och plågades av ångest för sin sexlust, ändå kunde hon inte förneka sig den och det var friskt att hon till slut släppte fram den även om hon blev föraktad i många år av journalister som smutskastade henne. Men det var hon som var frisk och journalisterna som var sjuka. Jag mötte Kerstin en gång i tonåren på en utställning som hon hade. Det var ett glimrande ögonblick när jag tog hennes hand och såg in i hennes ögon. Det fanns glädje där och nyfikenhet. En verkligt levande människa. Kerstin Thorvall är ju död sedan många år tillbaka men jag har svårt att förstå det för hon var så levande så det känns inte som att hon är död. Hon blommade till slut i livet. Hon fick några år när hon verkligen levde och trotsade de föraktfulla värderingarna från kyrkan och sin mamma som hon växt upp med och hon vågade gå emot allt livsförnekande och möta livet med hela sin själ, med hela sin kropp.

Kyrkan ville få makt över människan och då måste de sätta in stötarna där det gör som mest ont och det gjorde de när de gjorde så att människan föraktade sin kropp och sin sexlust, de visste att det var det som skulle göra människan kraftlös. Också under pandemin gjorde man så att människor kände sig orena precis som kyrkan gjort i så många år. Det var just därför inte svårt att få människor att tvätta sig och sprita sig så huden sprack på händerna, men de gjorde också något med själarna för de fick människor att tro att kroppen var fel precis som kyrkan gjort så länge. Det var inte svårt att skrämma människor under pandemin när människor har den kyrkliga bakgrund de har. Om de inte haft den så hade människor inte låtit sig skrämmas så som många gjort.

Kyrkan har mycket på sitt samvete. Men det värsta de har gjort mot mänskligheten är att stoppa livet. Att få människor att vissna istället för att blomma och det är oförlåtligt. Det visar framförallt att de saknar kärlek. Men ge inte upp. Idag kom först inga ord men så började jag att skriva och så kom de lite eftervart. Så kanske vi får göra. Ta lite eftervart när livet gör för ont. Men kom ihåg att ilskan är viktig, ilskan kan befria dig. Rikta den bara rätt så att den hamnar där den ska. För det är dags att säga ifrån och gå emot all skrämsel, mot allt förtryck och ta hand om sig och de som vi håller av. Det är dags att blomma.

Igår satt min dotter och målade sin egen fantasiblomma. Då visade jag den blomma jag brukar måla, men det slog mig att det ju inte var min fantasiblomma utan istället den blomma som min pappa lärt mig måla. Så jag blev så sugen på att måla min egen blomma när jag såg min dotter måla sin fantasiblomma. Så jag gjorde det och den vill jag dela med er.
Så viktigt det är att måla sin egen blomma här i livet. Det är som det är i livet att vi behöver få blomma på vårt eget vis, inte härma någon annan utan bli den vi är ämnade att bli.
Att få blomma i frihet.

Anna-Carin Jansson Rapp den 11 april 2023

Klicka här för att dela sidan.

   

Våga släppa taget om rädslorna

"Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen."

Karin Boyes ord om att vila i den tillit som skapar världen berör mig för att det är något jag längtar efter. I kyrkan lärde jag mig inte att tro, i kyrkan lärde jag mig misstro. I kyrkan lärde jag mig inte tillit, i kyrkan lärde jag mig misstänksamhet. Jag märkte ganska snart att där fanns ingen trygghet så sången: "Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara", stämde inte, det var otrygghet jag fick med mig på färden så jag ängslades för färden här i livet och jag kämpar med det varje dag och natt, men jag vet att jag måste ta mig till den plats i min själ där jag kan vila i den tillit som skapar världen.

För vilka är det som står bakom så mycket av den skrämsel som människor i världen idag utsätts för. Maktmänniskorna, herrarna. De ger sig inte, genom alla tider kommer de tillbaka och vill fördärva vår tillit till livet, varandra, oss själva och döden. De vill ta ifrån oss allt för att få makt över oss.

Det var internationella kvinnodagen häromdagen. Tittade på Jills veranda på svt play där Lisa Ekdahl var gäst. Där berättades att sommaren 2022 tog Amerika ifrån kvinnorna sina rättigheter över sina kroppar när de förbjöd abort. År 1973 alltså för 50 år sedan bestämdes att kvinnorna i Amerika själva skulle bestämma över sina kroppar och få avgöra om de behövde göra abort men nu har de alltså inte den rätten längre. Det är fruktansvärt! Och vilka står bakom dessa beslut, jo herrarna och de gör det i Guds namn, men vem bryr sig om kvinnorna och för den delen de barn som får växa upp i familjer präglade av fattigdom och förtvivlan.

Ja, det är en märklig tid vi lever i, men det nya är att människor kanske aldrig tidigare varit så medvetna om vad de utsätts för såsom idag, de kan se och förstå och många reagerar över orättvisor och det är detta som kan bli vår räddning.

Idag är det melodifestivalen och vi ska naturligtvis se den med vår 9-åriga dotter. Man talar om att det är den nya tidens lägereld att samlas kring melodifestivalen, men jag hoppas att människor inte nöjer sig med detta utan börjar våga träffas mer och mer i samtal och mötas på riktigt för det är det som är de verkliga lägereldarna, när vi glömmer att vi skrämdes av det nya och glömmer att vi ängslades för färden och vågar vila i den tillit som skapar världen. För det är vår största trygghet då när vi släpper taget och slutar att klamra oss fast vid de kontroller som Rädslan skapat, som herrarna skapat som säger sig tala i Guds namn. I varje tid kommer de åter och åter för att skrämmas dessa herrar som pekar med hela handen och som skräms med Gud och de har inget med det kristna kärleksbudskapet att göra. Det som en man för 2000 år sedan gav prov på genom sina ord och sina handlingar. Så fjärran är de från allt som han stod för.

Jag har plågats mycket av skrämsel i livet på grund av kyrkan men en dag ska jag våga släppa taget om rädslorna och falla in i trygghetens djupblå rymd och våga landa i den kärlek som omger mig, i förståelsen och värmen, i ljuset och mänskligheten, en dag ska jag våga, när jag förstår att jag har rätt att liksom andra ta min plats här på jorden, att jag har rätt till kärlek liksom andra. De tog så mycket ifrån mig där i kyrkan i sitt sätt att värdera människan.

Jag vill hinna leva innan jag dör, min längtan efter livet är så stor och därför kämpar jag så med rädslorna, försöker göra klart dem så att jag kan lämna dem, men de blir aldrig klara så jag måste börja tänka på ett nytt sätt för rädslorna håller inte längre jag måste våga släppa taget om rädslorna och pröva lita på att livet bär mig och att någon går vid min sida. Ängeln vid din sida. Jag har ju skrivit om det, ett manus som kom till mig för länge sedan:
"Hon kom från en annan tid än nu. Hon var inte som dem. Hon var inte av denna världen. Hon var en människa men ändå inte. Hon var gudomlig men ändå inte. Hon var mänsklig med ett hjärta fyllt av kärlek och medkänsla. Hon var osynlig men ändå påtagligt närvarande. Hon var din vän och hon var alltid hos dig."

Så vi är inte ensamma, inte ensamma alls.

Anna-Carin Jansson Rapp den 11 mars 2023

Dela här Klicka här för att dela.

   

När vi når ljuset så blommar vi till slut

Vintergäcken sträcker sig mot ljuset och de som står i skuggan blir allra längst för de får kämpa allra mest, men när de når ljuset så blommar de till slut.

Kanske det är så också för oss människor för det är ju inte måtta på allt kämpande som vi människor får utstå och ju mer vi befinner oss i livets skugga ju mer får vi sträcka oss mot ljuset. Många gånger känns det som att orken och missmodet hotar att få övertaget men ändå så fortsätter vi så gott det går att kämpa för att nå ljuset även när vi lägger oss ner och så att säga ger upp. För ibland så måste man kanske faktiskt ge upp för att kunna ta nya tag. Det kan kännas som ett misslyckande då för att vi är så vana att värdera oss själva och varandra och det är något vi behöver jobba med så länge vi lever tror jag. För detta med att värdera oss själva och varandra är något som vi har i vår kultur, det är något vi lärt oss från grunden. Det är den människosyn som vårt kristna samhälle grundar sig på och konstigt nog är det så långt ifrån det Jesus talade om. För han vände ju till och med upp och ner på värdehierarkin och sa att den minsta är den största. Tror han med det ville säga att vi kan skippa hela idén med att värdera oss själva och varandra och att det vi ska fokusera på är att sluta att värdera och vara vår egen bästa vän.

Det är så svårt att vara sin egen bästa vän när man lärt sig att värdera sig själv för en vän är ju någon som älskar dig precis som du är med alla fel och brister. Som stannar kvar hos dig som vän även när vi brister som vänner. Sådana vänner får vi leta efter därför att vi alla lärt oss så i grunden att värdera oss själva och varandra så att vi får svårt att ta både när vi själva brister och när andra brister. Vår kristna kultur har genom den värderande människosynen lärt oss att döma och alltid när vi gör det mot någon annan så slår det tillbaka på oss själva. För vi vet att det vi säger också skulle kunna vändas mot oss själva, ja faktiskt i samma stund som vi dömer någon annan så får vi en obehaglig känsla inom oss och jag tror det är för att egentligen så sitter vi människor ihop mer än vi tror.

Vi behöver alltid tänka på att vi ska vara både mot oss själva och varandra på ett sätt som vi mår bra av. När jag läser om hur man bränner heliga skrifter såsom nyligen var fallet med Koranen så blir jag mörkrädd. Precis så gjorde man med de judiska skrifterna innan andra världskriget och under andra världskriget brände man judarna. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra när man bränner någons heliga skrift. Det handlar om respekt och ett gott etiskt handlande att inte göra så. Man gör inte så mot andra människor. Att det ens kan bli en fråga om yttrandefrihet känns mig väldigt främmande. Och jag undrar vad som skulle ske om någon stod och brände Bibeln.

Judarna och muslimerna har blivit väldigt illa bemötta genom historien. Inom kristendomen är det kvinnorna som råkat mest illa ut. Tänker på alla de kvinnor som mötte döden på häxbålen. Den vita kristna mannen har däremot klarat sig relativt bra genom historien. Läste en undersökning under mina studier på universitetet att det felaktigt ofta talas om att det finns flest terrorister bland muslimerna men att så inte alls är fallet statistiskt sett för de flesta terrorister är vita kristna män. Det tyckte jag tålde att tänka på. Det finns ingen religion som är så dömande som kristendomen genom kyrkans bemötande av människor och det har pekats finger och gjorts hemska illdåd genom tiderna som den kristna överheten överhuvudtaget inte brytt sig om att ta hand om och be om förlåtelse för. Fastän de talar så vitt och brett om förlåtelse, men så har man också domen, utan domen hade de inte behövt tala så mycket om förlåtelsen men själva får de aldrig göra fel så därför gör de enligt sig själva inga fel.

Man pekar finger åt andra, man bränner andras heliga skrifter och man bränner människor. Man dömer och gör så att människan mister sin livslust och det går de fria med. Det har inget med det kristna kärleksbudskapet att göra och det har absolut inget med den kristna kyrkans förgrundsgestalt Jesus att göra. Det den kristna kyrkan gjort mot människan genom tiderna är så långt ifrån det Jesus genom sina ord och sitt liv talade om och visade på.

Vintergäcken sträcker sig mot ljuset och de som står i skuggan blir allra längst för de får kämpa allra mest, men när de når ljuset så blommar de till slut.

Till dig som befinner dig i livets skugga vill jag säga att ljuset finns i den stund som vi slutar att värdera oss och blir vår egen bästa vän då når vi fram till ljuset utanför oss och inuti oss.

Anna-Carin Jansson Rapp den 13 februari 2023

Dela här Klicka här för att dela.

   

Då börjar vi att leva

Sluta att värdera och var din egen bästa vän. Jag prövar att försöka tänka på det men gudarna ska veta att det är svårt när man alltsedan barnsben lärt sig ifrån kyrkan att kritiskt värdera sig själv och andra. Det är svårt att sträcka på sig då och lätt att huka under tunga bördor. Skrev ett tal för några år sedan om detta att sluta att värdera och vara sin egen bästa vän. Skickade det då till en talarförmedling men de förstod inte betydelsen av det, men så sände jag det nu igen strax innan jul och så får jag höra att det jag skrivit är viktigt. De vill ha mig som talare och hjälpa mig att förmedla kontakt. Varför samma tal inte blev mottaget för några år sedan och att de nu till och med tyckte att det var viktigt förbryllar mig lite, men jag kan också ana att det hänt mycket inom människor de här senaste åren då man börjat ifrågasätta auktoriteter och auktoritära människor och där man börjat förstå hur mycket kyrkan påverkat människan lång tid i detta att värdera och jämföra, att skrämmas och trycka ner och att man nu vill resa sig och sträcka på sig i hela sin längd och sluta huka under auktoritära människor. Livet är för kort för att låta sig tryckas ner.

Vi är här nu och vi har fortfarande varandra även om avståndet ökat en del på grund av all skrämsel som varit de senaste åren, de har länge försökt få oss att skingras istället för att mötas, men längtan vinner över rädslan till slut även om det kan ta tid. För vi människor vill ses på riktigt. Min man berättade en komisk upplevelse som han hade för några år sedan då han hade ett inhopp i ett företag där människorna var helt uppslukade av sina mobiler på fikarasterna. De bläddrade och bläddrade i sina mobiler och plötsligt visade de sin granne något i sina mobiler och utstötte gutturala läten och skratt. Häpen satt han och tittade på dem utan att få någon kontakt. Föreställ dig att någon skulle komma från forntiden och besöka oss. Vad skulle de tro om oss?

Så långt ifrån lägereldarnas tid har vi kommit så att vi nöjer oss med att slå på en mobil och i åratal endast hålla kontakt med en del av våra vänner eller kanske allihop via "tumme upp knappen" och tiden går, åren blir fler och fler och plötsligt upptäcker man att man sitter och känner sig märkbart illa till mods och ledsen i sin själ för man saknar något, en värme, en kontakt som man bara kan få när vi människor möts och man måste inte alltid säga så mycket. Minns när jag pluggade på universitetet i Göteborg och gick på småfiken till Avenyns parallellgator, fik som kunde vara öppna hela nätterna. Minns att jag ofta gick dit efter att jag varit på någon föreläsning och kunde sitta i timmar för mig själv och läsa med en kopp kaffe och bara vara mitt ibland människor och det var långt före mobilernas tid och det var ett sorl av röster som inte störde utan värmde ända in i hjärteroten och jag kände mig inte ensam. Jag satt mitt i en gemenskap även om jag inte deltog, men sedan mobilerna haft sitt intåg så upplever jag inte det längre för människorna som är uppslukade av sina mobiler är inte där, de är inte på plats utan i en abstrakt värld utan kontakt med sin omvärld. Vi blir så ensamma vi människor när vi låter oss uppslukas av mobilerna och dessvärre tror jag att det är så de vill ha det, de som tagit fram all denna tekniska utrustning till oss människor, de vill få oss så ensamma som möjligt för att lättast kunna styra oss och de lyckades nästan klippa kontakten helt mellan människor under den så kallade pandemin. Men människan är seg och hon har under all rädsla för kontakt och närhet en längtan efter att mötas och den där lilla gnistan behöver vi ta tillvara på när vi känner den, gnistan som kan få våra själar och kroppar att må bra för det kommer vi göra om vi vågar mötet med varandra. Det kan vara svårt att ta första steget men vi får sänka kraven inuti oss, både kraven på oss själva och kraven på den andra människan och bara låta oss få vara människor som behöver varandra och stänga av den förbaskade mobilen och bara vara med varandra, möta den andras blick, ta någons hand, ge den där efterlängtade kramen, vara nära utan krav på prestation. För vi behöver inte säga så mycket om vi blivit ovana vid det sociala samspelet, för det kan vara svårt att mötas efter så lång tid i isolering bakom en dataskärm eller mobil. Men vi ska försöka våga mötet, det är då det kan ske det där magiska som kallas livet.

Jag har undrat över vad all vår ledsenhet kommer sig av och jag tror att mycket av den bottnar i detta avstånd som under lång tid letat sig in emellan människor. Den tekniska utrustningen har blivit ett hot emot mänskligheten istället för till vår hjälp och om vi nöjer oss med att ses bakom en dataskärm eller en mobil så behöver en varningslampa börja lysa för vi ska inte låta oss nöjas med att sitta så till den dag vi går över till den andra sidan, att på det sättet leva avskild från varandra gör oss sårbara och ensamma och ökar dödsångesten. För har ni märkt hur glad man kan bli av mötet med en vän och hur det helt kan ställa om humöret. Ibland kan det till och med räcka med ett hej eller en blick för att göra dagen därför att vi människor är så beroende av varandra och att det är precis så det ska vara. Låt aldrig någon få dig att tro att det ska vara på något annat sätt och det där mötet med den andra blir så mycket lättare om vi slutar att värdera och blir vår egen bästa vän, att vi skippar "tummen upp knappen" och istället ser in i den andras ögon och börjar lyssna på riktigt och att vi sänker kraven oss människor emellan och vågar visa oss såsom vi är utan att värdera.
Då börjar vi att leva.

Anna-Carin Jansson Rapp den 12 januari 2023

Klicka här för att dela.

   

Vi reser oss

Vi satte oss i soffan i torsdags för att se en mysig julkalender med vår tös på 9 år, men redan efter några minuter så fick vi stänga av. Som vanligt visar SvT skrämsel för barn såväl som vuxna. Men vi såg istället Norges julkalender om en fattig pojke och hans far som kämpar med att ta sig fram i livet. Pojken möter en teatergrupp på Kristianias magiska Tivoliteater och hittar sin tillhörighet. Där får han bland annat lära sig att säga "Nej!" vilket kommer till användning när han förföljs av "Vikapacket" som vill ha honom att stjäla för deras räkning. Genom julkalendrarna kan man se mycket hur det är ställt med ett samhälle och här i Sverige vill man gärna hålla människor i skräck, vilket märktes tydligt under pandemin och alltjämt gör. Förtryckarna vill inte ge sig utan jobbar på att sätta skräck i människor, men i Norge har man fattat att man ska vara snäll mot människan inte minst mot barnen. Men här i Sverige vill man gärna skrämmas. Ser ni det också?

När ens barn håller händerna för ansiktet när hon ser julkalendern, en julkalender som skulle kunnat bli så bra med så fina skådespelare så är det så att man skäms för att vuxna människor inte har vett nog att förstå att julkalendern är till för att skapa mys för barnen innan jul, visst kan man ha spänning och det är det också i den norska men den spänningen ska inte innehålla skräck. När vi lånat filmer så har vi märkt att de otäckaste är de som har en 7 års gräns, de innehåller mest skräck. De som är från 15 år är sällan fyllda av skräck utan åldern är endast satt för att de innehåller någon sängkammarscen. Sånt är visst värre än att skrämmas. Jag blir så ledsen över sakernas tillstånd och ibland tappar man modet, men vi får alla försöka stå upp och säga Stopp, nu är det nog!
Som pojken i den norska julkalendern som av sin tjejkompis fick lära sig att säga "Nej!" med eftertryck och skarp blick får också vi med eftertryck säga "Nej!" när det behövs och aldrig tveka om att vi har rätt till det. För ingen har rätt att bestämma över oss och är det så att någon skräms så gäller det att både vi som är stora och de som är små inser att vi har kraft att gå emot vad det än handlar om som kan göra oss illa och kom ihåg att när vi går samman blir vi ännu starkare!

Det förekommer så mycket skit under ytan bland makteliten i Sverige och det är en av förklaringarna till att de program som visas för såväl stora som små innehåller så mycket skrämsel och skräck. Men låt det bara rinna av dig. Tänd ett ljus, håll någons hand, baka något gott och försök stänga ute det som vill sänka dig på olika sätt. För vi har kraften, det är när vi tvivlar som de kan komma åt oss med sin skit, men när vi sträcker på oss och vägrar låta oss tryckas ner då mister de sin makt. Så ge inte upp!

Det närmar sig jul. Jag har haft mycket i görningen i slutet av detta år. Fick kontakt med Sveriges talare som är intresserade av ett manus jag skrivit som heter Stopp, nu är det nog! Så inom kort kommer jag dyka upp som en av Sveriges talare på deras webbsida. Jag är så glad för det. För jag älskar att skriva och förmedla sådant som upprättar och ger mod och som tröstar och ger kraft och nu ska jag äntligen kunna göra det i mötet med människor på olika ställen i Sverige. Det ser jag fram emot! Det är något som jag sett fram emot länge i mitt liv. För vi har vår stund på jorden och jag vill göra något mer med den, jag vill att det jag varit med om i mitt liv ska få en mening och nu verkar det få det. Bättre sent än aldrig. Kanske att mina texter på vår webbsida och sociala medier också kan fortsätta ge något som bygger upp. Verkar så genom den fina respons jag fått sedan år 2011 då jag började skriva mina texter under Veckans text på vår webbsida www.urbra.se , men nu ska jag äntligen få möta människor bakom skärmarna och läsa sådant jag skrivit som jag längtat hela livet efter att få dela med andra. Ser fram emot år 2023. Jag tror det blir ett omvälvande år fyllt av kraft från den så kallade "lilla människan" i Sverige. För jag tror på att den "lilla människan" ska resa sig och säga Stopp, nu är det nog!

Anna-Carin Jansson Rapp den 5 december 2022

Dela här Klicka här för att dela.

   

Se barnet inom dig

Att skriva det svåraste. Det som gjort mest ont tar tid och kraft, men är nödvändigt. Minns en femårig flicka som av sina föräldrar blev lämnad i ett lekrum på BB med en godispåse med citronkola i handen, påsen var det någon annan unge som tog och plötsligt stod en städtant i dörren och sa att nu skulle hon städa så nu fick flickan gå ut och sitta och vänta i korridoren.
Mamman och pappan kom till slut med ett litet knyte men gick förbi så att flickan fick gå 10 meter efter dem i en mörk korridor.
Flickan var jag.

Det minnet har kommit för mig många gånger genom livet och jag minns inte mycket av det som var innan jag fyllde fem år, men jag kan ana och har själv sett på bilder och en liten filmsnutt att jag sökte någons ögon och att det var min mammas ögon, men hennes ögon landade inte i mina ögon hur jag än sökte.

Mina föräldrar var pingstvänner. Mamma spelade piano och vi musicerade mycket och i musiken möttes vi, men när det var dags för mig att göra mitt livsval att studera vidare inom musik så fick jag inte det. Kyrkan var allt för mina föräldrar men de såg inte mig.

Jag är utbildad teolog, jag har en teologie kandidatexamen, tron har inte lämnat mig även om jag inte tror som pingstvännerna, inte heller som svenska kyrkan för deras tro bygger på värderingar och värderingar är en grogrund för mobbning och den är vanligt förekommande inom såväl kyrka som familj. När man värderar människor och deras handlingar så skapar man schismer mellan människor och när man gör det mot sina barn så förlorar man kontakten med dem. Men vi är vana vid att värdera allihop, det sitter i ryggmärgen för vi är uppväxta i ett kristet land och det tar man inte bort så lätt även om man går ur svenska kyrkan och kallar sig själv för sekulariserad. Många kanske inte ens tänker på att detta sätt att värdera, bedöma och döma är sprunget från kyrkan, men jag vet för jag har fått känna på det ända in på huden, ända in i själen, så nu har jag till slut tagit mitt steg ut ur det sammanhang som plågat mig så mycket.
Jag har äntligen gått ur svenska kyrkan.

Den lilla femåringen inom mig sökte tillhörighet, hon ville kontakt och det ville jag länge, men till slut var jag tvungen att bryta med mina föräldrar och då fick jag en tös innan dess var det som om kroppen var stängd inför att ta emot ett nytt liv.

Men jag kämpar fortsatt med tillhörighetskänslan. Femåringen inom mig saknar mamman och för den delen också pappan, hon saknar en familj att växa upp i och känna sig hemma i och den kan hon aldrig få.

Vad gör vi med barnet inom oss som blivit övergivet?

Det är Fars dag på söndag. Till er fäder vill jag säga: "Se barnet inom dig så blir det lättare att se dina barn."
Detta med tillhörighet är så viktigt, kyrkan kunde inte ge mig någon känsla av tillhörighet även om det faktiskt borde ingå i deras jobb att skapa den möjligheten för människan eftersom det är grunden i Jesu kärleksbudskap att vi är älskade rakt igenom våra brister och tillkortakommanden. Men hans kärleksbudskap var för farligt för samhället därför att det omintetgjorde möjligheten till ett auktoritärt samhälle för det innehöll inga värderingar. Prostituerade såväl som tullindrivare hade samma existensberättigande som vilken annan som helst, han såg alla med kärlekens ögon. Han såg och han lät barnen komma till sig för att himmelriket tillhör sådana som de. Men vi vuxna fastnar i bra-dåligt, rätt-fel, nåd-dom, ren-oren och så vidare så vi kommer inte vidare. Vi kommer inte ens till den punkt där vi kan se in i den andras ögon och i henne eller honom se en människa utan att värdera, en människa som vi som står där längtande efter tillhörighet.

Det skapas schismer på vår jord och har gjort så genom alla tider, en del vill ha det så för att vi människor inte ska skapa förändring, det vill säga revolution. De vill inte att vi ska känna tillhörighet med varandra, men vi tillhör varandra bortom alla värderingar, bedömningar och dom.

Min dotter kom hem nu från skolan. Hennes röst väcker något hos mig, en längtan efter tillhörighet. Hon väcker saknaden efter tillhörighet till dem som borde gett mig det en gång. Det är svårt men på något sätt så måste jag ta den där femåringen i handen, hon som är jag och gå med henne genom livet tillsammans med mitt barn och min man och få henne att så småningom känna att hon inte är ensam längre, inte ensam alls, så att hon till slut kan sova om nätterna utan mardrömmar och ångest som handlar om utanförskap. Hon måste få vara med, femåringen som är jag, hon måste få vara med hela vägen genom livet och gråta när det behövs för hon är ledsen och rädd. Ledsen över att inte ha blivit sedd för den som hon var och rädd för att bli sittande övergiven med obesvarade frågor så nu måste jag försöka se vem hon var och omsluta henne i mitt liv som vuxen och försöka svara på varför det blev för henne såsom det blev.

Vi får vara föräldrar till oss själva många gånger fastän vi kanske har barn, det kan vara svårt men det gör ändå att vi håller barnet inom oss levande för vi tvingas hålla kvar oss själva för att inte förlora vår själ. Vi som inte haft seende föräldrar får hålla oss själva i handen genom hela vårt liv men vi är många av oss som har det så och om vi kan se det så kanske vi i den andra kan se utan att värdera. Bara se människan framför oss såsom hon är.

Anna-Carin Jansson Rapp den 11 november 2022

Klicka här för att dela.

   

Vi människor sitter ihop

Vi människor sitter ihop mer än vi tror. Men det är inte bara så tror jag. Jag tror vi är sammanlänkade, både djur och natur och på något sätt så tror jag att allt levande har en själ.

Vi har fått en ny familjemedlem, en liten kanin. Vår dotter fick den av en kompis. Jag är helt ovan vid djur för jag har aldrig haft något djur tidigare men ju mer jag varit med kaninen desto mer känner och märker jag att den har ett medvetande och en själ och att den förmedlar sig och vill ha kontakt precis som vi människor. Utan kontakt klarar vi oss inte länge vi människor, precis som djuren och växterna så behöver vi människor runt oss som bryr sig om att vi mår bra annars tar vi skada inte bara fysiskt utan även psykiskt.

När man i sin uppväxt möter människor som säger att de älskar en men inte visar det så blir det stora problem med tillit. Jag har växt upp så i en kyrklig familj. Utåt sett var det okej men bakom fasaderna så var jag ensam med mina rädslor, min ångest och mina problem. Mina föräldrar ville inte veta av några som helst problem så jag kunde sitta vid matbordet och gråta utan att det togs någon notis om det. En period som var mer än ett halvår så var jag under uppväxten djupt deprimerad och under den tiden så pratade de inte med mig. Den ensamhet som jag växte upp med har satt sina spår. Mina föräldrar är döda sedan några år tillbaka och några år innan de dog så bröt jag kontakten med dem först då kunde jag bli med barn. Hon är drygt 8 år idag. Hon har stort behov av kontakt och närhet och jag tänker många gånger på att det jag ger henne är något jag aldrig fick och det kan göra ont i den lilla flickan inom mig. Men jag tror vi är många som har det så att man många gånger får ge det man inte fick. Men kanske kan det man ger läka en del av den skada andra tillfogat oss genom sitt avstånd.

Tänker på allt avstånd som vi människor har fått genomlida genom dessa år av restriktioner. Jag vet vilken stor skada det gör mot en människa som bemöts med avstånd och jag tror att de som ligger bakom alla dessa restriktioner och dylikt har varit medvetna om det och jag tror inte det är några goda människor, de är skenbart goda och de har mycket på sitt samvete. De visste vad de gjorde när de skrämde oss människor och idag är det många som lider i ensamhet på grund av vad det samhälle som dessa skenbart goda har skapat har ställt till med. Det kommer ta år att reparera, men reparera måste vi. Vi måste inse betydelsen av kontakt och faran i att hålla avstånd och det måste vi ta med oss in i framtiden. Vi måste prata med våra barn och ungdomar om hur viktigt det är för människan med kontakt och att de måste försöka lära sig av det vi gått igenom och som den så kallade vuxenvärlden har utsatt barnen och ungdomarna för. Skrämsel och påtryckningar av olika slag. Allt det där skräpet, allt det där onda som vuxna med makt har utsatt barn och ungdomar för de här åren ska de ta ansvar för och ställa till rätta så att barn och ungdomar kan känna att det finns hopp om framtiden och att de inte för avståndstanken vidare till sina barn för vi människor behöver varandra mer än vi tror, vi sitter ihop med osynliga band och när andra sliter isär oss då lider vi inte bara psykiskt utan även fysiskt. Det finns en kraft i banden vi har mellan oss, vi sprider styrka till varandra när vi vill kontakt och kärlek men vi sprider också oro och ångest när vi vill avstånd på grund av rädsla och när andra har lagt på oss den rädslan då måste vi reagera och agera och bli medvetna om att så är fallet så att vi kan bli hela tillsammans igen och vi har mycket nu som behöver läkas tillsammans. Vi behöver tänka på det emellanåt när ångesten blir stor att vi inte är ensamma om att känna så och att ångesten till viss del beror på människor som inte velat vårt bästa utan bara haft makt och pengar som sin ledstjärna för vi ska inte behöva lida mer på grund av dem. De ska vi vända oss bort ifrån och istället möta dem som vill oss väl och som vill kontakt. Jag vill tro på att vi människor kommer våga mötet igen och att den polarisering som uppstått mellan människor på grund av maktmänniskor ska bli synlig så att vi alla kan komma samman igen och bli starka tillsammans. Det är något vi alla behöver kämpa för så att vi får tillbaka vår tro, vårt hopp och vår kärlek till livet och varandra.

Anna-Carin Jansson Rapp den 20 september 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Ifrågasätta självklarheter

Det var något vi pratade om jag och min man Sven-Arne. Vad var det nu igen? Jo, vi pratade om de uttryck som blivit självklarheter i vårt samhälle idag. Uttryck som man faktiskt kan och ska ifrågasätta. Många av våra uttryck och ordspråk behöver ifrågasättas därför att de påverkar våra liv, de styr våra liv i en viss riktning.

"Man ska inte ifrågasätta självklarheter". Jo, det ska man verkligen!
Bakom självklarheter kan det ligga år av förtryck. Många gånger kan vi känna att vi måste följa det andra säger till oss för att det skulle vara så kallade självklarheter. Förtryckare har stor användning av uttryck och ordspråk. De har stor användning av att nöta in uttryck i människor för att få dem att följa dem. Som Hitler lär ha sagt att om man uttalar en lögn tillräckligt många gånger så blir det en sanning. Genom att nöta in att det är självklart att man ska göra si eller så och att man inte ska ifrågasätta självklarheter så leder man människor som befunnit sig i en demokrati mot ett diktatoriskt samhälle. Att inte ifrågasätta självklarheter kan leda till diktatur och vår demokrati är ingen demokrati att tala om och det beror också på att vi själva inte tillräckligt ifrågasatt så kallade självklarheter. Vi behöver göra som barnen, alltid ifrågasätta självklarheter. Alltid ställa frågan "varför då" även angående så kallade självklarheter. Vi har rätt till det och det är en rättighet i en demokrati. Sedan behöver vi inte heller följa så kallade självklarheter och ibland måste man sluta lyda för att bevara en demokrati som är på väg mot en diktatur.

För några år sedan innan pandemin så fanns det många komiker som var satiriker och de framförde viktig kritik mot politiker och deras göranden och låtanden. De fångade kärnan i det maktmissbruk som många politiker gör sig skyldiga till och det är oerhört viktigt att komiker gör det. Om man slår upp ordet satiriker i svenska akademins ordlista så gör de en värdering där. De skriver att satiriker handlar om att förlöjliga, förhåna, göra sig lustig över något eller någonting och det är slående att man skriver så eftersom det faktiskt är viktigt att kritiskt granska självklarheterna i samhället och även de som tror sig ha rätten att bestämma över hur vi ska göra, tycka, tänka, tro och känna. Därför är det så viktigt att satirikerna bevaras i ett samhälle och ges utrymme. Men under pandemin så försvann dessa satiriker helt, de som ifrågasatte gavs inte plats i public service. Om man fann dem på till exempel SVT så var de satiriska över oskyldiga ämnen som var ofarliga för det maktmänniskorna ville åstadkomma. Fortfarande är det så här även om det har smugit sig in en och annan satirisk kommentar från komiker men det är oroväckande lite satir och det är farligt för ett samhälles demokrati om sådant försvinner. Man ska ifrågasätta och även lyfta fram maktmänniskors förehavanden när dessa går för långt med att styra andra människor. Det är ett skydd för demokratin. För annars smyger sig diktaturen på människan i ett samhälle och till sist har diktaturen blivit en självklarhet och "man ska ju inte ifrågasätta självklarheter". Eller?

Anna-Carin Jansson Rapp den 29 augusti 2022

Dela här Klicka här för att dela.

   

Jorden säger ifrån

Vad är det vi människor utsätts för?
Så mycket oro och ångest i luften så det känns som att man ska förgås och jag är inte ensam med min ångest. Det är många som mår dåligt. Så vad är det vi utsätts för? Ibland undrar jag om det är någon slags psykologisk krigsföring. Vet att wifi och mobiler påverkar oss negativt men det är mer därtill och det är vissa dagar inte till att stå ut. Idag är en sådan dag. En sak vet jag och det är att vi påverkar varandra för efter kl. 23.00 på kvällen lugnar det sig med ångest och oro men inte på helgerna för då lägger sig människor senare. En del vågar prata om detta som påverkar oss men långt ifrån alla. En del verkar totalt oberörda, men är de verkligen det?

Fler borde prata om hur det känns nuförtiden och hur det har känts lång tid, hur allt liksom skakar och vibrerar. Men det är inte bara vi som skakar och vibrerar utan vår jord. I Island var det 10 000 jordbävningar mellan lördagen den 30 juli och onsdagen den 3 augusti. Jorden säger ifrån att nu är det nog. Det förekommer mycket nu bland annat i USA med rättegångar mot dem som gjort människor illa de senaste åren och det kan sträcka sig ända upp till Vita huset. De som skadat människor de senaste åren håller det alltså på att gå käpprätt åt helvete för och det är inte utan att man önskar dem allt elände i världen. Men det får aldrig vara hatet som styr oss människor för det mår vi bara dåligt av, det viktigaste är att rättvisa kommer skipas för de förtryckta och skadade. Det är så väl ordnat att det förtryckarna orsakat människor kommer de själva få lida av på ett eller annat sätt. Det är som en kosmisk ordning och nu är det som om till och med naturen säger ifrån, att det blir så fullt upp med vår jord att förtryckarna inte ens får tid att ställa till med eländena. Jag började skriva på ett manus för några år sedan som heter Ängeln vid din sida där det just var så att jorden till slut sa ifrån för att hjälpa de förtryckta och förgöra förtryckarna. Kanske det låg en sanning i det.

Men hur och var ska man finna ro? När ingenting hjälper. När ångesten är för hög. Vad ska människan då göra? Ja, jag frågar mig själv det och det enda jag kan göra är att försöka härda ut. Kanske genom att skriva som jag gör nu. Men man är så rädd för att uppfattas som tokig på grund av sina rädslor, men det är en tokig värld vi lever i och att det kunde finnas så mycket onda politiker och makthavare och att det har hunnit bli så många det är en gåta. Hur kan människor så länge varit så blinda för den ondska som brett ut sig i maktens händer. Vi måste sätta stopp för den ondskan genom att gå samman och mötas på riktigt för vi kan aldrig stötta varandra någonsin om inte vi människor möts istället för att hänga på sociala medier. De onda, giriga maktmänniskorna vill ha oss hängande över mobilerna, dataskärmarna och tv-skärmarna. De vill mata oss med det hypnotiserade ljuset från alla skärmar för att vi inte ska göra revolution. Det blir det nämligen inte så länge som de kan styra oss med sina apparater. Men om vi vägrar, om vi stänger av apparaterna och sätter oss med varandra, tar oss ut i naturen, möter andra människor, olika människor så ska du se att det kommer börja hända saker som är till gagn för den så kallade lilla människan, för dig och mig. För det är vi som blir drabbade så det är vi som måste gå samman. De flesta har väl haft fullt upp med att börja leva efter restriktionerna men maktmänniskorna hann skapa rädsla för mötet mellan människa och människa så att det fortfarande är så att många har svårt att ta steget och våga möta andra människor på riktigt. Fortfarande är det så att många intalar sig att de inte har tid, att de behöver vara för sig själv, de erkänner inte att det är rädslan som styr dem att stanna hemma framför apparaterna och skärmarna men så är det ju, den starka längtan att ses finns där men det går alltid att intala sig att det finns tusen anledningar att inte ses när Rädslans fula tryne får oss att stänga dörren och hålla avstånd. Jag hoppas att det kommer en vändning snart där vi alla ser att vi blivit grundlurade av de giriga maktmänniskorna och går samman på riktigt, inte via sociala medier utan på riktigt.

Det blev ingen Skottlandshusafton denna gång för vi fick ett akut problem med avloppet men så snart det går så kommer jag hålla i Skottlandshusafton och bjuda av mina texter och erfarenheter, sång och pianospel och skapa utrymme och möjligheter för människor att mötas och samtala på riktigt i den fina miljö som vi befinner oss i här på Skottlandshus både inomhus och utomhus. För det är som att komma till en annan tid fjärran från de skärmar som tar vår tid och vårt liv.

De får inte sno en minut till av våra liv. Det är tid för att mötas och bli starka tillsammans.

Håll om varandra och ta varandras händer!
Låt ingen få dig att styras av Rädslans fula tryne. Jag vet att det är svårt att hålla Rädslan stången, jag kämpar med det varje dag och många nätter men jag vill inte ge upp men att det skulle vara en sådan kamp bara att finnas till i sin vardag oberoende av vad man själv är med om, att det skulle vara så mycket utifrån som påverkar oss det har jag aldrig varit med om förut inte i så stort mått som nu. Håll om istället för att ta avstånd och ge inte upp även om allt skakar och vibrerar i din tillvaro.

Varma hälsningar
Anna-Carin Jansson Rapp den 7 augusti 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Natten leder oss mot ljuset

När ångesten jagar oss och vi inte ser någon utväg. Vad hjälper då? När vi vill springa oss ut ur det här livet för att vi inte står ut med alla tankar som jagar oss, tankar om att något skulle vara fel och farligt och att vi inte känner tillhörighet här i världen. Vad hjälper då? När människor runtomkring oss inte orkar med vår ångest och kanske till och med blir arga och irriterade och vänder oss ryggen. Vad hjälper då?

När vi bara har oss själva och ingen egentligen kan lugna det upprörda hav som bor inom oss. Vad gör vi då? När vi vänder oss inåt och där bara är kaos. Vad gör vi då? När vi inte ser någon utväg ur vårt eget elände. Vad gör vi då?

Det är lätt att tappa modet då och ge upp och det är förståeligt att det finns människor som väljer att ta sitt liv i det läget, men hade den personen kunnat hitta något inom sig innan det var försent som kunnat hålla den människan kvar vid livet? Finns det någonstans inom oss ett outforskat ställe som ingen egentligen kan nå till och som vi också själva har svårt att nå som kan hjälpa oss i ett sådant läge när allt är svart. Jag tror det och jag hoppas det. Ibland har det kommit till mig att det kan finnas en plats i själens mitt där allt är lugnt. Likt stormens öga eller mittpunkten i ringarna på vattnet när man slänger i en sten. Där allt börjar är det lugnt, där allt börjar är det stilla. Där kraften tar sin början är det lugnt. Det är en kontrast, men mycket i livet är fyllt av kontraster och det är ofta dem som kan vägleda oss för i vårt elände blir vi tvungna att söka längre in. När inget längre hjälper måste vi ditin där allt är stilla. Johannes av Korset, en medeltida munk som var mystiker hänvisade bland annat till Aristoteles som sa att en ytterlighet lär man bäst känna genom den motsatta verkligheten. Så för att nå kunskap om oss själva och Gud inom oss så behöver vi gå igenom natten för att nå ljuset. Men det är så hårt och det är så lätt att tappa modet.

Där allt har sitt ursprung är det lugnt. Aristoteles beskrev Gud som den "första orörliga röraren". Han beskrev Gud som en ren form utanför världen som rör himlakropparna och styr deras cirkelrörelser medan Gud själv är stilla, den "första orörliga röraren" och tänk om det är så att det är såsom Aristoteles beskriver makrokosmos även i vårt inre att i vår inre kärna där vår livskraft utgår från bor Gud och där är allt stilla, där är allt lugnt även när det stormar i våra hjärnor av rädslofrågor och förtvivlan så finns hela tiden en stilla punkt i vårt inre som inte kan förstöras och att det är ditin vi behöver ta oss när det stormar. Man kan kalla det Gud, men för många är ordet Gud laddat med obehagliga minnen från livet så man kan kalla det vad man vill. Aristoteles benämnde Gud som den "första orörliga röraren" och om det nu är så att vi alla har Gud inom oss, i själens mitt så finns det en möjlighet att nå ditin eller i alla fall försöka föreställa oss att vi har en plats i vårt inre där det är stilla även om det brusar i vår hjärna. Jag försöker göra det men det är svårt och det är lätt att tro att man är ensam om att ha det så här men det verkar vara många som liksom jag kämpar.

Jag skrev en uppsats på universitetet om Mystikens roll för dagens människor med särskild tonvikt på Johannes av Korsets mystik för jag kände när jag tog del av hans mystik att han hade mycket att säga om människans psyke. Johannes av Korset har också jämförts med Jung och få är de texter som tröstat så såsom Johannes av Korsets texter därför att han ser människans natt som en väg till ljuset. Man får kämpa för att hålla sig kvar när natten pågår men försöka att inte ge upp och tänka att natten som vi människor kan gå igenom är nödvändig för att komma fram till ljuset i vårt inre där Gud bor, där livskraften bor, där kärleken bor.

Anna-Carin Jansson Rapp den 12 juli 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Till kyrkoherden - Den blomstertid nu kommer bara för vissa?

Vill med detta brev ifrågasätta hur det är möjligt att en kyrka går med på att välkomna vissa föräldrar till skolavslutning i kyrkan och samtidigt utestänga andra föräldrar? På vilka kristna grunder har ni tagit det beslutet?

Vår dotter går ut årskurs två nu, hon tillhör den årskull som inte fått uppleva att föräldrarna kommer och lyssnar när de sjunger i kyrkan vid skolavslutning. Hon blev förtvivlad igår när vi berättade att vi inte var välkomna till kyrkan på skolavslutning. Är det verkligen förenligt med kristen tro att vara diskriminerande för i och med att ni går med på att skolan gör på detta sätt när de välkomnar vissa föräldrar att komma och utestänger andra beroende på vilken årskurs barnen går i så framstår ni just som diskriminerande och odemokratiska men inte bara det, ni framstår som kalla och kärlekslösa och det borde inte vara förenligt med det kristna budskapet.

Jag är teolog. Har en teologie kandidatexamen, men nu blev måttet rågat. Har länge, länge tänkt gå ur svenska kyrkan men det har inte blivit av, men nu blir det av. Ber er sända både mig och min man utträdesblanketter.

Mitt hjärta är fullt av erfarenheter från svenska kyrkan, missionskyrkan och pingstkyrkan och ingen av kyrkorna har hållit måttet. Samtliga har brutit mot det kristna kärleksbudskapet och jag har så många gånger fått höra att det är ju bara människor. Ja, om det vore så väl, men jag har inte upplevt mycket mänsklighet i kyrkan. Det har mer liknat kalla robotar som använder tystnaden som vapen för att tysta människor, men jag bestämde mig för länge sedan att mig blir det inte tyst på jag har mycket att berätta om vad kyrkan och kyrkor pysslar med och hur illa de kan göra mot människor så jag fortsätter kämpa för att återupprätta människor som blivit skadade av kyrkan på olika sätt och jag är inte ensam om mina erfarenheter långt därifrån.

Nu är det så att jag och min man kommer att komma till kyrkan på skolavslutning även om skolan uttryckte det så att vi inte var välkomna och då hoppas jag att ni visar så pass civilkurage att ni säger ifrån gentemot skolan att sådant beteende inte är okej om de ska hålla skolavslutning hos er. Ni har nu chansen att framstå som mänskliga och kärleksfulla även för allmänheten eftersom jag kontaktat tidningen om det missförhållande som råder när bara föräldrar till barn i vissa årskurser är välkomna och andra inte. Jag hoppas det finns något bakom orden i kyrkan, jag hade en vision om kyrkan som en mötesplats för människor där det skulle finnas ljus, värme och mänsklighet. Jag har inte funnit det så därför lämnar jag svenska kyrkan. Jag har däremot funnit ljus, värme och mänsklighet bland många andra människor utanför kyrkan, människor som liksom jag mött kyla och auktoritärt bemötande i mötet med kyrkan. Ni skulle vara till för människan och visar med all tydlighet att ni inte bryr er om människan. I det här fallet är det främst barnen ni gör illa. Jesus sa "låt barnen komma till mig, himmelriket tillhör sådana som de" ni har missat något där, ni glömde själva kärnan i kärleksbudskapet för så länge man inte bejakar barnet inom liten som stor så går kärleksbudskapet om intet.

Vi ses på skolavslutningen för den missar jag inte. Jag går för min dotters skull och om ni motar mig i porten eller tillåter att skolan gör det så har ni helt tappat i respekt. Man gör inte så varken mot liten eller stor. Det heter diskriminering och det är inte tillåtet.

Mvh Anna-Carin Jansson Rapp den 31 maj 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Det är någonting i luften.

Tänkte skriva lite om hur ofantligt mycket vi människor påverkar varandra och jag tror även att vi påverkar både natur och väder. Tänker på krigsvintrarna. Under många krig har det varit väldigt kallt så också nu även om vi i Sverige inte drabbats av något krig så påverkar vi varandra (plötslig kyla däremot kan bero på vädermanipuleringar).

Livet är större än vi kan ana och vi har alla kontakt med varandra vare sig vi vill det eller inte för att vi är en del av en enhet. Tänker ofta att vi har Gud inom oss men som min man Sven-Arne sa en gång så kan man också säga att vi alla tillsammans är Gud och Gud tror jag är kärlek därför blir det så förödande när vi inte kan nå varandra, när hat och osämja inte finner en upplösning för man kan ju aldrig förhindra att man blir osams men det viktiga är att man kan hitta tillbaka till varandra för vi sitter på ett osynligt sätt ihop och när vi av olika anledningar slits isär blir det en disharmoni i atmosfären som vi faktiskt kan uppleva som en konkret iskyla. En så kall vår var det länge sedan det var såsom jag minns det i alla fall och det är mycket i luften.

Det finns en disharmoni som vi behöver komma till rätta med för både oss själva och naturen. Jag tror och känner och har också fått information om att vi är på väg, människan är på väg för vi börjar mer och mer gå vår egen väg om vi inte blivit alldeles för skadade av allt som skett mot människan de här dryga två åren som passerat men det finns hopp om att bli hel och hitta sig själv igen och vi som vägrat bli styrda måste hjälpa dem som av olika anledningar gjort som andra sagt till dem att göra även om det varit mot sin vilja. För vi sitter ihop, det som görs mot grannen görs också mot oss själva. Inte ens de onda människorna som sitter på makten kan avskärma sig även om de försöker och det kommer de förstå men troligtvis försent för att kunna bli räddade, för girighet gör människan blind för hur mycket vi människor behöver varandra, att vi faktiskt inte kan klara oss utan varandra, att vi sitter ihop, som en enhet.

Vi är Gud, vi är tillsammans kärlek men vi måste vårda oss om den kärleken precis som man gör med en växt som man vill ska blomma och bära frukt. Vi kan inte bara strunta i varandra. Men då är det ju detta svåra att vi till och med måste älska våra fiender. Vi ska inte strida mot dem vi måste strida med dem. Vi måste hitta in till kärnan i att vara människa först då kan krigen stoppa för vi kan ju inte strida mot oss själva och det är det vi gör när vi strider mot varandra.

Sömnlösa nätter. Det har varit många sådana nu under lång tid. Ibland lättar trycket efter elva-tiden på kvällen när en del av befolkningen sover men en del nätter är det som om alla vore uppe samtidigt. Vi har kontakt och vi ska inte sitta ensamma och lida vi ska vara tillsammans och kämpa sida vid sida och inte låta maktmänniskor få oss att tro att vi är ensamma. De har isolerat oss länge men nu är vi inte isolerade i alla fall inte av dem men ensamhetskänslan i människohjärtat skapades mycket tidigare av kyrkan så vi har mycket som vi behöver jobba med för att förstå och känna att vi inte alls är ensamma, inte ens när vi dör. Vi har kontakt. Hur den ser ut sedan vet vi inte, men den finns det kan många vittna om och vi ska inte låta oss skrämmas av dem som vill få oss att tro att vi är ensamma.
Det är någonting i luften.
Vi har kontakt för vi är Gud.
Tillsammans är vi kärlek.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 maj 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Vi levde våra liv efteråt

Så möttes vi äntligen vid majbrasan, nära, nära tätt intill varandra stod vi och jag rördes av värmen som bokstavligt talat spred sig mellan människa och människa och jag tänkte att detta kommer de aldrig kunna ta ifrån oss igen. Det gick som en varm våg inom mig och jag kände att ingen kommer mer acceptera restriktioner om att hålla avstånd för nu har vi äntligen mötts igen. Jag såg en uppvisning av ett danspar med facklor som dansade som om de vore en kropp och jag ville bara gråta för jag blev så berörd ända in i själen. Hur kunde de tro att de skulle kunna skilja människor åt och få oss att tro att vi ska vara rädda för varandra?
Jo, genom Rädslans fula tryne, men de lyckas inte en gång till.

Så tändes majbrasan och plötsligt såg jag en massa armar i luften som filmade ögonblicket när majbrasan tändes av kanotister ute på vattnet. Det kändes så märkligt att se alla dessa armar i luften som istället för att leta sig fram för att få en glimt av brasan nöjde sig med att se det hela efteråt genom sin filmsnutt och jag tänkte att så är det verkligen att vi har vant oss vid att leva våra liv efteråt så till den milda grad att vi inte ser oss om och söker oss fram för att uppleva ögonblicket tillsammans. Vi lever våra liv efteråt och det är inte så märkligt att vi gör så. Det är inte bara mobilernas fel för vi är uppväxta i en kultur färgad av kyrkan som lärde oss att det enda som var viktigt i livet var hur det blev sedan. Det som varit skam- och skuldbelade man ofta och nuet var bara till för det som kom efteråt.

Det enda vi har är stunden och ögonblicket och hur plågsamt det än kan vara så är det i alla fall vårat. Låt varken Bill Gates och de andra storfräsarna, myndigheter eller kyrkan förstöra ditt nu. Nuet är det enda vi har, för om vi alltid ska leva på avstånd till och med när vi står där vid majbrasan med armarna i luften för att leva genom mobilerna så kommer vi upptäcka till slut att vi aldrig har levt, för vi levde våra liv efteråt genom en liten ruta i våra händer istället för att vända vår blick till grannen bredvid och ge ett litet leende och stå nära där i folkmassan och insupa kvällsluften tillsammans och ve den som försöker slita oss isär igen.

Men alla stod inte med armarna i luften, många, många stod nära, nära och leende ögon möttes och ingen var rädd för närhet. Så nära har vi människor nog aldrig stått vid majbrasan som nu när vi äntligen fick mötas igen. Människa till människa. För vi behöver spränga gränserna mellan människa och människa, träffas över generationsgränser och nationaliteter och glädjas över att vi är människor som behöver varandra och att vi bara har detta enda nu hur det än ser ut och att de varken får eller kan ta vårt gemensamma ögonblick ifrån oss igen. Det kommer jag i alla fall aldrig gå med på igen.

Vi blir fler och fler som slutar leva våra liv efteråt för vi vill leva våra liv nu tillsammans och då mister maktmänniskorna till sist sitt grepp om den lilla människan och Rädslans fula tryne kan inte göra annat än lomma iväg med svansen mellan benen. Men vi, vi står kvar nära, nära, tätt intill och ser in i elden som dansar över vattnet.

Hur kunde de tro att de skulle lyckas ta vårt tillsammans för att få makten över oss?

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 maj 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Våga vara ditt original

Det handlar inte om att bli de vi är ämnade att vara precis som om någon utifrån skulle förutbestämt vilka vi ska bli. Det handlar om att våga vara sitt original. För vi vet ganska snart vilka vi är och vad vi vill redan när vi är små innan någon eller några omskapat oss eller fått oss att tro att vi ska vara på ett speciellt sätt. Om vi får leva fria i tanke och känsla och förbli glada i oss själva, om vi blir bemötta utan värderingar och jämförelser och kan behålla glädjen för oss själva så fortsätter vi att vara original, men om vi på vår väg i livet möter människor som vill omskapa oss och få oss att passa in i deras mallar som får oss att känna oss skamsna om vi inte uppfyller deras kriterier på hur en människa ska vara då tappar vi bort oss själva och kan länge leva i en identitetskris. Då behöver vi lyssna till barnet inom oss, fundera över vad det var som gjorde oss glada och tillfreds när vi var barn för i det kan vi hitta ledtrådar till vad det är vi ska göra i våra liv och hur vi ska leva för att må bra. När vi tappat bort oss och känner oss vilsna tror jag att vi istället för att fråga andra ska fråga oss själva vad vi mår bra av, vad vi tycker, känner, tror och vill och om vi tidigt upplevt att vi hittade något som gjorde att vi blommade. Så kanske vi hittar tillbaka till oss själva.

Våga vara ditt original.
Jag tror det är oerhört viktigt att våga det idag, kanske är det viktigare än någonsin att våga vara sitt original, att hitta in till sin kärna, till den vi en gång var innan allt hände som gjorde att vi tappade bort oss själva.

De som vill manipulera oss är väldigt pigga på att skrämmas för det hindrar oss att söka oss själva och hitta vårt hem. Vi skulle bli så starka då om vi hittade vårt hem i våra hjärtan så om vi vill få bukt med maktmänniskorna och starta en tyst men envis revolution så ska vi börja lyssna inåt och fråga barnet inom oss vad han eller hon tyckte om eller skulle tyckt om, vad han eller hon mådde bra av eller skulle mått bra av då har vi börjat gå på vägen som leder till vårt hjärta och när vi når ditin då börjar vi att blomma och då blir vi oövervinnliga.
Jag har sett det på nära håll när min tös på 8 år är fri i sin lek och inte blir bedömd eller dömd, jag vet också dessvärre hur det kändes när jag själv var 8 år och blev bedömd eller dömd, hur det liksom slocknade då, men jag kommer också ihåg när jag var 8 år och blommade när jag stod och sjöng inför publik och när jag skapade egna föreställningar hemmavid och improviserade och skapade sånger medan jag sjöng, när jag stod och predikade och avslutade med diskussion och fika. För jag var givetvis påverkad av min kyrkliga uppväxt men jag hade min idé redan då om att vi alltid måste få ifrågasätta och hitta vad vi själva tycker, känner, tror och vill. Jag tyckte det var viktigt med mötet mellan människa och människa. Jag ville få kontakt speciellt med de som stod mig nära. Men jag ville också få blomma med det som var jag och det gjorde jag ibland innan jag tappade bort mig, men jag har börjat hitta tillbaka till mitt original, 8:a-åringen, hon finns kvar inom mig och hon har börjat bli envis med att få komma fram och jag känner att jag måste låta henne få göra det medan tid är och vill bara säga till dig att våga vara ditt original, våga vara den du var en gång eller den du skulle velat vara men inte fick chansen att bli. Det är aldrig försent. Gläds över att du är människa och att du verkligen är ett original, i allt som är du.

Anna-Carin Jansson Rapp den 6 april 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Vi är mer som blommorna än som datorerna

Vad ska man tro på här i världen? Vem och vad kan man lita på här i världen?
Allt verkar helt upp och ner och tillvaron känns skakig. Vanliga media har speciellt under de senaste två åren visat att de inget är att lita på. Det märks genom sättet de skräms på. De kan skrämmas länge för något för att sedan släppa det och gå vidare på nästa skrämselobjekt och genom den uppväxt jag har i kyrkan vet jag att när skrämsel är inblandat så ska man granska noga vad som försiggår bakom kulisserna. Det är en taktik att få människor att titta åt ett annat håll, att distrahera så att de som har makten inte blir avslöjade, men vi människor är ju inte dumma eller tror de det, de som larmar och står i?
Men det är svårt med Rädslan för det förhåller sig så med Rädslan att ju mer övertygande den är desto mindre behöver de logiska resonemangen gå ihop. Det är därför man ska se upp med skrämselpropaganda.

Så hur ska man hitta ett inre lugn när allt gungar och inget verkar gå att lita på?
Det är lätt att tappa modet, att råka i panik och bli apatisk under all skrämsel och det är kanske det de vill. Hade människor blivit för modiga, för högljudda, för kritiska nu?
För krig finns det i världen och har funnits länge som ingen brytt sig om att rapportera om så varför blev det så viktigt att plötsligt byta spår från sjukdom och vaccin till krig?
Restriktionerna togs bort fastän smittminskningen inte minskat. Så var det plötsligt inte så farligt längre. Tror de vi är dumma i huvudet?
Nej, vi är inte det, men en del har de skrämt så illa så de kanske aldrig kan ta sig upp ur sitt eget elände, de kanske inte mäktar med varken kroppsligt eller psykiskt på grund av den skrämsel som vanliga media, regering och folkhälsomyndighet bär ansvar för. Men enligt vad jag hört så ligger de risigt till alla de som skrämts och fått människor att göra val som de kanske annars inte hade gjort och då blir det ju särskilt viktigt att slå på trumman och larma så människan inte hinner tänka efter ens för en sekund, men om man nu lyckas tänka efter och be Rädslan tiga still för en stund så kanske man upptäcker att allt inte är riktigt som det framställts som.

Låt dig inte luras mer av dessa maktmänniskor, behåll din själ intakt och låt dig inte skrämmas!
Media ska alltid granskas av oss vanliga, vi ska aldrig tro rakt av på vad de pratar om och det har väl aldrig blivit så tydligt som under de två år som har passerat. För två år sedan lyckades de skrämma upp människor på bara en helg och det skrämmer mig mer än något annat. Det är ett maktmedel detta med skrämsel det har jag vuxit upp med så jag vet hur det fungerar, det sätter människan ur spel och håller henne fånge i sig själv så hon blir ofarlig för maktmänniskorna så vi måste upp och ut ur vår rädsla som håller oss fångna. Släpp fångarna loss det är vår som Tage Danielsson skrev, men det är svårt det där med rädsla man behöver vara snäll mot sig själv men det är man inte när man är rädd man kan köra sig själv helt i botten jagad av rädsla, man jagar efter att få känna sig lugn men ju mer man springer ju räddare blir man, det gäller att våga stå kvar, att våga strunta i skrämseln och fortsätta andas i lugn takt trots de som larmar och står i.

Har ni börjat hitta lä i solen och njuta litegrand?
Solen ber oss leva och naturen fortsätter sin stilla rytm trots allt jävelskap som människor hittar på. Det känns så tryggt. För det kommer en vår nu, en ny vår och jag vägrar bunkra och gömma mig, jag vägrar låta andra människor skrämma mig för jag ska njuta av våren och att vi faktiskt lever och är till. Fick en bukett blommor idag av min fina tös Klara och en kram sådant vill jag ta in och leva i istället för i Rädslan för den bryr sig i alla fall inte om mig, den vill mig bara illa. Vill vara kvar i kramen och titta på blommorna jag fick.

Jag hoppas att vi alla ska kunna ta in lite vår nu det är vi faktiskt värda efter allt skit och all skrämsel som vi jagats av under två år, det får räcka nu och jag måste säga att jag ibland tänker att den cyberattack som det pratas om kanske vore den här världens räddning, för det har gått för långt. Läste barns kommentarer i form av flaskpost till vuxenvärlden för ett tag sedan på kulturhuset Barbacka i Kristianstad och där fanns så många barn som skrivit om att de önskade att de vuxna kunde prata med dem istället för att försvinna in i sina mobiler och datorer och den världen prackar vi dessutom på våra barn. Jag hoppas på något sätt att det blir en ände på den utveckling som skett som gjort att vi människor har lurats att tro att vi ska komma närmare varandra genom sociala medier och dylikt. Vi behöver ses, vi behöver kramen och blommorna från en barnahand. Att se in i varandras ögon och titta på blommorna som solen nu lockar upp ur jorden, för till syvende och sist så är vi mer som blommorna än som datorerna och vi vissnar utan ljus, värme och mänsklighet.

Anna-Carin Jansson Rapp den 8 mars 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Vi får aldrig glömma

Vi får aldrig glömma vår historia varken den personliga eller den allmänmänskliga, men det uppmanas vi människor att göra. I decennier har psykologer och gurus med flera talat om att det är viktigt att lämna det förgångna och gå vidare, men när man lämnar det förgångna och inte återkopplar till det under livets gång så upprepar sig historien för vi kan inte gå vidare om vi inte vet vart vi kommer ifrån, vi kan inte ens veta vart vi står om vi inte vet vart vi har varit.
Vi måste ständigt uppdatera oss, återkoppla, minnas för att fortsätta fungera i nuet och skapa en framtid. Med datorer är vi så noga, vi uppdaterar och vi får lära oss att aldrig glömma att spara. Men när det kommer till oss själva så vill samhället och de som är till för att hjälpa oss mentalt att vi endast ska titta framåt och lämna det som ligger bakom oss. Det är upplagt för att historien ska upprepa sig, vilket det nu också gör. Vi måste sätta stopp för det och det kan vi om vi tar lärdom av vår historia genom att ställa frågor till oss själva och till de som tror sig ha rätt att bestämma. Närgångna frågor om vad det finns att lära sig av historien. Frågor som rör ansvar det vill säga om makthavare, politiker och myndigheter tagit och tar ansvar för det de orsakat för människor i form av lidande av olika slag.
De som styr och förväntar sig att vi ska följa dem kan inte kräva någonting för de har misslyckats kapitalt i ansvarsfrågan genom historien. De har använt sig och säkert lovordat psykologins metoder att glömma och gå vidare. Kanske har de också främjat att sådana psykologiska metoder under så lång tid har haft så stor inverkan på människor.

Jag är uppväxt i Pingstkyrkan där framgångsteologi var vägen och då var det viktigt att glömma och till och med förneka och gå vidare och det såg jag också inom New Age när den kom och inom kognitiv beteendeterapi. Detta ständiga fokus på att lämna och gå vidare och till och med glömma. Kyrkan i stort har främjat detta sätt att hantera tillvaron på därför att det är så mycket som de skulle få ta ansvar för annars. Men de har bara gått vidare och det har gynnat dem att vårt samhälle sett och ser ut som det gör nu att vi vant oss vid att inte titta bakåt utan bara framåt.
Men man kan inte gå hur långt som helst utan att titta tillbaka därför att historien upprepar sig och förtryckarna kommer alltid att försöka använda tidigare förtryckarmetoder om de har möjlighet till det om vi inte sätter stopp för det.

När människor inte ser någon framtid så tvingas vi människor titta tillbaka och då sker det att vi kan se att historien upprepar sig och då kan en ljusare framtid vara möjlig. Först då kan vi hantera vår tillvaro och vår framtid när vi vet vart vi står och vet vart vi varit och när vi tittar på hur vår allmänmänskliga historia sett ut.
Så den förhärskande psykologin behöver raseras i grunden, alla psykologer, gurus med flera som skapat en dimridå över vår forntid kan gå hem nu och fundera över vilket ansvar de har över det faktum att de fått människor att tro att det är viktigt att glömma och förneka. Det har lett till katastrofala följder för många, stora som små.

Vi får aldrig glömma vår historia varken vår personliga eller vår allmänmänskliga. Om vi fattar det och drar oss till minnes hur det varit så kan vi vända den här utvecklingen. Då kan vi gå segrande ur ett förtryck som varat så länge genom historien så vi vant oss vid att bli styrda, att följa utan att ifrågasätta och att lyda.
Men man ska aldrig lyda människor som inte tar ansvar. Det är bland annat det som vi har att lära av vår historia.

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 februari 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Införd i Nya Dagbladet den 27 januari https://nyadagbladet.se/insandare/flaskpost-till-vuxenvarlden/

Flaskpost till vuxenvärlden

Att inte hålla avstånd är det meddelande som Klara 8 år vill skicka som flaskpost till vuxenvärlden.

Vi var för ett tag sedan på Kulturhuset Barbacka i Kristianstad, jag och min tös Klara och då kunde barnen sända flaskpost till vuxna med något som de ville säga. Det var rörande att läsa deras meddelanden och mycket handlade om att vi vuxna ska se dem och hålla om dem.

Trots att barnkonventionen blev en lag för två år sedan så är det som om många vuxna i världen tappat fotfästet och låtit Rädslan få styra alltför länge. Det är dags att landa nu, mitt i vardagen, i mötet med varandra och sluta hålla avstånd åtminstone för barnens skull. Men det finns något i den tid som är nu som är friskt och det är att människor äntligen börjat reagera, tänker framförallt på manifestationerna för frihet mot vaccinpass som nu varit i Göteborg och Stockholm i helgen. Äntligen börjar vi i vårt land säga Stopp, nu är det nog, nu vill vi leva våra liv tillsammans. Det är så upplyftande, sedan kan domedagsprofeterna och skrämselpropagandan få fortsätta bäst den vill men om vi inte börjar lyssna på barnen nu så kommer det få ödesdigra konsekvenser för barnen som växer upp nu, så vi föräldrar och vi som möter barn får helt enkelt sålla bland all skrämselpropaganda och titta noga på om informationen har någon tendens att skrämmas, i så fall kan vi bortse från den. Det räcker nu med skrämsel!

Så nu är det dags att leva och sluta lyda alla regler som sätts upp för våra möten med varandra. Det är mycket på gång i världen, mycket som är hoppfullt. Advokater och läkare som anmäler det brott som begåtts mot människorna och endera dagen så kommer det skräckvälde som fått hålla på i snart 2 år duka under och det märks att de är rädda nu, alla de som skrämt människor för de vet att loppet snart är kört. Jag hoppas det kommer svida svårt för de som satt skräck i barn, ungdomar och vuxna världen över. De har mycket på sitt samvete och mycket att sona. Men vi som lidit av förtryck de här åren vi ska försöka börja leva så smått även om det kan kännas otäckt för oss alla. Men tänk på barnen, snälla gör det innan det är försent. Jag undrar så vad de kommer att säga till oss vuxna i framtiden om det vi gjorde mot dem, om den skrämsel som de blev utsatta för. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi redan nu börjar prata med dem om det oetiska i att skrämmas och att människor som gör det oavsett vem eller vilka det är endast talar om sin egen rädsla och maktfullkomlighet. För rädslan berättar ingenting om sanningen.

Att inte hålla avstånd är det meddelande som Klara 8 år vill skicka som flaskpost till vuxenvärlden och det ska vi lyssna på för utan närhet dör vi människor och vi behöver varandra för att kunna gå emot det som är galet i vår värld. Det har blivit så tydligt vilka som är galna av maktfullkomlighet. Vi behöver inte lyssna på dem, vi kan lyssna på oss själva och barnen, glöm aldrig att lyssna på barnen, de vet vad som är viktigt, de lever här och nu och vet vad som är det viktigaste att tänka på nämligen att inte hålla avstånd och istället hålla om varandra när det blåser kallt i vår värld.

Anna-Carin och Klara Jansson Rapp den 23 januari 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Ord som vill ge kraft och tröst

Skulle vilja skriva något som tröstar, lyfter upp och ger kraft. För det behövs så mycket av det nu. Känns som varje dag är en kamp att ta sig igenom, känns som många mår dåligt och känner oro och jag skulle vilja säga både till dem och mig själv att komma ihåg den styrka som finns bortom oron som andra lagt på oss, att det finns en kraft som är mäktig speciellt om vi går tillsammans. Har förstått mer och mer hur viktigt det är med alla dessa demonstrationer som förekommer på så många håll i världen också här i Sverige. I Malmö var det en den 18 december och i Stockholm kommer det att vara en den 22 januari. Demonstrationer för människans frihet. Tänkte ett tag att demonstrationerna inte skulle ha någon betydelse för att främja den så kallade lilla människans frihet men jag har sett och känt att de är oerhört viktiga därför att man blir stärkt av att så många går samman och blir så starka tillsammans. Det ger hopp och tro på en framtid och vetskapen att vi är så många som likt David vågar strida mot Goliat gör att man blir än mer stärkt i att våga säga nej och gå emot det man misstycker om och stå fast i det och inte för en tum vika ifrån sina rättigheter.

Under jul och nyårshelgen upplevde jag att det fanns så mycket kamp i atmosfären. Vi såg på Star wars, den sista delen den där Darth Vader väljer den onda sidan inte för att han är ond utan för att han är rädd att förlora det han håller kärt. Då säger den vise Yoda i filmen: "Öva dig i att släppa taget om allt som du är rädd att förlora." Men Darth Vader klarade inte det, han var för rädd att mista sin kära så han blev lurad genom smicker och manipulation att välja den onda sidan. Tänker att det många gånger är så att våra val bottnar i rädsla, vi väljer utifrån rädsla istället för att välja utifrån vårt förnuft och vår intuition. Genom skrämsel får andra människor oss att gå en väg som vi inte skulle valt om vi inte skulle blivit skrämda och det värsta är att det är så svårt att se igenom denna skrämsel för de som skräms säger att de vill rädda oss, de framställer sig själva som goda men de är bara skenbart goda och inte verkligt goda för de lyssnar inte på vad vi vill, tycker och känner.

Vi tittade lite på nyårsfirandet på svt den sista halvtimman innan vi övergav svt för att fira in vårt nya år. Vi blev helt chockade över det som mötte oss på Skansens scen. Där står en komiker dryga 20 minuter innan tolvslaget och raljerar över hur tråkigt det varit att ha fått se sin kära i så många olika ljus under den tid som vi fått hålla oss hemma och så kommer hans så kallade tilltänkta in på scen med bindel för ögonen och han ska fria till henne, hon tar av sig ögonbindeln och han friar men hon svarar nej och det utbryter en förstämning bland publiken och jag går på allvaret i denna märkliga humorsketch och tycker synd om hans tjej. Sedan kommer Jill Johnson in och avslöjar att det hela var ett skämt men att hon förstod att publiken fick ont i magen och ber dem klappa till musiken så att det ska kännas lättare. Jag och min familj blev helt chockade över den brist på humor och respekt som svt visade. Gå in på svt play så kan ni nog se den där sketchen som jag berättat om och scrolla också ner och se vad de tipsar oss om att se ur mänsklighetens historia. Det är Stalin och Hitler de lyfter fram samt andra diktatorer, de väljer till och med att visa Hitlers hemvideos. Hur kommer det sig att de i så stor utsträckning vill lyfta fram diktatorer?
Mer och mer har jag insett att det inte går att se något nytt på svt längre utan om man vill få sig ett skratt så får man titta på öppet arkiv på svt play och se något gammalt. För har ni tänkt på att det inte längre finns några komiker som vågar skoja om auktoriteter, de vågar inte skoja om myndigheter och politiker som de i princip alltid har gjort, det finns ingen satir längre för det har kommit en rädsla i vägen, en rädsla som slagit människan ur spel och den rädslan handlar naturligtvis om rädsla för sjukdom och nu när myndigheter och politiker hittat ett maktmedel så kämpar de för att hålla det kvar så det gäller att stå stark och stå tillsammans och våga gå emot Rädslans fula tryne.

Så jag blir så glad när jag ser hur människor reser sig och vandrar tillsammans och skriker ut sin längtan efter frihet, att de vågar gå emot sin rädsla och väljer livet tillsammans. Det som politiker och myndigheter vill ta ifrån oss, vårt tillsammans. Ska de verkligen få göra det?
De försöker men de kommer inte att lyckas, inte när människor nu mer och mer förstår att de under lång tid blivit utsatta för skrämselpropaganda och att den startat för länge länge sedan och att det är kyrkan som lagt grunden till att den nu har fått fortgå så länge, för människan är så van att bli styrd och skrämd, men människan är en särdeles stark filur som likt fågel Fenix reser sig ur askan och aldrig släpper taget om sin frihet. Så mitt i all oro så blir jag så hoppfull om livet och så rörd över oss så kallade små människor som tillsammans är så oerhört starka och det vet politiker och myndigheter så de fäktar och har sig för de vet att de snart förlorat sin makt över människan för vi människor är flockdjur, vi vill vara tillsammans annars är ju livet inget värt och om det är något som vi främst värnar om så är det vår frihet som ingen får och kan ta ifrån oss.

God fortsättning på det nya året tillsammans!

Anna-Carin Jansson Rapp den 2 januari 2022

Klicka här för att dela sidan.

   

Låt hoppets stjärna tändas!

Ibland blir livet så stort och vemodet över dess ändlighet så påtaglig att man skulle vilja hålla dem som står en nära länge länge och inte vilja släppa dem för då skulle hjärtat brista känns det som.

Allt det svåra, alla rädslor virvlar samtidigt omkring, men rakt igenom allt det där oroliga skär sig som en kniv detta vemod och når en punkt i bröstet där kärleken bor och den talar om att aldrig glömma kärleken, att rädslan inte får ta över ditt väsen. Sådana stunder kommer allt oftare nu. Betyder det att jag närmar mig ljuset?
Det känns som om jag inte är ensam med dessa tankar och känslor, att vi är många som just nu känner så.

Det finns så många som vill skrämmas vaccinförespråkare såväl som vaccinmotståndare, auktoriteter och auktoritära människor, styrande som använder hela vaccinfrågan till att splittra människor till och med inom familjer, de vill splittra oss in i själva kärnan, vår familj och det är då vi måste vakna om vi inte gjort det dessförinnan.
Vad lämpar sig bättre än att börja se vår egen familj nu när det närmar sig jul?
Vad lämpar sig bättre än att se varandra bakom Rädslans fula tryne som andra velat skrämma oss med och verkligen se varandra oberoende av allt och möta varandra bortom rädslan?

Att mötas och hålla om varandra och lyssna till varandra istället för till politiker och myndigheter som så tydligt visat nu att de bryter mot grundlagar och mänskliga rättigheter. Gör de så finns ju ingen anledning att lyssna på dem mer. Då är de brottslingar mot de mänskliga rättigheterna och förtjänar inte vår uppmärksamhet, då kan vi vända vår blick åt ett annat håll och se våra nära och kära, se människan!

Nu har kyrkorna sin chans att stå upp för människan, att gå i Jesu fotspår och sammanföra människor istället för att splittra. Att möta alla och inte exkludera någon enda människa.
Kommer kyrkorna våga det?
Om de ska överleva så måste de göra det annars blir de också brottslingar mot de mänskliga rättigheterna. De har sin chans nu efter allt de gjort mot människorna genom alla tider av förtryck på olika sätt, de har sin chans nu, kanske den sista, att stå upp för människan.

Ibland blir livet så stort och då behöver vi ignorera Rädslans fula tryne och istället vända oss till vår nästa och stänga ute världen för en stund och se människan, se varandra, med kärlek oberoende av allt som man velat skrämma oss med. Vi är här nu en kort stund på jorden, en glimt och även om vi har svårt att fånga dagen och mera får kämpa oss igenom den så ska vi inte sitta ensamma och göra det på grund av auktoriteter som vill ta vår gemenskap ifrån oss för att lättare kunna styra över oss. De tror nog att det de skapat ska fördärva vår gemenskap men jag tror att det kommer bli precis tvärtom, de blir genom allt de ställt till med avslöjade så det blir tydligt vilka som är skenbart goda och vilka som är verkligt goda och vi människor får lära oss hur viktigt det är att se varandra och lyssna till varandra och oss själva istället för till auktoriteter och auktoritära människor. Så vi får försöka hålla ut och ta hand om varandra för det är många som mår dåligt nu i själen och då måste vi fokusera på att stötta varandra genom allt det svåra och att se till att ingen känner sig utanför.

När vi håller om varandra, när vi tar varandras händer då tänds hoppets stjärna.
När vi börjar gå tillsammans så kommer Rädslans fula tryne lomma iväg med svansen mellan benen och hoppets stjärna kommer lysa upp mörkret på vägen där vi går fram.

Låt hoppets stjärna tändas!

Anna-Carin Jansson Rapp den 8 december 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Ett sekteristiskt samhälle

Ett sekteristiskt handlande är att utesluta vissa om de inte uppfyller specifika krav som gäller inom sekten. I en sekt råder diktatur, gruppen måste följa vad ledaren eller en grupp av ledare bestämmer. Vissa kriterier sätts upp som ska gälla inom sekten och håller man inte de reglerna så bryter man mot reglerna och då ställs man inför rätta eller utesluts. I ett sådant samhälle befinner vi oss nu.

Jag är utbildad teolog och har bland annat läst etik. Jag har också erfarenhet av vad sekteristiskt handlande innebär då jag är uppväxt i en sekt, det vill säga Pingstkyrkan, men jag har också sett och upplevt att svenska kyrkan också har sekteristiska tendenser. Jag kan känna igen tecknen mycket väl på grund av min uppväxt och det skrämmer mig att vi nu befinner oss i ett samhälle som liknar en sekt och därmed också en diktatur. Det skrämmer mig därför att det är så få av oss svenskar som ser detta och därför blint följer de diktatoriska regler som sätts upp.

Nu ber jag som svensk om hjälp av er som kommit hit som flyktingar och som vet vad en diktatur är att hjälpa oss svenskar att stå upp för våra rättigheter så att vårt land inte blir som det ni kom ifrån. För det verkar som om många av oss svenskar är så rädda och veka och så blinda inför vad som sker i vårt samhälle. Den diskriminering som regeringen visar prov på innebär att de ovaccinerade inte kan delta i event där anordnaren väljer att kräva vaccinpass när det blir över 100 personer för att slippa följa folkhälsomyndighetens restriktioner. Det innebär att samhället utesluter de personer som väljer att inte vaccinera sig och det är diskriminerande och faktiskt en form av mobbning, därutöver bryter det mot grundlagen och mänskliga rättigheter och det är något som vi måste gå emot för det är inte folket som felar utan de som sätter upp förbud som människor tror att de måste följa. Jag uppmanar också er som är vaccinerade och er som inte är vaccinerade att gå in på läkemedelsverket och ta del av vad som skrivs om vaccinerna där. Verkar som många inte gjort det utan blint följt skräckpropagandan. Jag vill inte ge mig in i själva covid-debatten men det finns viktig information att ta del av på läkemedelsverket om vaccinerna. Våga stämma de som påverkat er att ta vaccin om ni drabbats av allvarliga biverkningar eller om anhöriga dött på grund av vaccinerna och kommer ni inte åt tillverkarna så går det att rikta sig mot de instanser som propagerat och till och med indirekt tvingat en del att ta vaccin mot covid-19 för att få behålla sitt jobb osv.

Men jag ber verkligen er som kommit hit till vårt land som flyktingar att hjälpa oss svenskar att se klart på den situation som vi befinner oss i. En rumänsk flykting uttalade sig om detta häromdagen och sa att som uppväxt i en diktatur så såg han direkt när ett land leds mot en diktatur.

För några år sedan innan covid-19 kom på tapeten så upplevde jag att vårt land började likna Ryssland. Det kom som en krypande känsla av gråhet i atmosfären, en avsaknad av färg som kändes förlamande. Jag läser nu en bok om andra världskriget, om den rädsla som Sverige då befann sig i när de inte vågade stå upp för sina grannländer utan blint följde mustaschmannen Hitlers raseriutbrott och spelade spelet, ryggradslösa helt utan civilkurage. Men det fanns också de som hade ryggrad, måtte det även gälla nu.
Måtte det ännu finnas de bland de styrande som har en ryggrad och väljer att stå upp för den så kallade lilla människans rätt till sitt liv och sina val när det gäller kropp och psyke. Måtte det ännu finnas starka politiker som vågar visa att så här bemöter man inte människor och som kan sätta stopp för auktoritära politikers fortsatta utövande.

Nog finns det väl ännu de som vill kämpa för vår rätt till ett fritt land. På franska revolutionen hette det frihet, jämlikhet och broderskap. Det behövs en revolution även i vårt land. Jag vänder mig också till er kvinnor. Betänk att vårt land i år endast haft kvinnlig rösträtt i 100 år. Det är inget att skryta med direkt. Sverige var rätt så sena jämfört med andra länder angående rösträtt för kvinnor och det faktum att det överhuvudtaget sett ut så för kvinnor i historien är fasansfullt. Varför skulle vi lyda det auktoritära patriarker bestämmer, mot den historiska bakgrunden finns det ingen anledning till det.

Stå upp för dig själv och ett fritt samhälle. För de som vill göra oss till små rädda lortar vill ha oss så för att de lättare kan styra över oss men låt de inte få den chansen för då finns det många Hitler därute som kommer ta över. Vårt samhälle liknar den depression som föregick andra världskriget och det gäller att se det och handla och stå upp för sig själv och varandra. Måtte det ännu finnas ledare som har sitt hjärta på rätt ställe som kan sätta stopp för den här samhälleliga utvecklingen så att vi kan fungera som ett samhälle tillsammans allihop och finns där ingen sådan ledare så måste alla gå samman vaccinerade tillsammans med ovaccinerade och vägra gå med på att vara brickor i ett spel. För ingen har rätt att skapa schismer mellan vaccinerade och ovaccinerade på det sätt som regeringen gjort nu.

Det var svårt att sluta skriva denna gång. Har sovit så dåligt så länge och jag har sett den här utvecklingen så länge, långt innan covid-19 kom på tal men covid-19 har använts för diktatoriska syften och det är nu så tydligt när man splittrar befolkningen i vaccinerade och ovaccinerade där de ovaccinerade diskrimineras. Man skapar en schism och detta vet makthavare, de vet att ett splittrat folk inte gör uppror, ett splittrat folk är lätta att styra för de kommer aldrig göra revolution. Så låt dig inte luras. Håll dig vaken och låt ingen styra över dig och ditt liv.

Anna-Carin Jansson Rapp den 18 november 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Skräckkultur - Varför?

För några år sedan läste jag en artikel om att vi lever i en rädslokultur och det höll jag verkligen med om. Denna rädslokultur har funnits med oss länge. Men denna rädslokultur har accelererat till en skräckkultur och då talar jag inte bara om det man vill prångla på oss innan Allhelgona eller i den amerikaniserade världen genom Halloween utan det har nu under lång tid handlat om ökat våld och skräck på till exempel svtplay.se . Gå in och titta där hur det ser ut inte bara innan Allhelgona utan en tid framöver så får du se hur mycket skrämsel, dystopi och skräck som slår emot dig om du scrollar ner på förstasidan.

Vi skulle titta på en film tillsammans häromkvällen. En Lasse-Maja film från 7 år men den var så otäck så vi fick stänga av. Det var så uppskruvad skräck så inte ens vi vuxna orkade titta klart. Vi har en dotter på 7 år och för några år sedan så började Sommarskuggan visas och blev omåttligt populär men den skrämde barnen och att den bara har fått hålla på att visas i flera år är ofattbart. Men det är inte bara den som pumpar ut skräck bland barnprogrammen utan många, många fler. Det är tydligt att man inte bara vill skrämma vuxna med nyheter som mer liknar skräckpropaganda utan också barnen genom otäcka barnprogram, filmer och serier. Varför frågar jag mig, vad vill man förmedla genom detta?

Jag har märkt att man kan se hur ett samhälle mår genom att titta på kulturen, vad den speglar och under alltför lång tid har rädslan som övergått till skrämsel och skräck fått alltmer utrymme inom kulturen. Jag vill lyfta den frågan därför att jag hoppas att det blir alltmer uppmärksammat så att vi kan säga ifrån så att det blir en ändring på detta.

Det är inte okej att skrämmas och faktiskt så borde det vara förbjudet att skrämmas för det är faktiskt en form av hot mot vår upplevelse av själva levandet. Men vi är så vana genom vår kyrkliga bakgrund att bli utsatta för skrämsel och uppfatta vår omvärld genom rädslans och skräckens glasögon så de flesta av oss reagerar inte nämnvärt på att denna skrämsel och skräck skulle vara felaktig, men det är den ju, den får oss ju att må dåligt och barnen kan inte sova på nätterna. Det är inte okej!

Denna ökning av skräck i medierna som ofta tar sig uttryck i både psykiskt och fysiskt våld återspeglas i samhället och påverkar varandra. Det finns inga tvivel om det. Detta måste vi vuxna se till vänder åtminstone för våra barn och ungdomars skull. Denna skräckpropaganda har påverkat hela vårt samhälle, ja hela vår värld och det är viktigt att vi ser det och tittar på vem/vilka det är som vill få oss att bli så rädda och att det är anmärkningsvärt att denna skrämsel och skräckpropaganda vänder sig till alla åldrar. Barnen kan inte nås genom nyheterna men då visas istället skräck genom barnprogram, filmer och serier som riktas till barn. Det finns säkert många vuxna som inte noterat detta än och jag vill verkligen poängtera att titta på vad era barn tittar på, ni kommer baxna, det är så mycket skrämsel och skräck så det är helt fasansfullt. En nutida film som vänder sig till barn över 7 år kan till och med vara otäckare än en barnförbjuden har jag märkt för när det är barnförbjudet så handlar det oftast om att det är någon intim scen, inte att det skulle vara otäckt. Man kan också för att få perspektiv jämföra det som görs reklam om på svtplay för barn och vuxna med vad som visas på öppet arkiv där de äldre barnprogrammen och vuxenprogrammen finns. Det är en avsevärd skillnad! Så lägg undan mobilen eller paddan och sätt dig bredvid ditt barn när de ser på barnprogram eller filmer och serier riktade till barn och se om det verkligen är något som ditt barn ska titta på. Detsamma behöver vi göra när det gäller nyhetsrapporteringar om det innehåller någon typ av skrämsel eller skräck. Om det är något som gör dig rädd kom då ihåg att då handlar det inte om nyhetsrapportering i vanlig ordning utan skrämsel och skräckpropaganda för att få oss att reagera och agera på ett speciellt uttänkt sätt som är planerat och förväntat av avsändaren, både de som förmedlar nyheterna men också från de så kallade källorna som levererat nyheterna. För nyheter som är seriösa kan göra oss rädda men inte skräckslagna såsom till exempel är fallet med den skräck som vältrat sig över oss nu i snart 2 år. Då blir det inte längre seriöst och som väl är så börjar fler och fler reagera därför att det blir för mycket och då tenderar det till att ligga en hund begraven någonstans. Så trots att rädslokulturen accelererat till en skräckkultur så har själva accelereringen lett till att människor faktiskt börjat vakna och fundera på vad de utsätts för. Så denna utveckling är inte allt igenom dålig utan kan faktiskt leda till något bättre framöver. Det är som en kosmisk lag, att ur kaos skapas ordning. Så det kommer bli bra, men vi måste fortsätta reagera och agera, höja våra röster och säga ifrån och ifrågasätta all skrämsel och skräck som gammal som ung utsätts för. Tänk åtminstone på barnen som ska växa upp i den här skräckvärlden och sätt ner foten och säg:
"Stopp nu är det nog!"

Anna-Carin Jansson Rapp den 4 november 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Tillit

Tillit.
Att våga känna tillit är ett av det svåraste i livet. Men livet är avhängigt av det. Den dag vi känner tillit börjar livet fram till dess handlar det bara om överlevnad. När vår förmåga att känna tillit skadats av människor öppnar sig ett svart hål som vi faller igenom. Det värsta som kan hända en människa är när någon får oss att mista vår tillit. Vi är många som råkat ut för det.

Jag skrev en dikt en gång. En dikt som kom till mig om ljuset. Jag såg det inte då, men den gav mig hopp om att jag en gång skulle se det, så den har funnits med mig genom livet. Den kom till mig mitt under det att jag skrev ett brev till en av mina nära då livet var svårt. Jag hade av mina föräldrar blivit nekad mitt livsval efter 9:an, jag ville söka in på musikgymnasium då jag spelat klarinett i många år och var bra på det men fick inte det utan skulle som de sa gå samhällsvetenskaplig linje som alla andra. Året efter fick jag söka men något var brutet inom mig, min tillit till dem och min tillit till mig själv så jag fick panikångest och kunde inte gå kvar på skolan. Då kom där en dikt till mig mitt under det att jag skrev det där brevet till en av mina nära. Jag fick avbryta och formulerade följande rader:

Själens blomma

Jag ser ljuset bakom livets karga klippa, där jag går.
Bakom all kärlekslöshet ser jag blomman som sträcker sig mot skyn.
Ett frö gror av kärlek till min nästa.
På den karga klippan växer den lite i taget, men trots allt växer den
för den är vårdad av en kärleksfull hand.
En hand som vet vad kärlek är och tror på den Sanna Kärleken.

Drygt 12 år senare, 30 år gammal skrev jag följande fortsättning:

Den blomman bär det vackraste bland namn.
Tillit.
Själens blomma genomlyst av liv och hopp
för att Någon vårdar den ömt.
I själens dunkla natt sträcker den sig upp mot trygghetens djupblå rymd,
i väntan på gryningsljusets första kärleks strimma.

Där står jag nu, i väntan och längtan. I väntan på ljuset och i längtan efter att blomma.

Jag kanske kommer våga steget. Har tänkt läsa egna texter och sjunga här framför den gamla kakelugnen i den gamla herrgården Skottlandshus som vi bor och arbetar.
Där stillhet och eftertanke får rum.
Det är min dröm och det kanske blir verklighet inom en ganska snar framtid. Om jag vågar ta språnget mot livet och vågar lita på att det ändå finns en Tillit inom mig som är genomlyst av liv och hopp. Mycket i livet handlar om att våga och ibland är det steget som att falla genom en oändlig rymd, men vi måste ändå våga för annars blir livet bara en ändlös sträcka av dagar utan liv och utan hopp så vi måste våga hur otäckt det än kan kännas för när vi faller så blir vi likt fåglar. Deras vingar bär för att de en gång vågade det där steget.

Anna-Carin Jansson Rapp den 18 oktober 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Krösa-majornas tid

Krösa-majornas tid är här och de dyker upp överallt nuförtiden. Förr i tiden så fanns det enstaka Krösa-major i alla fall i den värld som Astrid Lindgren målar upp genom sina sagor. Men det är också min erfarenhet att när jag var yngre så fanns det vissa i samhället som var Krösa-major, som förde oväsen och skrek fara och färde i tid och otid, men sedan Corona dök upp så dök det upp Krösa-major bakom varenda buske och jag vill rikta mig till alla dessa Krösa-major, kvinnor såväl som män. Jag vill rikta mig till er och säga att nu får ni tagga ner!

Det finns känsliga i samhället sådana som beskrivs som högkänsliga. För länge sedan var det dessa människor i flocken som först kunde ana fara och som gruppen hade användning av att lyssna till. Det är inte bland dessa som man kan finna Krösa-major, men det är de högkänsliga som ofta blir väldigt skrämda av Krösa-major och får ångest och de blir då störda i sin förmåga att ana reella faror och kunna varna andra. Så tagga ner ni som slår på trumman och vill varna andra för än det ena än det andra. Tänk på vad ni håller på med!

Det finns barn och ungdomar därute i samhället. De lyssnar också. Min tös kom hem från skolan och fritids häromdagen och sa med dramatisk stämma att "man vet inte vad som händer i framtiden". Med vetskapen om att vi inte uttrycker oss så frågade jag vem som hade sagt så och då berättade hon att det kom från ett av barnen som hon mötte inom skola och fritids och det har det barnet givetvis snappat upp hemifrån eller från någon annan vuxen som fått för sig att dramatisera lite extra och det är inte okej. Det kan bli bra i framtiden också! För nog för att det varit skit med det här samhället de här 1 ½ åren men det var inte så mycket bättre innan och det kan faktiskt bli bättre i framtiden därför att människor blir nödgade att tänka till när samhället fungerar så dåligt som det gjort nu länge, för då krävs det att vi så kallade vanliga människor höjer våra röster och säger ifrån auktoritära Krösa-major så att de inte fördärvar vår framtid.

Jag vill verkligen varna för Krösa-majorna. Hör du någon som gång på gång för oväsen och skräms om än det ena än det andra så ska du undvika att lyssna på den människan. De som har något att säga arbetar i skymundan och uttalar sig inte förrän de har något att säga och då gör de det med en saklighet och ett lugn. De framför fakta baserade på forskning och studier och deras syfte är inte att skrämmas utan att hjälpa, så all propaganda som skrämt oss och som vi nåtts av på bussar, på planscher, på sociala medier, i tidningar och på svt och i radio det kan vi strunta i och absolut bortse från. För detta gäller alltid att om något skrämmer oss så finns det alltid något under ytan som handlar om pengar och makt och som intet har att göra med att hjälpa människor även om man lindar in sina budskap i så kallad medkänsla så är den medkänslan falsk. Om någon bryr sig om dig på riktigt så innehåller deras budskap aldrig någon skrämsel. Skrämselpropaganda bygger på rädsla och rädsla berättar aldrig något om sanningen. Kom ihåg det du som är rädd och sitter och skakar av ångest. Låt dig inte skrämmas av Krösa-majorna, titta och lyssna istället på de som verkar lugna och sakliga.

En annan viktig sak att tänka på för att sortera ut de som man bör lyssna på och de som man inte bör lyssna på är om de som pratar också lyssnar på dig och respekterar dina val. Om de gör det så är de inte rädda och inte heller ute efter att pracka på dig något för sin egen skull och då kan det vara människor som man ska lyssna på, men framförallt ska vi alltid lyssna på oss själva och om vi känner att det är något som skrämmer oss så ska det få så lite utrymme som möjligt i våra liv. Något som kan hjälpa för att vända oss bort från Krösa-majorna är att skapa, att hitta sådant som engagerar, att uttrycka sig och sina tankar på ett eller annat sätt. Att låta ilskan finna kreativa uttryck genom att säga ifrån i ord, text, måleri eller annan skapande verksamhet. För ilskan behöver få utrymme i dagens samhälle, den ilska som riktar sig mot skrämsel, mot Krösa-majors och domedagsprofeters becksvarta budskap.
Tro dem inte!

Det värsta är att de riktiga skurkarna som tjänar pengar på andras elände vet att ta tillvara på Krösa-majorna, de vet hur människors psyken fungerar och de har stor användning av Krösa-majorna som lätt fångas av skrämselpropaganda och tror att deras uppgift är att föra skrämselpropagandan vidare. Skurkarna sätter igång "Skräck-vagnen" och Krösa-majorna får den att rulla vidare. Så lyssna på Astrid Lindgrens sagor och minns Krösa-Maja i berättelsen om Emil i Lönneberga. Tror hon ville säga något med att lyfta fram Krösa-Maja, hur skrämsel, dumhet och makt är besläktade med varandra, så lyssna inte mer på Krösa-majorna. De kan väsnas och hålla på i sina egna gropar som de vill dra ner andra i. Håll dig upprätt och andas, se solen som berättar för oss att fortsätta kämpa vidare med det som är vårt och det som för oss framåt tillsammans.

Anna-Carin Jansson Rapp den 4 oktober 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Makt över våra sinnen

Ni tar och ni ger

Ni fångar och ni släpper och när ni släpper på restriktioner så förväntar ni er hurrarop för det ni gör när det var ni som tog, när det var ni som höll oss fångna i så många ensamma dagar.

Hur många har fått dö i ensamhet, hur många har tagit sina liv på grund av er och era förbannade restriktioner?

Ni har fått ögon att slockna, ni har fått ögon att tåras, ni har fått händer att sluta mötas, ni har fått armar att sluta kramas.

Men värst av allt har ni fått oss att bli rädda.

Rädda för döden, rädda för närhet, rädda för kroppen och livet.

Ni har fått oss att tro att vi måste lyssna på er och när vår själ velat göra uppror så har ni fått oss att tro på vårt tvivel när vi skulle rest oss och lämnat er och era förbannade regler.

Jag pratar om det som fått hålla på i vårt samhälle nu i dryga 1 ½ år men det kunde lika gärna handlat om min kyrkliga uppväxt, om det kyrkan utsatt människor för i tusen år i det här landet för det är den som ligger till grund för att de som utövat makt över våra sinnen till dags datum har kunnat hålla på med det. Utan den grunden hade det inte gått. Det är bara stukade, kuvade människor som följer strömmen som känner sig tvingade att gå dit andra går. Det är bara de som är vana att utsättas för övergrepp som drabbas av det igen och igen. De gör det för att ingen har fått dem att tro på att de har äganderätt över sina egna liv.

Varför är det så få som frågar och ifrågasätter?

Varför tillåts vissa människor att styra över andra människor?

Det är ju bara att säga nej.

Men när människor lärt sig att tro på sitt tvivel då tummar människor på sin integritet, på sin självbestämmanderätt, på sina mänskliga rättigheter och jag fortsätter skriva om detta viktiga även om jag känner mig tjatig för vi får ju aldrig, aldrig tumma på vår integritet och vår självbestämmanderätt och våra mänskliga rättigheter.

Så vart går vi nu med all vår ängslan, all vår brustna tillit, alla frågor som söker svar när vi förstått att varken kyrkan, politiker eller andra styrande är att lita på. Då kan vi bara gå åt ett håll. Då måste vi gå hem. Då måste vi äntligen på hem till vårt eget hjärta för ditt hem är där ditt hjärta är och ingen annanstans ska vi befinna oss. Tätt intill vårt innersta hos oss själva och dem vi håller kära och är det någon som försöker dra isär oss då ska vi bruka all vår kraft att stänga dem ute och aldrig släppa in dem i vårt liv igen och aldrig släppa in dem i vår själ igen.

Ni tar och ni ger så vi vet att ni kan ta igen så håll er borta

Vi kan väl tänka som så alla vi som känt oss skrämda och styrda, alla vi som känt att andra försökt och kanske också lyckats få makt över våra sinnen alla dessa ensamma dagar som gått när allt stängdes ner, allt som gjorde livet värt att leva, vi kan väl tänka det nu när överheten står där och förväntar sig hurrarop att nu gör vi som ni gjorde, vi bemöter er med tystnad, vi behöver inte ens säga nej utan vi kan fortsätta vara tysta och gå vår egen väg. Den enda som vi är ämnade att gå.

Anna-Carin Jansson Rapp den 29 september 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Var en liten Linus på linjen som vägrar lyda tecknaren

Jag vill inte passa in i något rutmönster. Det där rutmönstret har följt mig genom livet, kravet att passa in i mallen, i rutmönstret, att inte skilja sig från mängden. Men jag lyckades aldrig med det och när jag försökte så mådde jag så dåligt. Rutmönstret, mallen var mycket tydlig i kyrkan, ja i alla de kyrkor som jag var aktiv i, pingstkyrkan, missionskyrkan och svenska kyrkan. Att passa in i rutmönstret i mallen genomsyrar hela vårt samhälle, i dag mer än någonsin. Vi behöver gå emot det där rutmönstret och precis som Linus på linjen vägra lyda tecknaren och skälla på den eller de som ritat ut strecken som vi tvingas gå på och ifrågasätta de hinder som kommer i vägen på grund av den eller de som satt upp dem. Vi behöver bli precis så arga som Linus på linjen och skälla och gorma och ge uttryck för vår frustation istället för att vända den inåt. Barn som inte blivit nedtryckta gör precis så, skäller och gormar och lever när de blir arga men så ser man de barn som sitter tysta med vidöppna ögon och stel blick och det där är ett varningstecken för när de barnen blir stora då finns risken att de följer det auktoritära människor säger till dem och blint lyder "tecknaren", men det går att säga stopp, nu är det nog! Det går! Och även om det inom oss sitter ett skrämt barn med vidöppna ögon och stel blick så kan vi försöka nå det barnet och säga till det att vi finns där och att vi inte kommer lämna dem och inte släppa taget om deras händer. Vi kan det därför att längst in i vår själ finns en pärla, en kraft som ingen kan ta kål på. Det är den gudomliga kraften. Den kan inga auktoritära människor förstöra, varken kyrkan, myndighetspersoner eller andra auktoritära personer.

Men detta är svårt jag vet det därför att jag kämpar varje dag med min oro och ångest för jag har ett skrämt barn inom mig som blivit så rädd för att inte tillhöra, att stå utanför. Men jag har också valt att stå utanför för om det är så att man ska uppfylla vissa mallar och passa in i vissa rutmönster då har jag en liten Linus på linjen som reagerar inom mig och vägrar lyda "tecknaren". Jag vill måla mitt eget liv, jag vill teckna mina egna linjer och de är sällan raka utan fulla av krumbukter och krumelurer, men det som gör ont i mina målningar är rakt och spetsigt som spjut och knivar det symboliserar allt det som gjort mig illa. Det som fått mig att bli djupt sorgsen, rädd och ängslig. De ord och handlingar som fått mig att stanna och inte vilja gå vidare men ofta, ofta handlar det om icke-handlingar, att inte bli sedd, att inte bli lyssnad på, att inte mötas av en hjälpande hand, en hand som vill väl och som bryr sig om. Det kan gå så långt i en människas liv, att hon inte vill leva. När ångesten blir så utdragen och förtärande att benen slutar att gå och då gäller det att inte ge upp och är man då ensam så blir det mycket svårt. I den situationen befinner sig många idag. Det har myndighetspersoner i samhället ställt till med, det ligger idag på deras ansvar att så många mår dåligt. Hörde på radion, en psykiater som berättade att det är 4 personer varje dag som tar sitt liv, det blir i storleksordningen en hel skolklass varje vecka. Hur många av dem har varit ensamma med sin ångest på grund av regler om avstånd? Det gäller att ifrågasätta sådana regler och inte blint följa dem när liv står på spel, när människor tar sina liv för att de inte ser någon annan utväg, när de inte möter någon i sin väg som säger hur har du det eller ska vi ta en kopp kaffe.

Man kan komma i en låsning när inget hjälper. Vad ska man göra då? För det är lätt att ge råd men när man själv befinner sig där då vet man att inga råd i världen hjälper och alla klämkäcka råd blir bara som en tyngd omkring bröstet som gör att man känner än mer hopplöshet. Tänk om alla "positivkonsulter" kunde hålla käft på sociala medier för de gör så att de som mår dåligt mår än mer dåligt. Det är så tydligt att de själva aldrig på allvar haft tankar om att ge upp, de har inte varit på botten och har egentligen inget att komma med mer än ett koncept som endast eventuellt kan hjälpa en människa med mycket lindrig ångest. Att möta en människa som står på gränsen till sammanbrott, som står på kanten att tippa över där hjälper inga klämkäcka tillrop, där handlar det bara om att skapa tid, att skapa rum att vara i med allt vad det innebär med att vara människa när livet är svårt, rum utan krav på att passa in i rutmönster och mallar på hur en människa ska vara och må. Att få känna att man får finnas även om man har ångest och upptar tid. Men sådana platser finns inte i samhället idag om man inte skapar dem, om inte vi människor skapar dem i vår vardag, i vår familj och i mötet med vänner men också främlingar som vi ser lider, att våga möta en sådan människa utan att hålla avstånd, att våga vara en hand som tar den andres hand.

Var en liten Linus på linjen som vägrar lyda tecknaren, som målar sina egen väg, sin egen stig, sin egen värld.

Anna-Carin Jansson Rapp den 8 september 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Känner ni som jag?

Full av oro, känner ni som jag att ni är fulla av oro? Som om någon dött och själen är full av sorg. På kvällen lättar det ibland och jag har förstått det som att det gör det när de flesta går och lägger sig i vårt avlånga land. Jag har förstått att vi påverkar varandra mycket mer än vi tror. Jag har inte trott på det förut när människor pratat om att jag tar in mycket utifrån, men det gör jag och alltsedan Corona-viruset kom på tal så har det varit en kamp att överleva därför att livet blivit så fruktansvärt tungt och dystert, som om allt hopp är ute, vilket det inte är. Men det är det man matas med varenda dag överallt och jag kan inte längre gå in på svtplay på grund av deras propaganda, där är fullständigt matat med dystopier och skräckpropaganda och filmer som har så dystra och otäcka titlar så att jag tror att jag har slungats tillbaka till uppväxten i Pingstkyrkan när jag satt och lyssnade på domedagspredikanterna för de dyker upp överallt numera genom public service, genom tidningar, genom sociala medier och jag undrar när denna dystopiska tillvaro ska få ett slut och om det är möjligt att komma ut på andra sidan där man åtminstone ibland såg fram emot saker i livet som ofta handlade om möten med andra människor, om glädjen över att vara människa när vi människor får kontakt. Jag orkar inte längre läsa tidningarna för de skrämmer människor och i skolans värld kör utbildningscheferna med propaganda för att styra människor i en viss riktning och jag tänker att jag måste undersöka om de begår tjänstefel när de gör så och alla andra som använder sig av propaganda för att få människor att gå deras väg. Det är manipulation! Är det plötsligt tillåtet att använda sig av propaganda för att styra människor? Har det gått så långt? Är det ingen i vårt avlånga land som kan höja rösten och säga stopp, nu är det nog!

Jag borde inte ta in så mycket som jag gör men jag är en så kallad högkänslig person och jag har också förmågor som gör att fastän jag inte följer med i nyheter känner av vad som är på gång långt innan det händer. Min man säger det men jag har länge inte velat inse det för det skrämmer mig att ha det så. Jag har en förmåga att hitta saker som andra tappat bort och kanske det även gäller en känslighet att känna när det barkar åt fel håll. Vårt samhälle nu kan man inte kalla demokrati, men det lutade mer åt det demokratiska hållet innan Coronaviruset dök upp, men de diktatoriska tendenserna i samhället har jag känt av långt innan. Vårt samhälle började bli grått långt innan och det kändes som att leva i ett land som tappat bort sin själ och slutat lyssna på den så kallade lilla människan, ett land som slutat att ifrågasätta och alltmer liknar en diktatur. Jag tänkte på Ryssland, jag tänkte på Östtyskland, så har det känts länge men nu mer än någonsin och det är inte okej!

Jag vill hitta tillbaka till ett samhälle där vi har en framtidstro och en vilja till kontakt men det var längesedan det såg ut så i Sverige. Jag tänker på en författare som skulle behövts idag och det är Astrid Lindgren. Jag tror hon hade blivit både arg och ledsen över vad vi ställer till med speciellt mot barnen och ungdomarna men också mot oss själva och att många av oss slutat att säga ifrån, det är för bedrövligt. Vi får inte sluta säga ifrån och ta vårt ansvar för barnen och ungdomarna! Det är vi föräldrar som ska göra det, samhället har inte rätt att klampa in och störa familjen på det sätt som den gjort nu sedan Corona-viruset dök upp och så lämpligt använts för att styra människor med diktatoriska nypor, men det är bara att säga nej, stopp, och nu är det nog! Annars är vi inte mer än lortar och kan aldrig se våra barn i ögonen när de växt upp!

Sluta aldrig att säga ifrån och gå aldrig andras väg, gå alltid din egen väg, om den för att du valt själv blir tillsammans med andra så gläds för det men låt det aldrig bli ett behov så att du inte vågar gå din egen väg om det behövs. För det här samhället kräver att vi sätter ner foten och säger stopp, nu är det nog och det kan behövas ofta och när det kommer till barnen och ungdomarna så ska vi vara som hökar över de som tror sig ha rätt att bestämma, det är föräldrarna och inga andra som har ansvar för barnens väl och ve.

Full av oro, känner ni som jag att ni är fulla av oro? Kan vi på något sätt mötas i oron och ta varandras händer och gå emot det som händer i vårt samhälle nu åtminstone för barnen och ungdomarna? För jag vill inte leva i en dystopisk värld, vill inte att domedagspredikanterna i Pingstkyrkan och svenska kyrkan får rätt i sina dystopiska budskap då blir det som en självuppfyllande profetia. För det är bara vi själva som kan vända den här världen rätt. Ingen annan än den så kallade lilla människan kan vända den här världen rätt och vi måste göra det nu!

Anna-Carin Jansson Rapp den 18 augusti 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Att lämna kyrkan men följa sin själ

Jag skriver för att överleva. För jag slåss varje dag med rädslorna som jag fått utav uppväxten i Pingstkyrkan och mina erfarenheter ifrån svenska kyrkan. Ska gå ur svenska kyrkan nu, borde ha gjort det för länge sedan men jag var ju länge inne på att bli präst så jag har väl på något sätt haft svårt att släppa de tankarna, för det var ju ett kall, men jag blev inte antagen i det stift jag sökte i, kunde sökt igen efter 5 år men på grund av att jag blev utsatt för mobbning i svenska kyrkan när jag jobbade som församlingspedagog så blev det droppen efter alla dåliga erfarenheter ifrån kyrkan. Men ändå så tycker jag det är så fascinerande med Bibeln, där finns så många ställen i Bibeln som talar för att det är en mycket speciell bok. Som jag ser det av egen erfarenhet så ligger kyrkan generellt sett så långt ifrån många av dessa Bibelställen som man kan komma och de hade lätt kunnat förändra eller slopat dessa bibelställen i alla nyöversättningar som gjorts genom tiderna, men de finns kvar och de trotsar så totalt det som den hierarkiska kyrkan talar om. Jag tänker på all skrämsel för helvetet som kyrkan har förmedlat genom tiderna och hur illa det stämmer överens med Jesu budskap i nya testamentet som är icke-dömande. Tänker på vad som skedde under korsfästelsen. En av mördarna som var korsfäst bredvid Jesus hånade honom för att han inte kunde hjälpa dem och sig själv ner från korset om han nu var Gud, då stod den andra mördaren som hängde på den andra sidan av Jesus upp för Jesus sedan bad han Jesus att tänka på honom när han kommer med sitt rike. Jesus svarar då att han redan idag skall vara med honom i paradiset. Inte ett ord om dom, inte ett ord om förlåtelse för synder, inte ett ord om helvetet bara detta att han ska få vara med honom. Det säger allt om Jesu kärleksbudskap tycker jag, det är så totalt utan skuld och skambeläggning, en kärlek som övergår allt förstånd, som inte vill någon något ont och som är tålmodig och god. Så långt ifrån mina kyrkliga erfarenheter som man kan komma. Men mördaren som försvarade Jesus hade själv förstått att han dömts med rätta medan Jesus inte gjort något ont, han hade en självinsikt och han visade kärlek genom handling och stod upp för Jesus.

Ja, jag ska verkligen gå ur svenska kyrkan nu för att de inte står upp för den lilla människan och lyssnar på vad denna har att säga utan blint följer auktoritära strömningar men det är ju inte konstigt det är ju kyrkan som påverkat att samhället ser ut som det gör idag. Det Jesus kom med var något helt annat, han såg den så kallade lilla människan alltid, han värderade inte, inte heller dömde han, han sa till och med att han inte dömde och att inte heller Fadern i himmelen dömer, men ändå har kyrkan alltid haft en dömande attityd och är byggd på värden och värderingar. De pratar om nåd, men någon nåd behövs inte utan dom, så de har domen. Någon förlåtelse behövs heller inte om man inte har någon dom, men domen vill kristendomen inte ta bort för vad vore kyrkan utan den, den skulle inte behövas eftersom vi alla har Gud i våra hjärtan och vi kan få kraft av det om vi börjar se på oss själva med kärlek, men det kan vara mycket svårt när vi hela tiden matas med information om att vi inte är tillräckligt bra och goda och möter människor som pekar med hela handen hela tiden och säger hur vi ska göra för att bli godkända som människor. Lyssna inte på dem! Gå din egen väg, men stå upp för den som blir nertryckt oavsett vad det handlar om. Kanske står den människan för något som du inte håller med om då ska du ändå stå upp för denne för ingen har rätt att döma någon annan eller trycka ner någon annan, det är härskartekniker. Så när du möter en människa som utövar härskartekniker så lämna bara den människan, bemöt den människan med tystnad för det är deras eget vapen. Det vapen som är allra vanligast i kyrkan är att bemöta människor som sätter sig upp mot dem med total tystnad, det har jag många gånger blivit bemött med så använd deras härskarteknik om du möter en människa som utövar makt på det sättet. Det finns mycket sådant nu i vårt samhälle så man får se upp med de människorna och stå upp för sig själv och andra som blir dåligt bemötta och vända ryggen åt "härskarna". Redan idag ska du vara med mig i paradiset, tänk på de Jesusorden när du dömer dig själv nästa gång, de orden sa Jesus till en mördare som kommit till självinsikt och stod upp för honom, skulle han inte också säga det till dig den dagen vi lämnar detta jordeliv?

Nu blev det en liten predikan i alla fall så det där prästkallet kan jag nog inte göra mig av med så lätt, kanske ska jag inte det, jag har ju min teologiska universitetsutbildning och jag är ju fri att predika om jag vill. Luther pratade om det allmänna prästadömet så tro inte att det bara är prästerna som har rätt att förkunna. Våga tala om det kan bygga upp en annan människa som är förtryckt på något sätt och kom ihåg att om du bär på dåliga erfarenheter ifrån kyrkan så behöver du ändå inte lämna din tro även om du lämnar kyrkan för
kyrkan har nämligen inte monopol på Gud.

Jag lämnar kyrkan men följer min själ.

Anna-Carin Jansson Rapp den 6 augusti 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Brev från Ängeln

Vem är det som har stulit ditt ord och din papperslapp du barfotabarn i livet?

Ser att du har gråtit dig igenom dagar och nätter med ångesten hängande över axlarna. Den har vägrat släppa taget under lång tid. Du säger att du inte orkar mer, inte en dag till med denna förlamande ångest. Ni är många nu som har ångest som vankar nätterna igenom eller ligger i givakt i sängen ständigt beredda på katastrofen, den som ni genom er kultur lärt er att ständigt frukta. Kyrkan lärde människorna det, de lärde människorna att ständigt vara redo inför katastrofen så denna tid passar dem som hand i handsken för det var de som en gång satte i system att skrämma människor. Skrämselpropaganda är inget nytt för dem. Så lyssna noga nu du rädda människa för du har verkligen tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Det var ditt ord de stal, din rätt till dig själv och dina val, det var ditt liv de tog och sa sig rädda dig. Du trodde du måste lyda så du följde vad de sa, du visste inte att det fanns en annan väg att gå, en väg som var din. Du hade rätt till den men de fick dig att tro att det inte var så. Ditt ord, är din väg och den får ingen ta ifrån dig och gör de ändå det så ska du ta det tillbaka och ställa dem till svars som tog ditt liv och sa sig rädda det.

Det är dags nu att sluta gå dit Rädslan pekar, det är dags nu att följa din inre röst som länge varit instängd i ditt hjärta, ditt ord, rätten till dig själv.
Vem är det som fått dig att tro att du inte har rätten till dig själv?

Många har nu blint följt Rädslan och sitter och ångrar sig, en del försöker intala sig att det var den enda rätta vägen utan att ens ha frågat sig själv om det var okej så nu är det många som mår dåligt och det känner du av och många med dig så människan lider i dessa dagar och kan inte uthärda mer, men kosmos har ett eget sätt att styra var så säker. När den förtryckta människan har lidit nog så säger naturen ifrån på sitt sätt och hindrar de skenbart godas framfart. Så var inte rädd, jag vet att du är rädd nu, men ta bara en liten stund i taget. Jag vet att det är svårt när paniken rusar i kroppen och du inget hopp ser och frågorna hopar sig och skriker i ditt inre genom de mörka nätterna, men du är inte ensam, ni är många som blivit skrämda och de som skrämt är själva skrämda men en del passar på att utnyttja situationen till att ta makten över människan genom skrämsel, den skrämsel som människan är så van vid och därför inte reagerar på såsom fel. För inte skulle den förkristna människan ha accepterat att bli hunsad och skrämd till lydnad?

Ge inte upp även om du vill göra det varje dag för att tröttheten är så total och ångesten så hög. Ge inte upp. Det finns många änglar nu i vår tid, de har kommit för att stanna och de är många nu änglarna för något som de hatar är när människor förtrycks och skräms, när de blir fråntagna sin glädje över livet och sig själva, det som skulle vara så självklart och som vi skulle bära med oss genom livet.
Vem är det som har stulit ditt ord och din papperslapp du barfotabarn i livet?
Ta tillbaka det medan du kan, rätten till ditt liv.

Anna-Carin Jansson Rapp den 15 juli 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Kapitel 17 Utdrag ur Ängeln vid din sida del 2

De vandrade i gryningsljuset, allt var stilla men pojken kunde inte känna värmen från ljuset, han vandrade i mörker inom sig. Ängeln såg det, hon såg också att hans natt varit svår för honom, att det han gått igenom under natten hade gjort fåran mellan hans ögonbryn ännu djupare. Han tittade stressat på Ängeln och frågade vad allt detta handlade om, varför all denna omsorg. Hur skulle Ängeln kunna berätta som det var för honom, hur skulle han reagera?
Att han skulle komma att bli den förste i raden av dessa fasansfulla män som förföljde människor som gick emot kyrkan, om de inte kunde hjälpa honom med hans ångest. Han skulle om det inte gick att rädda honom bli en av de som stod bakom att kyrkan utvecklade en helvetesreligion istället för en kärlekens religion. Jesu kärleksbudskap gick på grund av dessa kyrkans män om intet, det eliminerades. Istället för kärlek planterade man i människan misstro, istället för glädje över livet planterade man i människan Rädsla. Ängeln andades djupt och tog pojkens hand i sin.

"Vi måste sätta oss ner någonstans, jag har mycket att berätta för dig och jag vill att du hela tiden ska ha i tanken att grunden i allt som nu händer och det vi gör för dig är grundat i kärlek till skapelsen där du är en av dem som behöver räddas från undergång."

De såg en upplyst plats i en glänta i skogen där de kunde sätta sig. Ljuset lyste varmt mot dem och omslöt dem. Pojken kände sig mindre rädd. Ängeln tog hans hand när de satt sig ner och såg in i hans ögon och började berätta:

"Jag ska berätta om Rädslan. Du tycker nog säkert att det jag nu ska berätta är underligt och ofattbart, men jag har levt många liv. Jag sitter nu med dig här i begynnelsen. Men tiden är evig, den är cirkulär och innan jag kom till dig så befann jag mig långt in i framtiden hos en prästkandidat som kämpade med sin ångest på grund av kyrkan. Människor i framtiden mår inte bra, de brottas med stora rädslor och just i kyrkan har Rädslan fått all makt och det började tidigt i kyrkans historia. I framtiden har kyrkan mist sin makt men inte i människornas hjärtan. Där härskar kyrkan genom Rädslan som den lämnat kvar i människornas hjärtan. Det har skapat stora konsekvenser på hur samhället fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Människor har i framtiden blivit så rädda att de skapat ett avstånd emellan sig. Först blev de påtvingade avståndet men när människorna blivit skrämda för varandra så har det nu lett till att de själva håller avstånd. Det leder till att ingen reagerar på felaktigheter i samhället, människor blir överkörda av styrande krafter och det som annars skulle lett till demonstrationer och till och med revolutioner rinner ut i sanden för människorna vågar inte längre mötas. Men det finns de som reagerat, som längtar efter kontakt och förstått att livet måste levas. Men den bottenlösa Rädslan är hos så många så förödande att det enda sätt att hela mänskligheten på är att retroaktivt hela människan och det börjar alltid med en även om det finns många som påverkat historien."

Det blev tyst under en lång stund.

"Det började med dig."
Pojken tittade förskräckt upp.
"Vad menar du skulle jag vara den som startat allt elände?"
"Ja, du startade men det var många som liksom du påverkade historien så i denna stund finns det många änglar runt omkring här i begynnelsen som besöker människor som behöver helas för att inte Rädslan ska få makten i framtiden."
Det blev åter tyst en lång stund.

Pojken satt i sina tankar. Det han hade fått höra var så ofattbart och det skrämde honom. Så tänkte han på det karga landskapet som han hade besökt. Var det framtiden som han hade hamnat i för en stund. Han frågade Ängeln det och hon bara nickade till svar.
Pojken svalde, "men vad ska jag göra, ska jag ta livet av mig så att jag inte stör framtidens utveckling?"
"Nej, absolut inte, det skulle bli än mer förödande, du skulle såra din själ och den skulle få svårt att läka vid himmelens rand så du får inte ge upp, du måste komma ihåg att du är människa och påverkad av det du har varit med om. Det är lika fel att du dömer dig själv som det att du i framtiden dömer andra, därför behöver vi hjälpa dig."

Pojken bara satt och såg ner på sina händer. Ängeln tog hans händer i sina.

"Ge inte upp nu, låt inte mörkret som andra lagt på dig få herraväldet. Du är med oss nu, vi ska hjälpa dig att hitta ljuset i ditt inre."

Anna-Carin Jansson Rapp den 9 juli 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Att vända sin blick bort ifrån sektvärlden

För mig som växt upp i ett sektliknande sammanhang i Pingstkyrkan är det tydligt att vi nu befinner oss i en sektvärld. Det är dels vaccinförespråkarna och dels vaccinmotståndarna, båda tenderar att vara lika sektliknande. Båda levererar skräckpropaganda istället för att lyfta fram seriösa fakta. För de finns men de får man leta efter. Sitter på bussen till havet, är så trött och vill få en stunds avkoppling men den omintetgörs av informationsmonitorernas skräckpropaganda ifrån vaccinförespråkare. De pumpar ut meningar som handlar om att få oss människor att tro att vi måste tänka, tycka, tro och göra på ett visst sätt. Det är det som är propaganda.

För vi människor är födda fria och skall vara fria i tanken men inte ens det är vi längre. Skräckpropagandan letar sig in från alla håll och den får mig att vilja skrika Stopp, nu är det nog!

Vårt samhälle har länge varit ett så kallat informationssamhälle, i början var det bra, men ju mer högteknologiskt vårt samhälle blivit, ju fler sociala medier som skapats desto mer information som till och med i seriösa medier mer och mer handlar om vilseledande information. För det har nu länge varit tydligt att public service följer en viss linje, det handlar inte om information på bred front med alla aspekter inräknade så min undran är om tv, radio men även tidningar går miste om bidrag/pengar om de inte följer en viss linje, därför att deras information är så likriktad. Ett informationssamhälle ska kunna bidra med en bred information om sakernas tillstånd och kritik och granskning ska vara en journalists ledord, varför ska vi annars bry oss om vad tv, radio och tidningar lyfter fram?

Jag undviker sociala medier, bläddrar snabbt förbi skräckpropagandan från båda håll men ser den ändå och jag vill få ett stopp på allt det här eländet. Jag vill leva mitt liv med min familj den korta tid vi har här på jorden utan att ständigt få skrämselpropagandan rakt i ansiktet. Meningen med de sociala medierna var att vi människor skulle nå varandra, men de har bara skapat ett avstånd, men inte bara det, det har kategoriserat människor och får oss att dela upp oss i grupper så att avståndet oss emellan blir större och större och hatet likaså. Att splittra människor på detta sätt gynnar bara maktmänniskor. Finns det en avsikt med denna splittring?

Men det finns de som går emot. För en tid sedan var jag på Ica Maxi och råkade backa in i en äldre kvinna och på grund av avståndstjatet så studsade jag bort ifrån henne men hon log mot mig, la sin hand på min överarm och sa att jag inte behöver flytta på mig, sedan gick hon lugnt vidare. Jag blev så berörd av den korta stunden av närhet från en av de äldre som vi yngre ska hålla avstånd från. När hon gick mig till mötes och ville min närhet blev jag så berörd för hon talade om för mig att jag inte skulle vara rädd. Hon, en av de äldre, som samhället uppmålat som de sköra, de rädda. Tänker på alla äldre som idag lider av det avstånd som samhället skapat mellan de äldre och de yngre. Det gynnar de som vill bestämma för ju mer avstånd vi får till varandra desto mindre kan de äldre berätta om hur det var förr. För de vet, historien återupprepas, den kollektiva depressionen är ett faktum, och de sekteristiska fundamentalisterna som återfinns inom samtliga religioner och andliga rörelser lever sina glansdagar för samhället i sig har blivit en enda stor sekt där alla ska gå åt ett visst håll beroende på vilken sida man står på.
Jag står inte på någons sida. Jag tänker och tänker inte välja sida, ska bara försöka lyssna till min inre röst om vad som känns sunt och vad jag kan lita på. För jag tänker aldrig göra något mer för att någon annan säger att jag ska göra det för det har alltid varit fel väg att gå. Den enda väg jag ska gå är min egen väg och jag hoppas att min dotter kommer finna sin egen väg i framtiden utan att känna sig tvingad att sälla sig till en grupp, en sammanslutning där människor skräms och där det alltid är någon eller några som är tongivande för hela gruppen och om samhället forsätter vara sekteristiskt så hoppas jag att hon är stark nog att gå emot.

Var din egen bästa vän! Låt aldrig någon få dig att tro att du måste gå deras väg, gå din egen väg, tänk själv. Jag vet att kyrkan som lagt grunden till vår kultur också påverkat vår syn på oss själva och tyvärr har det inte varit att vi ska lyssna på oss själva, att vi ska tänka själva och gå vår egen väg utan tvärtom, men vi behöver inte lyssna på det inom oss som vill få oss att tro att vi är mindre än vi i verkligheten är, vi kan överhuvudtaget strunta i alla värderingar andra har prackat på oss och gå ut i skogen, eller ta oss till havet och bara lyssna inåt till vår egen röst och varje gång som den rösten vill skrämmas så ska vi minnas att vi inte behöver lyssna på den för den är kommen från de som ville skrämmas för att få oss att gå deras väg. Lyssna istället på den lugna rösten den du faktiskt har längst därinne inom dig och som jag kallar Gud, för Gud bor därinne och den delen av dig är oförstörbar och släpps fri om du bara lyssnar på dig själv. Det är det lugna, det lugnande, det fria, det kärleksfulla, det lekfulla, det livgivande som kommer därifrån. Det andra kan vi låta vara om det är ute efter att skrämma oss. Det gäller såväl det som förmedlas i samhället och det som vår egen rädsla talar om för oss. Det kan vi låta vara och vända vår blick ut mot havet, in i skogen, ut över ängarna och in i själens innersta rum.

Glad sommar!

Anna-Carin Jansson Rapp den 30 juni 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

När din hand är i min då vet jag att jag lever

Andas och tänk efter före. Det behövs nu i vår tid. Under drygt ett år har vi utsatts för skrämselpropaganda som nu accelererat märkligt nog när restriktioner börja släppa, men kanske det inte är så märkligt i alla fall. De tror de är smarta de som vill påverka människor att gå åt ett visst håll, men de glömmer att det finns tänkande individer som tänker både en och två gånger och vänder och vrider på saker för att se vad det handlar om egentligen.

Den 31 maj ser jag på svtplay, 2 minuters information om restriktionerna som nu börjar släppa och att restriktionerna kommer släppa alltmer i september. Dagen efter landar två kort från Region Skåne i vår brevlåda där de propagerar för att man ska ta vaccin. Vaccin som ansvarslöst propageras för trots att tillverkarna inte ens behöver ta ansvar för biverkningarna. Biverkningar som är så allvarliga att en del dött av dem. Och bomullspinnarna som alltid använts vid provtagning används inte till Covid-19 test istället används några andra provpinnar som sägs vara olämpligt att stoppa upp i näsan.

Vad ska man tro om allt? Jag frågar mig det ständigt. Men en sak står fullständigt klar och det är att vi alltid har rätt att säga stopp min kropp!

När Region Skåne använder taggen kavlauppärmen på sina propaganda kort då drar i alla fall jag öronen åt mig. Artisterna propagerar för detta med vaccin genom den snarlika taggen kavlaupp självklart för de blev ju fråntagna sitt levebröd men vet de inte om att tillverkarna av vaccinerna inte behöver ta ansvar för dess biverkningar? Borde inte en varningslampa lysa då hos oss alla oberoende av vad som pengamässigt står på spel? Eller har det gått så långt att vi glömt att säga vänta lite nu, detta är min kropp, mitt liv!

De spelar på känslor, att man ska ta vaccin för att ta hänsyn. Men är det någon som till exempel frågat de äldre om de vill att deras barn och barnbarn ska ta vacciner som tillverkarna inte behöver ta ansvar för när det gäller dess biverkningar.

Det är så svårt att skriva om detta för själv har jag hälsoångest och det har jag fått därför att jag vuxit upp i en kyrklig miljö där hotet om döden och det som kommer efter skrämde mig så, därför såg jag så tydligt när Covid-19 kom på tapeten att människor reagerade precis såsom jag gjort i så många år på grund av kyrkan med ångest och tvättningar och rädsla. Så det blev nog inom mig, inte mer, aldrig mer att någon ska skrämma mig och göra att jag slutar leva. Ej heller tvinga mig att utsätta min kropp och själ för sådant som jag inte skulle må bra av.

Tänker att det finns många kyrkskadade därute som har det som jag haft det och som kanske fått nog precis som jag av skrämselpropaganda i livet men det finns också de som i och med Covid-19 blev extra rädda på grund av sin kyrkliga bakgrund. Och egentligen är det så att vi alla i Sverige är påverkade av kyrkan eftersom vårt samhälle är uppbyggt efter kyrkans regler och skrämsel.

Kyrkan miste sin makt över människan, men maktmänniskorna fick en annan hållhake på människan nämligen hennes hälsoångest. För i slutet av 1900-talet så blev det hälsan istället som blev människans religionstillhörighet. Så det som skulle drabba människan värst var om något skulle hota hennes hälsa. När man använder skrämselpropaganda på ett så intrikat sätt, att man när protesterna blir för stora släpper lite på restriktionerna, för att sedan drämma till med skrämselpropaganda för att få människor att ta vaccin, då ska man lyssna och läsa mellan raderna och tänka mycket och tänka själv, länge, länge, så länge man vill. För det är alltid Stopp min kropp som gäller om man känner sig hotad. Det är gott att barnen lär sig det i skolan. Jag hoppas att de tar med sig det in i framtiden och aldrig för en sekund får för sig att andra har rätt att bestämma över deras kroppar och själar.

Förresten, eftersom restriktionerna har släppt nu till viss del så kan vi väl ta varandras händer nu runt en midsommarstång till midsommar? Michelangelo fångade människans längtan efter det gudomliga så fint i sin målning med Adam som sträcker sin hand upp emot Guds hand. Armbågar som snuddar varandra liknar vapen i jämförelse med en varm hand i sin. Att armbåga sig fram har väl aldrig varit det som gjort att vi människor får kontakt men nu har det blivit ett sätt att hälsa. Det säger så mycket om vår tid och det skrämmer mig så. Jag hoppas att det kommer ändras nu för det är genom att trycka varandras händer som vi alltid bedyrat tilliten, vänskapen, kärleken, men tilliten är skadad nu och det är inte vanligt folk som förstört den utan de som står bakom all skrämsel som lagts på människan. Det är genom HANDlandet som vi människor kan visa kärlek. "När din hand är i min då vet jag att jag lever", skrev min fina Sven-Arne i början av vårt förhållande. Lever vi fortfarande eller har Rädslan fått all makt över människan så att vi slutat leva?

Anna-Carin Jansson Rapp den 4 juni 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

En miljon röster

Sången är till oss allihop. Aldrig har väl en schlagerlåt berört så. Tusse sjunger rakt in i hjärtat om att stå upp och leva och få det att betyda något, att det finns mer i livet och att vi ska fortsätta att sjunga ut det och att vi har en miljon val.
Låt våra röster bli hörda, din och min och allas!
Successivt har vi tystats, successivt har de tagit vårt tillsammans så att se alla dessa människor på semifinalerna tillsammans ger mig hopp om en framtid. För människan är inte så lätt ändå att bryta ner. Som uppväxt i kyrkan och arbete inom kyrkan har jag sett dess baksidor. Människor hålls i schack, i styrning, de hålls isär för att vissa ska kunna få makt och styra, detsamma har hänt genom alla dessa restriktioner som lagts på människan, många av dem förvirrande och motstridiga, som detta med att föräldrar inte får komma på föräldramöten eller komma in i skolbyggnaderna, när skolpersonal ändå träffar föräldrarna indirekt via barnen. Och så kom i dagarna ett meddelande med information till vårdnadshavare från Länsstyrelsen Skåne och jag blir upprörd. Länsstyrelsen Skåne ber vårdnadshavare uppmana sina barn att handla ensamma i butiker istället för att de har sällskap med varandra. Och observera! De skriver att deras uppgift inte är att kontrollera allmänheten utan att de ska se till att trängsel undviks och att människor kan hålla ett säkert avstånd från varandra. Det börjar och har gått för långt för länge. Så förljuget, deras uppgift är visst att kontrollera allmänheten.

Ungdomarna har man i modern tid alltid struntat i men barnen har man i alla fall under ganska lång tid brytt sig om, men när det dök upp ett virus som främst kunde drabba de äldre då blev barnen plötsligt inte viktiga längre. Hur tänker man egentligen från Länsstyrelsens sida?
Har man inte tänkt på att barnen till exempel kan bli rånade av en människa i mask?
För övrigt är det mycket märkligt att denna fråga inte har en framträdande plats för i dagens samhälle har det ju blivit hur lätt som helst att råna butiker utan att bli igenkänd, det är ju bara att ta på sig en ansiktsmask. Att butikerna inte vägrar att släppa in människor med ansiktsmask är en gåta! Men detta med barnen tar priset. Hur kan man sluta bry sig om barnen. Läste en krönika av Jonas Gardell, där hans son kom med en viktig synpunkt och sa: "Klimatet drabbar oss unga = myndigheterna gör inget. Viruset drabbar er äldre = myndigheterna gör allt." (Från hans krönika i expressen: Vi offrar barnens hälsa och framtid i covidstrategin). Gardell berättar om unga som tar livet av sig i hans närhet, unga som inte orkar leva på grund av de restriktioner som införts.

Är vi vuxna så fruktansvärt egoistiska längst därinne ändå, när allt kommer kring att vi inte kan fatta när det är nog och se till våra barn och ungdomar istället för till vårt ego?
Hur stort utrymme ska egentligen Rädslans fula tryne få?
När ska ungdomarna få börja skolan igen?
När ska barnen sluta komma hem med såriga händer på grund av all tvättning i skolorna och med rädsla i blicken?
För det är nämligen inte okej att skrämma barnen och ungdomarna så här! De måste få leva och det är så underbart att titta och höra när Tusse sjunger sin sång Voices. Kan du höra en miljon röster? Kom ihåg det, vi har en miljon val och vi är många som kan och ska reagera när friheten inkräktas och människan blir kränkt och ingen ska få hålla isär oss varken myndigheter eller ett virus. Det är i alla fall min åsikt! Får man fortfarande ha sådana åsikter idag, får man fortfarande ha vilka åsikter man vill idag, jag vet inte längre, jag tycker det verkar rent åt helvete faktiskt med den frågan.
Och till Länsstyrelsen vill jag säga att jag hoppas att föräldrar tänker själva och inte uppmanar sina barn att gå ensamma till butiken. De kan nämligen bli rånade och unga flickor kan råka illa ut men det har de väl för tillfället glömt eftersom de tänker mer på sin egen rädsla.

Ska njuta av att se den stora finalen på lördag och glädjas över att se alla dessa människor tillsammans. Så ska vi väl också ha det? Eller?

Vi är långt mer än en miljon röster och det är faktiskt dags att höja dem! Det är i alla fall min åsikt om man nu får ha en sådan numera?

Anna-Carin Jansson Rapp den 21 maj 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Utdrag från manuset: Striden mellan det skenbart goda och det verkligt goda

Här följer ett utdrag från det manus som jag nu arbetar med. Det är en fortsättning på mitt manus Ängeln vid din sida och handlar om striden mellan det skenbart goda och det verkligt goda. Rädslan har fått allt utrymme i framtiden och för att Tilliten ska återta dess ställe måste mänskligheten helas retroaktivt därför far Ängeln och Guds dotter genom eoner av tid tillbaka till begynnelsen där de möter en pojke som var en av kyrkans män som i kyrkans tidiga historia utövade förtryck på människan. Han är en av de som behöver helas för att retroaktivt hela mänskligheten. Länge, länge fick änglarna i framtiden klara sig utan sina vingar då de bröts i en strid mellan det skenbart goda och det verkligt goda. I den striden förlorade bägge med många skadade änglar som följd. Många är de änglar som blev vingbrutna och som Gud behövde hela. Men nu ska de göra något nytt. Gud säger till änglarna att bege sig till denna strid men göra på ett annat sätt än de gjorde förra gången så att de kan hela det som blivit brutet. Innan Ängeln och Guds dotter tillsammans med de andra änglarna far till framtiden för att möta de skenbart goda får de möta Sophia, visheten. Låt oss lyssna till vad hon har att säga:

"Jag är Sophia, visheten. Jag är er Tröstare. I mänsklighetens historia har det funnits Tröstare som då och då dykt upp, så kallade profeter. De har kommit för att trösta människan så var det också med Jesus, han kom för att visa på vad Guds kärlek är. Guds kärlek blev synlig i Jesus genom det han sa och genom det han gjorde och framförallt i människan Jesus. Människor beskrev sedan mötet med honom och en del var nära sanningen i sina beskrivningar men kom alltid ihåg att Jesus själv aldrig skrev ner något och varför gjorde han då inte det? Det hade ju varit så mycket lättare. Kanske var det för att orden kan stå i vägen för kärleken. För kärleken är bortom alla ord, den är obeskrivbar, den bara är. När vi för vår älskade försöker beskriva vår kärlek eller vad det är hos personen som vi älskar då gör vi människan till en sak istället för det mirakel som vi har framför oss och som är människan. För vi människor är mirakel, vi är underverk men vi är blinda inför detta faktum och därför blir vi så vårdslösa i vår kärlek till vår nästa och oss själva. Vi skulle aldrig bemöta oss själva och varandra på det sättet om vi i hjärtat förstod det underverk som vi var stund står inför i mötet med oss själva och varandra. Men det finns ett tillfälle när vi i vårt medvetande snuddar vid den förståelsen och det är i dödsögonblicket precis innan vår kropp slutar att fungera då uppnår vi en medvetenhet som vi hade haft mer i livet om vi hade hittat in till kärnan i Guds kärlek och det var det Jesus ville ge människan, glädjen över att vara människa. Allt tal om att den minsta är den största och att älska sin nästa som sig själv handlar om att ge prestationslös kärlek och då måste man se bortom orden bortom handlandet och det är därför som det kan ske precis innan dödsögonblicket när alla förmågor nästintill tömts på sitt innehåll och vi är bortom alla värderingar och bedömningar, när vi är bortom all dom över oss själva och varandra då blir vi fria i själen, först då kan den börja tala med oss och det gör den inte i ord utan det gör den i bilder. Den visar oss sig själv. Själen visar till slut vem den är och då handlar det inte om ifall vi varit goda eller onda för den som vi ser som ond kan ändå ha en vacker själ i sin essens bortom allt den gjort och sagt. För en gång var själen fri och det var när den steg in i den här världen, då var den fri, men människans begär efter makt tog ifrån själen dess frihet. Det är därför kyrkan förstört så mycket, hon har tagit ifrån människan själen men den möter vi till slut precis innan vi dör och då tar den vid och leder oss ut ur vårt fängelse av värderingar, bedömningar och dom och vi blir till slut fria. Så egentligen behöver människan inte vara rädd för döden och vi är det inte heller från början så det ni måste göra är att släppa människan fri, att ge tillbaka människan sina själar som nu alla finns vid himmelens rand och väntar på dem i alla sina underbara skimrande färgnyanser. Där finns de och bara längtar efter sina människor. Så är det också för dem som ni nu tar hand om, deras kroppar saknar sina själar och om ni kan rädda dem i begynnelsen så kan det bli en förändring i framtiden men ni måste strida med de skenbart goda i framtiden men denna gång handlar det verkligen inte om att strida mot dem utan med dem, ni måste finna vägar att möta dem utan våldsam strid. Striden handlar denna gång om att våga möta människan bortom det som kan värderas, bedömas och dömas och det är en reell strid eftersom det är svårt att se bortom det en människa ställt till med och bara se människan. Det innebär en kamp med sig själv. Men det är enda möjligheten till att retroaktivt hela mänskligheten så att Rädslan mister sin makt i framtiden och att Tilliten istället intar dess ställe."

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 maj 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Inre och yttre koncentrationsläger

Hur ska man kunna drömma fria drömmar i en ofri värld?

Livet kan försätta oss i inre och yttre koncentrationsläger. Jag och Sven-Arne och vår tös Klara var ute och åkte en sväng för drygt en vecka sedan. Vi var på upptäcktsfärd i vår närmiljö eftersom vi är nyinflyttade i Kristianstad kommun. Så kom vi till en plats med en linbasta och så gick vi ett stycke till på vägen och råkade bland träd och buskar se en skylt där det berättades om Väv-Emman. Det var en kvinna som levde drygt 60 år från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet, det stod om henne att hon vävde till folket i den lilla byn. Skylten var placerad där hennes lilla stuga stått. Det stod på skylten att i delar av den bestod golvet endast av kullerstenar. Så fruktansvärt tänkte jag, men det som var än värre var att det stod på den lilla skylten som vi sånär gått förbi eftersom den stod så undangömd att "Väv-Emman var fattig men nöjd med sin lott". Det bara klack till inom mig av ren och skär ilska. Så fruktansvärt obarmhärtigt att skriva så och så genomskinligt. Naturligtvis var Väv-Emman inte nöjd med sin lott iskalla vinterkvällar med endast kullerstenar under fötterna, inte ens ett trägolv hade hon att sätta fötterna på hon som vävde åt byns folk. Hennes far som bodde i den illa byggda stugan tidigare kallades för övrigt Kejsaren enligt den lilla skylten. Hur lätt var det för dessa, Kejsaren och hans dotter Väv-Emman att bryta sitt yttre koncentrationsläger?
En hel del gurus skulle säkert säga att det går genom diverse koncept, men hur enkelt är det egentligen för en människa att bryta sina yttre och inre koncentrationsläger?

Vi kan både hamna i ett yttre och i ett inre koncentrationsläger. I dagens samhälle kan man nog säga att det liknar ett gigantiskt koncentrationsläger där människan till följd av andra blivit fråntagen sin frihet och ofrivilligt blivit isolerad och styrd så att hon hamnat i både ett yttre och inre koncentrationsläger där det inte längre är hon själv som bestämmer utan andra som hon inte känner som bestämmer över henne. Det gör att hon inte blir fri att leva, ej heller att drömma därför att även hennes inre drömmar blivit begränsade, för hur ska man kunna drömma fria drömmar i en ofri värld?

Man får med största ödmjukhet böja sig inför varje människa som var dag kämpar med att ta sig igenom sina inre och yttre koncentrationsläger. Vi har nog alla på ett eller annat sätt känt av vad sådana innebär. Kanske speciellt i dessa dagar.

Anna-Carin Jansson Rapp den 5 maj 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Jesus från Nasaret

I mitt möte med en prästrekryterare för länge sedan delade jag med mig av en text jag skrivit om min vision och tro. Jag berättade också för prästrekryteraren att jag kände mig kallad att bli präst och fick då till svar att prästyrket bara var ett jobb. Jag läste sedan min text och fick ett något förbryllande svar efteråt. Här kommer min text från den 30 september 2006:

Min vision och tro

Jag tror på kyrkan som en mötesplats för människor, en plats utan krav på prestationer, en plats där man får vara sig själv, där man får tänka fritt och uttrycka sina åsikter.
Jag tror på kyrkan som en aktivitetsfri zon som till skillnad från samhället skapar rum för stillhet, eftertanke och ro. Där man bara får vara och där man också kan få vara i fred från alla intryck och uttryck. Men där det finns möjlighet till intryck och uttryck när man behöver det. Kyrkan ska vara till för människan.

Vad söker människor idag?

Om man lyssnar på människors längtan så finns det två ord som på ett särskilt sätt kan sammanfatta människors längtan och det är orden Bara Vara. Allt fler lever ständigt på gränsen till utbrändhet och tempot ökar alltmer. Kyrkan behöver bromsa hastigheten och det behöver börja bland kyrkans egna anställda. Att möten blir möten, där det finns tid till att stanna upp och lyssna, där det finns förståelse och förlåtelse. Där evangeliet blir levande. När detta sker så märker människor det och de kommer komma till kyrkan för de vill vara där det finns mänsklighet.

Hur gjorde Jesus?

Hur gjorde Jesus, den store pedagogen och psykologen för att fånga människors intresse?
Vad var utmärkande för den historiske Jesus, hur bemötte han människors längtan och sökande?
Det jag tänker på är hans närvaro och mänskliga bemötande. Hans förmåga att lyssna och att tala till människors hjärtan utan att lägga bördor på människor. Han såg människan bortom ytan, bortom våra roller, han såg barnet inom oss och bejakade det.
Hårdhet och översitteri besvarade han med hårdhet, men svaghet och mänsklighet bemötte han alltid med mjukhet och ödmjukhet inför vårt lidande. Han upprättade människan och det är denna upprättande Kristus som jag tror på.

Upprättaren, som tyckte om människor, som ville oss väl. Det är vad jag ser när jag ser på den historiske Jesus.
Jesus Kristus, upprättaren. Han som rätar våra ryggar, som bryr sig om det brustna och som förstår mer än människor. Framförallt tror jag på Jesus Kristus som Upprättaren.
Jag tror på kyrkan som en upprättande kyrka som ser på Kristus som ett föredöme i sitt bemötande av människor.

Prästrekryterarens svar på min text var:
"Ja, vi tror ju på Gud också."

Såg filmen Jesus från Nasaret (regisserad av Franco Zeffirelli) i dagarna och blev berörd av Jesu ilska mot dem som sa sig sitta inne med sanningen, som sa sig vara rättfärdiga. Han säger i filmen till dem: "Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in" (Matt 23: 13-14). När jag studerat evangelierna i Nya testamentet i Bibeln så är det slående att de enda som Jesus dömer är de som dömer andra, de enda som han dömer är de som sätter upp egna domar för människor och alltid anser sig göra rätt och sitta inne med hela sanningen. I Nya testamentet talar Jesus om de skriftlärda och fariséerna, han säger att "De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem."(Matt 23:4).

Så har mitt möte med kyrkan varit därför är jag så tacksam för att det är något helt annat som möter mig i det glädjebudskap som Jesus kommer med till människan genom Nya testamentet och genom de Jesusord som finns i många av de texter som säger sig lyfta fram det den historiske Jesus sa. De är upplyftande och upprättande till skillnad från de upplevelser jag har ifrån kyrkan.

Vad än din tro är, om du alls har någon eller helt enkelt finner din kraft i naturen eller i något som du anser vara din drivkraft, låt ingen ta det ifrån dig eller få dig att tro att du ska lyssna på dem istället. Behåll din egen tro och tanke, dina bilder om meningen med det här livet och låt framför allt ingen skrämma dig till att tro att du inte kan lita på dig själv. Du är allt du behöver, du har det gudomliga inom dig liksom vi alla har, låt ingen få dig att tro att du är mindre än du är. Du kan lita på dig själv. Du har all rätt att leva ditt liv i enlighet med dig själv.

Varma tankar
Anna-Carin Jansson Rapp den 8 april 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Vad gjorde det med mig?

Vad gjorde det med mig?
Att inte bli älskad för den jag var.
Vad gjorde det med mig?
Att tro att jag skulle bli lämnad kvar.
Vad gjorde det med mig?

Jag bär på ångest som aldrig vill släppa taget för det fanns de som stal min själ. De sa sig veta bättre än mig och skrämde mig redan som liten med domen och övergivenheten.

Var, var mina föräldrar då? Jo, de satt i kyrkbänkarna lika skräckslagna som jag men avtrubbade för de trodde att det skulle vara så. Att det var så livet såg ut, att bilden de gav i predikstolen var den som gällde. Den Onde verkade genom tvivel sa domedagspredikanterna så jag trodde att den Onde påverkade mig att tänka så kritiskt.
Vad gjorde det med mig att inte bli älskad för den jag var? Att alltid bli jämförd och värderad, bedömd och dömd. Vad gjorde det med mig att aldrig få veta att jag var fin såsom jag var? Att aldrig mötas av seende ögon och lyssnande öron till den som var jag. Vad gjorde det med mig?

Vad gjorde det med mig att tro att jag skulle bli lämnad kvar? Att få höra att Jesus skulle hämta de sina som en tjuv om natten och om man inte var redo så skulle man bli lämnad kvar. Vad gjorde det med mig?
Alla mardrömmar, all ångest, alla rädslor som alla bottnar i att jag ingenting känner mig värd. Att ständigt leta fel hos mig själv, att aldrig tro att jag är värd kärlek speciellt inte från mina närmaste.

Vad gör det med mig?
Det gjorde och gör mig skräckslagen inför livet och döden, livet har varit en kamp nästan hela tiden, en kamp om att överleva ständigt jagad av ångesten som aldrig vill släppa. Ingen kan förstå den mer än de som upplevt liknande, men vi är fler än vi tror, det är bara det att en del av oss inte vet vart ångesten kommer ifrån och vad den beror på, men fastän jag vet vad den beror på och vart den kommer ifrån så vill den inte släppa taget så jag måste skriva, skriva och fortsätta skriva, det är min enda lucka i ångesten.

De har korset som symbol, ett tortyrredskap, det säger mycket om kyrkan, för det är tortyr det man utsätts för, tortyr av själen men det går ut över kroppen också. De skrämde mig för döden därför har de kunnat stjäla mitt liv, men jag längtar så efter livet efter att få känna mig värd all den kärlek mina närmaste ger mig. Jag vill känna att jag lever innan jag dör. De pratade om ett kärleksbudskap och jag fann det i Jesu ord i Bibeln men aldrig, aldrig i kyrkan varken i Pingstkyrkan, missionskyrkan eller svenska kyrkan.

Till mig och dig som kämpar var dag och natt vill jag skriva några tröstande rader:

Det sitter en Ängel vid vår sida, inte på avstånd utan nära, nära. Hon sitter hos oss än nära, nära. Hon sitter hos alla dem som är rädda, skräckslagna och inte vet hur de ska ta sig vidare till nästa minut, till nästa sekund för att ångesten är så förtärande. För vi är inte ensamma om vår ångest, vi är många som sitter och våndas och är rädda för både livet och döden och som inte har fått lära oss att vi är bra som vi är, att vi är helt okej i både kropp och själ. Det ringer i öronen hos oss om domens dag som vi hörde så mycket om som barn och som nästlat sig in i våra själar så att varje nyhetsrapportering blir ett tecken på att slutet är nära. Det går ett ständigt larm i oss ända in i sömnen så att vi störs och ständigt vaknar vid varje litet ljud, som en indian är vi ständigt på vakt efter yttre hot.
Men när hotet kommer både utifrån och inifrån vart skall då en människa ta vägen?

Var finns åklagaren som ska döma alla dem som skrämt vettet ur människor i årtusenden?

Var finns åklagaren som ska upprätta alla oss som blivit bestulna på våra själar?

För den dömande Guden behövs inte för de redan förtryckta själarna utan för de som jagat människan med egna domar och låtsats vara Gudar, som stått där i predikstolarna och trott att de hade rätt att skrämmas, att de gick Guds vägar, de såg aldrig att Jesus satt där bland barnen och tröstade så gott det gick, att änglarna vandrade runt i kyrksalarna och bad högt om att dessa svartrockar skulle sluta tala och istället tiga. Den dömande Guden behövs för dem som sänt domar över människor. För dem ska ingen barmhärtighet visas.

Var finns åklagaren som ska döma dem?

I var och en av oss finns åklagaren som kan ställa sig upp och säga stopp, nu är det nog!

Anna-Carin Jansson Rapp den 4 mars 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Kampen om vår tid

Har precis läst klart en bok som jag hade hemma i bokhyllan, när nu inte biblioteken behagar öppna. Den heter MOMO eller kampen om tiden av Michael Ende och den sa så mycket om vår tid. Det är en barnbok men vänder sig lika gärna till vuxna för den är djupt filosofisk och i slutet av boken berättar författaren att berättelsen är sprungen från ett möte han hade med en man på ett tåg som berättade den här historien.

I Momo eller kampen om tiden hotar De gråa herrarna människornas existens. De lurar människorna att de kan spara tid och får dem att tro att om de bara arbetar snabbare och slutar umgås med andra så kan de spara tid som de sedan kan ta ut längre fram. Men den tiden kommer inte förrän det lilla barnet Momo till slut ger människorna deras tid tillbaka. För mig blev det så tydligt att denna fantastiska saga faktiskt ger en mycket bra bild av det människan under snart två årtusenden har blivit utsatta för nämligen människor som säger dem vad de ska göra och inte göra och hur de ska tänka och inte tänka. Först var det kyrkan som formade sin kanon och sina ämbeten på 100-talet med biskopen som i rakt nedstigande led sågs som härstammande från apostlarna sedan utvecklades organisationen alltmer, mot slutet av 1000-talet kom Sverige att bli kristet och på 1100-talet organiserades svenska kyrkan som en biskopskyrka, men de senaste decennierna har det varit myndigheter och självutnämnda påvar och gurus. Momo i boken är deras totala kontrast. Hon får människor att tänka själva genom att de får uttrycka sig och sina tankar. På så sätt blir de till inför sig själva och de blir själva klara över hur de ska leva sitt liv, genom att Momo lyssnar på dem så finner de själva svaren på sina frågor. Så ovanligt för vår tid där det knappast finns någon som tror på människans egen förmåga på detta underbara sätt. Momo har dessutom all tid i världen så De gråa herrarna kan inte komma åt henne för hon har ju inget behov av att spara tid och hon är dessutom inte rädd för döden.

Momo möter mäster Hora, Secundus Minutius Hora när hon kommer till platsen som tiden kommer ifrån och det var en passage där som särskilt fångade mig när de talade om döden. Mäster Hora säger så här:
"Om människorna visste vad döden är för något, skulle de aldrig mer vara rädda för den. Och om de inte längre var rädda för döden, skulle ingen längre kunna stjäla deras liv från dem."
"Men då behöver man ju bara tala om det för dem", föreslog Momo.
"Tror du verkligen det?" undrade mäster Hora. "Själv försöker jag säga dem det med varenda timme jag ger dem. Men tyvärr tycks de inte vilja lyssna. De tror hellre på sådana som gör dem rädda. Det är en gåta det också."
"Jag är inte rädd", sade Momo.

Och hon var inte rädd för hon upplevde att hon hade all den tid hon behövde. Som barn ofta gör men som vi vuxna sällan upplever för att något, någon eller några har tagit det ifrån oss, det är precis det som händer i vår tid nu. Vi har blivit bestulna på våra liv därför att något, någon och några gjort oss rädda för döden. Där har kyrkan lagt sin grund i människans hjärtan menar jag såsom teolog och det är därför som så många människor idag lever i skräck, hade vi inte blivit så skrämda av kyrkan genom många, många generationer skulle vi tagit Covid-19 på ett helt annat sätt. Det hade inte fått så stort utrymme i våra liv och det hade inte skrämt oss så mycket. Vi hade kunnat ta det med fattning. Denna skräck som många upplever i världen idag gör dem sårbara för auktoritära människor som därigenom kan stjäla människors liv från dem genom att få dem att isolera sig själva och sluta umgås precis som de gråa herrarna i boken om Momo lyckas med. Men människan vill på något märkligt sätt hellre lyssna på dessa gråa herrar som gör dem rädda. Det är förvisso en gåta men ändå kan jag genom mitt liv och mina studier i religionsvetenskap vid universitetet se varför det är möjligt att skrämma människor så. Det hade aldrig gått utan kyrkans inflytande genom årtusenden för vi är inte så sekulariserade som vi tror. I många, många generationer har människan fört med sig skrämsel för auktoriteter, att man ska lyda och följa regler och inte tänka själv. Men nu visar det sig hur viktigt det är att vi börjar göra det. Viktigt för att mänskligheten ska våga börja leva igen.

Anna-Carin Jansson Rapp den 24 februari 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Öppna biblioteken!

Öppna biblioteken annars tror jag inte längre på att vi lever i en demokrati! Nu har biblioteken varit stängda mer eller mindre från och med mitten av höstlovet 2020. Jag vet det för jag var där dagen innan de stängde och lustigt nog så blev jag och en person till meddelade angående stängningen av en glad och nöjd bibliotekarie. Troligtvis en bibliotekarie som antagligen var rädd för Covid-19 men det kändes ändå helt fel i magtrakten. Jag hade länge gått och varit rädd för att Covid-19 skulle leda till stängning av biblioteken eftersom jag älskar bibliotek och mår psykiskt dåligt av om jag inte kan besöka bibliotek och låna nya böcker helst varje vecka. Jag har svårt att sova om jag inte varje kväll läser ur en bok, gärna en vars författare jag upptäckt på min upptäcktsfärd på biblioteket där man kan gå och strosa och få nya böcker uppenbarade för sig mitt framför näsan. Det är en oslagbar känsla och liknar mycket den som man får när man är enormt godissugen och får godis alldeles gratis. Men min rädsla för stängning av bibliotek handlar också om något mycket allvarligt och det är att det innebär en stor risk för vår demokrati att hålla en samhällsbevarande funktion såsom biblioteken stängda och det berättar något om vårt samhälle som väldigt få verkar prata om därför vill jag göra det nu.
För allvarligt, vad är det som sker med vårt samhälle just nu?

Jag skriver om stängning av bibliotek för det är så man kan uttrycka sig när det snart varit stängt i ett halvår.

Viktiga frågor:

Varför stänger man bibliotek när man samtidigt har öppet mataffärerna?

Varför är det värre att gå till biblioteket än till mataffären?

Om man har öppet mataffärerna kan man lika gärna ha öppet biblioteken.

En annan viktig fråga:

Varför får föräldrarna inte besöka skolor och fritids när personalen träffar barnen dagligen och därigenom indirekt träffar föräldrarna genom barnen om man tänker på smittorisk. Hur tänker man?

Jag får inte det hela att gå ihop och jag tycker det är värt att belysa därför att om det är så att min farhåga angående demokratin står på spel så får vi agera omedelbart innan det går ännu längre!

Jag och min tös har små minidemonstrationer på Ica. Vi talar högt om det märkliga med att biblioteken har stängt när mataffärerna har öppet och min tös på 7 år kan prata mycket ljudligt. Hon har en hörselnedsättning och har hörapparater men de första åren hade hon inte det så hon pratade starkt och det gjorde jag med så hon har vant sig vid det så jag har fått träna i att gå emot den uppfostran jag hade som ständigt var rädd för vad folk skulle tycka och tänka. Hon hjälper mig att gå emot den uppfostran jag haft och det är jag tacksam för. Det är viktigt att gå emot rädslan för vad folk ska tycka och tänka också i frågor som rör den omfattande nedläggningen av samhället som Covid-19 fört med sig och som nu verkar accepteras av fler och fler, men jag menar att det gäller att börja lyssna till ifrågasättare för när man stänger bibliotek och till sportlovet lockar barnen med hämtning av bokpåse med pysselböcker istället för att öppna upp biblioteken för demokratins skull, så känns det inte bra.

Reagera och agera! Strunta i rädslor för att folk skulle kunna tro att du är konspirationsteoretiker. Börja också titta på vad det är för människor som med hela handen pekar på människor som de anser vara konspirationsteoretiker. Vad är de människorna rädda för? Varför är man överhuvudtaget rädd för människor som ifrågasätter och ser tecken i tiden? Vad säger det om vår tid? När ska vi sluta bry oss om vad folk ska tycka och tro och istället höja rösten och ifrågasätta vad det är vi är så förskräckligt rädda för. Har vissa rädslor företräde framför andra? Kan det vara så att vissa människor passar på att använda en så kallad pandemi till att förändra ett samhälle utefter egna ändamål genom att skrämmas?

Nu borde vi vara mest rädda för vart vår demokrati har tagit vägen. Det liknar ju mycket mer diktatur. För om man har öppet mataffärerna men stänger biblioteken då osar det diktatur lång väg och om man vill kalla mig konspirationsteoretiker då får man allt ha en riktigt bra förklaring på lut till sådant agerande i samhället.

Öppna biblioteken för demokratins skull och för människans överlevnads skull! Vi är helt beroende av kultur för att kunna överleva mentalt men även kroppsligt. Vi ses i alla fall på mataffärerna så vad spelar det för roll att ha öppet biblioteken? Det är frågan?

Kom ihåg att det är våra böcker på biblioteken, skattebetalarnas böcker!

Anna-Carin Jansson Rapp den 15 februari 2021

Klicka här för att dela sidan.

   

Jag har hittat hem

Där vårt hjärta är, där är vårt hem och det är sällan vi hittar det hemmet i ett hus utan det är i våra nära och kära, men om vi också någon gång i livet hittar vårt hem i ett hus så ska vi glädjas över det.

Jag har hittat hem i ett hus från 1830-talet som har namnet Skottlandshus där vi nu bor och arbetar. Det är en gammal herrgård till vissa delar slitet men till andra delar fantastiskt vackert och det har en stillhet som jag aldrig någonsin känt i ett hus. Det är ett hus som trots sin stora yta känns snällt och tryggt för man skulle kunna tro att det kändes ensamt eller ödsligt i ett sånt stort hus men det är det inte, det känns tryggt och man kan känna att här funnits människor som kämpat och oroat sig men också glatt sig och känt inspiration och koncentration.

Johan Nilsson född i Färlöv 1873 arrenderade Skottlandshus mellan 1895-1925. År 1923 utsågs N till landshövding i Kristianstads län. Från samma tid härrör en av många anekdoter om Johan Nilsson. Ägaren till Skottlandshus, Raoul Hamilton, meddelade N att han såg sig tvingad att säga upp arrendekontraktet, som innehafts av N:s familj sedan 1868, eftersom en av Hamiltons söner skulle överta gården. När Hamilton frågade vart N tänkte flytta, svarade denne: "Om jag inte får stanna kvar här, så hoppas jag få flytta in som landshövding på residenset i Kristianstad" (Lindskog, s 491 f; Nerman, s 183; SvD 5 dec 1955)

Mellan år 1937-1955 var Johan Nilsson Sveriges talman.
Han gav riksdagen tyngd, hade stor pondus och har beskrivits som ett "granitblock" eller som "en väldig, manlös lejonhanne, försjunken i ett orubbligt lugn" (DN 24 nov 1952). Om hans person finns otaliga historier, vilket vittnar om hans starka personlighet och betydelse. Det sades bl a, att när N avgått som talman kunde man "lika gärna avskaffa första kammaren" (Unger).

Det finns många anekdoter om denna Johan Nilsson och man kan känna att han helt klart på något plan finns med i vår vardag, för ibland när jag skriver och jobbar med mina administrativa uppgifter så kommer en koncentration och en tydlighet över mig, en bestämdhet som hjälper mig i mina uppgifter så han finns nog med på något sätt här nu i vårt arbete.

Vi har nyss flyttat hit. Vi har bara bott här i ungefär en månad och det är en tuff tid efter en flytt som vi heller inte planerade eftersom vi blev uppsagda av vår förre hyresvärd som skulle ha huset vi bodde och arbetade i själv. Det kom som en chock och än har vi nog inte helt repat oss för vår ekonomi var inte förberedd på en sådan flytt och vi var mycket trötta eftersom det är tufft att vara småföretagare och småbarnsförälder. Men vi har gett oss den på att vi ska klara det här även om vi är mycket trötta så vi tar en dag i taget och kämpar på men nu och då så gläds vi över att i detta hus kan man trots att det är mycket slitet på sina håll njuta av att det är så innerligt vackert med sina kakelugnar och sin öppna spis, med sina två meter höga fönster och stuckatur i taket, sina spegeldörrar och sin pelarterass, den vackra vilda trädgården med det tvåhundraåriga pilträdet som är enormt och den gamla asken och de många lindarna och de andra träden, för att inte tala om den vackra Skottlandshusallén som man åker igenom på väg till huset och den lilla allén som svänger av till vårt hus med de vackra lyktorna som tänds på kvällen så välkomnande.

Så jag trivs här och hoppas att vi kan bo här länge och glädja besökare som kommer hit för att lämna in en klocka eller för att stanna och samtala om livet vi människor lever, om det som man kanske sällan talar om, det som kallas tro, för vad är det egentligen som vi tycker är viktigt här i livet, vad vill vi tro på i våra liv och kämpa för. Inget är rätt eller fel, vi har alla vårt sätt att se på livet och det måste vi få lov till. Jag tänker starta existensgrupper och Stilla retreat och jag kommer bjuda in till aftnar med musik och uppläsning av dikter och tankar om livet som man kan avnjuta i trädgården stilla vår och sommarkvällar. Det är min dröm och den kommer jag kämpa för. För jag vill dela min glädje med detta hus med andra och jag vill att andra ska få ta del av den stillhet som finns här för den behövs speciellt i den tid som är nu. För det finns något bortom oron, där står livet och väntar på oss och jag tror att vi måste fråga oss hur länge vi ska vänta på att gå ditåt. För vi har ett ansvar för att leva vårt liv och inte tillåta att någon tar vårt liv ifrån oss, det gäller i alla lägen. Det är så ofta i vårt liv som vi missunnar oss livet och vi är nog många gånger vår egen värsta fiende. Det gäller att bli vän med sig själv här i livet, att vara sin egen bästa vän, men det kan ta en väldig tid att nå dit men det är värt att kämpa för.

När vi hittat hem i ett hus får vi glädja oss men vi ska alltid minnas att vårt verkliga hem är där våra hjärtan är.

Anna-Carin Jansson Rapp den 8 februari 2021

Källor angående Johan Nilsson och Skottlandshus är hämtat från Riksarkivet, se länk:
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=8954

Klicka här för att dela sidan.

   

Nu har väl världen blivit mer än lovligt galen

Barnkonventionen blev en lag från och med januari i år, men aldrig har det väl talats så lite om barnen som i år där Corona överskuggat allt.
Vart har alla tagit vägen som pratat så stort och brett om att man ska bry sig om barnen? Alla dessa organisationer, föreningar och psykologer, var är ni?
Vem för barnens och ungdomarnas talan numera?
Ingen!
Corona-skräcken har fått allt utrymme och de enda man bryr sig om är den så kallade riskgruppen, de andra skiter man högaktningsfullt i. Barnen och ungdomarna skrämmer man från vettet med sitt tal om Corona och sitt frenetiska tvättande på skolorna och restriktioner om att hålla avstånd. Några dagar innan skolstart fick föräldrarna veta att det inte skulle bli fysiska möten när det gällde föräldramöten, vi föräldrar har heller inte fått komma in i skolbyggnaden den här terminen. Strax efter att skolan börjat fick vi också veta att vi inte heller kunde träffa läraren på utvecklingssamtalet annat än via Meet eller Skype. Trots det förväntar man sig skolplikt, trots att föräldrarna inte får möjlighet till insyn i skolmiljön. Är det så ett demokratiskt samhälle ska fungera?

Ungdomarnas undervisning sker på distans. Vad innebär det för deras psykiska hälsa? Om de inte kan prata med sina föräldrar så blir det många ensamma tankar för allt kan man nämligen inte tala om via Meet och Skype. Många gånger behöver man en hand att hålla i, men till och med det har man tagit ifrån människan. Det vackraste och mest tröstande, en hand som tar din i sin.

Jag vill inte tro att de som tillhör en riskgrupp slutat värna om barnen och ungdomarna för att endast tänka på sig själva och vi som inte tillhör någon riskgrupp får inte sluta att tänka på barnen och ungdomarna! Barnen och ungdomarna tillhör framtiden, de ska skapa ett samhälle där det ska kännas bra att bo i, men nu växer en generation upp i skrämsel för varandra. Hur ska dessa barn i framtiden kunna känna tillit till sig själva och varandra så att de kan skapa ett gott samhälle att bo i?
Vad är det som håller på att hända med vårt samhälle, är det inte dags att vakna nu?

Jag har skrivit åtskilliga mejl till utbildningschefen i kommunen där jag bor. Jag ville veta hur handlingsplanen ser ut när det gäller att ta hand om den rädsla de skapar genom sina restriktioner och som sannolikt kommer leda till psykisk ohälsa för barnen i framtiden eller redan nu.
Någon handlingsplan finns inte.
Så här skrev utbildningschefen bland annat:
"Jag har inga indikationer på att vårt förhållningssätt skapar stress hos barnen, och det är inte heller barnen som är en riskgrupp."

Så fastän barnkonventionen i år har blivit en lag så har det aldrig någonsin förut varit så lite fokus på barnen och hur de mår av all skrämsel som de utsätts för via alla restriktioner.

På radion igår skulle de visst ha sagt att endast 8 personer ska få träffas vid sammankomster. Jag hoppas att det inte stämmer. Människans frihet inskränks mer och mer och barnen och ungdomarna bryr man sig inte längre om. Samhällets ekonomi krossas utan att vi så mycket som protesterar. Massor med företag får gå i konkurs. Det finns inga proportioner i det hela. Ingen information om Corona är tydlig utan leder bara till mer förvirring och så fort man ifrågasätter så ses man som konspirationsteoretiker. Men skulle då förespråkarna och framtagare av vacciner och dylikt ha rent mjöl i påsen så skulle det väl inte vara så farligt att bli ifrågasatta? Vad är de rädda för? Vem döljer sig bakom masken? Är det okej att affärsmän är de som står bakom vacciner, skulle det inte vara lämpligt att det är forskare som är initiativtagare till det?
Igår var det 113 år sedan som Astrid Lindgren föddes, hon skulle säkerligen reagerat med skärpa på det som händer i samhället och hur det drabbar barnen och ungdomarna. Men vi kan också och vi måste för ingen av oss är någon liten lort innerst inne, vi kan och vi vågar reagera och agera mot denna utveckling och det är hög tid att börja nu!

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 november 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Jag är inte rädd för Corona

Jag är inte rädd för Corona, jag är rädd för hur långt människan kan sträcka sig i att lyda. Det gör mig oerhört rädd när människor lyder utan att ifrågasätta, utan att analysera och granska. När människan lyder utan att reflektera över vad som håller på att hända med vårt samhälle då får jag mardrömmar, då blir jag så rädd för framtiden och för den värld som min dotter ska växa upp i där skrämsel har blivit det värsta hotet mot människan och som just nu i dessa dagar världen över har fått all makt över människan, men det finns de som ännu reagerar och reflekterar och agerar. Hurra för dem!
Jag hoppas att de aldrig tappar modet och själv ska jag kämpa vidare mot mina rädslor. För jag har levt med hälsoångest genom hela mitt liv, men när hela världen får hälsoångest och till och med uppmanas att följa restriktioner som handlar om avstånd och tvättning och nu till och med att bära mask så ropar mitt inre Stopp! Jag har lidit i så många år av rädslor som fått mig att tvätta händerna så mycket att jag till slut fick svårt eksem på grund av rengöringsmedel som gjort att jag numera måste ha en specialtvål och inte tål vanliga tvålar för då får jag omedelbart eksem. Kroppen fick till slut nog av rengöringsmedel.

När världen gick amok och tvångsmässigt tvättar sig, när människorna tar avstånd till varandra så blev det för mig som en berättelse om hur mitt liv sett ut. Att bryta sig loss och börja leva från att ha växt upp inom kyrkan innebär ett liv fyllt av kamp mot skam och skuldkänslor som resulterar i tvättning. Det resulterar i en ständig inre kamp mot nedvärderande tankar om sig själv, det resulterar i en enorm längtan efter närhet men där närhet ofta förknippas med rädsla. Jag har sett det hända med människor, det som jag så länge burit på där närhet lett till ångest och tvättning.

Om det är så att ett virus får människan att släppa alla sina drömmar och om det är så att ett virus gör människan inkapabel att tänka själv för att istället låta andra människor styra och bestämma och till och med kränker människans rätt till sina mänskliga behov av närhet och när man till och med skrämmer barnen i skolan och får dem att tro att livet är farligt och att närhet skulle innebära sjukdom och till och med död då ropar min själ Stopp, nu är det nog!

Bakom all denna rädsla som jag burit på finns en bakgrund i kyrkan. Kyrkans pålaga har varit skam och skuldkänslor som under hela mitt liv fått mig att se ner på mig själv både själsligt men inte minst kroppsligt och det fick mig att tvätta mig för mycket, så mycket att det skadade mig. Och det ska ni komma ihåg ni som läser dessa rader att bakom Corona skräcken finns kulturer som bygger på religiösa föreställningar där renhet är liktydigt med att vara frisk och där smuts är liktydigt med att vara sjuk. Där kroppslig närhet, intimitet och sex ofta ses som skamfyllt. Kom ihåg att det är ur den kulturen, ur den människosynen som Corona skräcken kan fortleva och få fäste, utan kyrkans livssyn och andra religiösa föreställningars syn på människans intimitet skulle Corona skräcken aldrig få fäste.

Vi måste komma ihåg att vi är natur och att vi dör utan vår flock!
Ingen ska få oss att tro att det är okej att sätta osynliga murar människor emellan. Men det finns i alla fall de som reagerar och agerar. Jag hör om läkare som börjat samla sig världen över i en protest mot de restriktioner som sätts upp på grund av Corona.
Det finns också de som talar om att det finns en avsikt med Corona och att det är att få världsekonomin att raseras för den håller inte längre man måste börja om från början. Konspirationsteori eller inte, jag vet inte, men jag kommer hålla ögon och öron öppna.

En sak vet jag att varje gång som någon skräms så ska man vara väldigt uppmärksam både mot den som skräms och vad denna har att säga. Det gäller också när våra egna tankar skrämmer oss. För det är sällan som verklig fara presenteras genom skrämsel. Verklig fara presenteras för oss som en djup insikt eller kunskap som meddelas oss på ett lugnt sätt utan att skrämmas. Är skrämsel inblandad så finns det en annan agenda och då kan du vara säker om att bakom den masken härskar Rädslans fula tryne. Vem döljer sig egentligen bakom masken, fråga alltid det när någon skräms och tänk själv så länge ditt hjärta bankar och slår. Du har rätt till ditt liv!

Anna-Carin Jansson Rapp den 10 november 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Att var nära

Det sägs att spädbarn dör om de inte får minst 5 minuters närhet om dagen. Fick en text om det en gång angående vikten av närhet. Den talade om att barn på barnhem måste få minst 5 minuters närhet om dagen för att överleva. Vet också att denna uppgift utgick från studier. De där raderna kommer för mig gång på gång i denna tid vi nu lever i där det smugit sig in ett tänkande att vi skulle klara oss med att mötas via sociala medier och att det skulle räcka. För det gör det givetvis inte.

Jag vet inte vad det är som håller på att hända men det har blivit mer och mer tydligt för mig att vi så kallade vanliga människor måste börja reagera och ifrågasätta de så kallade rekommendationer som ges och som mer och mer blivit till lagar. Vad är det som håller på att hända i samhället?

Nu när det beslutades att 50-personers gränsen skulle fortsätta gälla så var det ingen som talade om varför och ingen frågade heller varför. Varför gör inte journalisterna det?
Lever vi inte längre i en demokrati?

Tillbaka till behovet av närhet. Spädbarnet behöver alltså kroppslig närhet till en människa som månar om dem och de kan inte överleva om de inte får det minst 5 minuter om dagen? Men kan någon av oss överleva utan minst 5 minuter närhet om dagen? Vad gör bristen på närhet med vårt immunförsvar? Den frågan vill jag lyfta fram i ljuset för detta får och kan inte fortgå mer utan att vi "vanliga" människor reagerar och ifrågasätter. Allt detta avståndstagande och alla dessa restriktioner blir kontraproduktiva om de gör så att människan far illa och löper risk att bli sjuk inte bara psykiskt utan även fysiskt när de lider brist på närhet. För det är inte bara de äldre på äldreboendena som löper risk att fara illa av avstånd utan även vi andra där många lever ensamma eller i svåra förhållanden och nu i dessa corona-tider inte tar sig ut och träffar andra människor som de kan vara nära. Få en kram utav, sitta bredvid utan att hålla avstånd. Till och med de bästa vänner går idag på armlängsavstånd. Vad gör det med oss människor? Hur länge ska detta fortgå och har verkligen myndigheter, regeringar och organisationer rätt att sära på oss människor så att vi inte får kontakt. Det är en hälsorisk att hålla människor på avstånd. Det sänker vårt immunförsvar när vi lider brist på närhet. Det finns ju hur många studier som helst som talat om detta genom åren. Varför är det ingen som lyfter fram dessa idag?

Det är något skumt med rädslan. Den tenderar att få allt utrymme och den används av människor för att få makt över andra människor och nu verkar detta corona-virus användas för att styra människor, inte för att skydda dem utan för att styra dem. För det finns inget effektivare vapen än Rädslan. Den tar våra liv om vi inte ser upp och hejdar de som skräms och sätter stopp för denna coronahysteri. För en sak är säker, det ifrågasätts på tok för lite sedan detta corona-virus kom in i bilden. Nu är det dags att leva och utan närhet kommer vi människor förgås, det är i alla fall en sak som är säker och vi behöver vår kultur. Ge oss kulturen tillbaka för höge farao! Är man rädd för kulturarbetarna därför att de når en så stor publik och har så unika möjligheter att påverka många människor på en gång, långt fler än många av de styrande organisationerna har, långt fler än vad de flesta auktoritära människor kan nå. Man tystade kulturarbetare i till exempel Östberlin innan muren föll, man fick inte framföra kritik, men nu behövs inte ens det nu räcker det att hålla liv i ett virus genom skräckpropaganda och testsvar på Covid-19 som är mer eller mindre tillförlitliga och statistiska undersökningar som inte går djupare in på frågan varför fler äldre dött. Många är de som kan tala om en mamma eller pappa som misskötts på ålderdomshem där det dragits in på både mat och medicin när ingen ser och det är inte vårdpersonalen som missköter sig utan det är på grund av de direktiv som kommit uppifrån. Vems direktiv kan man fråga sig.

Minns att utan närhet dör vi så det blir lite perspektiv på allt tal om avstånd oss människor emellan och stötta alla kulturarbetare, hjälp dem att finna lösningar för att kunna fortsätta sitt kulturella arbete.

Att vara nära - livet börjar där. Låt då inte fler människor dö i ensamhet.

Anna-Carin Jansson Rapp den 9 oktober 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Det finns hopp om framtiden

Jag blev så glad häromdagen när min tös kom hem och berättade om sin kompis som gett henne en kram och ändå gladare och till tårar rörd när hon halvt viskande sa att "vi struntar i corona".
Det finns hopp om framtiden när barnen säger så. All den rädsla som i denna stund pumpas ut i vårt samhälle och i skolan talar bara om Rädsla. Det är bara Rädslans fula tryne som får tala. Men det finns barn därute som vill något annat, som vill LIV och som fattat mycket mer än vad vi vuxna fattat om vad som är viktigt här i livet.

Restriktionerna har ökat i stället för att minska i skolorna i höst. Det kom som en chock bara några dagar innan skolstart. Föräldrarna får inte ens gå in i skolbyggnaden. Föräldramötena har dragits in och utvecklingssamtalen sker över telefon eller Meet och det är bara rädslan som talar. För visst är det märkligt att förnuftet lämnar oss när vi är rädda, men så är det. Det är som att man inte förstått att lärarna träffar föräldrarna indirekt via barnen och barnen träffar föräldrarna indirekt via sina klasskompisar så varför hålls då föräldrarna utestängda från skolan?

Man följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer säger politiker som jag kontaktar. Men deras rekommendationer är ju ingen lag. Jag upprepar frågan utan svar om de inte förstår att denna skrämsel för corona kommer påverka barnen i framtiden. All tvättning och tal om avstånd fördärvar den nya generationen och hur i all världen har man tänkt att reparera det i framtiden?

Men det finns hopp för det finns de bland barnen som kramas och struntar i corona och det rör mig ända in i hjärteroten.
Men jag hoppas att också vi vuxna ska ta oss samman och be Rädslans fula tryne att dra åt pipsvängen. Vi måste tänka på hur vi vill ha vår framtid, hur vill vi ha vår ålderdom. Vill vi få närhet eller vill vi dö i ensamhet på ett äldreboende där ingen insyn finns, där barn till föräldrar på äldreboenden berättar om hur deras föräldrar får palliativ vård fastän de inte alls är i livets slutskede utan repar sig efter några dagar bara de får mat och den medicin de behöver. Hur många har dött på våra äldreboenden på grund av misskötsel när ingen utifrån ser? Det kan vi bara ana, men det kanske syns i statistiken som Covid-19 fall.
Snart finns i alla fall inga äldre kvar som kan berätta om vår historia runt 30-talet och den kollektiva depression som ledde till att en man vid namn Hitler fick ett sådant katastrofalt utrymme. Rädslans fula tryne fick fritt spelrum. Därför blir jag så glad när min tös kom hem och berättade om sin kompis som gett henne en kram och ändå gladare och till tårar rörd när hon halvt viskande sa att "vi struntar i corona".

Anna-Carin Jansson Rapp den 9 september 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Förbjudet att skrämmas

Nu har väl världen blivit mer än lovligt galen i alla fall?!
Lyssnade på nyheterna igår. Propagandan flödar. Man talar om att vi ska räkna med att konsekvenserna med Corona kommer ta många år och man kan räkna med att vi ska fortsätta hålla avstånd och utöka tvättning. De präntar in det för att vi så småningom ska acceptera att det blir så, men nu räcker det!
Det finns de som tjänar på Corona-viruset, kom ihåg det.
Ska vi låta Bill Gates ro hem hela klabbet med sina vaccinationsprogram?!

Ska vi gå med på att hela kulturbranschen går om intet?!
Utan kultur är ett samhälle dött.
Ska vi låta Rädslan segra?!
De rika blir rikare på det här Corona-viruset, de fattiga fattigare. Vi blir uppmanade att hålla avstånd och vi lyder för att vi blivit skrämda och själen håller på att dö för vi vill kontakt. Men de som tjänar på detta (och det är inte bara Bill Gates) vill inte att vi ska ha kontakt för då kan inte Rädslan regera och styra människor dit den vill för det är Rädslan som är de styrande krafternas vapen i den här Corona-soppan. Visst ska man ta detta med på Corona på allvar, men dödstalen går ner och det har funnits influensor varje år, hemska sådana som en del dött av men det har inte sagts ett pip om det mer än svininfluensan och vi vet ju hur det var ställt med de vaccinerna med narkolepsi som följd.

Allt är inte som det ska. Jag är arg nu men jag är också rädd men delvis för andra saker, men jag känner igen mig ända in i märgen i människors rädslor för jag har levt med rädslor genom hela mitt liv på grund av min kyrkliga uppväxt där man skrämde människor för livet och döden. Det var så man fick makt över människor, det var det bästa sättet för att kunna styra människor och jag ser det tydligt nu bland de styrande krafterna, bland de som tjänar stora pengar på Corona hur de använder media och hur media använder de styrande krafterna. Det är en sak att skydda de som är känsliga för det här viruset men det måste finnas en stoppknapp för hur långt man får gå i att styra människor.
Stoppknappen lyser rött nu, det är dags att trycka på den!

Precis innan detta med Corona skrev jag en text som handlade om att vi behöver minska avståndet mellan oss människor, vi ses bara på sociala medier och där skapas ingen revolution direkt, men de styrande vill ha oss där och inte tillsammans. Corona-viruset var som hand i handsken för de styrande som vill få makt över människor och det främsta vapnet är Rädslan som arbetar genom att skapa osäkerhet och nästintill all information om Corona lyser av osäkerhet och finns det något som människors rädslor triggas igång av så är det osäkerhet och att skapa avstånd rent konkret mellan människor spär bara på rädslan. Men jag har mött människor som kanske borde vara försiktiga för att de är i riskzonen men som tar i hand och säger: "Man måste ju leva också!" Ja, precis så är det tänker jag, vi måste ju leva också och är det ingen som tänker på barnen? Ska de behöva växa upp i den här rädslokulturen?
Skolorna har börjat i veckan och jag blev så ledsen och upprörd, föräldrarna får numera inte ens gå in i hallen utanför klassrummet, de får stå och ringa utanför om de behöver nå sina barn eller hämta något. Föräldramöte verkar det inte bli tal om. Men är det ingen som tänker på att personalen träffar andra människor på fritiden. Varför skulle inte då föräldrarna kunna gå in i skolbyggnaden? Det är samma med äldreboendena. Är det ingen som tänker på att personalen träffar andra människor på fritiden? Varför ska då inte anhöriga kunna besöka de äldre?

Det osar unket om det här och vi måste hitta vapnet mot Rädslan och det är tilliten till livet till vad som är viktigt i livet, har vi glömt det mitt i Corona-hysterin?
Det viktiga i vår stund på jorden är kontakt. De vill skapa avstånd oss emellan men vi måste någon gång och det väldigt snart säga Stopp, avståndet som ska sättas är hur långt de styrande krafterna får gå i människans integritet, vi pratar etik här, det är inte okej att styra människors kontakt med varandra, det är så vi människor kan hjälpa varandra och jag förstår mycket väl att det finns de som inte vill att vi ska hjälpa varandra, det finns de som inte vill att vi ska komma nära varandra, för tillsammans är vi mäktiga mot pampar med Bill Gates planer, vi kan alla gå emot om vi gör det tillsammans och får man inte träffas mer än 50 personer så finns det alla möjligheter att ha många, många små-demonstrationer. Kom ihåg att vi lever i en demokrati med åsiktsfrihet och yttrandefrihet men nu är vi på väg rakt in i en diktatur och i spetsen för diktaturens armé går Rädslan och den firar just nu oerhörda triumfer i denna världsomfattande krigsföring där själar skövlas på Rädslans altare och det är inte de rikas själar som skövlas utan det är de mindre bemedlades.

Men låt dig inte skrämmas. Man måste leva också och detta är inget liv, det är dags att protestera och det går att göra inom lagliga former, det är bara att använda fantasin för avståndet mellan oss människor får inte öka mer än det hade gjort innan det här corona-viruset dök upp. Avståndet behöver minska vad än Bill Gates har att säga om det, han tjänar givetvis på att avståndet ökar både för sina vaccinationsprogram och datorer, ju mer avståndet ökar desto lättare kan människor styras genom skrämsel och i vår ensamhet är vårt enda sällskap datorn. Jösses, som han har tänkt ut det.

Det är förbjudet att skrämmas och varje gång någon skräms så ställ frågan inom dig:
"Vad har denna människa att tjäna på att skrämma mig?" Det kan få Rädslans fula tryne att vända på klacken och lomma iväg.

En sak innan pennan får vila en stund. Minns det förra 20-talet och 30-talet, minns vad som hände innan 2:a världskriget, människor levde i kollektiv depression, den skapas just nu i världen och vi vet vad som hände, en man vid namn Hitler dök upp och sa sig sitta inne med lösningen, med räddningen och människor trodde på honom för de var så skrämda och det hade de blivit under lång tid.

När ska vi lära oss av historien? Fråga de som är äldst nu i samhället hur det var i deras barndom, hur deras mamma och pappa mådde, det finns inte många kvar nu att fråga därför är jag rädd för att historien kommer upprepas. Förresten det går ju inte prata med dem mer för de är ju isolerade på äldreboendena. Man blir mörkrädd! De har verkligen tänkt ut det, men jag kom på´t. Men prata med de fåtal som finns kvar via Skype innan det är försent. Fråga dem hur det var, tror de har ett och annat att säga om hur viktigt det är att avståndet oss människor emellan måste minska istället för att öka så vi kan stå emot Rädslans fula tryne.

Med din hand i min går vi mot Rädslans fula tryne och trotsar dess existens för det är faktiskt förbjudet att skrämmas.

Anna-Carin Jansson Rapp den 24 augusti 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Tänk själv

Såg på Uppdrag granskning på SVT play igår om Knutby församling så i natt hade jag mardrömmar.
Efter det omtalade mordet i Knutby församling år 2004 fick Åsa Waldau en fråga i ett debattprogram med Janne Josefsson, han frågade om Knutby församlingen var en sund församling. Åsa Waldau svarade då att Knutby församlingen var en helt vanlig Pingstförsamling. Jag måste faktiskt ge henne rätt i det för jag är själv uppväxt i en Pingstförsamling. Visserligen skedde inget mord i den församling som jag växte upp i men för övrigt så känner jag igen det som församlingsmedlemmarna i Knutby beskrev i Uppdrag granskning. Den manipulativa påverkan de utsattes för, den värdering som de utsattes för som människor och den dom som de hela tiden levde under, hotet om helvetet. Att aldrig riktigt känna att man är okej utan tvärtom fel och oren. Så visst var Knutby församlingen en helt vanlig Pingstförsamling, men jag känner igen denna värdering som görs på människan inte bara från Pingstförsamlingen utan även från svenska kyrkan och samhället i stort. Känner också igen det manipulativa sätt som maktmänniskor har där de sätter skräck i andra människor så att de ständigt får leva med Rädslan som jagar dem.
Vi är alla påverkade av kyrkan som haft så stort inflytande på vår kultur och vars inflytande lever kvar i sättet vi ser på tillvaron, varandra och oss själva. Att värdera, bedöma och döma och att låta Rädslan styra våra liv.

Det som mest skrämmer mig med det som hände i Knutby församling är att så många kunde påverkas och styras, så som jag uppfattat det av helt galna människor. Att det skulle gå så många år innan församlingsmedlemmarnas åsikter kom fram i ljuset. Att människor så totalt kan fångas av så kallade gurus på grund av deras manipulativa förmåga att styra människor. Så kallat vanliga människor med vanliga jobb lät sig påverkas av dessa så kallade gurupastorer. Det skulle inte hända i ett sunt samhälle, men det händer varje dag i såväl församlingar som ute i samhället för vi lever inte i ett sunt samhälle och det är definitivt inte sekulariserat i grunden. Det finns "småpåvar" som styr över andra människor genom Rädslan på många platser i samhället och inte minst nu när Covid-19 satt skräck i en hel värld. Det skrämmer mig att se att den Rädslans diktatur som jag vuxit upp i finns just nu överallt i världen mer eller mindre också i Sverige, men "småpåvarna" är svåra att hitta man finner dem inte bland experterna som vi människor borde lyssna på i denna fråga vad gäller Covid-19 utan "småpåvarna" är osynliga genom sociala medier som skrämmer med rapporteringar och information som ingen vet källorna till egentligen.
Något annat som också skrämmer mig i likheten med sektliknande sammanhang är att det finns en underliggande känsla av att man inte får opponera sig och som barnet ropa:
"Men kejsaren har ju inga kläder."

Tänk själv. Jag måste tänka själv. Vi måste tänka själva. Hur kan en hel värld bli så uppskrämda, det hade den inte blivit om det varit en sund värld, då hade många opponerat sig, ifrågasatt hur långt Rädslan ska få styra våra liv. Det är något i den mänskliga kulturen som blivit så i grunden fel så att vi tror att vi inte har rätt att ifrågasätta. Man använder vår omsorg om varandra som ett vapen att tysta människor, men ingen bryr sig om alla de som i dessa dagar har mist sina arbeten, sina företag, sin framtid. Sedan behöver vi alla ifrågasätta hur en influensaliknande sjukdom med så lindriga symptom kan drabba en del så hårt. Luften vi andas är inte som den borde vara. Vetemjölet är inte som det borde vara. Bönder besprutar fälten med så starka medel att det smakar lacknafta i hela munnen om man har oturen att gå förbi när de är ute och besprutar. Vetemjölet behandlas för att bli vitt och när min familj äter av det vanliga vetemjölet så får vi allergi, vi trodde vi var glutenallergiker men när vi äter ekologiskt dinkelmjöl så får vi inte allergi och magen fungerar.
Vi människor har en hel del att säga ifrån om, ett virus som har så lindriga symtom för vissa ska inte kunna döda andra då är det något som i grunden är fel på vår miljö och som vi behöver reagera på.
Varje dag kämpar jag med min uppväxt ifrån kyrkan, både Pingstkyrkan och svenska kyrkan. Mina upplevelser därifrån har starkt påverkat min livsglädje. Jag läser Vilhelm Mobergs bok "Din stund på jorden" där huvudpersonen Albert berättar om sin mamma som levde hela sitt liv i "fruktan för de eviga kvalen". I boken säger Albert följande:
"Om helvetet kan det sägas: Tron på det är tillräcklig. Den tron rövade livets glädje från min mor."
Kanske helvetesrädslan har släppt hos en del i vårt samhälle men inte rädslan för döden och den rädslan har vi alla dessa småpåvar att tacka för, alla dessa gurus som skrämmer slag på människan, alla dessa maktmänniskor som lever på att människan ska förbli rädd.
Det är dags att tänka själv. Dags att ifrågasätta och arbeta för att förändra så rädslans diktatur mister sin makt, så vi får vår livsglädje tillbaka eller finner den för första gången.

Att lyssna till sig själv så sällan de orden uttalas, det borde vara en tankeväckare!
Tänk själv och Glad midsommar!
Hoppas dina händer hittar hem till händer som tar dina runt en midsommarstång.

Anna-Carin Jansson Rapp den 15 juni 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Att hålla din hand runt en midsommarstång

Att hålla din hand runt en midsommarstång.
Det är min längtan.
Att vi ska hålla varandras händer igen, det är mitt hopp.

Dansen runt midsommarstången blir den av nu eller är allt inställt?
Jag vill dansa med min tös som jag väntade på i elva år innan hon föddes, hon är 6 ½ år och jag vill gärna dansa med henne runt en midsommarstång.

Trodde aldrig att det skulle kännas så viktigt att dansa med andra runt en midsommarstång, men så känner jag, kanske är denna rit viktigare än jag trodde.
Att mötas utan krav och hålla varandras händer och sjunga och dansa runt en midsommarstång för att visa vår glädje över att sommaren kommit till oss igen och att dela den glädjen.
Vi får inte släppa dessa traditioner, dessa traditioner som är fria från krav och som är religiöst obundna, där alla är välkomna. Vi måste värna om dem därför att i de folkliga traditionerna, de som är religiöst obundna är vi lika, de är till för oss alla.

Hela livet har ställts på väntetid länge nog och Rädslans diktatur firar triumf.
Jag har en familj och håller deras händer men hur är det för alla dem som lever ensamma, vars enda närhet förr var ett handslag, hur är det för dem nu? Hur många är det som inte orkat detta avstånd, hur många är det som håller på att gå under på grund av detta avstånd mellan människa och människa?

Kommer vi återigen våga ta varandras händer runt en midsommarstång, jag hoppas verkligen det, jag hoppas att Rädslan mister sin kraft och att Längtan efter Livet vinner över Rädslan.
Det hoppas jag.

Jag tror det bli så till slut att Längtan efter Livet vinner.
Jag vill inte att min tös växer upp i ett land där avståndet ökar mellan människor, men jag tror inte det blir så och kanske det är så att nu när vi fått uppleva avståndet mellan människa och människa så kan vi ända in i roten känna hur viktigt det är med kontakt.

När jag åker buss har det visats en filmsnutt där man proklamerar avstånd. Två kvinnor står tätt ihop och plötsligt sliter en osynlig hand bort den ena från den andra. Vems hand sliter oss från varandra, det är en fråga som jag tror man behöver fråga sig. Visst ska man vara försiktig men det finns gränser för hur stort utrymme Rädslan ska få.

Att hålla din hand runt en midsommarstång.
Det är min längtan.
Att vi ska hålla varandras händer igen, det är mitt hopp.

Anna-Carin Jansson Rapp den 5 juni 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Hurra för dig som drömmer

Jag hade en gång en dröm att bli musiker och jag var på väg men jag stoppades på grund av andras rädsla, mina föräldrars, som inte vågade låta mina vingar få bära. Det har jag lidit av i hela mitt liv. Så lånade jag en film igår som heter La La Land. En musikal. Jag tvekade innan jag lånade den. Har inte vågat titta på någon sådan på decennier eftersom det tillhörde min dröm en gång. Men jag hade inte bara sången, min andra röst var klarinetten och jag kom långt med mitt klarinettspel och var på väg en gång att söka mig vidare. Det var då jag stoppades av mina föräldrar. Ett år senare fick jag söka musiklinje men något inom mig var brutet så jag förde en ojämn kamp med min självkänsla i några år innan jag fick lägga ner mina försök att låta vingarna bära mig.
Det gick inte lyfta för jag var vingbruten.
Så såg jag då denna musikalfilm ikväll och tårarna vällde fram för jag har förnekat och förtryckt mina egna drömmar i så många år. Jag har inte ens tillåtit mig att lyssna på musikaler som är det bästa jag vet.

I filmen sjunger en av huvudrollsinnehavaren en sång om drömmarna, om hur viktigt det är att aldrig släppa sina drömmar, hon sjunger:
"Hurra för de som drömmer hur galna de än verkar."

Vi får inte släppa våra drömmar, jag har skrivit om det förut men jag har själv förnekat att jag själv tappat bort mina drömmar, jag har gråtit för detta ikväll och jag hoppas att jag kommer våga drömma igen hur galet det än verkar.
Att jag börjar sjunga för människor igen, läsa egna dikter och texter och verkligen kämpa för att få ut min bok som jag har skrivit om Ängeln vid din sida. För min själ håller faktiskt på att gå under, har varit så ledsen så länge och fastnat i rädslor och är det något som många av oss kanske kan känna igen sig i nu så är det att vi kan fastna i rädslor och rädslorna är drömmarnas värsta fiende för de hotar drömmarnas existens, de hotar till och med drömmarens existens, så håll fast vid dina drömmar.

Hon sjunger vidare:
"Hurra för hjärtan som värker
hurra för den röran vi ställer till..."
"Så in med rebellerna som ringar på vattnet
målare, poeter och skådespel och hurra för dårarna som drömmer hur galna de än verkar
Hurra för hjärtat som krossas hurra för den röra vi ställer till..."

Vi lider brist på drömmarna idag, vi lider brist på drömmare.
Vi saknar kulturen, vi saknar målare, poeter och skådespelare, vi saknar dårarna som drömmer, hur galna de än verkar, rebellerna som vågar drömma och får oss som inte vågar att våga livet, våga utsätta oss för livet, det liv som ibland krossar våra hjärtan och den röra som det ställer till med, men om vi levt vårt liv efter någon annans vilja så har vi ju aldrig levt.

Våga drömma din dröm, ska försöka våga börja leva min trots att jag nu fyllt 50 år. Än är det kanske inte för sent för mina drömmar. För hjärtat det värker och istället för att låta det krossas för att jag aldrig släpper fram mina drömmar så måste jag våga drömmen även om den kan krossa mitt hjärta.
Låt inget som händer i ditt liv nu få dig att sluta drömma. Jag har låtit mitt liv länge få ta ifrån mig mina drömmar. Jag har efter många motgångar i livet krossats men inte helt, än finns min röst kvar, än finns mitt ord inom mig kvar, än finns penseln med mina färger kvar och redo för att låta drömmarna leva.

Hurra för dig som drömmer hur galen andra än tycker att du är. Håll fast vid dina drömmar, kanske möts vi i drömmarnas land en dag, du drömmare.
Jag var en drömmare en gång, jag ska kämpa med att finna den drömmaren inom mig igen.

Här är länken till sången från musikalen LA LA LAND om att hålla fast vid sina drömmar:
https://youtu.be/UM-ZPAF2Dpw

Anna-Carin Jansson Rapp den 16 maj 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Vi vuxna har tappat bort frågan varför

Såg en barnfilm igår som heter Biet Maya, den drabbade mig och berörde mig för den ställde en viktig fråga inom mig. Biet Maya flyger sin egen väg i bisamhället och hon ifrågasätter de auktoritära med oändligt många varför, det drabbade mig därför att det är så vi måste göra, men jag ser att många av oss har tappat bort våra varför. Vi har slutat att ifrågasätta. Vi följer strikt de auktoritära människornas så kallade order utan att ifrågasätta. I denna Corona-tid så finns det många förhållningsregler som blint följs utan att bli ifrågasatta.
Jag delade en artikel på Linkedin för ett tag sedan som hette Hans budskap: Stoppa Coronahysterin. Det var en intervju från Folkbladet med överläkare och seniorprofessor Johnny Ludvigsson. Det var en upplyftande artikel och den har blivit läst av över 15 000 personer. Där berättade Johnny Ludvigsson att när coronasmittan nått 60 procent av befolkningen stannar spridningen upp av sig själv (se artikeln i Folkbladet som heter: "Hans budskap: Stoppa coronahysterin" www.folkbladet.se ). När vi som är friska utsätter oss för coronaviruset så gör vi något fint även för de äldre och svaga, vi ger dem friheten tillbaka så de kan ta sig ur sin isolering och fortsätta leva. Det är vår gåva till dem. Vi klarar det. Vi som är yngre och friska klarar av den här smittan vi har bara blivit så skrämda. Om det är så att Johnny Ludvigsson har rätt varför ställer vi då inga varför?
Vi går med på en nedmontering av samhället. Hur länge ska denna nedmontering hålla på?
Såg en glimt på MSN nyheter (något man ska undvika) där en professor uttalade sig om att sommaren är körd. Varför?

Varför går vi med på alla dessa förhållningsregler utan att ifrågasätta. Johnny Ludvigsson säger bland annat i artikeln att vi som är friska ska utsätta oss för smittan vi kan inte sitta isolerade i ett år tills ett vaccin eventuellt kommer. Det kommer enligt honom innebära en ekonomisk kollaps. "Vi kan inte sitta inlåsta hela samhället. Under tiden råkar vi ut för en kris som kan leda till 30-talet", säger Johnny Ludvigsson.
Ska vi gå med på det?
Och min fråga är att om nu ett eventuellt vaccin kommer, hur kommer människor må av det?
Minns med skräck vaccinet som togs fram mot svininfluensan där många ungdomar drabbades av narkolepsi.

Vårdpersonal lägger ut hemska bilder på sköterskor med full mundering bakom visir och masker. Fattar de inte att människor kan bli skrämda?
Att människor kan tro att detta coronavirus skulle vara farligt för alla. Det ger helt fel signaler. Är det det de vill?
Enligt en bekant som är sjuksköterska tjänar sjuksköterskor 58 000 kr i månaden, därför reagerade jag när jag häromdagen läste att undersköterskor tjänar 24 000 kr per månad. Det är fullt förståeligt att undersköterskor som får göra grovgörat vill tjäna mer, men om det är så att en del av denna skrämselpropaganda har sin botten i att höja löner osv då behöver det uppmärksammas, jag vet inte om det är så, men jag ifrågasätter starkt att det finns så många sköterskor som lägger ut bilder på kvinnor i full skyddsutrustning på sociala medier. "Sköterskor i masker och visir skrämmer skiten ur mig" skrev en av de personer som delade min artikel med Johnny Ludvigsson på Linkedin som orsak till varför hon delade artikeln.

Nej, det är inte okej att skrämmas mer, nu får vi väl i alla fall börja ifrågasätta, vi är i vår fulla rätt att göra det eller lever vi inte längre i ett demokratiskt samhälle?
Om nu demokrati kan leva upp till betydelsen folkstyre?

Varje gång någon skräms oavsett om det är en vanlig knegare eller en så kallad expert så ska vi ifrågasätta.
Vi ska inte vakna varje morgon med tusen frågor som inte blir besvarade och färdas genom dagen i grått dis fastän solen skiner. Det är orätt mot oss själva men också mot våra barn och ungdomar. De blir skrämda, är det ingen som bryr sig om att de blir rädda?
De ska inte behöva känna så. Häromdagen kom min 6-åriga tös hem och grät och sa att barnen runt bordet i matsalen hade pratat om corona och hon var uppenbart skrämd över det hon fått höra. Hur ska jag skydda henne från skrämselpropagandan?

Barn ifrågasätter men vi vuxna har tappat bort frågan varför. Varför har vi gjort det?
Vad är det som hänt genom historien som gjort att vi slutat säga ordet varför och låter detta coronavirus skrämma vettet ur oss.
Nu får det väl ändå räcka.

Låt barnet inom dig få utrymme igen om det blivit nedtryckt. Låt det spränga sig igenom ditt vuxna jag för att ställa frågan varför högt och tydligt så att alla hör.

Trevlig helg!

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 april 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Liv att ta tillvara på

Vi har fått ett liv att ta tillvara på, men nu har Rädslan fått all makt över oss och inte bara över oss i Sverige utan stora delar av världen. Vad är det som händer?
Överallt är det Rädslan som talar. På sociala medier, i radio och i SVT. Det är som att var dag vakna upp till en dystopisk värld. Läste en tidning idag från tiden innan denna corona-skräck tog tag i vårt land. Där var framtidstro, gemenskap och tillit men så kommer detta corona-virus och slår sönder det mesta i sin väg. Ska vi tillåta det?
Corona-viruset drabbar riskgrupper enligt experter och om man läser informationen angående corona-viruset på 1177 så möts man inte av någon skrämselpropaganda ändå dyker skrämselpropagandan upp både här och där i olika medier och "Krösamajorna", män som kvinnor har väl aldrig varit så högljudda. Under lång tid har SVT sänt dystopiska filmer och serier, långt innan coronaviruset dök upp. Varför kan man undra? Varför är de så ihärdiga i att förmedla skrämsel till människor? Hur påverkas vi av det? Inte är det bra i alla fall. Det är lätt att drunkna i allt det där. Att tappa modet och tro att allt är kört, men det är det givetvis inte.
Det är bara Rädslan som talar där skrämsel förmedlas. Kom ihåg det och försök att bara lyssna på experter, endast, och fortsätt leva och utveckla det som du har för händer och i tanken. Låt dig inte skrämmas. De som vet om att de behöver ta det lite lugnt med sociala kontakter för sin hälsas skull får ta sitt ansvar och göra det, men vi andra måste fortsätta annars går vårt land under och vi kommer få det lika illa som andra länder som låter Rädslans diktatur råda.

Företag går i konkurs, människors liv slås i spillror men en del av oss sätter oss själva i karantän trots att vi är friska, det är inte okej. Vi har ett ansvar för varandra, för att det här landet inte ska nå ekonomisk kollaps. Vi måste ta lärdom av historien, depressionen på 30-talet. Människor var rädda då, men en viss Hitler tog tillfället i akt och sa sig sitta inne med lösningen och människor behövde en räddare, en frälsare och då ville de tro på honom, att det skulle bli bra och det gick helt åt helvete.
Det gäller att vara klarsynt nu, se bortom och bakom vad allt detta egentligen handlar om och inte låta sig luras av domedagsprofeterna utan tänka själv och varje dag kämpa vidare med att skapa och leva sitt liv för sin skull men också för andras skull.

Vi har liv att ta tillvara på. Vårt liv men också andras liv. Våra barn och ungdomar ska inte behöva växa upp i en rädslokultur och bli rädda för mänsklig kontakt, det är vårt ansvar att se till att de inte blir rädda och att de inte ska tro på allt de hör och läser utan tänka själva och ifrågasätta Rädslan. De äldre som byggt upp det här landet där en del av dem tillhör riskgruppen tror jag är ledsna idag. Det de kämpat under lång tid att bygga upp raserar vi på bara någon månad, vi har i alla fall kommit en bra bit på väg att rasera men det är inte försent att vända detta nu. Jag tror inte de äldre ville detta även om de kan vara känsliga för corona-viruset, de kan ta sitt ansvar och vara rädda om sig och om karantänen blir långdragen borde de också få välja om de vill vara isolerade eller inte. Det borde vara en mänsklig rättighet. Ensamhet är också farligt, det sägs att ofrivillig ensamhet är lika farligt som att röka 15 cigaretter om dagen.

Vi som är unga eller mitt i livet och vi som är friska, vi ska ut i livet och utsätta oss för det, vi ska leva och skapa och vi ska även utsätta oss för coronaviruset . När smittan nått 60 procent av befolkningen stannar spridningen upp av sig själv enligt information från överläkare och seniorprofessorn Johnny Ludvigsson, se artikeln i Folkbladet som heter: "Hans budskap: Stoppa coronahysterin" (www.folkbladet.se ). Då gör vi något fint även för de äldre, vi ger dem friheten tillbaka så de kan ta sig ur sin isolering och fortsätta leva. Det är vår gåva till dem. Vi klarar det. Vi som är yngre och friska klarar av den här smittan (se artikeln i Folkbladet) vi har bara blivit så skrämda. Jag hoppas att de som skrämt andra människor framöver kommer få stå till svars för sin skrämsel och för att de orsakat människors misär, människor som fått sluta sina jobb och företag som gått i konkurs. Människor som kanske inte känner att de orkar leva mer. Jag hoppas det bli upprättelse för alla dem.

Också jag blir rädd ibland men jag har ett liv att ta tillvara på och då kan jag inte gömma mig, jag måste leva det även om många skräms. Jag är så van vid skrämsel från min uppväxt i kyrkan och jag känner att nu är det nog med skrämsel. Det är inte okej att skrämma människor, det är aldrig okej.

Ta tillvara på ditt liv. Du har ett liv att ta tillvara på.

Glad Påsk!

Anna-Carin Jansson Rapp den 7 april 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Rädslan berättar ingenting om sanningen

Nu sitter vi alla och kurar och tycker livet är livsfarligt, åtminstone en del av oss och jag tror att det är viktigt att börja ifrågasätta rädslorna, de ska inte stå oemotsagda. Det finns ingen känsla så stark som rädslan, det vet jag ifrån egen erfarenhet och jag vet att man måste göra det lite svårt för rädslan att få fäste för när den väl får utrymme så tenderar den att uppta hela ens värld och det är det jag ser händer globalt och det skrämmer mig därför att jag vet vad rädsla kan göra med en människa. Jag har kämpat mycket med rädslor i livet på grund av min kyrkliga uppväxt där det var vanligt att de skrämde människor. Jag har levt med mina rädslor genom hela mitt liv på grund av min kyrkliga uppväxt och att nu se så många människor skrämda och rädda precis som jag varit och ännu ofta är får mig att stanna upp och ifrågasätta rädslan. Visserligen är människor kanske inte rädda för samma saker som jag kämpar med men faktum är att min kyrkliga uppväxt har lett till hälsoångest, separationsångest och dödsångest och det är faktiskt det som många människor kämpar med idag.

Är det så här vi ska ha det?
De äldre på äldreboenden kan inte träffa sina nära och kära, en del av dem är kanske i livets slutskede. Ska de dö utan att kunna ta ett farväl av de nära och kära? Det är ju inte via internet man vill ha kontakt i livets slutskede. Det är den älskades hand man vill hålla i. Förresten har någon frågat de gamla hur de vill ha det? Vilket de är räddast för, coronavirus eller ensamheten.
Nu talas det om att stänga skolorna, hur ska det gå för alla småföretagare och låginkomsttagare, alla som jobbar timmar och vikarierar? Hur blir detta för barnen att stanna hemma hos föräldrar som mår dåligt av ekonomisk stress och hur blir det för barnen när de inte kan få komma till skolan och träffa sina kompisar och lära sig saker?

Något som jag tänker mycket på i dessa dagar är hur det kommer bli sedan när detta coronavirus mist sin påverkan? De enda som inte verkar skrämmas är experterna annars förekommer det mycket skrämsel överallt bland människor inte minst på sociala medier och i SVT. Med egen erfarenhet vet jag att den starkaste känslan är rädslan och när den väl får utrymme så växer den.

Det är som att vi tror att vi ska leva för evigt och livet får inte ens nudda oss.
Många av oss handspritar sig nu men kommer det upphöra sedan eller kommer människor bli rädda för att nudda varandra? Det finns en fara i alla dessa skyddsåtgärder, de tenderar att växa, det är inte bara munskydd, det är visir och skyddskläder, det är inte bara tvål och vatten det är handsprit. Hur påverkar detta vår syn på oss själva och varandra och vår syn på världen? För man kan vara viss om att rädslan kommer göra allt för att stanna kvar och då är det viktigt att den blir ifrågasatt och att tilliten, livet och kärleken får mer utrymme än rädslan för rädslan är starkare än alla dessa tre. Störst är kärleken men starkast är rädslan så man får kämpa för att hålla kvar tilliten och kärleken som skapar världen. Det var så hon skrev Karin Boye att tilliten skapar världen och det är verkligen sant men det vi håller på att göra nu det är att skapa misstro istället för tillit och det gör vi när vi skrämmer varandra men även oss själva. Vi gör så att möjligheten att skapa och leva går om intet.

Låt en stämma inom dig ljuda rakt igenom bruset ifrån människor som skräms. En tröstande stämma som säger till dig att rädslan berättar ingenting om sanningen.

Anna-Carin Jansson Rapp den 20 mars 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Storhet hos en människa

Den minsta är den största sa en man för cirka 2000 år sedan. Vad innebär egentligen det?
För jag tror inte han menade att man skulle förminska sig själv. Men kanske det handlar om att våga vara svag och inte skämmas för det. Att inte skämmas för sin oro, för sina tårar eller för att man misslyckas och gör fel. Jag vet inte, tappar ofta modet, vad ska det bli av min strävan, mina drömmar, min längtan?
Vad ska jag göra med alla rädslor som invaderar mig varje dag och stör mig i min strävan, som stör mina drömmar och min längtan?
Jag vet inte, men jag fortsätter kämpa och jag är människa, inte perfekt på något sätt och jag har en längtan efter mänsklighet. Att vi människor vågar vara mänskliga. Livet är så kort och det är så sällan vi människor möts på riktigt och hur ska vi nå varandra om vi ständigt gömmer oss bakom fasader?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att vi är här nu. Jag har ingen aning om vad meningen med livet är, ibland så tycker jag mig kunna ana och orden blir stora och vackra men ibland så vet jag inte. Det kanske inte är så viktigt med meningen utan det kanske är viktigare att vi möts medan tid är här på jorden och pratar och undersöker vad det kan vara att vara människa och framför allt att vi är mänskliga mot varandra, att vi inser att den som står framför oss är en människa som vi, så att vi inte blir så snara i att döma. För vi vill ju inte heller bli dömda. Men det är svårt, vi är så vana att värdera och bedöma och när vi gör det så dömer vi. Vi dömer en annan människas livsmöjligheter och det är ju inte okej, det slår alltid tillbaka på oss själva, kanske inte nu men någon gång i framtiden. För även om vi är starka nu så finns det tider i livet då vi misslyckas och är svaga och vi blir inte yngre, en dag så behöver vi möta en människa som förstår sig på vikten av att vara mänsklig och inte dömande. Som ser oss och låter oss vara såsom vi är med all vår skröplighet och kanske till och med älskar oss ändå.

Det är den minsta som är den största, inte den som förminskar sig utan den som slutat att värdera, bedöma och döma och vågar vara människa och mänsklig i mötet med en annan människa som kämpar. Det är storhet hos en människa. Men man ska alltid säga ifrån och höja sin röst när orättvisor sker när människor blir orättfärdigt bemötta, utsatta, förtryckta, nedvärderade och mobbade. Man ska alltid säga ifrån också när det gäller sig själv och man har rätt till det. Att inte huka utan sträcka på sig, vi gör så gott vi kan även om omgivningen kanske har en annan åsikt och vi har alla vårt bagage att släpa på och om vi inser det kanske vi i större utsträckning kan gå tillsammans på livets väg. Att vi slutar gömma oss på sociala medier och istället börjar mötas på riktigt och ser varandra i ögonen. Vi kanske kan hitta något där tillsammans, något som länge legat glömt och längtat efter att bli funnet av oss. En gemensam längtan efter mötet med en annan som liksom vi kämpar med livet. Jag tror vi har denna längtan allihop men vi stoppar undan den, har fått för oss att vi inte kan och vågar visa våra ansikten såsom de är. Vi är rädda att inte bli mottagna för dem vi är, men vi kanske måste börja våga lyfta av maskerna, låta fasaderna rämna, kanske vi hittar något som vi länge saknat. Kanske vår gemensamma längtan efter en annan människa som är som vi, längtande, gör att vi hittar meningen med varför vi är här på jorden. Jag vet inte, men vi kanske kan pröva. Vad säger du?

Anna-Carin Jansson Rapp den 6 mars 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Till alla trötta och ledsna föräldrar

Skulle vilja skriva några rader till alla föräldrar som inte lyckas leverera fredagsmys och lördagsmys. Uttröttade föräldrar som släpar sig fram i tillvaron och känner sig värdelösa för att de inte lyckas leva upp till någon slags norm som gud vet vem som har hittat på. För vem är det egentligen som hittat på begreppet fredagsmys och lördagsmys. Första gången jag stötte på det var på facebook och jag kan bara tänka mig vilka det gynnar, inte är det föräldrarna och barnen i alla fall men sockerindustrin drar säkert in multum på allt godis som inhandlas till helgen. Tänk om vi kunde försöka sänka kraven på oss själva och varandra och ta livet så som det är. Det kanske inte är möjligt att leverera fredagsmys och lördagsmys hur väl du än vill. Det är lätt att köpa en massa godis om man har råd men är det verkligen mysigt?

Anledningen till min text denna vecka är ett inlägg jag såg på sociala medier i dagarna. Det var en bild på en gråtande smiley framför en skål med popcorn och personen ifråga skrev att alla barn inte får uppleva den faktiska innebörden av ordet fredagsmys. Texten tog upp att det finns föräldrar som lider av psykisk ohälsa och missbruk.
Det är sant att det är synd om de barn som lever under sådana förhållanden men hjälper det att pressa dessa föräldrar ännu mer med en sådan bild, hjälper den föräldern att bättre ta hand om sitt föräldraskap och vad är egentligen den faktiska innebörden av ordet fredagsmys?

Jag växte upp med mycket fika på kvällarna men jag mådde egentligen inte bra av det vare sig fysiskt eller psykiskt. Det var tröstätande istället för att mötas. Jag hade önskat mig seende ögon och lyssnande öron istället för en massa godis och kakor. Jag hade önskat mig att man hade stängt av tv:n och pratat lite med varandra istället, frågat hur dagen hade varit och hur vi egentligen mådde hemma. Bakom fredagsmyset satt det i vår familj några ensamma själar som kanske egentligen ville nå varandra, jag ville det i alla fall.

Min mamma önskade idyll av livet och just därför blev det inte så. Hon ville inte se det som var svårt, allt skulle vara bra, man skulle må bra och man skulle vara frisk, men hon mådde inte bra och jag hade önskat så att hon hade sagt det till mig. Det hade varit lättare att ta hennes tårar än hennes tystnad och bortvända rygg. För det är bättre med en mamma med ångest än ingen mamma alls. Det är värre när ens mamma eller pappa stänger av än att få lyssna till sin mammas eller pappas berättelse om hur det är, att just nu så är det svårt, för då öppnar det för att barnet eller ungdomen också kan få vara sig själv när livet är svårt och slipper gömma sig bakom en fasad.

Så detta tjat om fredagsmys och lördagsmys börjar gå mig på nerverna. När kan människan få vara just människa utan alla dessa krav? Är det inte viktigare att försöka vara dem vi är och mötas i det medan tid är här på jorden?
Det finns så många som lider av psykisk ohälsa och jag tror att mycket av det bottnar i att man försöker stänga av och kämpa på alltför länge tills allting bara brister och man går sönder. Det är inte okej med all pålaga från sociala medier eller gud vet vart det kommer ifrån, fredagsmys och lördagsmys kravet.

Jag skulle vilja säga något till dig trötta och ledsna förälder: "Du är okej och när helgen närmar sig försök hålla sockerindustrins tjat om fredagsmys ute och tänk på hur du skulle vilja bli bemött som barn/ungdom när du kommer hem på fredagen. Vill du möta en mamma och pappa som stressat sig halvt fördärvade på att leva upp till alla krav på mys och lycka med nerverna utanpå eller vill du möta en mamma och pappa som möter dig i hallen och frågar hur du har det och vågar vara sig själva och låter dig vara som du är, som vågar vara ledsen när hon eller han är ledsen och som tillåter dig att vara där du är i livet?"

Anna-Carin Jansson Rapp den 3 mars 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

Barnkonventionen spränger rädslans murar

Barnkonventionen blir svensk lag från och med i år. I artikel 14 står att barn har rätt att utöva vilken religion de vill, eller ingen alls. Den artikeln borde varit lag för länge sedan. I artikel 13 står att barn har rätt till yttrandefrihet; att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter med respekt för andra personers rättigheter. Hur stämmer det överens med det sätt som kyrkor bemöter sina medlemmar och inte minst barnen? Det kommer bli mycket intressant att se hur denna lag ska hantera alla kyrkor där man inte ens låter de vuxna tänka, tycka och uttrycka sina åsikter. Där är något stort och fint och betydelsefullt att barnkonventionen nu är lag för det betyder att man kommer att behöva titta närmare på hur man bemöter barn och ungdomar inom kyrkan. Det är inte längre okej att tvinga sina barn till kyrkan eller tysta dem om de uttrycker andra åsikter än vad som är gängse inom kyrkan.

Minns en affisch som jag hängde upp i mitt snedtak i mitt ungdomsrum hemmavid. Det var en kostymklädd man utan ansikte, grå i sin gestalt men ut ur hatten sprängde sig ett barn fram och det är så jag ser det nu. Nu är det barnens och ungdomarnas tid. Nu är det dem vi ska se innan vi går under på den här planeten. Vi är så sprängfyllda av rädslor, men ett barn som inte blivit skrämt från vettet ser inte på sig själv som en rädd individ. Självklart blir vi alla rädda ibland inte minst barnen men att se på sig själv som en rädd individ är en annan sak då har rädslan gått djupare och det är där jag känner igen mig för i min kyrkliga uppväxt blev jag så skrämd att rädslan blev en del av mig som person och den vägrar släppa greppet men den har gjort mig vaken för människor som skrämmer andra människor och den är min drivkraft i det att den gör mig arg på att det är så det ser ut i vår tillvaro inte minst inom kyrkan, men nu har barnkonventionen blivit en lag och då kommer det bli hett om öronen för kyrkans maktmänniskor. Så då får man uppmuntra alla förtryckta barn och ungdomar att som i den underbara bilden jag hade i mitt ungdomsrum spränga sig igenom rädslans murar och ta sig upp. För dagens rädda människa behöver det orädda barnet. Vi har nämligen börjat tro på vår rädsla mycket mer än vår tillit och det är inte bra. För då lever vi som om faran redan är här och det är så alla maktmänniskor vill att vi ska känna. De vill att vi ska vara rädda, det är bara de rädda som man kan styra, inte undra på att man skrämmer människor inom kyrkan och inte minst barnen och ungdomarna för de måste man ju få att stanna kvar annars blir det ju ingen kyrka kvar om man inte omvandlar kyrkan till ett jippo och en aktivitetskyrka för att locka barnen och ungdomarna att stanna, men hur blir det då sedan när längtan efter djupet blir alltmer starkt, när längtan efter andlighet och själslig utveckling blir starkare.

Barnen och ungdomarna ska vi lyssna till. Jag önskar att jag för 13 år sedan hade fått chansen på någon av de 500 skolor och fritidsgårdar som jag kontaktade i Skåne att få skapa existensgrupper för ungdomar att de i alla fall hade prövat och själva fått se vad det kan göra med en människa som under en timma eller två i veckan får sitta i en grupp i samma ålder och prata om livet, sina tankar och funderingar om det som inte bara handlar om vardag och prestation. Där frågorna och inte svaren är de viktiga, att få uttrycka sina egna tankar om meningen med detta liv som är så försvinnande kort och där din mening om livet är ditt svar, för att ingen annan har rätt att säga vad som är viktigt för dig, men i kyrkan är det min erfarenhet att man gör så, man talar om vad man ska tänka, tro och tycka och det är främst barnen och ungdomarna som råkar illa ut. Men det handlar inte bara om det utan man skrämmer barnen och ungdomarna för att bli övergivna. Övergivenhetshotet lever man ständigt under i och med att Jesus när som helst kan komma tillbaka och hämta de sina och då kan barn skiljas från föräldrar om de inte har den rätta tron, övergivenhetshotet handlar också om rädslan för helvetet även om det kanske inte pratas om helvetet så mycket längre inom kyrkan så lever det kvar i generationer och man har inte gjort upp eller förklarat sig tydligt så att människor vet var kyrkorna står i denna fråga idag. Varför är det så tyst om denna fråga, varför rannsakar inte kyrkorna sig själva och hanterar det de ställt till med i människors liv? Att skrämmas borde vara förbjudet för det förlamar människors liv. Det ska bli spännande att se om det blir förbjudet att skrämmas i framtiden. Egentligen borde det vara det eftersom skrämsel är en form av hot och det finns många hot inom kyrkan inte minst hotet om att bli övergiven om man inte passar in. En framtid där man omöjliggör hot innebär också en framtid utan krig.

Barnkonventionen blir nu en lag och det borde påverka både skola och kyrka, men det är också något som vi alla måste se till att det gör för det är ingen lag som ska glömmas bort för den kan bli vår räddning för oss i vårt land. För barnen och ungdomarna har något viktigt att uttrycka nämligen sin mening och om vi ska få ett bra land att leva i så ska vi lyssna nu, bara lyssna utan att pådyvla dem våra sanningar, för de hittar sin egen sanning.
Den enda de behöver.

Anna-Carin Jansson Rapp den 10 januari 2020

Klicka här för att dela sidan.

   

En mänsklig jul

"Mamma jag vill ha en riktig jul en sån som man har när man är liten", sjunger min dotter på 6 år. En känd julsång som plötsligt får mig att stanna upp och jag ställer mig frågan hur många av oss som hade en riktig jul som små och vad är egentligen en riktig jul?
Många av oss minns jular som inte var så roliga och till och med hemska, fastän det till det yttre såg helt perfekt ut, fejat in i minsta vrå, inte ett dammkorn och inte en fläck. Men gav det värme, gav denna utåt sett perfekta idyll en känsla av julmys?

Nu vill jag skapa julstämning till min tös som precis fyllt 6 år men då är det som att jag får börja från grunden och försöka hitta min egen röst för vad är det som jag skulle må bra av att mötas av en julafton. Jo, värme så klart, men vad innebär den för mig? Som uppväxt med skenheliga fraser om att man kunde komma som man var i kyrkan så kan jag inte använda det uttrycket, men jag kanske skulle säga att jag skulle vilja få vara människa och att även om det är julafton så behöver ingenting vara perfekt, för det perfekta skrämmer livet ur mig, det har jag växt upp med i kyrkan och det är så långt ifrån mänsklighet och värme som man kan komma. Med det vill jag inte påstå att det skulle vara omänskligt i alla kyrkor eller för den delen i alla familjer där man är kyrkliga, men att jag har upplevt omänsklighet i min kyrkliga uppväxt och det är jag inte ensam om.

En mänsklig jul önskar jag mig och de mina, att vi inte ska kräva av varandra att må bra och prestera utan där vi kan mötas i detta svåra att vara en människa. Men skulle vi kunna sänka kraven på varandra och julen så skulle det inte vara lika svårt att vara människa, för det finns väl ingen högtid som ställer så höga krav på glädje och lycka, man talar ju till och med om julefrid. Kanske julefriden lyser med sin frånvaro så länge som vi sätter upp regler och krav på hur människan ska vara. Kanske julefriden skulle infinna sig litegrand om man i större utsträckning tillät livet att finnas såsom det är. Kanske bär vi på ångest, sorg och ilska. Kanske bär vi på en känsla av övergivenhet och kanske vi rent konkret sitter ensamma på julafton utan en själ som önskar oss en god jul. Vad gör man då?
Kanske det kan trösta att tänka att hur viktig julen än tycks vara så är det bara en dag bland andra dagar som i vart fall inte ska plåga oss mer än andra dagar genom att ställa upp krav på hur allt ska vara, se ut och hur man ska må. Livet kan man inte styra även om många konsulter menar det. Livet händer oss och ibland får en del av oss vara med om omänskligt mycket genom livet och då ska man inte lägga på ytterligare börda genom att pressa fram julstämning. Den infinner sig kanske om man för en stund betraktar sig själv med en känsla av medkänsla och mänsklighet och på något plan försöker tänka att jag gör så gott jag kan utefter mina förutsättningar och aldrig, aldrig jämföra sig med någon annan. Aldrig, aldrig värdera sig själv eller andra, vi gör alla så gott vi kan utefter våra förutsättningar.

En mänsklig jul skulle man faktiskt kunna säga är motsatsen till en perfekt jul för bakom det perfekta ligger ofta en hårdhet och en omänsklighet och där kan en människa inte leva.

En mänsklig jul önskar jag Dig och ett Gott Nytt År där Du får rum med allt det som inte är perfekt men mycket mänskligt och just därför så oerhört viktigt, för det barn som föddes i ett stall och som julen handlar om för en del visade kanske på att även om det inte är perfekt runtomkring oss så kan ljuset lysa in i en enkel boning och du kan mötas av värme i människor och kärlek från de som vill vara dig nära och fastän du kanske är ensam så kan det ändå finns något gudomligt i att vi fått det liv vi fått. Vi vet inte meningen med det men miraklet skedde en gång, vi blev till och fick komma hit till världen och det kanske ligger en större och vackrare mening i det än vi någonsin kan ana. Bara detta att vi finns.
Låt ingen någonsin ta ifrån dig det mirakel att du faktiskt existerar nu och här.

Anna-Carin Jansson Rapp den 18 december 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

De vill leva sitt liv hela livet!

Jag ska leva mitt liv hela livet sa min femåriga tös.
Jag var tvungen att skriva upp det för det var så stort av en femåring att säga så och det hade så många bottnar. Att verkligen leva sitt liv varje dag fullt ut såsom det är och då tänker inte jag på detta med Carpe diem för det har i vart fall för mig ofta förknippats med att ta vara på ögonblicket och vara så lycklig som möjligt och det är väl stort och fint men om man inte kan, om varje dag är en kamp, om varje minut är en kamp för att ta sig vidare till nästa minut då tror jag inte man ska tänka så mycket på att fånga dagen för man har fullt upp med att andas och ta en liten stund i sänder.

Jag ska leva mitt liv hela livet.
Det är också en annan botten i de orden och det är att leva sitt eget liv, mitt liv, inte någon annans liv utan bara mitt liv såsom jag vill leva det. Där har andra ingen talan om det så vore de allra närmaste så är det ändå viktigt att tänka på vad det är som jag vill med mitt liv. Det är lätt när man är lite vingbruten att lyssna på andra, att till och med tro att andra vet bättre om vad man behöver än man själv, men så är det ju inte, då behöver man ibland tystnad, man behöver stänga in sig själv och vara ifred från yttre påverkan hur vänliga människor omkring oss än är. För att kunna höra sin inre röst behövs utrymme och ibland behövs också en god lyssnare som har förmågan att vara tyst och bara lyssna. Men de är få, så möter du en sådan människa så ta tillvara på den människan.

Att verkligen leva sitt liv hela livet innebär att se allt som det är och leva det även om vägen knappt är framkomlig och mer liknar en krokig skogstig än en motorväg. Vi har alla våra individuella vägar att gå. Det är därför det är så fel när coacher, gurus, pastorer och präster säger att det är en speciell väg som man ska gå. Ingen har rätt att säga så!
Det enda dessa ställer till med är oreda i människors liv, den enskilda individuella viktiga vägen eller stigen avbryts och vem vet vad vi missar längs vägen eller stigen på grund av dessa människors yttre påverkan. De lever på människors osäkerhet och rädslor och det lever de gott på så tänk till nästa gång du stöter på någon självutnämnd påve. Är det, det där som jag vill? Är det den väg som jag i mitt hjärta känner att jag behöver följa. Men möter du någon som har förmåga att hålla käft och bara lyssna på dig sätt dig då ner och börja prata och har den personen dessutom vett att fråga dej om du själv har en tanke om hur du önskar att lösa ett visst problem då har du hittat en person som respekterar dig. Som inte psykologiserar och analyserar utan bara lyssnar och hjälper dig att hitta din egen väg utan att se dig som ett objekt utan som en person.

Så när min femåriga tös sa att hon ska leva sitt liv hela livet så blev jag rörd. För det låg så mycket i det och det fångade min blick idag när jag läste orden på en liten lapp på kylskåpet. Kloka ord från en liten människa på väg. För det föds väldigt kloka människor nuförtiden, barnen har något att säga oss vuxna, vi måste bara lägga ifrån oss mobilen och sätta på flygplansläge och lägga in den i ett mörkt skåp och sätta oss ner för är det något som vi ska ge i julklapp i år så är det att börja lyssna på barnen och ungdomarna. De har mycket att säga till oss vuxna, för de har tänkt till om allt mellan himmel och jord och ärligt talat så verkar de inte längre så intresserade av teknologi utan vill ha ett möte med oss och naturen.
De vill leva sitt liv hela livet!

Anna-Carin Jansson Rapp den 3 december 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

Hur ser vi på våra kroppar?

Vi har en kropp som är med oss i med- och motgång. Som ständigt står vid vår sida redo att stå upp för oss och ge oss det vi behöver. Men vi föraktar ofta kroppen. Ibland ser vi den som ful och fel på olika sätt. Vem och vad har fått oss att tänka och känna så? Hörde på ett intressant radioprogram idag som heter Kroppskontakt med Stina Wollter. Där kroppsterapeuten och idéhistorikern Claes Ekenstam talade om kroppar och historia (från 2018 se Sveriges Radio Play). Han berättade bland annat om den makt som kyrkan haft över människans sätt att se på sig själv, inte minst när det gäller synen på människans sexualitet. Hur den skambelagts och skuldbelagts. Jag känner igen det han talar om för det rör mig ända in i märgen och det är något jag ständigt får arbeta med och plågas av, synen på mig själv, min kropp och min sexualitet. Den blev förstörd i kyrkan och det är svårt att reparera men jag hoppas ändå att jag ska komma en bit på vägen genom livet och jag vet att jag inte är ensam om att lida på grund av kyrkan när det gäller synen på kroppen och sexualiteten. Men det behöver lyftas fram mycket mer och fler skulle behöva berätta om sitt lidande, så att vi mer och mer kan känna att vi inte är ensamma.

Man kan tro att kyrkan mist sin makt över människans hjärna och syn på sig själv men tyvärr är det inte så. Det som planterats flera generationer tillbaka lever kvar genom uppfostran och finns också än idag levande i kyrkan, den negativa synen på människans kropp och lust.
Hur finner vi vägar att arbeta med detta och komma vidare och sluta plåga oss själva med den negativa synen på kroppen och lusten?
Kanske genom att tala om våra upplevelser, att våga lyfta upp dem till ytan, att inte hejda kroppen att beröra och bli berörd, att följa med i rörelsen och låta kroppen älska och bli älskad.

Kära kropp
Vet att du gråter, att du lider av det du varit med om.
Vet att du längtar efter att få känna dig hel, att få känna att du inte är fel, utan helt så som du ska vara. Att felen och bristerna är en del av detta att vara människa och att döden inte hela tiden står och lurar bakom hörnet utan att du just nu har ditt liv att leva. Ingen vet hur länge, men vi får ta en dag i taget du och jag och inte ge upp.

Vet att du sörjer när jag vill ge upp, när jag bara vill gå rakt in i evigheten. Då hejdar du mig, då står du rakryggad, för du är så stark och du får kämpa så mycket med all denna ångest som kyrkan lagt på mig, men du står kvar, du räddar mig varje dag. Trots sömnbrist på grund av kyrkan står du upp var morgon och tar itu med livet.

Tack kroppen för att du finns, Tack för att du inte ger upp fastän jag så ofta vill ge upp.
Kämpa vid min sida många år än, jag har så mycket jag vill uträtta och jag har mina nära och kära som jag vill leva nära många år än. Ge inte upp hoppet om mig för jag är så skadad av kyrkan att det kommer ta mig mer än ett liv att härbärgera. Men jag ska kämpa på så länge jag kan och jag vet att jag inte är ensam om mina upplevelser.

Omslut min själ och få den att vilja stanna hos mig, att sluta fly.

Älskade kropp.

Anna-Carin Jansson Rapp den 12 november 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

Kapitel 7 Utdrag ur manuset Ängeln vid din sida

Det börjar skymma. Ängeln sitter hos dig när hon plötsligt känner att något kallar på henne. Hon hör rop från unga själar. Rop om hjälp. Ängeln vet att hon måste stanna hos dig men ropen ljuder så starkt och ängeln reser sig för de börjar bli öronbedövande. Du lägger dig till att sova och ängeln stryker dig över håret och låter sig sedan föras mot de öronbedövande ljuden. Ängeln befinner sig sedan svävande över staden där ni bor. Länge, länge har ängeln fått klara sig utan sina vingar då de bröts i en strid mellan det skenbart goda och det verkligt goda. I den striden förlorade bägge med många skadade änglar som följd. Många var de änglar som blev vingbrutna och striden fortsätter alltjämt, men nu befann hon sig svävande över marken med fullt uppfällda vingar som skimrade som pärlemor. Stora väldiga vingar. Hon svävade över staden och överallt hörde hon de förtvivlade ropen från unga själar. Hon färdades genom natten till unga pojkar och flickor som satt på sina sängar och grät eller sov i sina sängar och drömde mardrömmar. En del av dem skar sig för att lindra sin oro och ångest. Det skar i hjärtat på ängeln när hon såg detta. Själaropen ifrån ungdomarna hade inga ord för ingen hade lyssnat på dem så att de kunde uttrycka sin själ. Du blir till när någon lyssnar på dig, när du får uttrycka dig och någon med intresse lyssnar så blir du till som människa och orkar och vill lyssna på andra men dessa ungdomar var det ingen som hade lyssnat till så deras själsrop innehöll inga ord och därför blev de destruktiva och skar sig, det var deras enda uttryck i sin förtvivlan.

Ängeln la sin panna mot deras panna, strök dem över håret. En del av dem somnade, men andra var så förtvivlade så de var helt avstängda från yttre påverkan. Inget kunde nå dem. Ängeln grät och som ifrån ovan hörde ängeln ord från fjärran. Det var den högste som försökte bryta igenom ungdomarnas barriär av smärta. Orden nådde ängeln och medan ängeln lyssnade så rann tårar från hennes kinder och hon försökte låta orden gå igenom hennes händer, hon försökte omvandla de kärleksfulla orden till värme när hon mycket varsamt försökte ta de plågade ungdomarnas händer. Försiktigt, försiktigt lirka rakbladen från deras händer och ge dem sömnen, den lugna fridfulla sömnen till dem så att de kunde stilla sig och få ro. Den högstes kärleksfulla ord ljöd i natten över staden med de många ungdomarna som plågades över sin existens och ingen hade att tala med:

Mitt kära barn, när du kände dig övergiven, förkastad och missförstådd och oälskad. Då grät du mina tårar. Mina tårar blandades med dina för jag ville så gärna se att kärlek skulle råda. Och när du satt i ensamhetens mörker och kände dig övergiven till och med av mig, då fanns jag där och ville så gärna att du skulle känna att jag var där och att jag förstod där ingen annan förstod. Att jag förlät allt och glömde för jag är den som vet varför och fattar mer än människor. För jag tar den svages hand. Jag lyfter den tröttes blick, jag bär dina bördor. Men varför ska jag då lida sorgens och smärtans kval säger du. Jag säger dig, det är också livet att veta vad det är, att känna smärta i själen.

Ängeln förmedlade de kärleksfulla orden genom sina händer vidare till ungdomarnas händer och fick dem att lyfta handen med rakbladet från sina bara armar och lägga sin hand på bordet och ängeln lirkade försiktigt, försiktigt rakbladet från deras händer så att det föll ner mjukt på deras nattduksbord. Ängeln besökte många, många oroliga ungdomar den natten och ropen avtog alltmer och när gryningen kom så hördes nästan inte ropen alls istället sov många unga som barn kan göra så avslappnat stilla.

Ängeln fällde för en stund ihop sina vingar och vilade under dem tills morgonen grydde. Då öppnade hon sina vingar och begav sig iväg i gryningsljusets första kärleksstrimma för att åter kunna vara hos dig när du vaknade.

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 september 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

Återskapa lägereldarnas tid

Vi har missat nånting här. Nånting värdefullt har gått förlorat och vi måste hitta det igen för att kunna leva. Vi måste återskapa lägereldarnas tid. Den tid när vi satt kring eldar och pratade om livet. När vi berättade sagor och när våra ögon möttes över lågorna och våra själar började leva och få kraft. Vi möts på sociala medier, vi möts sällan och ser varandra i ögonen och pratar. Vi håller på att förlora nånting viktigt. Våra själar håller på att förtvina för ingen själ kan leva utan mötet med den andra och våra möten behöver vara personliga och det kan de aldrig bli på sociala medier.

Läste en artikel idag från Lunds universitet (Psykologen: "Unga har svårt att sätta ord på känslorna" publicerad i universitetets personaltidning LUM) som talade om att ungdomar har svårt att tala om sina känslor och att det beror mycket på att de sällan pratar med någon annat än genom sociala medier. Att de inte möter den andres blick och pratar om vad de känner och att det blir särskilt svårt för dem när de kommer i kriser eftersom de inte kan uttrycka vad de känner. Psykologen och forskaren Per Johnsson menar att förmågan att samtala håller på att gå förlorad i vår tid. Att ungdomarna lider brist på samtal ansikte mot ansikte och att sociala medier gör oss allt mindre sociala. Att vi är beroende av mötet med den andre i förtroliga samtal för vår förmåga att uttrycka våra känslor och att det är viktigt att kunna uttrycka våra känslor för att kunna ta hand om oss själva. Artikeln talade också om att samtal har en läkande effekt inte bara för vårt känsloliv utan även för vår kropp.

Jag tänker att det är sant att sociala medier har förstört för ungdomar och för oss alla. Människan har blivit så ensam. Men jag tänker också på att vi har ett ansvar att börja se ungdomarna och varandra och försöka bryta systemet som sociala medier har pådyvlat oss. Stänga av mobilen, internet, tv:n och liksom lägereldarnas tid sätta oss ner och berätta vår historia, börja berätta vad vi bär på i hjärtat, berätta sagor, prata om livet medan det pågår, prata med varandra eller bara sitta tysta med varandra så länge vi har varann.

För 12 år sedan ville jag skapa Existensgrupper för ungdomar i skolor och på fritidsgårdar med mera därför att så många ungdomar mådde dåligt och skar sig. Jag förstod delvis varför eftersom jag själv mådde dåligt som ung. Jag skar mig inte men led stor brist på vuxna som såg mig och lyssnade på mig och det gjorde det svårt för mig att leva. Men jag hade skrivandet och det hjälpte mig att hitta mig själv, min själ. Dagboken eller tankeboken blev som en person som lyssnade på mig och jag tänkte mig en åskådare eller fler och jag hade det också när jag läste upp dikter och tankar vid konserter och dylikt. Det betydde mycket för mig för då blev jag ju sedd och lyssnad på men man behöver det där personliga och man behöver människor som har tid att lyssna. Men har vi tid i det här samhället? Handlar inte allt bara om produktivitet? Var och när får människan bara vara människa och bli lyssnad på och lyssna utan att det nödvändigtvis ska vara lösningsfokuserat och leda till ökad produktivitet. Låta tankar möta en annans tankar utan att värdera bara förundras över hur stort livet kan vara och hur lika och olika vi är och låta det få vara så.

Vi har länge levt i denna värld av sociala medier och ungdomarna kan enligt artikeln jag läste från Lunds universitet inte ens berätta hur de mår. I skolan är det andras tankar och teorier som är viktiga aldrig ungdomarnas. Man lär barnen och ungdomarna lydnad, man lär dem att värdera, att jämföra men man lär dem sällan att tänka själva. Tänk vilka konsekvenser det får för vår framtid och vilka konsekvenser det har i vår samtid. För vi som är vuxna idag har inte heller fått lära oss att tänka själva, istället har vi lärt oss att lyda och lyssna på auktoritära människor. Det är ytterst farligt! Rätt vad det är kommer det någon galning när människor är tillräckligt knäckta och har det tillräckligt förfärligt och säger sig sitta inne med hela sanningen och lösningen på människors problem. Det hände i Tyskland och resulterade i det andra världskriget och det kan hända igen om vi inte bryr oss om att börja lyssna på ungdomarna som ska ta hand om det här samhället framöver. De måste alla ha ett stort självförtroende och en god självkänsla så att de själva kan se vad som är gott och bra så de inte behöver förlita sig på någon annan. För någon annan är inte alltid god och bra. Är man tillräckligt knäckt som många ungdomar är och inte fått utrymme att uttrycka sina tankar blir det mycket svårt att uttrycka sig och sätta stopp för auktoritära galningar.

Börja lyssna på ungdomarna. Skapa utrymme för deras själar. Det är hög tid att göra det nu så att vår värld kan bestå!

Anna-Carin Jansson Rapp den 8 maj 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

Låt tonerna få bära dig

Tonerna är så nära nu. Tonerna i din själ.
Åren har gått och du trodde att du mist musiken i ditt liv, men den finns där i din själ.
De vackraste tonerna bär vi inom oss, de når ut till de vi älskar i ord och handling som talar om förståelse när vi felar, när vi brister, när vi är människor.
Då bärs vi av tonerna i vårt inre, då bär vi den vi älskar med tonerna.
Då bärs vi upp högre och högre upp där vi kan leva, där vi kan andas, där det finns tid att vara människor tillsammans.
För det måste få finnas tid till att vara människor och få lyssna till vår inre röst, till våra toner.

Låt tonerna bära dig. Låt dem för en gång skull bara få bära dig utan krav.
Vi är bara människor, vi är aldrig några maskiner.
Vi behöver nu och då få bäras utan att ständigt prestera. Bara få vara människor som behöver varann.

Kärleken lever av toner,
utan paus blir det ingen musik,
utan paus blir det ingen kärlek.
Bevara tonerna inom dig, låt dem aldrig dö.
En gång bärs vi hem av tonerna,
en gång bärs vi hem av kärleken.
En gång.

Anna-Carin Jansson Rapp den 10 april 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

Du har en ängel vid din sida

Det går en film nu på svtplay som är min favoritfilm. Den heter Himmel över Berlin (visas till och med den 20 mars). Den handlar om två änglar som lyssnar till människors tankar i Berlin och hjälper dem genom sin närhet. Men den handlar också om att en av änglarna vill bli människa för att kunna känna vad kärlek är och vad det är att vara människa med allt vad det innebär.

Säga vad man vill om religionerna men vi människor behöver änglar vid vår sida. Änglar som kan finnas med oss i det svarta i livet, som kan lyssna när ingen annan gör det, som kan lägga sin hand på vår axel när oron hotar att ta över vår existens.

Har du kanske upplevt att du har en ängel vid din sida?
Jag tror de kan möta oss i vardagslivet när vi är på väg att ge upp, i människor vi möter. I stunder i livet tror jag att vissa möten med människor är möten med änglar men ibland kan vi bli lurade. Riktiga änglar tar inte över som gurus ibland gör, de kör inte över ens vilja, riktiga änglar tror jag är mycket goda lyssnare sedan vill de att vi ska veta att vi inte är ensamma och att det kommer att ordna sig. Det är så jag tror och upplevt det.

Ängeln vid din sida finns hos dig nu och ser det ingen annan ser och hör det ingen annan orkar lyssna på. Lita på det. Strunta i människor som vill få dig att tvivla på dig själv och dina förmågor för att istället lyssna på dem. Gå din egen väg såsom du känner att du vill göra. Lyssna inte på "negodiler" som inte tror dig om något och som sätter sig själva på höga pedistaler. Det finns många småpåvar inom alla religioner, men de återfinns också såsom gurus inom exempelvis yoga och olika sorters nyandlighet.

Bara håll fast vid din egen tro på det du känner är viktigt i livet. Lyssna inåt och var säker om att det sitter en ängel vid din sida som vet hur du har det och som i denna stund håller sin hand på din axel och som håller om dej när stormarna viner i ditt inre. De riktiga änglarna har varit på botten och vet vad det innebär så därför kan de förstå och våga se det svarta och såriga i livet.

Ängeln vid din sida finns nära dig nu och vill berätta för dig att livet är till för dig oavsett vad andra sagt till dig eller gjort mot dig. Ge inte upp, bara stanna kvar i dig själv och lyssna inåt på vad din själ vill säga dig för ängeln talar till dig. Det kanske inte kommer i ord utan kanske som en känsla som stillar ditt inre.

Anna-Carin Jansson Rapp den 18 mars 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

Utdrag ur manuset Ängeln vid din sida

Hon gick fram och tillbaka, ångesten och oron plågade henne, hon kände sig tvungen att ställa frågor och så fort hon fick svaret så började tvivlen på svaren riva inom henne igen. Hon kände sig förföljd av alla frågor. Frågor som kom utav rädsla för än det ena än det andra, men främst sådant som handlade om att förlora det man höll kärast, livet och människor hon älskade.

Ängeln fanns nära henne nu, hon lämnade henne inte för en sekund, men det var som om ängeln inte kunde nå henne som om en osynlig vägg av okrossbart glas ställts mellan de bägge. Men ängeln tänkte inte ge upp. Hon såg hur hon plågades och det värkte i änglahjärtat att inte kunna nå henne och ge henne ro i själen.

Hur hade det kunnat bli så här? När hade dessa tvivel börjat, var kom alla dess plågande frågor ifrån? Fanns där en tid när ingen hade lyssnat och svarat på de frågor som barn ofta ställer? Var det för många gånger som du blev lämnad? Som du blev övergiven och lämnad ensam med all den ängslan och all din undran och rädslorna växte ikapp med att du växte. Kyrkan i sig spädde på för där handlade det mesta om att skrämmas för att församlingsmedlemmarna skulle stanna kvar och foga sig under de som bestämde. Var fanns kärleken i allt det där? Var fanns tryggheten? Den fanns överhuvudtaget inte. Det var som en krigszon där ingen går säker, där allt kan hända och där man enligt predikanterna alltid måste vara ren och redo därför att Jesus när som helst kunde komma och hämta de sina och var man då inte ren och redo så fick man inte följa med även om ens familj fick följa med. Du kunde alltså när som helst bli övergiven precis som det är mitt under brinnande krig. De man älskade kunde plötsligt ryckas ifrån dig.

Du tvättade dina händer ständigt. Det var tvångstankar. Du kände dig ständigt oren och när du så revolterade i slutet av tonåren och äntligen bröt dig loss från kyrkans bojor blev tvånget om att tvätta sig under perioder nästan ohanterbart. Det var perioder där du kröp tillbaka till ditt föräldrahem och kände dig skamsen för att du varit med killar och varit vild. Älskat, gjort det som var absolut förbjudet om man kom från en frikyrka. Då var du helt övertygad om att du skulle straffas med någon sjukdom och renlighetsfobierna plågade dig fruktansvärt. Därför att du lärt dig att om man syndat så blev man straffad med sjukdom och övergivenhet.

Ängeln var hos dig då, nära, nära. När du låg i sängen i månader och bara gick upp för att äta lite, tvätta dig eller gå på toaletten så var hon hos dig hela tiden. Dina föräldrar sa ingenting till dig vid matbordet. Du kunde sitta och gråta tyst men de ignorerade helt dina tårar och din existens.

Pastorn kom för att smörja din panna med olja och bad för dig. Pratade ingenting med dig, du kände dig osynlig som person. Du var inte där som person, det var som att de ständigt tog din själ ifrån dig. Om du fogade dig skulle de se dig men den personen skulle inte vara du. Du blev under perioder längre fram den duktiga präktiga dottern och då såg de dig då sa de att det var så skönt att tonåren var över och med det menades att du var såsom de ville att du skulle vara. Men tonåringen fanns ju kvar därinne och hon var en del av dig och det vilda hade inte försvunnit överhuvudtaget. Varför var det vilda inte värt att älskas? I det vilda fanns också din glädje över livet. När du dansade så dansade du med änglarna.

Ängeln höll om dig hårt vissa stunder och tider då du inte ville leva mer, då du var mycket nära att ta ditt liv, men du gjorde aldrig det för ängeln höll om dig, hon höll dig och gjorde att din initiativförmåga dämpades så att det inte blev möjligt för dig att ge dig av från livet. Stor trötthet drabbade dig istället så du låg i din säng långa tider.

Hur kan människor som plågar andra människor inom kyrkan och inom religionerna få gå fria när de gör så att människor får sådan ångest att de inte vill leva?
Hur är det möjligt att ett land som kommit så långt utvecklingsmässigt inte sett att människor skadas av kyrkan, av religioner?
Det är ofta legitimt att klaga på Islam men att kristendomen plågat människor i tusen år verkar många vara blinda inför. Vill de inte se, eller ser de inte?

Kyrkan erbjuder ju både dop, vigslar och begravningar, de binder människorna till sig vid de största högtiderna i en människas liv. Högtider vi inte vill vara utan.
Men det kommer en tid och den är redan här där människor mer och mer börjar få upp ögonen för den själsliga tortyr som många människor utsatts för inom kyrkan, alla sorters kyrkor.

Ängeln är hos dig nu, hon är nära, nära och hon kommer inte överge dig. Hon är från en annan tid än nu, hon är inte som dem. Hon har en vän i Jesus men hon är inte som de kyrkliga, hon vet vad kärlek är och tror på den sanna kärleken.

Anna-Carin Jansson Rapp den 9 mars 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

Spela ditt ackord i livet

Fann ett brev jag skrev till min mamma när jag var 18 år på hennes 50-årsdag. Det brevet fick tiden att stanna. Min mamma gick bort 2016, min pappa gick bort 2017. Vi älskade varandra men hade svårt med kontakten i alla år. Till slut fick jag bryta med mina föräldrar för att kunna leva mitt liv och det var först då som jag blev med barn 43 år gammal. Jag hade levt under stor spänning i hela mitt liv och flera år innan jag blev gravid gick jag igenom tre provrörsbefruktningar utan resultat. Men när jag bestämde mig för att leva mitt liv och bryta med kontakten med mina föräldrar blev jag med barn omedelbart på naturlig väg. Men jag saknar dem och jag saknar den kontakt som aldrig blev, men ibland så möttes vi och det var i stunder när kyrkan inte kom emellan oss. För utan kyrkan så hade nog vår relation sett helt annorlunda ut. Pingstkyrkan som jag är uppväxt i slukar människor, det är kyrkan i många familjer som går först, inte familjen. Jag upplevde att kyrkan gjorde mina föräldrar rädda och deras rädsla stod i vägen vid mitt livsval, när jag som 16-åring inte fick söka musikgymnasium trots att jag var så duktig på mitt instrument så att människor trodde jag gick musikhögskola. Som 18-åring bröt jag med Pingstkyrkan och tog mig ut och dansade, jag revolterade mot kyrkan och min uppväxt men dagarna innan min revolt, eller kanske det var dagen innan min revolt så skrev jag dessa rader som 18-åring till min mamma på hennes 50-årsdag. Det är ord fjärran från de ord som jag fick höra i kyrkan, det är ord om livet istället för döden, om detta att vara en människa, meningen med livet och vad som är det viktiga i livet. Att få spela sitt ackord.

Några tankar från din dotter på din 50-årsdag (år 1988).

Kära mamma!
Det är din dag idag, och du ser strålande ut, du är verkligen värd all uppvaktning för att du är DU och det finns ingen som kan fylla ditt ställe! Jag tycker om dej så mycket mamma! Jag var lite ledsen idag därför skriver jag nu till dej för jag vill inte att du ska minnas denna dag och tänka på att jag var ledsen och inte riktigt orkade umgås. Jag klarade inte riktigt att hålla "masken", för mycket inom mej gjorde ont och jag orkar inte vara en annan jag inte är. För jag är jag , och idag var jag lite ledsen. Alla är känslomänniskor men alla spelar inte ut sina känslor det de för stunden känner, de håller masken. En del däribland jag spelar ut sina känslor både det som gör ont och det som känns härligt, därför att jag vill så gärna vara ärlig mot mej själv, mina känslor och er och ibland kan det vara svårt för man har så många känslor, så många tankar så ibland förstår man knappt sej själv och hur ska då andra förstå det man så gränslöst mycket vill att de ska förstå när man ej förstår själv. Konstigt vá?
Jag tror det ofta är därför man blir osams.

Vi behöver varann och vi behöver tid för varann för att förstå varann och därigenom oss själva. Jag är så osäker på mej själv ibland. Jag känner mej så annorlunda men det är jag ju för jag är ju unik liksom alla är.
Älska mej så som jag är för det är den kärlek man behöver. Bli älskad för den unika person man är, och få vara det är nog det underbaraste livet kan ge oss människor. Det är nog det som är "den stora meningen med tillvaron", att vi skall älska oss själva och varann som mest när vi förtjänar det som minst, det är nog den största kärleken.
Det är när vi är ledsna, arga eller inte klarar av allt som krävs av en människa när vi inte orkar med den press som finns på människan, som vi behöver kärlek av just den anledningen att vi är den vi är. En människa som behöver en annan människa.

Kärleken är vår andliga näring och vi får aldrig upphöra ge varann den när vi förtjänar det minst men behöver den mest och om vi är lite dåliga på det ibland är det aldrig försent att älska sin nästa så som sej själv.
Jag frågade Ulrika om hon tyckte jag var konstig och först tänkte hon sen sa hon, "Ja det är du men inte på ett konstigt sätt", för det jag känner som jag tycker är konstigt känner alla människor men alla pratar inte om det eller reflekterar över det. Men som Ulrika sa jag är jag med allt vad det innebär.

Jag spelar mitt ackord i livets symfoni, du spelar ditt mamma och om vi alla spelar vårt ackord blir det en symfoni som har samklang för att vi alla hör samman. Det viktigaste är ändå att man spelar sitt ackord och inte någon annans för det går inte i längden då slutar det med kaos, symfonin blir falsk. Våra ackord går ibland i dur ibland i moll sådant är livet och det är det som gör symfonin så spännande så nyansrik så vacker.

Jag tycker om dej mamma och kommer alltid att göra det! Om vi sen ibland inte förstår varann och blir osams är bara för att man prövar sitt ackord söker sej själv och det är inte alltid lätt. Men till slut ska vi finna vår melodi våra ackord och då måste vi spela dem. Spela ditt mamma och glöm ej att du är värdefull.
Det blev ingen dikt men jag ville ge något enbart till dej nämligen mej själv.

Kram!

/Anna-Carin

Mamma och pappa tänker ofta på er. Vet inte om det finns en himmel men jag hoppas det, men inte den himmel som kyrkan pratade om, jag önskar er en plats där ni får vara er själva för ni var fina människor när ni inte var pressade av kyrkan och alla krav, när vi på tu man hand pratade om livet ostört från kyrkan då fick vi kontakt och ni lyssnade på mina tankar. Jag orkade inte ha kontakt med er de sista åren men det har inte gått en dag och inte en natt utan att ni funnits i mitt hjärta. Älskar er.
Fick en bild när jag var yngre om att jag efter döden skulle möta er vid en ändlös strand och att vi skulle gå varandra till mötes. Kanske blir det så. Då ska vi prata och då ska inget få störa. Vi har mycket att prata om. Nu ska jag pröva leva mitt liv. Jag ska börja skära i trä pappa, du tyckte jag hade anlag för det och jag ska börja måla igen och jag ska fortsätta skriva och kanske tala inför människor. Jag älskar ju att stå på scen. Jag har en liten Klara också med smilgrop precis som jag som älskar att stå på scen.
Hon ska få spela sitt ackord i livet.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 februari 2019

Klicka här för att dela sidan.

   

Låt rädslorna få konkurrens

Som kyrkskadad är det främst rädslor av olika slag som man plågas av och för att dämpa rädslorna så ber man om försäkringar, men sådant hjälper aldrig eftersom rädsla aldrig kan besegras med hjälp av förnuftet. Det enda som kan hjälpa är om rädslorna får konkurrens. Det är i alla fall min erfarenhet.

Att födas in i en kyrka eller för den delen att gå med senare i livet är att införlivas i en världsordning, ett sätt att se på sin omvärld, på sin värld och på livet i stort. Det är allomfattande så när man bryter med kyrkan så är det som att mista fotfästet, men bättre att mista fotfästet ett tag för att sedan finna sin egen väg i livet som man själv har valt och se sin omvärld genom sina egna ögon istället för att pådyvlas en tolkning av världen genom andras ögon. Men det är svårt och när man tappar fotfästet så tar det lång tid innan man kan känna sig någorlunda trygg men denna trygghet är å andra sidan något som man aldrig känt tidigare. För tryggheten inom kyrkans väggar är villkorad. Man blir inte trygg där om man inte följer vissa regler och värderingar. Gör man inte det så passar man inte in. Man blir utfryst, det vill säga mobbad. Så när jag hörde på slutdebatten innan valet så frös jag när jag hörde kd-ledarens tal om att detta var ett värderingsval. Hon sade det i positiva ordalag och det gjorde mig djupt bekymrad. Med tanke på att sådana tongångar återfinns längre åt höger där betoningen ligger på konservativa värden och tradition så undrar jag hur sunda kristna värderingar egentligen är?

När livet blir så tungt att det blir svårt att härda ut på grund av alla rädslor som plågar dig - Låt rädslorna få konkurrens. Försäkringar och förnuft hjälper inte mot rädslor ej heller att möta rädslorna lite i taget, det enda som kan ha någon verkan är om rädslorna får konkurrens. Det är i alla fall min erfarenhet. För livet kan verkligen kännas skrämmande även om man inte är uppvuxen inom kyrkan, men man ska också komma ihåg att kyrkan har präglat hela samhället och skrämt människor genom allt tider och även om kyrkan idag lever ett mer tillbakadraget liv så har den präglat oss människor ända in i ryggmärgen. Att lyssna på auktoritära människor, att låta oss styras av dem har sin grund i kyrkan. Att låta oss skrämmas av auktoritära människors prat har också sin grund i kyrkan. Vi är vana att låta oss styras och det började med kyrkan som förr var den främsta auktoriteten i byn. Det är dags att bryta sig loss från rädslornas bojor och börja leva och det bästa sättet är genom att låta rädslorna få konkurrens. Att göra det som man innerst inne vet att man brinner för och att göra det trots att man inte har lust eller kraft att göra det och fastän det kanske känns helt omöjligt. Att göra det ändå och inte låta sig nedslås om det inte funkar - Bara fortsätt och peka fingret åt rädslorna!

Du har rätt till ditt liv och du har rätt att se ditt liv från dina egna ögons vy och inte utifrån andra människors tolkningar av livet. Finn din egen väg, den kommer garanterat vara mer ojämn att gå på och garanterat kommer du snubbla många gånger för ingen kommer vara där och berätta vart rötterna och stenarna ligger men det kommer vara din väg och målet kommer följaktligen också vara ditt och det kan vara väldigt gott att ha i tanken när man blir äldre och släntrar fram på den sista krokiga stigen mot målet att veta det att det var ditt val av väg i livet och oavsett hur svårt livet har varit så har det varit ditt liv. Det är bättre att släntra fram på den sista krokiga stigen mot målet när du blir gammal än att flåsande åka med någon oaktsam auktoritär människa på Autobahn. För det är ju inte så vi vill äntra mållinjen en gång, i alla fall inte jag. Jag vill känna att jag levt mitt liv på mitt sätt och med min själ i behåll. Sedan har jag en tro på att även om själen blivit illa tilltygad i livet så förblir den innersta kärnan i själen alltid hel. Därinne är vi intakta vad än någon sagt till dig eller gjort mot dig. Kom ihåg det! Det har jag känt och det är min tro att det är i den innersta kärnan i själen som Gud bor. Det är sprängstoff för kyrkan och i äldre tider så var det något som mystikerna inom kyrkan trodde på och dessa blev både fängslade och torterade. För om man tror på att Gud bor i var och en av oss i vårt själs centrum så behövs ju inte kyrkan. Prästen behöver inte agera Guds representant på jorden utan den vanliga människan bär Gud i sitt hjärta.

Kanske kan det lätta ditt hjärta att veta att vi är många som lider under det "värderingsok" som kyrkan lagt på människor, vi är många fler än vi själva känner till för de flesta tror att oken är deras egna och att de mår dåligt för att de lider av dålig självkänsla men tänker aldrig på vart den dåliga självkänslan kommer från och vem som har gjort att jantelagen fått ett sådant genomslag i vårt land. Du ska inte tro att du är något passar ju gott in i kyrkan, hur skulle annars de auktoritära människorna kunna styra över andra människor.

Låt rädslorna få konkurrens! Det är ditt liv och ingen kan och ska tala om för dig vilken väg du ska ta och försöker de styra dig genom att skrämmas så försök lyssna noga vad de säger och tänk på att det aldrig finns något gott syfte bakom skrämsel så därför behöver man aldrig ta till sig sådant som vill skrämma människor. Det finns inget behov att skrämmas om man inte har ett bakomliggande syfte som handlar om att styra, att få makt över en annan människa. Kyrkan har ofta skrämt människor genom tiderna, men de har haft ett bakomliggande syfte som är att genom skrämsel få människor att tro att de är beroende av kyrkan så att de kan tjäna pengar på människor och fortsätta sin verksamhet och detta gör de genom ömsom hot ömsom barmhärtighet. De tar och de ger!

Låt rädslorna få konkurrens och när någon försöker skrämmas så behöver du inte lyssna för all skrämselpropaganda handlar om att få makt över andra människor för att uppnå egna syften.

Till dig du skrämda som läser dessa rader vill jag säga - Du är inte ensam, vi är många som är skrämda och om vi bara ser det så kan vi stötta varandra och trösta varandra och uppmuntra varandra att låta rädslorna få konkurrens.

Anna-Carin Jansson Rapp den 24 september 2018

Klicka här för att dela sidan.

   

Det onda behövs för att det goda ska skärpa sig

Vi går på värde-grund!

Bara några dagar kvar till valet och på sociala medier är det fullt med värderingar om än det ena än det andra och allt handlar om värderingar. De så kallade onda pekar ut de så kallade icke-önskvärda precis som de så kallade goda pekar ut de icke-önskvärda. Uppdelningen av vi och dem återkommer överallt.
Det är något som är fel här. Varför ska vi hålla på att värdera hela tiden och varför ska vi dela upp människor i vi och dem?
Vi är ju människor allihop. Eller?

Vi är här tillsammans på jorden och det gäller samtliga. Sverigedemokraterna är det parti vars politik jag minst kan ställa upp på men det sätt som partiet blev bemötta på från början eller ska vi säga icke-bemötta är något som gynnar dem. De blev utmobbade på det sättet att de andra politikerna inte pratade med dem och det är ju rena sandlådementaliteten. De enda som gynnades av det var Sverigedemokraterna själva för de blev martyrer, en del människor tyckte givetvis synd om dem. Vad är det för politiker som vi har i vårt land egentligen som inte kan möta en oliktänkande med sakfrågor och sakargument. Det enda sätt att få människor att förstå att Sverige skulle missgynnas av Sverigedemokraternas politik är ju att skarpt bemöta det de står för. Men hellre tysta ner. Är politikerna inte pålästa eller vad är det frågan om?

Grunden till hat människor emellan har jag funnit ligger i att vi värderar. De som är trygga i sig själva gör det inte men de flest av oss gör det och det beror inte bara på mindesvärdeskomplex utan det beror på att vi har lärt oss att det är så vi ska göra, det vill säga att vi ska värdera. Vi talar om vikten av kristna värderingar men det handlar inte om kristna värderingar det handlar om kyrkans värderingar för Kristus sa att vi inte skulle döma. Han värderade inte. Tvärtom. Men det verkar helt ha kommit i skymundan.

Om vi ska fungera i det här landet så går det inte genom att mobba varandra och dela upp människor i kategorier som bra - dåliga, goda - onda, önskvärda - icke önskvärda. Vi är här tillsammans och om vi ska få bukt med hatet mellan människor så kan det aldrig ske genom att bemöta varandra med tystnad. Eller att sätta upp staket eller skrika glåpord efter varandra. Mobbning är väl inget som ska vara okej vare sig i det privata livet eller i politik. Eller?
För mobbning handlar ju inte bara om att skrika glåpord eller genom fysisk handling skada en annan utan det handlar ju också om att inte bemöta en annan människa.

Jag har mött det, tystnaden. I kyrkan och från människor som stått mig nära. Till slut var jag tvungen att bryta med de människor som bemött mig med tystnad för jag orkade inte bära tystnaden. Så också jag blev tyst men jag kunde inte göra på annat sätt. Och ibland är det tyvärr den enda vägen som man kan gå när inget annat hjälper i det personliga livet men inom politik så ska ju polerna kunna möta varandra annars är det ju ingen politik utan liknar mest diktatur. För polerna behövs för att vi ska utvecklas, så hemskt är det att det onda behövs för att det goda ska skärpa sig och bli gott på riktigt och inte bara i ord.

Jag hoppas att det snart ska bli uppenbart för gemene man och kvinna att kyrkans sätt att värdera behöver mista sin kraft och att vi ska förstå att vi alla är här tillsammans och att vi på något sätt måste hitta ett sätt att fungera tillsammans. Det är till och med så att vi är lika mycket värda och att vi heller inte kan prata om värde när vi talar om människan, för människan är ingen sak. Vi är ovärderliga varenda en av oss oberoende av typer och sorter och det är svårt att ta in det eftersom vi endast ser människors handlingar och utifrån det dömer.
Men självklart måste vi arbeta mot förtryck och onda handlingar men så länge vi ser på varandra med värderingsögon så kommer vi inte vidare tillsammans och då kan ingenting bli bättre, då fortsätter krigen både på global och privat nivå hemma vid köksbordet.

Jag vikarierade som församlingspedagog en tid för några år sedan och jobbade med konfirmander bland annat. Några år senare mötte jag en av mina konfirmander som berättade att hon mött en käresta, min kommentar till det hela var att det var roligt och så sa jag: "det är du verkligen värd." Hon reagerade omedelbart och ifrågasatte vad jag menade med att hon var värd det. Hennes kommentar kändes som en spark i magen. För det är ju något som man då och då säger när man vill visa att man tycker om personen men samtidigt fick hennes kommentar upp ögonen på mig vad avser värderingar. För det är ju inte klokt att vi håller på att värderar hela tiden. Att vissa skulle vara värda gott innebär ju också att andra inte är det. Det innebär också att vi inte är lika mycket värda och det legitimerar i bortre änden våld och rasism. För ingen skulle skada en annan om vi inte såg på varandra med värderingsögon. Så länge vi inte är missgynnade så känns det okej, men vad är det som säger att vi kommer gynnas i alla lägen? För det är ju så med värderingar att de kan lika gärna peka med hotfullt finger mot oss i ett annat läge, i en annan tid. Så när vi går till vallokalerna på söndag så får vi på något sätt hitta det parti där vi möter minst värderingar och mest mänsklighet så kanske det finns hopp om vårt fina land där alla ska få plats.

Anna-Carin Jansson Rapp den 6 september 2018

Klicka här för att dela sidan.

   

Änglar och profeter skulle gråta över Sverige

Såg dokumentären I am not your negro häromdagen utifrån James Baldwins manus skrivet efter att tre av hans vänner blivit mördade. Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. Utifrån dessa vänners död berättar han sin historia om Amerika. Problemet säger Baldwin i en intervju är inte hur det går för en neger här eller en svart där utan den verkliga frågan är hur det ska gå för landet. Filmaren Raoul Peck låter Baldwins röst tala från 1987 och tecknar bilden av den afroamerikanska historien och vad det innebär att vara svart i USA idag. (OBS! Dokumentären kan ses till den 4 september 2018 på svtplay.se)

Dokumentären sa mig att rasism handlar om mobbningen som sker i ett land eller mellan människor, för det är ju faktiskt det rasism handlar om, just mobbning. När man utesluter, när man inte släpper in och när man motar bort en människa. Det är ren och skär mobbning och det säger ingenting om den som mobbas men allt om den som utövar mobbningen, den säger också mycket om det land som mobbningen får härja. Om ett land tillåter rasism, det vill säga mobbning utan att göra något åt det så talar det om ett land som är sjukt och som står på randen av en ravin och som om mobbningen får fortgå går under. Vi talar ofta om hur en del människor är så hemska som uttrycker sig rasistiskt men hur är vi själva?
Få är de samtal som inte innehåller bedömningar och värderingar av människor, samtal där vi till och med dömer andra och vi vill helst sätta människor i fack och kategorisera. Negativa människor är farliga för hälsan såg jag en rubrik berätta i DN häromdagen. Dem ska vi hålla oss undan, de negativa människorna kallas för energitjuvar. Men vad är egentligen en negativ människa och vad är en positiv människa?
Varför håller vi på att värdera hela tiden?
Gurus lär ut att vi ska avsluta kontakten med negativa människor, precis som kyrkan lär de ut ett vi och dom tänkande som ligger farligt nära rasismen. Tänker också när jag läser om att hålla negativa människor borta att det kan vara en form av propaganda. De negativa människorna har kanske något att säga om samhället som är på väg att kollapsa när man legitimerar uteslutning och mobbningssystem när man talar om att man kan stänga ute människor som man anser negativa. Endast lyckan och den så kallade idyllen får plats och där finns ingen plats för kritiskt tänkande och ifrågasättande och det var också något som Baldwin tog upp att Amerika länge levt i en fantasivärld där idyllen har blivit en form av skenvärld men där verkligheten hela tiden legat inunder och sett helt annorlunda ut. Den sociala verkligheten förnekas och bristen på övertygelse och personlig auktoritet ses till och med enligt Baldwin som tecken på sympatiska och demokratiska drag. Änglar och profeter skulle gråta över dagens Amerika säger Baldwin.

Änglar och profeter skulle gråta över Sverige. Men Sverigedemokraternas kategoriseringar av människor, vi - dem är något som skrämmande nog är något vi alla håller på med varje dag. Vi tycker att rasister är så hemska men många av våra samtal handlar om att göra bedömningar av människor och till och med så dömer vi människor som vi menar inte passar in däribland de som anses negativa och obekväma därför att de ifrågasätter den så kallade idyllen, vi vill sätta i fack och vi vill kategorisera. Precis som rasisten gör, precis som många Sverigedemokrater gör och precis som mobbaren gör, men också precis som kyrkan lärt människor att göra. Allt bottnar där, i kyrkans människosyn.

Vi är präglade av kyrkan. För kyrkan har lärt människor att tänka i vi - dem termer. De som gör rätt, de som gör fel, de som är goda, de som är onda, de som blir räddade och de som går förlorade. De som är innanför, de som är utanför. Detta sätt att kategorisera människor, att värdera människor och vår tillvaro istället för att uppleva den och ta in den såsom den är bottnar i vårt kristna arv. Allting värderas. Man talar till och med om att det är viktigt med värderingar och det är något som många håller med om. Men vems värderingar ska gälla? Vad och vilka är det som kyrkan tycker att vi ska värdera?

Baldwin tar också upp något som Malcolm X sa angående utanförskap. Han sa att den mest segregerade tidpunkten under veckan var kl. 12.00 om söndagarna då de vita satt i sina kyrkor. Då undrar jag vart det kristna kärleksbudskapet har tagit vägen och det är en fråga som jag ofta ställer mig för kärlek har ju inget att göra med värderingar eller kategoriseringar av människor.

Var är alla dem som tänker själva och ifrågasätter, vågar vi inte stå upp för våra åsikter i rädsla för att bli betraktade som negativa och därmed uteslutas ur den så kallade gemenskapen i samhället?

Änglar och profeter skulle gråta över Sverige.

Anna-Carin Jansson Rapp den 14 augusti 2018

Klicka här för att dela sidan.

   

Förlåtelse - Behövs det?

Vad döljer sig bakom ordet förlåt. Jo, orden synd, skuld och skam.

När jag växte upp fick jag höra att kristendomen är den enda religion som har förlåtelsen. Som vuxen har jag tänkt, kanhända är det den enda religion som har ordet synd.

Bakom ordet nåd döljer sig ett annat ord och det är ordet dom. För nåden behövs inte om vi inte först blir dömda.

Så hur kärleksfull är egentligen kristendomen med sin synd och med sin dom, med tortyrredskapet Korset som symbol längst fram i kyrkan och ett offeraltare inunder?

Jag tror det är viktigt att ifrågasätta alla begrepp som vi så ofta använder i det dagliga livet. Orden förlåtelse, värde, värderingar och så vidare innebär så mycket mer än vi i första anblicken kan se. För bakom dessa ord döljer sig en hierarki som står över andra, som står över dig och mig.
Det som vid första anblicken kan verka kärleksfullt kan vara något som suger musten ur oss. Som tar all vår kraft så att någon annan kan ta vid där vår kraft slutar och det är något som behöver uppmärksammas.

Vi jagar förlåtelsen, den ska enligt vissa göra oss fria, vi bär på bördor om krav på att förlåta som andra lagt på oss.

Att förlåta framställs ofta som vägen till försoning och lycka. Men ska och bör man verkligen förlåta allt? Jag tänker på barn och unga som utsätts för incest, eller kvinnor som utsätts för våldtäkt, människor som utsätts för misshandel och så vidare. Ska dessa människor verkligen förlåta dem som gjort dem illa? Ska vi verkligen likt Kristus förlåta också det mest barbariska. Sedan ska man också ställa frågan om det som står i Bibeln är sant till punkt och pricka för det har skrivits om och översatts och tolkats under lång, lång tid. De människor som skrev Bibeln hade också sin bakgrund och sina grunder till varför de skrev ner det de skrev ner även om mycket säkert också är kommet av gudomlig inspiration. Men Gud har på intet sätt slutat verka genom människors ord idag, det gudomliga är allestädes närvarande men man måste alltid ifrågasätta varför saker sägs och varför vissa begrepp blir så viktiga att man kan grunda en hel religion på det.

För ordet förlåt är som jag uppfattat det grunden i kristendomen. Såsom jag fick höra under min uppväxt så tog Jesus Kristus på sig våra synder för att vi skulle få evigt liv och bli förlåtna. Men sa Jesus verkligen så?

Jag är inte så säker på det.

I 16 kapitlet i Johannesevangeliet så talar Jesus om att han ska sända Sanningens ande och att han ska visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Han säger "Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd."

Han ger ingen förklaring till detta därför att han säger att lärjungarna inte kan ta emot det utan hänvisar till sanningens ande som ska berätta mer.

Jesus som jag uppfattat det enligt Bibeln vände upp och ned på värdehierarkin så att den minsta blev den största. Med detta kanske han också menade att vi överhuvudtaget inte ska värdera, men helt klart så tyckte han att vi ska reagera på det som är rätt och fel utan att för den skull värdera människor såsom bra-dåliga.

Att använda begrepp som dom-nåd och synd-förlåtelse innebär också att vi delar upp och värderar människor och inte är det speciellt kärleksfullt, om nu kristendomen är en religion som anser att kärleken är det viktiga i mötet med människan.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 juli 2018

Klicka här för att dela sidan.

   

Omänsklig perfektionism

Människan är stressad idag, kanske inte bara pga av den höga arbetsbelastningen.
Stressen verkar snarare handla om att vara perfekt som individ.
Vara lyckad och lycklig!

Samhället tyngdes för många under lång tid av kyrkan som la tunga bördor på människor i form av skam och skuldkänslor som människan egentligen inte behövde bära på. Man skulle skämmas om man sa eller handlade fel och be om förlåtelse. Att be om förlåtelse är något som kan vara bra när den vill tala om att man ångrat det man tillfogat någon men när personen som ber om förlåtelse samtidigt ska skämmas då blir det något negativt.

Idag har gurus, i vårt sekulariserade samhälle, till största del istället tagit över kyrkans roll som sanningssägare om rätt och fel, därutöver har de på samma sätt anammat kyrkans sätt att inneha ett koncept som man kan tjäna pengar på. Och då måste man göra människor beroende av sitt koncept.

De flesta koncept handlar om snabbaste vägen till lycka. Det handlar då ofta om att man ska sluta tänka på sitt förflutna, sluta älta, säga stopp till de sorgsna tunga tankarna och gå vidare. Man ska enligt många koncept göra och tänka på ett visst sätt för att nå lyckan. Lyckan är då ofta kopplad till att vara lyckad.
Det är väl kanske där som kyrkan och gurus skiljer sig åt, men egentligen inte eftersom perfektionism i detta livet i kyrkans värld kan leda till att man hamnar på rätt ställe efter döden och det kan ju vara en fin sak att göra. Så med avseende på perfektionism så är de egentligen lika i det också, det är bara att gurus menar att man kan bli lycklig och nå himlen redan här på jorden genom att tänka på rätt sätt, göra på ett visst sätt. Helt enkelt följa någon annans tankar, nämligen gurun själv.

På facebook finns det många gurus som närmast tillbes av sina följare. Det finns till och med en liten bild man kan lägga in med tillbedjande händer när man skrivit kommentarer (såsom lucia håller sina händer i ett luciatåg). Bara namnet följare som används i facebook-världen är närmast religiöst i sitt uttryck. Jesus, Buddha och Muhammed hade ju också följare.
Så egentligen är vårt samhälle inte alls sekulariserat.
Prästkåporna har bara till största delen övertagits av gurus!

När ska människan inse att det är dags att börja lyssna till sig själv. Vi kan det framförallt om den väg som vi själva ska gå här i livet. Vi vet i våra själar den väg vi ska gå förutsatt att vi inte blir stoppade på vägen och det är tungt att vara med om men man får försöka att aldrig ge upp och lyssna till barnet inom sig vars klossar ramlat ner och ta kloss för kloss bit för bit i livet och bygga upp tornet igen. Det kommer falla många gånger.

När jag var mellan 18 till 22 år så hade jag en intensiv period när jag skrev mycket tankedikter, kallade det så för det var tankar om livet, i vilket fall som helst så skrev jag om barnet inom oss, det barn som om det inte blivit kränkt tar klossarna som ramlat ner från tornet och bygger upp det igen. Jag skrev om att det vuxna kan misströsta men att barnet inte ger upp, att barnet i oss är hoppet som är det sista som överger oss.

Lyssna till dig själv. Du är god nog i dig själv. Du behöver inte lyssna till någon, inte till mig heller, tänk själv, bedöm själv vad som känns rätt för dig. Låt dig aldrig luras att lyssna till auktoritära människor vare sig i kyrkan eller gurus, politiker eller andra som säger sig ha rätt eller sitta inne med svaren om hur du behöver eller ska förändra ditt liv. Tänk alltid kritiskt! Vad har den här människan att vinna på att säga detta?

Nyligen har vi svenskar skrämts halvt ihjäl av att ha fått en folder hemskickade från stat och myndigheter, den heter: "Om krisen eller kriget kommer". Bara titeln säger en del om att foldern inte är till för att stötta människor i kris utan för att skapa och göda den rädslokultur som vårt samhälle länge varit färgad av men som på senare tid närmast har gått upp i skruv.

Skänker dessa människor som skrivit den där foldern inte en tanke på de flyktingar som kommit till vårt land för att någonstans finna ro, eller är det kanske meningen att skrämma bort flyktingar eller stoppa den invandring som vi har genom att skrämmas. Det var 57 år sedan denna typ av folder kom ut senast. Året var då 1961. Det kanske tål att tänkas på vad det då var som gjorde landet Sverige så i behov av att skicka ut en sådan folder. Inte blev det världskrig i alla fall. Men människan har ställt till med mycket annan skit som stört och förstört mycket i vår miljö så visst finns det fog för att vara förberedd för kriser men krig var kanske inte helt nödvändigt att fläska till med.

Hur som helst så finns det många som vill ha ordet och tjäna pengar på det och det tål att tänka både en och två gånger vad som ligger bakom det någon säger, man kan ibland behöva bli nästintill paranoid för att inte bli riktigt brädad på livet. Så om det är någon som säger till dig att du är paranoid så ska du fundera en stund på vad den personen har att vinna på att säga så till dig eller om dig. Kanske du rent av har ett och annat att säga om den personen. Kanske personen ifråga vill göra dig tyst.

Men tro på dig själv och tala. För du har svaren inom dig själv. Du kan själv, precis som det lilla oförstörda barnet säger:

- Kan själv!

Ge inte upp!
Jag tänker ofta på att jag inte orkar och jag har många gånger varit mycket nära att ge upp, men det är alltid barnet inom mig som hindrat mig att ge upp. För barnet inom mig är hoppet som är det sista som överger mig. Ibland kan till och med hoppet kännas svagt men då finns där en svag strimma ljus som om jag tittar noga kan se och det är min längtan, min längtan efter något annat än det som är och det som plågar mig.

Livet handlar om mycket mer än att vara lyckad och lycklig, din väg och vad som är viktigt för dig här i livet är det bara du som känner och vet, vägen kan vara krokig och smal, men den är i alla fall din så låt ingen få dig att tro att du måste följa deras väg för de kan nämligen inte helt känna dig och förstå sig på dina behov och tankar, det kan bara du själv och det är gott nog.

Du behöver inte vara perfekt, det är inte de så kallade "gurusarna" heller. Det är det mänskliga som är det gudomliga, inte det perfekta. Det finns inte en människa som blivit glad och upplyft av en perfekt människa. Däremot kan en människa som visar mänskligt bemötande få dig att tro på livet igen och det kan nog vara granne med lyckan.

Anna-Carin Jansson Rapp den 20 juni 2018

Klicka här för att dela sidan.

   

Brev till dig som är kyrkskadad 26/4-2018

Du är inte ensam

Pekfingret i ryggen. Jag tvingades till kyrkan och till platser och göromål som jag inte ville. De tog ifrån mig min vilja och tillät mig inte att känna sorg, vrede och oro. Endast glädjen var tillåten.
Det var också så att alla andra känslor än glädjen visade att man var långt ifrån Gud enligt dem. Men det tror jag inte på längre. Alla känslor behöver få komma till uttryck.
Jag tror att om det inte får det så kommer man långt ifrån sig själv och eftersom jag tror att Gud bor i vår själs centrum så kan vi nog känna oss långt från Gud om vi inte tillåter oss att vara ledsna, arga och oroliga när vi har fog för det.
Om endast glädjen är tillåten så försvinner den. Ingen kan pressas att vara lycklig, endast genom att få känna det man känner kan man vara den man är och då får glädjen utrymme. Så tror jag.
Du behöver inte tycka som jag. Vi är individer och även om du som jag är kyrkskadad så bör man nog aldrig jämföra uppväxter. Kanske gör man det för att man gärna vill känna gemenskap till varje pris när man upplevt utanförskap.
Att vara kyrkskadad handlar om så mycket mer än att dela liknande erfarenheter för våra erfarenheter kan skilja sig markant från varandra så det kanske inte är det som är det viktiga, det viktiga med att möta andra kyrkskadade är nog att känna att man inte är ensam.

Du kom hit till världen. Till föräldrar som du inte hade valt. Du fick möta deras verklighet och gjorde den till din, men så började din egen vilja växa. Kanske fick du som jag veta att din vilja stod i skogen och växte men där växer det ju så det knakar så lyssna nu inåt till vad den lilla flickan eller pojken inom dig har att berätta för dig om livet.
Du kanske tappade bort dig själv när du mötte auktoritära människor som inte lyssnade på dig och inte tillät dig att vara orolig, arg och ledsen när du hade fog för det. Men det är inte försent för att lära känna dig själv, vem du är och vad du såras av och vill här i livet.

Det kanske mest framträdande inom kyrkan är just detta med rädslan.
Rädslan har en funktion. För rädda människor kan man styra och rädda människor vågar inte berätta om vad de varit med om.
Karin Boye skrev att det är tilliten som skapar världen, hon hade så rätt. Har ofta tänkt på det därför att jag saknade tillit under min uppväxt. I kyrkan fick jag tvärtemot lära mig att vara misstänksam och ifrågasätta om jag var tillräckligt bra, duktig och ren. Man skulle vara redo när Jesus skulle komma tillbaka och då var man tvungen att ha koll på om man var det. Man dög alltså inte som man var.
Jag lärde mig att det måste vara något fel på mig och att jag måste hitta det och rätta till det innan det var försent.
Jag lärde mig att döden var hotfull, både själva dödsögonblicket och det som kommer efter eftersom de skrämde människor med helvetet om man inte var redo.
Först på senare tid har jag kunnat ta till mig att dödsögonblicket sällan är otäckt, att man inte tappar andan utan att man helt enkelt slutar andas. Man säger ju ofta att hon/han somnat in. Så stilla är ofta döden.
Och vad ska man säga om helvetet, vad är det för ondskefulla människor som hittat på det? Vad har det med det kristna kärleksbudskapet att göra?
Varför är auktoritära förespråkare för kristendomen överhuvudtaget så fokuserade på ondskan, man skulle kunna tro att de tror på djävulen och inte på Gud. Fokus borde ligga på kärleken och tilliten framförallt. Men det är inte min erfarenhet att det gör det i kyrkan.

Det är inte lätt att växa upp i en pingstförsamling sa en person till mig som själv vuxit upp i en pingstförsamling och alltjämt var medlem där. Hon sa att jag förstår precis hur du känner. Det var en person som jag inte förväntade mig skulle säga det. En person som sett mig växa upp och som varit allt annat än kritisk till Pingstkyrkan.
Det betyder så mycket för mig att hon sa det. Hon blev som ett vittne till vad jag varit med om.
Jag kan egentligen inte med ord beskriva den känslan som jag kände när hon sa så men det har att göra med att inte vara ensam om sina upplevelser. Dels att hon kunde känna igen sig i mina upplevelser men också att hon hade sett mig genom livet och förstått vad jag plågats av därför att hon själv plågats av kyrkan.
Det var bara några få ord men de betyder så oerhört mycket för mig.
När jag har mina mörkaste stunder så tänker jag att det bara är fel på mig och att det är därför jag reagerat på kyrkan därför blev det så viktigt för mig att hon sa att hon förstod för hon hade också vuxit upp i en pingstförsamling och liksom jag plågats genom livet på grund av det.
Jag var inte ensam.
Det är också därför jag vill skapa dessa samtalsgrupper för när man inte har någon som kan säga att jag känner likadant så kan man tro att det är fel på en som person och det är väldigt svårt att leva med sådana tankar. Det är så viktigt att få veta att man inte är ensam.

Du är inte ensam. De tog kanske din glädje över livet men de kan aldrig ta ifrån dig dina erfarenheter och dem kan du dela med andra som liksom du skadats av kyrkan. Tillsammans kan vi känna oss starka när vi delar våra erfarenheter med varandra för då vet vi att vi inte är ensamma.
Min erfarenhet är att auktoritära människor inom kyrkan tystar kritiska röster inom kyrkan med tystnaden för de vet att människan inte vill vara ensam. Så kyrkskadades röster hörs inte, det är så få som vågar prata och berätta vad de varit med om för de har blivit skrämda genom tystnaden.
Till dig som kämpar med ångest på grund av kyrkan vill jag säga att Du ska minnas att de som tystat dig genom att bemöta dig med tystnad har haft en avsikt med det och det är för att de inte vill att du ska berätta vad du varit med om i kyrkan för då skulle de råka illa ut.
Mycket av det som sker inom kyrkan är nästintill kriminellt och ibland så är det kriminellt så det är viktigt att du som farit illa eller far illa av kyrkan börjar berätta. Det finns många som liksom du lider i tysthet.
Gör din röst hörd, du behöver det för din egen skull och det finns många som behöver få höra att de inte är ensamma.
Skriv gärna till mig om du vill.
Adress
Stora Hjortaröd 910
268 68 Röstånga
eller e-post
anna-carin@urbra.se

Varma hälsningar
Anna-Carin Jansson Rapp den 26 april 2018

Klicka här för att dela sidan.

   

Knutby - från paradis till helvete

Vad gör kyrkan med människor?

Såg Uppdrag granskning om Knutby igår avsnitt 19 - Knutby - från paradis till helvete. Ville skriva direkt efter programmet men blev lamslagen. Precis som medlemmarna i Knutby gav uttryck för så var de just lamslagna av rädsla så de kunde inte bryta sig loss från församlingen trots att de levde i helvetet. Karismatiska och dominanta ledare får människor att lyda och tappa sin tilltro till sig själv och sin egen inre röst om vad som är bra och dåligt, rätt och fel.

För vi behöver alltid gå till vårt eget inre och hitta vad det är som vi tycker, inte fråga andra, för trots att vi människor är lika så är vi individer och det är alltid viktigt att vi följer vårt eget hjärta för att undvika att bli hjärntvättade.

Hjärntvätt bygger på rädsla. Auktoritära människor gör andra människor illa med hjälp av rädsla.
Det kan jag skriva under på för det har jag lidit av och lider alltjämt av. Rädsla för mycket här i livet men också och kanske främst för döden. Men också rädslan för att uttrycka mig om det som gjort mig rädd. Det är en kamp var gång att sätta mig ner och skriva om det som kyrkan gjort mot mig. Det som plågat mig mest inom kyrkan är att när man som församlingsmedlemmarna i Knutby gav uttryck för gör fel eller är fel så blir man utfryst, isolerad. Det uppstår en kompakt tystnad runt omkring dig som person. De berättade till och med om misshandel. Men det främsta vapen som auktoritära människor använder är att tysta människor genom tystnad. Det är en effektiv metod och den har jag fått känna på många gånger. Den är så tacksam att använda därför att offret känner att det är fel på honom eller henne därför att man blir utanför. Är man utanför så känner man sig konstig, fel på och det finns inget så effektivt sätt som det om man vill tysta människor med mindre "passande" åsikter, sätt, tro osv.

Politisk korrekt är ett otäckt ord. Det har fått mig att fundera över vart det kommer ifrån. Vårt samhälle sägs av en del bygga på en kristen värdegrund och kristna värderingar. Ligger det bakom ordet politisk korrekt? Ska vårt samhälle förresten bygga på en kristen värdegrund när vi faktiskt är ett sekulariserat land och ska så vara eftersom vårt land har en mångfald olika nationaliteter och trosåskådning? Religionsfrihet värnas men religionsfrihet för vem? Barnen och ungdomarna verkar inte ha någon religionsfrihet om de växer upp i kristna hem.

Det verkar vara svårt att se för många vilken makt som kyrkan fortfarande har i samhället.
Våra värderingar, vems är dom? Varför tycker vi som vi tycker om rätt och fel, bra och dåligt?
Kanske ska man ta sig en extra funderare på det.

Något som likt en röd tråd gick igenom programmet om Knutby på Uppdrag granskning var att församlingsmedlemmarna gav uttryck för rädslan för att vara fel. När man var bra och när man var fel var något som de auktoritära ledarna bestämde.

En del frågar sig hur intelligenta människor kan gå på sekteristiska trosåskådningar. Det är inte svårt. Det handlar om hjärntvätt, det handlar om att man skräms till vettet och om man någon gång har varit rädd så vet man att rädsla har inget med förnuft att göra. När det kommer till rädsla så stannar hjärnan då kan man inte riktigt tänka klart och då förlitar man sig på andra.

Hjärntvätt förekommer inom många samfund, inte bara i Knutby församling. Själv har jag erfarenhet av hjärntvätt inom såväl Pingstkyrkan, missionskyrkan och svenska kyrkan och jag kan intyga att hjärntvätt som bygger på rädsla förekommer inom samtliga samfund. Det handlar mest om vilka människor som befinner sig inom kyrkan, men det jag har erfarit många gånger är att kyrkan är ett tillhåll för maktmänniskor och ingenting är så effektivt som att skrämma människor för att få dem att lyda och följa det den auktoritära människan bestämmer. De styr ända in i hjärnan. Ta detta med att man inte ska tänka på vissa saker och att man är ute på irrvägar om man börjar ifrågasätta och att man till och med kan få höra att man har djävulen inom sig om man är kritisk eller för den delen lider av något kroppsligt symtom. Visserligen så är Knutby fruktansvärt magstarkt men tendensen att skrämma människor genom rädsla och på det sättet hjärntvätta människor att tro och göra på ett visst sätt finns i högre och mindre grad inom samtliga trossamfund och överallt där maktmänniskor finns.

En av församlingsmedlemmarna gav till slut uttryck för hur skrämmande det är att om man blir pressad under lång tid så blir man någon form av kärl som man kan fylla med vad som helst. Att en del kan tycka att de var idioter eller svaga som gick med på det, men det var så hårt. Hon önskade att historien med Knutby ska visa på att människor som blir utsatta för sånt i andra sammanhang skulle få hjälp att se vad de blir utsatta för genom att se på vad som hände i Knutby. För som hon sa så tror hon att det förekommer på andra ställen också på olika sätt.

Så är det. Knutby är extremt på många sätt men kärnan är densamma. Att skrämma människor för både livet och döden. Att bestämma vad som är rätt och fel, bra och dåligt så att vissa människor och beteenden klassas som fel. Det är en grogrund för mobbning och denna typ av mobbning tar död på människors själar. Jag önskar att lagen kommer skärpas framöver så att det blir förbjudet att skrämmas. Men hela vår kultur är uppbyggd på skrämsel. Det är en rädslokultur vi lever i men det är värt och viktigt att tänka på varifrån alla dessa rädslor kommer ifrån. Kyrkan har alltjämt makt över människors själar utan att vi riktigt vet om det. Vara bra- dålig, vara rätt- fel, vara utanför- vara innanför, vara avvikande- vara politisk korrekt.
Många - ismer bygger på detta sätt att tänka och det var kyrkan som lade värdegrunden.

Anna-Carin Jansson Rapp den 16 februari 2018

Klicka här för att dela sidan.

   

Idag för tio år sedan

Min ursprungsidé med Existensgrupper började ta form på dagen för tio år sedan.
Den 7 november 2007.
Då formulerade jag mina första tankar inför start av eget företag som jag skulle kalla Existens och uttryck. Jag uttryckte min övergripande affärsidé så här:
"Stärka ungdomars (människors) livsmod, dvs mod att möta livet, sig själva och varandra, såsom vi är och reflektera över det för att kunna närma oss varann och oss själva med ökad respekt och kärlek. Detta kan ske genom att skapa livsrum i form av existensgrupper."
Skrev också att det är själva frågorna som är viktiga, att existentiella frågor inte har några klara svar och att svaren bär var och en inom sig och att de kan berika oss själva och varandra om vi börjar närma oss dem här i livet men att målet inte är de färdiga svaren. Målet är att våga ställa frågorna om livet i mötet med oss själva och varandra.

Idag för exakt tio år sedan formulerade jag mina första ord om Existensgrupper. Vilken fin känsla att plocka fram planeringsboken från då. Jag försökte under många år starta Existensgrupper för ungdomar. Jag vände mig till cirka 500 skolor och även fritidsgårdar och enhetschefer på sådana. Skrev till dem men det var kanske sammanlagt endast 20 rektorer och enhetschefer som ville träffa mig för en intervju. Jag förstod att barns och ungdomars egna tankar inte stod högt i kurs. Men jag brinner än idag för att ungdomar ska få uttrycka sig och sina tankar om livet men också sin egen tro även om jag tycker att barn ska uppmuntras i att leka istället för att fundera över sådana saker, men både barn och ungdomar behöver ju få känna att deras egna tankar är oerhört viktiga för att få kraft att leva och tro på sig själva så att de inte låter någon annan exempelvis kyrkan styra över deras tro och tankar.

Men det är inte så konstigt att min idé inte fick genomslag bland skolor då det var prästen som en gång i tiden undervisade i skolan. De spår som kyrkan satt i skolan och samhället i övrigt är inte något som försvinner. Samhället är genomsyrat av värderingar som kommer från kyrkan även om vi idag säger att vi lever i ett sekulariserat land. Jag tycker det är så sorgligt att ungdomar inte blir lyssnade på mer än de gör. De ska lära sig så mycket om vad andra sagt, andras teorier om allt möjligt men de lär sig aldrig att lyssna till sig själva. Kanske vill inte samhället det? Kanske ville inte kyrkan det? Kanske finns en rädsla bland styrande i samhället för att skapa utrymme för ungdomar att uttrycka sig och tro på sina egna tankar, att tro på sig själva helt enkelt. Men jag tänker att det skulle göra att de fick en god självkänsla om de blev lyssnade till och fick känna att deras tankar är viktiga. Det kanske skulle skapa ett bättre samhälle om det fanns mer utrymme för det om fler fick känna att deras tankar är viktiga.

Vad tycker du?
Välkommen in till vårt forum och samtala om detta.
Där kan du bland annat beskriva eller berätta om hur kyrkan har påverkat dig eller ditt liv. Mycket i vårt samhälle grundar sig på kyrkans tro och värderingar även om vi säger oss leva i ett sekulariserat land. Innan kyrkan skiljde sig från staten har kyrkan haft ett stort inflytande över människan lång tid tillbaka i tiden vilket självklart påverkat samhället och vår människosyn.

Anna-Carin Jansson Rapp den 7 november 2017

Klicka här för att dela sidan.

   

Fundamentalistisk ateism

Det är inte religionerna i sig som är problemet. Problemet ligger hos de auktoritära människorna. De som vill styra andra människor att tänka, tycka och tro som de.
Min erfarenhet är den att kyrkan är ett tillhåll för maktmänniskor för hela upplägget hjälper till att hålla människor i underläge och hindrar dem att tänka själva. Det handlar om att om man inte ställer upp på konceptet så blir man utanför. Det återfinns överallt där gruppen inte tillåter oliktänkande. Därför är det så farligt med kyrkor och institutioner men det är som jag krasst fått uppleva inte bara förekommande i kyrkor.

Jag fick en kalldusch i dagarna när jag upptäckte att denna fundamentalism även återfinns bland ateister. En ateist jag kom i kontakt med talade om en metod som kallas Street Epistemology. Enligt information om den så säger den sig vilja få människor att tänka själv. Man lyfter fram Sokrates som förebild, men man talar om att syftet med metoden är att få människor att tvivla på sin tro. Man ställer frågor som blir som gruskorn i skorna på den troende och som en dag ska få den troende att börja tvivla.

Att lägga gruskorn i skorna på människor som har en tro för att få dem att tvivla och se verkligheten fick mig att reagera.
För Vem bestämmer vad som är verklighet?
Vem bestämmer vad man ska tro på och inte tro på?
Jag har en tro även om jag blivit kyrkskadad och min tro kan ingen kyrka ta ifrån mig. Den tron kan eller får heller inte en ateist ta ifrån mig. Varken ateister eller kyrkliga ska bestämma vad människor ska tro på. Alla har rätt att tro på vad de vill. Jag tror inte Sokrates menade att man skulle lägga gruskorn i skorna på människor för att få dem att tvivla. Jag tror bara han ville att människor skulle tänka själva. Jag tror heller inte att Sokrates ville att människor skulle tänka som han.

Visst finns det människor som blivit hjärntvättade och behöver hjälp att ta sig ur en negativ trosåskådning som fördärvar deras liv men den hjälpen ska åtminstone ske öppet och ärligt och inte på ett manipulativt sätt. Så oetiskt och skrämmande!

Jag har min tro och den ska varken kyrka eller ateister ta ifrån mig och de Existensgrupper som jag ska starta är öppen för troende såväl som icke-troende. Syftet med Existensgrupper för kyrkskadade är att dela sina erfarenheter för att inte känna sig ensam med sina upplevelser och kunna stärka varandra att stå upp för sin egen tro och sina egna tankar. För jag tror och har upplevt att vi blir till när vi får uttrycka oss och någon lyssnar. Då kan vi finna vår egen väg i livet. Ingen ska säga till dig vad du ska tänka, tro eller tycka. Vi har fortfarande både åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet i det här landet och det ska vi värna om!

Anna-Carin Jansson Rapp den 29 augusti 2017

Klicka här för att dela sidan.

   

Du behöver inte vara rädd

Du behöver inte vara rädd.
Det är ord som Peter Hallström i serien När livet vänder (avsnitt 4) berättar att han skulle behövt höra som barn när han växte upp inom Pingstkyrkan, (Peter Hallström har bland annat skrivit sången Håll mitt hjärta sjungen av Björn Skifs).
Du behöver inte vara rädd är ord som jag också hade behövt höra och säkert många med mig. Det är ord som jag nu vill förmedla i de Existensgrupper som ska vända sig till dem som mått dåligt av religiösa sammanhang. Det kan vara alla typer av religiösa sammanhang även nyandlighet. Där liksom inom kyrkor av olika slag finns auktoritära människor som på olika sätt vill få människor att lyssna på dem och inte på sig själva. Som Peter Hallström berättade i tv-serien När livet vänder så kan man inte vara en människa som vill ifrågasätta, tänka och prata inom Pingströrelsen där han växte upp. Han sa att det är en exkluderande rörelse. Det är också min upplevelse att det inte finns utrymme för att tänka, ifrågasätta och prata inom denna typ av rörelse men det är något som jag också upplevt inom svenska kyrkan.
Men denna vilja att styra människor återfinns inte bara inom religiösa sammanhang utan i många olika sammanhang. Läste en artikel för en tid sedan med en intervju med en föreläsare som talade om att man inte ska ta sina tankar allvarligt. Att man ska tänka att det är bara ens egna tankar. Detta för att må bättre psykiskt. När jag tänkte efter vad denne man sa så blev jag mörkrädd. För vad händer om vi inte tar våra egna tankar allvarligt och lyssnar till oss själva, jo gurus av olika slag kan få oss att bli styrda av dem. Det är mycket farligt. Vi ska visst ta våra tankar allvarligt och lyssna till oss själva. Det är endast du själv som vet vad som är bäst för dig inga präster, pastorer, gurus med flera vet vad som ryms inom din själ och i ditt hjärta. De kan inte säga vad du skulle må bra av, ej heller vad du ska tro på. Din tro finns i din själ, i ditt hjärta och den kan ingen ta ifrån dig hur högt uppsatt den personen än må vara. Det är viktigt att komma ihåg detta att ingen kan eller får styra över våra liv, ej heller vår tro eller vår tanke. Din tanke är din och den är värdefull för att den är din. Om tanken plågar oss så behöver vi stanna upp och se vad det är i den som gör oss illa. Detsamma gäller vår tro, om den plågar oss så behöver vi se vad det är i den som gör oss illa, vi behöver samtala om hur religiösa sammanhang är uppbyggda och vad det är i dem som gör människan illa.

Det är något gott som händer i vår samtid idag. Den så kallade lilla människan har börjat resa sig, upprätta sig själv överallt och i många olika sammanhang, hon vägrar att bli toppstyrd. Men fortfarande finns det människor i såväl samhälle som inom religiösa sammanhang som styr människor genom att skrämmas. I kyrkliga sammanhang såsom inom Pingstkyrkan där jag är uppväxt var det just genom att skrämma människor som man fick dem att stanna kvar. Jesus skulle komma och hämta de sina, de som tagit emot Gud genom Jesus och man fick frågan om man var redo. För var man inte det så fanns risken att man skulle bli lämnad kvar. Det finns en film om detta som jag såg i missionskyrkan under tonåren som heter Som en tjuv om natten som just beskrev detta. Om en kvinna som blir lämnad kvar på jorden när hela hennes familj plötsligt en morgon är borta för att Jesus kommit och hämtat dem. Den var fruktansvärd att se som 13-åring. Lika hemskt var det att som 13-åring vara med mamma och pappa på semester och besöka Filadelfia i Stockholm och höra Stanley Sjöberg predika om att jorden skulle gå under år 2000 och att det skulle bli världskrig år 1984, året var då 1983. Allt handlade om att vara redo när Jesus kommer tillbaka. Att som barn leva i denna skräck och rädsla för att inte duga som man är, är oerhört skadligt för själen. Man kan aldrig ens en sekund slappna av. Som Peter Hallström berättade blir livet som ett maratonlopp, man "kutar" genom livet skräckslagen.

Men det var inte bara det som de styrde över.
Sex skulle ske inom äktenskapet och allt annat var orent. Man skulle spara sig till den rätta. Det som skulle bli till en glädje nämligen mötet med kärleken blev fyllt med ångest och oro. Detta är så svårt att skriva om så jag finner inga ord just nu. Men som Peter Hallström uttryckte det så blir man bestulen på sexlivet. Kyrkan har som jag upplevt det alltid velat vara inne och peta i människors sexliv, kanske för att det är människans ömmaste punkt. Kanske är det för att om de kan styra människors drifter så har de makten över människan. Om de kan styra både över tanke och drift så har de fullständig kontroll. Om de kan skrämma människor för att hamna i helvetet så kan de få folk att stanna kvar och lyda dem.
Rädslan är stark, men om vi kan hjälpa varandra att känna tillit till oss själva så mister maktmänniskor sin kraft och det är det som jag tror man kan göra genom samtal med andra som varit i liknande situation.

Du behöver inte vara rädd. Maktmänniskor är själva rädda annars skulle de inte behöva få sitt eget berättigande genom att skrämma andra. Att ge maktmänniskor utrymme över våra liv skadar heller inte bara oss utan maktmänniskorna själva för de kan aldrig själva komma åt sin egen rädsla och jobba med den. Så möter du en maktmänniska se då rädslan i den människans ögon och låt dig inte luras av maktspråket. Vet att du har allt du behöver i dig själv och glädjen i att dela det med andra är det som ska föra oss samman inte makt, inte rädsla och inte skräck.

Anna-Carin Jansson Rapp den 11 maj 2017

Klicka här för att dela sidan.

   

När det slutna rummet växer

Vissa saker är svåra att skriva om men inte desto mindre viktiga snarare tvärtom.
Jag vill närma mig det slutna rummet för att se vad jag var med om där.
Det slutna rummet i kyrkans värld och då pratar jag inte bara om det slutna rummet i den frireligiösa världen nämligen Pingstkyrkan där jag är uppväxt utan även den svensk kyrkliga så kallade normala religiösa världen som är lika instängd fast på ett annat sätt än livet i Pingstkyrkan. Värre på sitt sätt för att vi och dom tänkandet är mer under ytan och därför mer svårhanterligt men jag har berättelser att ta upp från den världen också som kan få den mest sansade att baxna och mina berättelser från livet är dessvärre sanna. För det har varit för jäkligt rent ut sagt att vara inne i båda dessa världar Pingstkyrkan och svenska kyrkan och jag funderar nu på att även lämna svenska kyrkan för jag vill inte stå för det förtryck som odlas i sådana sammanhang som inom kyrkans värld där man tillåter att det slutna rummet växer, för det gör det om vi tillåter det att växa.

Hur kan det slutna rummet växa sig så stort som exempelvis Hitlertyskland. Där ett helt land lyssnar och tror på en enda mans tokiga världsbild. Det måste ju börja någonstans.
Det börjar i den minsta enheten i familjen, men nästa steg är ofta i religiösa sammanhang såsom i kyrkan där maktmänniskor får fritt spelrum därför att man använder rädslan som maktmedel precis som Hitler gjorde och man använder lögnen precis som Hitler gjorde trots att man är så emot lögn och så för sanningen. Men deras största lögn är att de sitter inne med sanningen och det tänkandet är likaså likt Hitlers tänkande. Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels sa: "Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning". Det talar ju också om att Hitler visste vad han höll på med, han var alltså inte bara tokig och det gör det hela ännu otäckare. Man får hoppas att maktmänniskorna i kyrkan åtminstone tror på sin egen lögn och inte medvetet stoppar lögner i människor för att själva leva gott på det, men det är det nog si och så med. För det finns inget lättare sätt att få styra över andra människor än genom att skrämma människor med lögner i form av skrämmande världsbilder. Där det vanliga livet ter sig hotfullt för människor och där livet inom kyrkan framställs som enda räddningen undan det hotfulla livet utanför kyrkan. Till och med döden framställs såsom hotfull i och med att hotet om helvetet för den som inte är redo är en ständig realitet, för ingen vet ju hur länge man får leva.

Det är helt förkastligt för ett barn att växa upp i en sådan värld.
Barn ska lära sig att känna tillit till världen i första hand i alla fall. Visst finns det många faror men grunden ska inte ligga i rädslan utan i tilliten.

Jag fryser när jag skriver dessa rader så jag får avbryta och värma händerna på elementet, det är lite för tungt och skrämmande för fastän jag nu är vuxen så sitter ännu barnet inom mig och är rädd och ängslig på grund av människor som skrämt mig från vettet för livet.
Jag har ändå valt att möta livet och varje dag försöka jobba med att lämna den osunda världsbild som kyrkan gett mig och som endast har sitt ursprung i rädsla, skam och skuld.

När det slutna rummet växer då ska vi akta oss för då har maktmänniskorna fått för mycket spelrum och då måste man ta tillbaka makten över sitt eget liv och det gäller inte bara i kyrkan utan i alla möten där andra människor försöker få dig att tro på vad hon/han säger eller gör. Det finns så många gurus inom alla områden ute i samhället som vill få andra att följa honom eller henne.
Se upp för de människorna!
Grunda alltid dina åsikter på egna upplevelser och iakttagelser. Fråga sällan andra till råds utan försök fråga dig själv vad du anser och lita på dig själv. Endast så hindrar vi att det slutna rummet växer.

Jag ska starta möjligheten att möta andra människor i en Existensgrupp igen, men denna gång vill jag bli ännu tydligare med syftet. Min rädsla för den religiösa världen har varit och är fortsatt stark, men alltmer känner jag att kraften finns där att gå emot rädslan och bli mer och mer tydlig med att jag vill kämpa faktiskt hela livet med att få människor att tänka själva och att inte tro på maktmänniskorna inom kyrkans värld, ej heller på gurus inom nyandlighet eller hälsogurus utan tänka själva, iaktta och lita på sina egna upplevelser av livet. Bli sin egen och lyssna inåt och vara sin egen bästa vän.

Det är så många gånger som jag önskat att någon kunde gett mig råd i saker som jag har svårt att prata med någon om, men inom mig själv kommer vänliga ord om tillit som jag ofta slår bort som något som inte behöver lyssnas på därför att jag har blivit bemött så i min uppväxt. Det är min upplevelse och det är det jag får kämpa med var dag. Att lita till mig själv.
Det är viktigt att vi gör det och det är det enda sättet för att få det slutna rummet att sluta växa.

Anna-Carin Jansson Rapp den 7 mars 2017

Klicka här för att dela sidan.

   

Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras

Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.

Så svårt det är när vi älskar någon innerligt.
Vi vill inte att den andra ska må dåligt så det kan gå så långt att vi vill att den andra ska säga att allt är bra även när det inte är det.
Vi längtar efter kontakt efter närhet men då måste vi våga detta svåra med att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras.

Önskar jag kunde säga att jag alltid vågar det, men när det kommer till dem som står en nära som berör mig innerligt så vill jag inte att något någonsin ska drabba den jag håller av. Så jag vill till och med blunda för verkligheten såsom den är såsom den faktiskt är. För den innehåller det svarta såväl som det ljusa och jag vet ju egentligen att vi inte kan blunda för den sanningen.

Det talas mycket om att vara lösningsfokuserad och med det menas ofta att istället för att fokusera på problemet så ska man pröva att hitta lösningen. Men det är ju så tänker jag att om man inte fokuserar på problemet så behöver man ju ingen lösning.
Jag tror aldrig att man ska lämna sitt förflutna och bara gå vidare, jag tror man måste bära med sig sitt förflutna varsamt och med stor kärlek till sig själv. För lämnar vi vårt förflutna för att det smärtat och inte vill titta tillbaka så blir vi inte hela, vi blir rotlösa och får ingen insikt i oss själva. Så även om det smärtar så tror jag att man behöver erkänna för sig själv när livet blivit fel och plågat oss att så har det varit och det kan ge en större ödmjukhet inför andras lidanden. Men det är svårt och fruktansvärt kämpigt men det är också en del av livet.

Jag blir så upprörd och ledsen över hur den så kallade moderna människan blivit fullproppad med råd om att inte titta tillbaka utan bara koncentrera sig på glädjen och att gå vidare. Så sitter nutidsmänniskan där sedan ensam i sin lägenhet därför att ingen vill veta av hans eller hennes sorg och smärta, inte ens de "lösningsfokuserade" psykologerna. Det sändes för en tid sedan ett program från Dox som heter The Swedish theory of love. De tog upp frågan hur svenskarna blev världens mest ensamma folk. De berättade att i Etiopien som är Sveriges motpol lämnas man inte ens ensam efter döden. Någon finns alltid vid din sida. I Sverige kan en människa ligga död i år utan att någon frågar efter honom eller henne.

Det är värt att kämpa ett helt liv för att våga möta sin egen rädsla för att våga möta andras därför att vi får en vän för livet i honom eller henne som vi vågar möta även i det svarta. Men det kan ta ett helt liv för att våga och vi kommer kanske bara halvvägs men det är värt det, det kanske kan göra detta ensamma land mindre ensamt.
Sedan är det ju så att vi är människor och vi får faktiskt säga att vi inte vågar till det krävs också mod, att erkänna sin svaghet är en styrka i sig. Att våga säga till den andre att "jag vågar inte möta din rädsla nu". Att få höra det kan göra att man känner sig mindre ensam. Ja, inte ensam alls faktiskt för då vet man att min vän har det som jag hon/han är också rädd och då är man inte längre ensam i sin rädsla. Men att erkänna svagheter är ett bland det svåraste men denna världen vore mindre ensam om fler vågade göra det.

Att våga möta andras rädsla är att våga möta sin egen.
Att våga möta sin egen rädsla är att våga möta andras.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 februari 2017

Klicka här för att dela sidan.

   

Gud är mänsklig

Att fela är mänskligt.
Att säga förlåt för att det blev fel är gudomligt.

När jag läste religionsvetenskap på universitetet så läste jag en bok som bland annat tog upp frågan om huruvida Gud var allsmäktig eller inte allsmäktig.
Det så kallade teodicéproblemet utgår från synen på en Gud som är allsmäktig och ställer frågan varför Gud som är så allsmäktig, som kan fixa allt, inte bryr sig om att ondskan råder och gör något åt det en gång för alla.

Jag tror inte Gud är allsmäktig men jag tror att kyrkan vill göra honom till det. Som en bild av att också kyrkan är allsmäktig.

Jag tror att det gudomliga med Gud är att han steg ner i mänsklig gestalt och visade att han var mänsklig.

Jag tror Jesus hade ett liv som det inte står något om i Bibeln. Jag tror han fick känna på den kamp som livet innebär för den så kallade vanliga människan och jag tror med all säkerhet att han också gjorde många fel, men jag tror att han kunde säga förlåt för de fel han gjorde och det är för mig det gudomliga, för det händer något när en människa i ödmjukhet över sin ofullkomlighet vågar böja sig ner till den som sårats och säga ett förlåt.
Det händer inte bara något för den sårade utan för den som säger förlåt, men det ska vara ett förlåt som är sprunget ur kärlek och inte skuldkänsla för då blir det fel då blir det inte till befrielse för den sårade.

Det är mänskligt att fela, men det är gudomligt att säga förlåt för att man har gjort fel. Vad är viktigt till sist är det att Gud fixade allt eller är det att Gud visade sig vara mänsklig?
Vem vill man prata med, en som fixar allt och är maktfullkomlig eller en som tar din hand och ser in i dina ögon med milda ögon utan krav på motprestation, en som bara är där för dig och håller din hand utan att slå sig för bröstet och säga att han/hon är bäst.
Vem vill man prata med av dessa två, vem får dig att få kraft att fortsätta leva?

Att fela är mänskligt.
Att säga förlåt för att det blev fel är gudomligt.

Anna-Carin Jansson Rapp den 4 december 2016

Klicka här för att dela sidan.

   

Till mamma

Jag säger inte att du har gått bort för du har gått hem.
Du har gått hem till din pappa, min morfar.
Du saknade honom ett helt liv då han dog redan när du var 15 år.
Du saknade honom så mycket att sorgen skymde dig från livet och de dina, de som var kvar. Locket lades på sorgen därför kunde du aldrig bearbeta den, vem som lade locket på då du var barn är kanske oviktigt nu men tiden var så då och så är den även nuförtiden och det är förödande för en familj.
Sorgen måste få komma ut annars skymmer den ett helt liv och även de man har i sin närhet.
Din sorg blev istället min och din ångest blev min, öppen som jag var för livet och för det du hade att ge mig, men jag fick för mycket av din sorg och ångest, den var för tung för mig att bära.
Jag längtade så mycket efter dig de svåra stunderna i livet men du kunde inte finnas för mig för du hade inte kraft att finnas för dig själv egentligen. Det var fullt och det räckte inte till mig. Jag sörjer det och jag sörjer de möten vi aldrig fick.
Men det fanns någonstans vi möttes och det var i musiken. Inne i tonerna så möttes vi, när vi spelade ihop men när stycket eller sången var slut så försvann kontakten. Men inne i tonerna lever den kvar.

Ditt älsklingsstycke var Nocturne av Evert Taube. Sov på min arm. Den spelade du ofta och broderade ut som bara du kunde på ditt sätt. Jag är säker om att morfar sitter i detta nu och lyssnar till dig när du spelar den för honom.
Som du längtat efter din pappa. Nu kan du vila i hans famn och han kan stryka dig över kinden.
Det gör ont att livet inte gjorde att vi möttes, att livet blev såsom det blev för dig och att din saknad gjorde att du inte kunde se mig för du kanske hade upptäckt att där fanns genklang från din far i mig.
Jag ser det nu i min dotter som är drygt 2 år, hon har drag av dig även om hon är olik dig i sättet så finns det drag av dig.
Det är kanske min tröst att henne har jag kvar och vi får kontakt, djup kontakt som inget i världen kan förstöra. Vi möts och ser varann i både leenden och tårar.
För det är så det måste vara vi kan inte bara finnas för varann i glädje.
Du ville alltid att allt skulle vara idyll därför var det så svårt att uppnå. Det är bara när vi kan acceptera sorgen som glädje kan komma oss till mötes.
Livet är alltid både ock, men det är oerhört svårt att acceptera det. Jag vet det och jag räds ofta över den sorg och smärta som finns i livet men det är bara när jag i stunder accepterar att den är en del av livet som jag kan landa och som jag kan andas och finna strimmor av ljus och glädje.

Sov gott nu mamma. Prata med din pappa. Prata med honom om all sorg som du känt efter att han gick bort eller gick hem. Han vet också vad det är att oroa sig och hur svårt livet kan vara, han kommer förstå dig.
Det svåraste med att du inte längre finns kvar här på jorden är att jag inte kan säga att jag älskar dig, men det gör jag även om jag inte orkade ses de sista åren i ditt liv. Jag behövde leva mitt liv, jag hade tyngts för länge av din sorg och ångest.
Jag fick då till slut en dotter när jag kunde släppa på sorgetyngden och se att livet också är för mig och jag tror du nu där du är kan förstå det.
Det var inte ditt fel att du var så sorgetyngd, det var bara så livet hade blivit för dig, men det var oerhört illa för mitt liv och jag kan många gånger känna mig arg på dig för det men jag älskar dig annars hade jag varit likgiltig men det kunde jag aldrig vara så jag var tvungen att bryta med dig annars levde jag ditt liv och inte mitt.
Så var det för mig mamma. Jag tror du förstår det nu där du är. Jag hoppas det.

Din dotter Anna-Carin Jansson Rapp den 2 mars 2016

Klicka här för att dela sidan.

   

När masken faller anas Gud - Gott Nytt År 2015!

Såg en film om några kvinnor på 60-talet som kämpade för sin rätt till lika lön för lika arbete. Deras kamp och glöd inspirerade till att skriva ner mina egna tankar om det som känns nära och brännande i mitt eget hjärta.

Livet är så kort och ibland får jag panik över hur kort det faktiskt är. Det är ingen ny tanke utan något jag känt alltsedan jag var liten. Hur kort vårt liv är och hur viktigt det är att lämna något efter sig, något bestående, något som skulle kunna ge någon något som kan upprätta människan inom oss.
Det finns också en vilja inom mig att upprätta mig själv och det vet jag att jag är skyldig mig själv att göra.
Vi är människor och mänskliga. Vi gör ständigt fel, varje dag men ibland är vi gudomliga och ibland är det det mänskliga i oss som är det gudomliga.
Ibland är det när masken faller som andra människor kan ana Gud inom oss fastän vi själva inte märker det hos oss själva.

Gud går nämligen inte att fånga. Vinden blåser vart den vill. Det står så om Anden i Bibeln. Den landar hos den som den själv vill landa hos, ingen kan styra Guds Ande. Och det är den lilla människans stilla lycka att det faktiskt är så.

Jag skulle blivit präst men jag passade inte in i svenska kyrkan.
Jag har en teologie kandidatexamen som jag inte vet vad jag ska använda till, men jag skriver och jag vill göra skillnad och jag är i mina ljusa stunder säker om att det kommer bli så en dag, till dess eller om det just är det som är själva grejen så skriver jag det som känns viktigt att få ner på papper medan jag kan.

Skulle vara roligt att få till ett samtal med dig som läser den här texten. Vad är det som gör att just du ibland tänker på Gud eller någon högre kraft som vill oss väl? Hur kan vi få varandra att tänka på Gud eller på det som vill oss väl? Finns det en kraft i oss alla som vi kan kalla Gud och som kan hjälpa oss i vår vardag?
Jag tror det därför att vi är Guds avbild. Men så fort vi missbrukar kraften så försvinner den från oss. För Guds Ande blåser vart den vill och den vill aldrig stanna hos den som förtrycker andra.

Jag tror kraften i oss som vill oss väl är Gud inom oss och om vi bara vågade lita på att vi faktiskt har Gud i våra hjärtan så skulle mycket vara olikt hur det ser ut idag.
Jag hoppas på ett år där vi får uppenbarat för oss själva att vi är gudomliga också i vår mänsklighet eller kanske framförallt i vår mänsklighet och detta är som en gåta som kan få uppenbara något viktigt för oss. För det är den minsta som är störst i Guds rike.
Det är den som saknar synbar betydelse som Gud vill lyfta upp mot ljuset. Så går du där och känner dig osynlig och obetydlig så minns att du på ett särskilt sätt kommer betyda något för någon annan och inte minst för dig själv.

Gott Nytt År 2015!

Anna-Carin Jansson Rapp den 6 januari 2015

Klicka här för att dela sidan.

   

Hon flyger in i min famn

Hon flyger in i min famn. Hon heter Klara och hon är vår tös. Hon älskar att sitta vänd till mig på benet och flyga. Det är så hon hittat sitt sätt att vara hos mig eftersom jag inte bör lyfta henne och bära runt på henne.
Fick akut ischias med diskbråck för snart 8 månader sedan, hon var då drygt 2 månader och det kändes som om livet togs ifrån mig för jag hade längtat efter Klara i 11 år och så kunde jag inte vara mamma fullt ut så mycket som jag ville, men jag har funnit att jag är mamma likaväl men vi får hitta våra egna sätt att mötas på jag och Klara. Ett sätt som Klara själv hittat är att sitta och flyga hos mig tills hon somnar.

Hon flyger in i min famn och livet får en mening för mig.
Min ischias med diskbråck kom efter en händelse som skakade om min värld så pass illa att jag kände det som att jag ständigt skulle falla ihop. En elak människas gärning gjorde att vår lilla familj skadades. Nu försöker vi lappa ihop oss men det har satt sina spår i kropp och själ, men vi ska gå hela ut ur det här men det tar sin tid att läka.
Tyvärr finns det människor i vår värld som av olika anledningar vill skada andra oftast för att de själva inte mår bra. Vi känsliga tar åt oss och många gånger skulle man vilja vara sådan att man kunde skaka av sig det som andra gör mot en som sårar, men är det egentligen så bra att vara sådan?
Jag har mött sådana som skakar av sig och går vidare men det är oftast de som trampar på andra och sårar. De är osårbara men kalla och oförstående. Utan intresse för sin nästa, utan vilja att se och lyssna. Sådan vill jag inte vara. Men då får man leva med att livet smärtar ibland men så är ju livet också. Det är alltid både ock att leva, att verkligen leva.

Hon flyger in i min famn och livet får en mening.
Pappa Sven-Arne hjälper mig att lyfta och bära och Klara landar i min famn. Hon sträcker ut sina armar och omsluter mig och sträcker ut benen och flyger. Det är som att en ängel landat i min famn, men hon är ingen ängel hon är en människa och det är jag glad för.

Jag är tacksam för livet men jag önskar att smärtan i benet kunde gå bort nu så fort som möjligt, men när hon flyger in i min famn då finns det stunder när smärtan är borta och när hon somnar i min famn känns det som att själen landar och finner ro.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 oktober 2014

Klicka här för att dela sidan.

   

Jag existerar - tillägnad Klara

Jag existerar vrålar min dotter Klara som är drygt 3 månader och jag försöker vara tacksam även om någon tittar snett för jag vet att ett tyst barn skulle skrämma mer.
Jag finns, jag existerar och jag vet mina behov. Så tydlig du är lilla Klara.
Vi älskar dig, jag och din pappa och vi vill att du ska känna ditt existensberättigande.
Måtte ingen tysta dig och få dig att känna dig förbisedd.
Vi ska försöka hjälpa dig att stå upp för dig själv.

Från den dag du föddes har ingenting varit sig likt.
Jag har fått stå upp för mig som aldrig förr.
Jag har väl aldrig mött så många människor som jag måste säga ifrån till och det är nog helt i sin ordning för det behövs träning nu när du kommit för jag ska hjälpa dig på din väg att stå upp för dig så jag får gå till djupet i min själ och ifrågasätta vilka som stått upp för mig när jag växt upp. Fanns där människor som hjälpt mig stå upp för mig och finns de kvar.

Där finns sorg och där finns smärta som jag får bära och som sedan en tid tillbaka gett mig ischias, men jag ska klara det för nu är du här min kära lilla Klara
och jag har blivit mamma äntligen och det kan ingen ta ifrån mig någonsin.

Du är mitt barn min kära Klara, jag är din mor och kommer så förbli.
Jag håller din hand och du håller min, du söker min blick och den landar i min.
Du är här nu kära lilla nya människa och du vände upp och ner på hela vår värld.
Människor jag trodde mig kunna lita på visade sig vara svekfulla. Jag fick omvärdera, se till vår lilla familj och stänga ute sånt som inte skulle få någon plats i vår familj för att beskydda dig.
Älskade barn, din existens smärtar, den är inte bara ljuvlig för den påminner om mitt existensberättigande som några skulle gett mig för länge sedan.
De gjorde inte det men nu måste jag finna det för din skull Klara.
Jag är din mor, du är mitt barn och kommer så förbli.
Älskade dotter.

Anna-Carin Jansson Rapp den 25 mars 2014

Klicka här för att dela sidan.

   

Där Ditt Hjärta är där är Ditt Hem

Som alla vilsna barn så har jag sökt mitt hem. Det har varit en lång väg att gå i ensamhet och övergivenhet men jag har alltid varit medveten om mitt mål.
Jag har sökt mitt hem.

Jag har sökt mitt hem och funnit att det är i mitt eget hjärta och i min älskades.
Det är där jag hör hemma.
Nu föder jag snart mitt första barn och jag hoppas att hon ska finna sitt hem i sitt hjärta och i våra hjärtan.

Där Ditt Hjärta är där är Ditt Hem.
Där har du din själ, där har du din kraft.
Våra jordiska hem är inte alltid de hem som var menat för oss.
Ibland tar det ett liv att finna sitt hem om man alls gör det.
Men vi har det tätt intill oss, vi har det i våra egna hjärtan och i de människor som verkligen bryr sig om oss och tar oss till sina hjärtan.
Vill de inte göra det så kan vi inte finna våra hem i deras hjärtan då måste vi söka oss till människor som vill möta oss såsom vi är i både glädje, sorg och smärta.

När jag och min man möttes sa vi båda att det var som att komma hem.
Vad var det som gav den känslan?
Visshet om att bli mottagen av sin älskades famn oavsett hur eländig och trasslig man är.
Att bli mottagen för den man är, älskad också i bristerna.
Där är vårt hem, där vi kan vara med allt vad vi är.

Där Ditt Hjärta är där är Ditt Hem.

Anna-Carin Jansson Rapp den 27 november 2013

Klicka här för att dela sidan.

   

De räddade är de räddaste

Det är de räddade som är de räddaste.
Någon auktoritär person säger till dig att du har saker att mista.
Att det kan gå dig illa om du inte lyssnar på den personens budskap.
De säger att de ska hjälpa dig att finna vägen, men det är deras väg.

Det är så det går till inom kyrkan.
Ingenstans har jag funnit en sådan otrygghet bland människor som i kyrkan.
Man räds allt som inte handlar om sinnesfrid och harmoni.
Sorg, ilska, oro och ängslan får inte förekomma.
Tystnad möter dig om du berättar om något av detta.
Det är min erfarenhet.

De räddade är de räddaste för de har fått höra att de har något att mista.
De har fått höra att de kan missa frälsningen om de inte erkänner sig/bekänner sig till den kristna tron.
Frälsning betyder också räddning.

Jag önskar att de som drabbas av personer som skrämmer inom kyrkan tänker till och lyssnar inåt. Ingen människa står över en annan även om de säger att de gör det så stämmer inte det.
Varje gång en människa skrämmer dig så kan du sluta lyssna, du behöver inte informationen även om de skulle säga att det är för ditt bästa.
När någon skrämmer dig då är det något de vill ha av dig och det är vanligtvis pengar, för hur skulle egentligen kyrkorna kunna överleva om de predikade att vi kan finna vår Gud i vårt eget hjärta och inte behöver vare sig pastorer eller präster. Hur skulle de kunna fortsätta sina arbeten om de inte skrämde människor till att tro att de är oumbärliga med både sin person och sitt budskap.
För om man betänker vad till exempel kristendomens budskap säger enligt många kristna företrädare så inte är det kravlöst och befriande. Det är byggt på rädsla och det är byggt på regler såväl skrivna som oskrivna och det är naturligtvis inte gemene man som själv får avgöra hur de reglerna ska se ut. Här handlar det inte om att tänka själv, här handlar det om att följa sin herde. Men en herde ska lyssna och ge respons på de som följer och det innebär att också möta människors sorg, ilska, oro och ängslan utan att ge råd, döma eller bedöma. Det handlar om att möta människan, inte med tystnad utan med seende ögon och lyssnande öron. Bara finnas för människan och lyssna på denne och hjälpa denne att finna sin egen väg, sin egen röst, sin egen vilja för sitt liv och finnas med på den vägen som medmänniska och då kan det hända att herderollen mer tar sig uttryck som att vara vår nästas tjänare såsom det faktiskt enligt vad som står om Jesu uttalanden i Bibeln var meningen från början.
Fokus har emellertid flyttats från tjänare till herde och ledare.

Vi människor blir bara räddare om vi blir räddade, vi behöver inse att det inte finns något som vi ska räddas ifrån eller till. Det finns inget helvete och det finns ingen dom och frågan är om det finns en himmel men oavsett det så är vi av naturen och går till naturen och om det är något som naturen är bra på så är det att ta hand om det levande och det döda.
Vi har kommit så långt bort från naturen och det naturliga så vi ser sällan hur väl naturen tar hand om liv och död. Kyrkan har istället för att föra oss närmare naturen själva velat styra. Jag tänker till exempel på detta med barndop. Det anses så viktigt med barndop att det till och med finns en speciell ordning för att själv kunna göra ett akut barndop om nöden skulle kräva det. Det handlar om att vi måste bli räddade, men det handlar också om att barndopet är medlemskapet in i kyrkan vilket i sin tur innebär pengar för kyrkans del.
Jag behöver svar på en fråga som jag ska forska närmare i och det är hur det kan komma sig att svenska kyrkan tar in pengar för begravningsavgift när de sedan år 2000 skildes från staten och rent faktiskt är en frikyrka som vilken annan frikyrka som helst.
Om det hade gått rätt till skulle var och en fått anmäla sig som medlem på nytt om de ville det efter att kyrkan skildes från staten, då hade människor fått ta ställning till om de vill stanna kvar. Nu fick de behålla alla sina medlemmar trots att de inget hade med staten att göra längre så hur kan det vara möjligt att det på våra skattedeklarationer står uttag vad gäller kyrkoavgift, begravningsavgift. Vilken annan frikyrka har det på det sättet?

Kyrkan och särskilt svenska kyrkan har stor makt än idag och det är något man bör tänka på.
När kyrkovalet var för en tid sedan var det tal om att gå och rösta så inte Sverigedemokraterna fick för mycket utrymme. Det har de fått.
Ingen var det mig veterligen som ifrågasatte vad Sverigedemokraterna gjorde i kyrkan överhuvudtaget och hur deras ideologi kan passa in i kyrkan.
Det som är skrämmande är att de ser kyrkan som en plattform att verka i och varför gör de det, jo för att kyrkan liksom hos Sverigedemokraterna bygger på tradition och exkludering.
Vi och dom mentaliteten är tydlig både hos Sverigedemokraterna och kyrkan.
Rädslan för muslimer finns i båda leden. Rädslan för människor som tänker själva finns hos dem båda. Auktoritärt ledarskap finns hos båda. Auktoritär organisation finns hos dem båda.

Det skrämmer mycket att se hur både politiker och kyrka får lov att styra människor genom rädsla och att det sällan höjs röster mot detta. Hur långt ska de få lov att gå innan folk i gemen reagerar?
Vi är myndiga och varken politiker eller kyrka kan ta det ifrån oss. Förr styrde kyrkan människor med järnhand men idag har de inte det inflytandet om inte vi ger dem det. Detsamma gäller för politiker. Den makten de har har de fått från folket men den kan också tas ifrån dem av folket.

De räddade är de räddaste.
De mest harmoniska människor jag har mött i livet är de som inte styrs av kyrka och politiska system. De mest harmoniska och öppna människorna finner man bland dem som tänker själva och som vet att de har rätt till det och också ska det.
De styrs varken av kyrkor eller nyandlighet utan finner sin rot i sitt eget system, sitt eget hjärta, för till syvene och sist så är det enda vi har vår själ och den är vår alldeles egen och låt aldrig någon intala dig något annat. Vår själ är fri och oberoende och när vi en gång ska dö så är det vår egen färd. Ensamheten i detta kan skrämma men den befriar också. Vi är vår egen i allt och i detta kan vi alla mötas, vi har vår integritet och det delar vi med alla. Vi är fantastiska, gudomliga och fullt kapabla att leva våra liv utan vare sig gurus, präster, profeter eller auktoritära auktoriteter.
Vi är fria och värdiga.

Anna-Carin Jansson Rapp den 2 oktober 2013

Klicka här för att dela sidan.

   

Du lilla barn

Du lilla barn, jag längtar efter dig. Om tre månader kommer vi ses.
Aldrig har livet varit så fullt av allt.
Att gå igenom en graviditet är som att gå igenom 9 års djupterapi
på 9 månader sa barnmorskan och hon har rätt!
Varje dag möts jag av det som jag mött i livet, både glädje och sorg och allt som tillhör livet för jag har verkligen levt med allt vad det innebär, skulle räckt gott och väl om man la ut det på 100 år, men jag är 43 år.

Det finns så mycket jag längtar efter att ge dig lilla barn, sånt som jag inte fick.
Läser om gudsbild och hur den påverkas av vår uppväxt. Det är teorier av Erik H Erikson och A-M Rizzuto som jag läste om på religionspsykologikursen på universitetet.
Om hur en seende och lyssnande moder påverkar barnets gudsbild och om hur en sluten moder får barnet att senare känna sig övergiven av Gud.
När mötet mellan modern och barnet inte blir till så påverkar det barnets gudsbild. Gud blir den som inte ser och inte lyssnar precis som modern inte såg och inte lyssnade.

Så viktigt att se och lyssna, finnas där när barnet söker din blick.
Jag ska försöka finnas för dig lilla barn så mycket jag kan.
Se dig med seende ögon och lyssna på vad det är du vill säga.
Jag vet att det är viktigt, viktigare än allt materiellt.
Att som barn bli sedd som den man är utan att behöva göra om sig för att passa in är oerhört viktigt. Är det som ger oss kraft de svåra dagarna i livet, är det som får oss att tro på att också en högre makt kan finnas med oss och för oss.

Men det är aldrig för sent att finna sin väg, sin Gud, men den Guden finns närmare oss än vad vi kan tro, finns inom oss och så få som vet detta som aldrig får höra att de är gudomliga.
För inte får vi höra det i kyrkan hur nära Gud finns och att vi kan nå Gud helt på egen hand för oss själva utan vare sig pastorer eller präster därför att Gud finns inom oss i vår kärna av tillit och kärlek, i vår livsgnista, i vårt hopp som ändå finns där och påminner oss om att livet ändå är oss mycket kärt och vill levas.

Du lilla barn, jag finns här hos dig när du kommer till världen, din pappa likaså och vi väntar och längtar efter dig och vi ska se dig och lyssna på dig så mycket vi kan.
Du lilla barn.

Anna-Carin Jansson Rapp den 12 september 2013

Klicka här för att dela sidan.

   

Det glömda barnet

Hur påverkas barnen och ungdomarna i religiösa miljöer?

Som uppväxt i en frireligiös miljö är min erfarenhet främst därifrån men från tonåren fick jag även erfarenhet av det som då kallades statskyrkan men som idag också är en frikyrka.
Jag vill tala lite om det glömda barnet.
För det är ofta barnen och ungdomarna som skadas allvarligast i sådana stängda miljöer.
Frikyrkor har sektliknande inslag, i mina religionsvetenskapliga studier på universitetet talade man faktiskt om att frikyrkor är sekter då det innehåller ett exkluderande förhållningssätt, vi och dom utanför kyrkan och ett inkluderande förhållningssätt med kriterier som man ska uppfylla för att vara kristen, däribland dop i vatten, dop i anden, förbud mot sex innan äktenskap och alla dessa icke nedskrivna regler som färgar en församling där man ofta har fullständig koll på sin nästa.
Jag växte upp i Pingstkyrkan, en erfarenhet som jag många gånger önskat att jag hade varit utan men som jag vid möten med människor förstått kan ge mig en djup förståelse för andra som lidit på grund av sin uppväxt i sådana miljöer. Då är den erfarenheten ovärderlig.

Barn och ungdomar som växer upp i frireligiösa miljöer och då talar jag utifrån egen erfarenhet får ofta lida under skam och skuldkänslor som de inte behöver bära på. Pastorer och präster med maktanspråk och en förmåga att manipulera människor sänder ut budskap om människans otillräcklighet och ondska, de påtalar gång på gång hur dålig människan är och hur ovärdig hon är, hur smutsig och oren hon är och full av synd.
Alla dessa negativa bilder av människan matas gång på gång ut över församlingen i en frikyrka och det är enligt min erfarenhet från olika frikykor ett genomgående tema.
Samtidigt erbjuder pastorn eller prästen syndernas förlåtelse. Pastorn eller prästen sitter alltså inne med räddningen, passande nog tar denne upp detta efter att ha skrämt slag på sin församling och församlingen kan till och med uppleva det som att pastorn eller prästen är en hjälte. Många pastorer och präster blir upphöjda med superlativer. De benämns ju också såsom Guds representanter på jorden. Som sådana kan man ju tycka att de ska bära det ansvar som kommer av att vara Guds representant på jorden men ingalunda.

Det finns människor som inte orkar bära sådana tunga ok som läggs på från pastorer, präster, äldstebröder och andra auktoritära personer inom församlingar och det kan få ödesdigra konsekvenser i form av djupa depressioner och till och med självmord.
Jag undrar om självmord uppkom när religiösa bruk kom in i historien eller om det fanns även innan? Det är en fråga som tål att tänkas på en bra stund.
När det gäller barn och ungdomar så kan man aldrig vara nog försiktig när det gäller vad de utsätts för och det som barn och ungdomar utsätts för i frikyrkor och dylikt borde inte få förekomma. Som barn och som ungdom ska man inte behöva ta ställning till trosåskådningsfrågor och tvingas in i något som man inte själv har valt och hur svårt är det inte för ett barn eller en ungdom att gå en annan väg än föräldrarnas.

Som ung var jag mycket kritisk till de svavelosande domedagspredikningarna från predikstolen, men samtidigt gick de rakt in i hjärtat, rakt in i själen och jag trodde då att min kritiska hållning berodde på att djävulen påverkade mig att vara kritisk.
Det kanske kan verka underligt att man kan tänka så men denna tanke bottnade i det budskap som kom från predikstolen, djävulen försökte alltid enligt pastorerna att få människor att tvivla och vara kritiska.
Idag känner jag från botten av mitt hjärta hur fel de hade. Om man nu ska tala om Gud och djävul så var det snarare Gud som fick mig att reagera kritiskt till de svavelosande domedagspredikningarna. Man skrämde människor med helvetet om man inte avgjorde sig och var redo. Man visade bland annat en film som heter ”Som en tjuv om natten” vars budskap var att Jesus när som helst kunde komma tillbaka och var man då inte redo och tagit emot Jesus i sitt hjärta så kunde man som kvinnan i filmen bli ensam kvarlämnad på jorden.
Jag var som 12 eller 13-åring och såg denna film med min mamma och hon blev lika rädd som jag.

Vad är det man sår i dessa barn och ungdomar, jo rädslor, man sår rädslofrön som växer om barnet eller ungdomen inte får hjälp att ta sig därifrån men ett barn eller en ungdom lämnar sällan sina föräldrar utan finns kvar i den miljö som skadar.

Det finns ett djupt ansvar som också skulle tas i samhället att barn och ungdomar inte ska behöva utsättas för skadliga religiösa miljöer, men det ansvaret kan krocka med religionsfriheten, men vilken religionsfrihet har egentligen barnen och ungdomarna?

Jag kallar min text för det glömda barnet därför att inom kyrkan finns en benägenhet att glömma barnet, man frågar sig inte hur barnet eller ungdomen kan må av ett visst budskap vad det får för psykiska och för den delen fysiska konsekvenser av starkt negativ syn på människan och dess förmåga att tänka själv.
För det är kanske det som är det allvarligaste att man får människor att tro att de inte kan tänka själva utan måste lyssna på auktoritära människor, pastorn, prästen eller andra auktoritära människor, man tar ifrån människor deras tro på sig själva, det är enligt pastorer till och med en synd att tro på sig själv för man ska ju tro på Gud enligt dem.

Jag är fri från kyrkan idag, fri i tanke och känsla, i själ och hjärta, men jag kommer alltid få arbeta med mina minnen från min uppväxt i den negativa miljön inom kyrkan och jag hoppas att det jag skriver ska hjälpa någon att börja tro på sig själv och sina tankar.
Att lita på att det man upplever som förtryckande i religiösa miljöer och andra miljöer med för den delen är sant och måste beaktas och att man vågar lämna sådana miljöer om det skadar ens person och själ.
Mår man dåligt i religiösa miljöer så är det något som är fel och det ska man lita på och vända sig till någon utanför kyrkan som man kan prata med om sina upplevelser, någon som man känner förtroende för. Att prata med någon är förutsättningen för att man ska få kraft att ta sig ifrån sådana negativa sociala sammanhang för man behöver någon som kan stötta en på vägen för det handlar mycket om grupptryck i församlingarna och mobbningstendenserna är stora i såväl församlingarna som inom familjerna om man inte följer det de övriga inom församlingen eller familjen tror på så den enskilde behöver allt stöd den kan få.

Min uppväxt som var mycket negativ på grund av kyrkan har gjort att jag från djupet av mitt hjärta förstått och känt hur viktigt det är att tala med varandra, att uttrycka sig och sina tankar utan att få höra att det är rätt eller fel, att få formulera sig fritt och tänka själv och den miljön vill jag skapa genom Existensgrupper men också Stilla Retreat som jag nu kommer hålla i för första gången i augusti.

Det kan aldrig nog understrykas hur viktigt det är att se barnen och ungdomarna. De glömda barnen som enligt egen erfarenhet många gånger återfinns inom kyrkans värld behöver upprättelse. Kanske sitter det inom dig som vuxen ett bortglömt barn?
Det är speciellt beklämmande inom den kristna kyrkans värld att barnen och ungdomarna på detta sätt förtrycks och inte får utvecklas fritt när Jesus just sa ”Låt barnen komma till mig”.
Det är så mycket som är fel inom kyrkan att den skulle behöva börja om från början om den alls ska ha någon chans att överleva och då skulle den börja med att beakta och aldrig överge något som totalt verkar ha glömts bort idag nämligen medkänslan till oss själva.
Att vi faktiskt måste börja älska oss själva innan vi kan älska någon annan. Att vi behöver bli vår egen bästa vän. Men skulle de predika det så skulle människor börja tänka själva och den risken vill inte pastorer och dylikt ta för då kan de inte styra över människor. Människor som tänker själva är oförutsägbara och det passar illa i organisationer av olika slag.
Kyrkan är ett tillhåll för maktmänniskor och det är viktigt att ha det i åtanke när man befinner sig i kyrkliga miljöer, men det är inte alltid lätt. Man måste få ett avstånd för att klart se vad man befunnit sig i.

Om det sitter ett glömt barn inom dig, lyssna på det, om du ingen har som du kan vända dig till försök lyssna till dig själv och uttryck dig genom ord eller kanske du hellre utrycker dig genom penseln eller andra konstnärliga uttryck.
Men försök också finna någon att prata med som lyssnar på vad det glömda barnet inom dig varit med om.

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 juli 2013

Klicka här för att dela sidan.

   

Länge buren Längtan

Lätt hysterisk, orolig till tusen och rädd, men rörd till tårar av en länge buren Längtan.
Min kropp är med mig nu, den har längtat efter detta.
Något släppte inom mig som öppnade vägen för ett nytt liv inom mig.
Jag har lämnat och brutit med människor som länge gjort mig illa och då fanns det plötsligt plats för det nya livet.

Jag väntar barn, 43 år gammal. Har aldrig varit gravid i hela mitt liv och vi har prövat provrörsbefruktningar. Men inget funkade.
Men så sker allt helt naturligt när livet får utrymme inom mig.
När jag får leva mitt eget liv utan inblandning av människor som gör mig illa. När jag äntligen är fri att leva mitt liv. Så underbart, fantastiskt, härligt!
Och jag har rätt till det, jag har rätten till mitt liv tillsammans med min fina man.
Jag är så tacksam, men lätt hysterisk, orolig till tusen och rädd för det jag bär på är en länge buren längtan som nu fått gestalt inom mig i form av
ett foster, ett liv, ett barn.

Lyssnade på hjärtljuden häromdagen. Tårarna strömmade. Fostrets hjärtljud var fasta och jämna såsom det ville säga mig att allt är väl mamma, allt är bra. Jag finns och har det bra här hos dig, inom dig.
Har så länge brottats med tankar om ifall jag är värdig ifall jag är värd att få ett barn. Så stor uppgift att bli förälder, vill göra rätt med allt.
Men viktigast och det jag alltid kommer att minnas är att seende ögon och lyssnande öron är det viktigaste för det är kärlek.
Tystnad från de nära är skadligt. Barn behöver bli sedda och lyssnade på.
Vad betyder det att få höra att någon älskar en om personen samtidigt försummar en, negligerar och nonchalerar behov och vilja.
Kärlek är att vilja se, att vilja lyssna, att vilja låta kärleken komma ut i handling. Handling som bottnar i den andres behov.

Min längtan har jag burit sedan tonåren, efter ett barn att ta hand om i kärlek, nu har min längtan burit frukt, tagit gestalt i ett foster, ett liv, ett barn.

”Jag längtar så Barn efter att få möta Dig, höra Dig tala, lyssna på vad Du vill säga. Är så nyfiken på vem Du är och vad Du har att berätta för mig om sånt som Du bär med Dig.
Så spännande det kommer att bli att få lyssna på Dig och på vad Du har att berätta.”

Ge aldrig upp om din längtan och när din längtan bär frukt ha stor förståelse för din ängslan, din rädsla. Man blir smått hysterisk när man längtat så länge, det får man bära ihop med den djupa glädjen.
Ständig lycka finns inte, ständig harmoni går inte att uppnå vad än alla Lycko-konsulter säger om det, men att bli buren av en längtan och sedan någon gång få lyckan att nå fram till det vi längtat efter det är värt att kämpa för.
Tro inte på dem som slår ner på din längtan och menar att den är omöjlig. Jag trodde ett tag på att det var kört men så mötte jag en barnmorska som sa att jag fortfarande var ung och vacker och då väcktes något inom mig, min längtan väcktes,
den längtan jag så länge burit på och efter ett år förberedde min kropp och själ sig på att ta emot ett nytt liv.
Jag kände på mig vad jag måste göra för att jag skulle få möjlighet att ta emot ett nytt liv.
Jag blev tvungen att bryta med människor som gjorde mig illa och ta min plats i tillvaron då kunde jag öppna mig för det liv som är ämnat för mig, min man och det nya livet inom mig.

Länge buren längtan har tagit gestalt i ett foster, ett liv, ett barn och jag bär det inom mig och jag är rörd, lätt hysteriskt, orolig till tusen och rädd men jag kommer klara det här, det vet jag också,
djupt inom mig vet jag det och att det alltid kommer att vara värt all oro i världen och jag kommer inte försöka ta bort oron, istället kommer jag försöka försonas med min oro och tänka på att det också är ett bevis på att jag bryr mig, att jag tar ansvar och att jag älskar.

Anna-Carin Jansson Rapp den 22 maj 2013

Klicka här för att dela sidan.

   

Värderingsfri zon

Påskens budskap borde handla om att leva sitt liv utan att ständigt värdera, att så långt det är möjligt låta möten människa till människa få vara en värderingsfri zon.

Idag är det långfredag och som teolog och uppväxt i en kristen miljö tänker jag på vad påskens budskap borde handla om.
Mördaren på korset har uttryckt sin längtan genom att säga att Jesus ska tänka på honom när han kommer i sin härlighet.
Jesus ställer det på sin spets när han utan dom och bedömning svarar att: ”… redan idag ska du vara med mig i paradiset.”
Jesus dömde inte, men kyrkan dömer och bedömer.

I min tid i kyrkan har jag många gånger erfarit hur detta med bedömningar genomsyrar allt.
Man håller till och med på med värderingsövningar i konfirmationen, det är vanligt även i skolans värld och det är värt att tänka på vilken påverkan kyrkan haft över skolväsendet genom tiderna. Den är trots sekularisering genomsyrad av medveten men också omedveten påverkan av kyrkans människosyn.
Vi är påverkade av kyrkans människosyn även i samhället i stort. Att värdera, bedöma och döma. Förr talade man om syndakatalog, idag handlar det om värderingsövningar. Som exempel kan jag nämna en värderingsövning där man efter ett påstående skulle ställa sig på led där man var för eller emot. Det som inte var korrekt enligt kyrkans kristna värderingar ifrågasattes.
Min fråga är om ungdomar genom sådan pedagogik lär sig respekt och tolerans för människors åsikts- och uttrycksfrihet?

Den människosyn som jag erfarit att man har i såväl svenska kyrkan som andra frikyrkor är långt ifrån den människosyn som jag genom studier mött i det Jesus som historisk person förmedlade genom sitt tal och sitt handlande.
När man till exempel går till den grekiska grundtexten kan man finna att det finns många andra sätt att översätta texten på än den som står i vår svenska bibelöversättning, för det handlar om vem som översätter och betänk då att Bibeln genomgått många nyöversättningar och att man både lagt till och dragit ifrån bibelböcker och det har givetvis varit den kristna överhetens egna subjektiva bedömningar vad som ska få vara med och inte få vara med. Trots detta kan vi i Bibeln ändå få glimtar av en historisk person som stod upp för den så kallade lilla människan.
För man ska komma ihåg att Bibeln genom tiderna använts för att styra människor i den riktning som kyrkans överhet behövt och då har det gällt att sätta människor på plats och irrläror har ju som bekant förkastats både genom kroppsligt och andligt förtryck.
Det är värt att ha i bakhuvudet för att förstå bakgrunden till varifrån allt detta fokus på värderingar kommer ifrån. Det gäller att hamna i den så kallade rätta fållan, att inte avvika, att vara politiskt korrekt, att vara kristet korrekt.

Jesus rasar i nya testamentet över översteprästerna som sa sig sitta inne med hela sanningen. Han sa till och med till dem att de hade djävulen till far.
Till mördaren på korset som uttryckt sin längtan efter mänsklig kontakt säger han att redan idag ska du vara med mig i paradiset.

Den kristna kyrkan idag ställer upp regler, sätter upp ramar, värderar, bedömer och dömer såsom om de satt inne med hela sanningen.
Kontrasten mellan Jesus och den kristna kyrkan är såsom jag erfarit och studerat bråddjup.
Var finns den mänskliga kontakten, var finns värmen?

Kanske kan Jesu möte med mördaren på korset jämte få bli en påminnelse om att möta sin nästa utan att värdera, bedöma eller döma.
Att mötet får bli en värderingsfri zon. I sådana möten kan vi växa och utvecklas därför att vi är fria att tänka, tycka och vara till.
Vi är då fria från rädsla för vi kommer bli mottagna som vi är. Det är så jag skulle önska att kyrkan vore så fantastiskt det skulle vara att få uppleva det.
Men det hindrar oss inte att skapa detta i mötet med vår nästa, i mötet med vår nästa vid köksbordet för det är ändå där vi lever och är till. Det är där vi skapar våra liv.
Tänk om vi kunde börja tänka att det alltmer ska få bli en värderingsfri zon och kasta alla värderingsövningar i soporna och låta de verkliga mötena människa till människa bli till, de samtal om livet som många av oss längtar efter.
Samtal utan staket och murar där man varken riskerar att falla i eller ur ramarna utan är fri i tanke och hjärta.

Glad påsk!

Anna-Carin Jansson Rapp den 29 mars 2013

Klicka här för att dela sidan.

   

Med tystnad tystas människor

Med tystnad tystas människor.
Det är min erfarenhet. Jag har själv upplevt det. Andra människor som styr genom tystnad.
Att inte bemöta, att inte möta en annan människa. Att inte se och lyssna kan få ödesdigra konsekvenser. Kan vara skadligt för din närstående.
En del gör det medvetet, andra omedvetet. Tystar människor genom tystnad.

Såg en fantastiskt bra film i veckan. Lånade den från biblioteket. Den heter De andras liv.
Den handlar om vikten av att uttrycka sig om det man blivit utsatt för.
I denna film handlar det om politiskt förtryck där man skrämmer människor till tystnad.
Det som jag reagerade starkast på var något som en av förtryckarna sa. Han pratade om att ett sätt att tysta människor är att isolera dem, att inte tala med dem.
Denna metod återfinns dessvärre inte bara i samhällen av politiskt förtryck utan även mellan närstående. För vem vill inte bli älskad om det så innebär att offra sin själ och vara tyst om sådant som behöver sägas rakt ut?
Men är det värt det?
Är det värt att offra sin själ och vara tyst om sådant som behöver sägas rakt ut bara för att få vara med, accepterad, tolererad.
För det handlar ju inte alls om respekt när människor som står oss nära bemöter oss med tystnad när vi ber om att få kontakt. Det är än mer grymt när vi faktiskt bett om att få kontakt, bett om att bli sedda och lyssnade till.

När vi uttryckt oss för döva öron, för öron som inte vill höra.
När vi uttryckt oss för blinda ögon, för blinda ögon som inte vill se.
När vi gjort det mycket, mycket länge då måste vi vända vår inriktning åt ett annat håll.
Då måste vi vända oss till dem som vill höra och som vill se.

Det finns många som inte vill se och inte vill höra.
En gestalt i historien uttryckte det ungefär så här: ”Hör, du som har öron att höra med. Se, du som har ögon att se med.” Han, Jesus, visste säkert att det sannerligen inte är självklart att människor lyssnar bara för att de har öron, eller ser bara för att de har ögon.
Det kan gå hela liv där närstående varken hör eller ser varann och det är oändligt sorgligt.

Men när människor i din närhet vet om att du lider av deras tystnad och ändå bemöter dig med tystnad så är det dags att sluta kämpa för deras uppmärksamhet. De har med detta visat att de antingen inte är intresserade av kontakt och/eller använder det för att styra dig och få dig ur balans.
Kanske är de rädda för att du ska uttrycka dig om saker som de inte vill ta i, inte vill kännas vid.

Filmen jag såg handlade just om detta. Att de politiska förtryckarna bemötte konstnärerna som uttryckte sig i ord och måleri etc med tystnad och tystnaden räckte för att konstnärerna efter en tids isolering skulle sluta uttrycka sig och de blev då inte farliga för de styrande i samhället.
Jag tänkte då att jag kände igen detta. Jag har själv upplevt det bland annat ifrån kyrkliga sammanhang. Kristna som genom sin tystnad fått mig att tystna, fått mig att känna mig osynlig och värdelös.
De lyckades i många år, men nu har jag börjat tala och skriva och jag ska fortsätta med det och jag har mycket att säga och berätta. För jag har varit innanför ”kyrkomuren” och vet en hel del om det ruttna sätt många där har mot andra och det ruttnaste och mest omänskliga är nog faktiskt deras tystnad för den är så oantastbar.
Men jag har funnit att denna oantastbarhet är skenbar. För tystnad går också att peka på och när man bemöts av tystnad när man bett om seende ögon och lyssnande öron då är det inte något kristet kärleksbudskap som dessa människor kan sägas stå för, det är så långt ifrån kärlek som man överhuvudtaget kan komma.

Jag har förstått att deras tystnad är till för att tysta mig och nu när jag förstått det så kan inget hindra mig från att tala.
Det finns mycket som döljs i religionens namn och kristendomen har en hel del att stå tillsvars för. Det vet jag av egen erfarenhet.
Det är skrämmande och det tål att sägas hur många gånger som helst att man ska uttrycka sig och inte vara rädd för att göra det om man känner sig illa bemött såväl i kyrkliga som världsliga sammanhang.
Stå upp för sig själv! Det är viktigare än vi tror.

Livet är ditt och det är nu du har ordet. Ta det, låt ingenting tysta dig och när du bemöts av tystnad så vänd dig mot ett annat håll, vänd dig till människor som har öron att höra med och ögon att se med. De väntar på dig!

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 mars 2013

Klicka här för att dela sidan.

   

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 4 januari 2013.

Gott Nytt År 2013!

Må det bli ett år fyllt av mänskliga möten

Gott Nytt År 2013!
Må detta år bli ett år för dig att minnas med värme.
Ett år fyllt med mänskliga möten som berör.
Möten med människor som kan känna med dig i det lilla och det stora.
Möten med människor som ser dig utan att döma eller bedöma, som i mänsklig värme ser dig och vill dig väl.

Stå upp för dig själv detta nya år.
Låt ingen få lov att trycka ner dig.
Du har ditt människovärde och det kan ingen ta ifrån dig.
Vi har alla ett människovärde och det är varken mer eller mindre. Det är ett.
Om någon gör dig illa försök då att minnas att den människan har det illa med sig själv.
Ditt värde har inget att göra med vad andra säger, gör eller tycker. Det får stå för dem.
Ditt människovärde är konstant genom hela livet från ögonblicket du föds till den dag dina ögon sluts.

Gott Nytt År 2013!
Må detta år bli ett år för dig att leva i med värme.
Ett år fyllt av människor som vet vad det vill säga att leva också de dagar när livet endast innehåller gråa nyanser med anstrykning åt svart. Människor som inte fnyser åt dina känslor utan ser dig och lyssnar. Människor som i respekt möter dig i det som är du och låter dig tala och uttrycka dig om det som du känner och tycker. Som ser dig och kan gå med dig en bit på vägen när det är som mörkast.

Må detta år för dig få bli ett år med varma färger och hopp om livet.
Må detta år få bli det år som vi kan mötas i och där ingen står utanför, där alla får vara med.
Där en familj är en familj och där en vän är en vän.
Där en syster är en syster och där en bror är en bror.
Där en älskad möter dig i kärlek och där du med din kärlek når fram till din älskade.

Gott Nytt År 2013!

Anna-Carin Jansson Rapp den 31 december 2012

Klicka här för att dela sidan.

   

Sund religion finns det?

Sommarens Existensgrupp har brottats med denna fråga och fler därtill.

Det vi kommit fram till kanske kan fångas i orden medkänsla och mänsklighet.
För där medkänsla och mänsklighet finns där vill människan ofta vara.
Där det finns ljus, värme och mänsklighet där vågar man vara med sitt jag, där är man hemma.
Så när är då religion sund, jo det är när den är till för människan, när människan möts av ljus, värme och mänsklighet.
När det finns utrymme nog för att göra fel utan att skulden hänger sig som ett ok runt halsen.
När det finns utrymme att få uttrycka sig och vara utan att någon värderar dig som människa.
Där vill människan ofta vara där det finns mänsklighet och medkänsla. Där det handlar om att inte bara ge till andra utan också till sig själv.
Att inte utarma människor på deras kraft utan ge dem luft och vingar och utrymme att finnas.

Såg ni Kay Pollaks film Såsom i himmelen? Om jag inte minns fel så sa prästfrun till sin man prästen ”Synd finns inte, inte heller förlåtelse finns”.
Marianne Fredriksson, profan författare som tyvärr gick bort ganska nyligen (vars bok Simon och ekarna nyligen filmatiserats) låter i Evas bok ängeln Gabriel säga följande till Adams fru Eva. ”Guds barn är utan skuld. Innan ni lärt er förstå det kommer ni att göra varandra mycket illa.”
En annan författare vid namn Jörg Zink säger i en av sina böcker som heter Kärleken har en framtid att: ”Ingenstans är helvetet så nära som där människor förväntar sig himmelriket av varann”.
I radioprogrammet Teologiska rummet för ett tag sedan uttalade sig två religionsprofessorer vid namn Owe Wijkström och Anton Geels så här angående skam och skuld att:
”Skam och skuld inom religioner underblåser våld.”

Synd och förlåtelse är beroende av varandra.
Man talar också om nåd inom kyrkan.
Dom och nåd är beroende av varandra.

Utan dom behövs ingen nåd, tänker jag.
Kyrkan erbjuder förlåtelsen och nåden men bakom de orden döljer sig synden och domen.

Det är aldrig rätt att skada en annan människa eller sig själv, men frågan är hur talet om synd och dom kan hjälpa människan att göra rätt?
Har skuldbeläggning någonsin lett till något gott i längden?

När religioner erbjuder förlåtelse och nåd tänker jag att man måste vara medveten om att det säger mycket om deras människosyn.
Utan synd behövs ingen förlåtelse.
Utan dom behövs ingen nåd.

Är det evangelium (betyder i kristna sammanhang glädjebudskap), är det av medkänsla man skapat begrepp som synd – förlåtelse, dom – nåd?
Och vem har bestämt vad som är rätt och fel?

Där medkänsla finns inom religioner där finns en möjlighet till sundhet. Men den måste bottna i medkänslan till sig själv, det måste alltid börja där. Att vi kan känna att vi har rätt att älska oss själva och att ingen människa har rätt att värdera oss som människor.

Samhället har lagar som ska hjälpa människor att fungera tillsammans, men när religioner sätter upp lagar och pekar på en dömande Gud då stjälper det människan istället för att hjälpa människan.
Eftersom ingen känner Gud, kan inte heller någon tala om vad Gud kräver.
Det handlar om tro, inte vetande.

En författare vid namn Karen Armstrong, avhoppad nunna, säger i en av sina böcker att hon funnit att det religiösa sökandet handlar om att leva här och nu och komma på hur man ska bli helt och fullt mänsklig.
Jag tror att det ligger något mycket vist i det.

När vi blir mänskliga inser vi också att vi inte är ofelbara och då sker det paradoxala vi blir som jag ser det gudomliga i det att vi lägger bort skulden, synden och domen.
Vi blir kärleksfulla och varma.

Om nu Gud finns så inte är det en dömande Gud. Om Gud skulle vara något att ha så finns inom Gud: ljus, värme och mänsklighet.
Dessa tre ting som för oss inåt mot kärleken inom oss själva.

Anna-Carin Jansson Rapp den 2 oktober 2012

Klicka här för att dela sidan.

   

Existensgrupper i sommar – samtal om tro och liv

Sund religion – finns det?
Vägar till medkänsla med sig själv och andra.

Sund religion – finns det?
Det är en relevant fråga med tanke på allt lidande som religioner skapat för människan och det är något som är nödvändigt att se närmare på.
Vad är det i religionerna som underblåser våld?
I radioprogrammet Teologiska rummet i P1 intervjuades nyligen Owe Wijkström och Anton Geels båda religionsprofessorer. De sa att det är skammen och skulden inom religionerna som underblåser våldet och jag tror det ligger en sanning i det. Jag tror också att något väsentligt glöms bort inom exempelvis kristendomen när man talar om medkänsla. Enligt Bibeln sa Jesus att vi skulle älska vår nästa som oss själva men det är som att kristendomen missat själva kärnan i Jesu budskap, det vill säga att vi måste kunna älska oss själva innan vi kan älska någon annan.

I sommarens samtalsgrupper kommer vi bland annat utgå från en bok av Karen Armstrong som heter 12 steg till ett liv i Medkänsla. Vi kommer också försöka finna svar på frågan om sund religion finns och om hur religion ska se ut för att vara sund för människan.
Är religionerna egentligen till för människan, eller är människan till för religionerna?

Sommarens samtalsgrupper handlar i grunden om att skapa möjligheter för människor att uttrycka sina egna tankar kring tro och liv och finna sina egna sanningar inom sig själva, något som både Sokrates och Buddha talat om. Man lär inte genom gurus utan genom sina egna upptäckter, insikterna måste komma inifrån vårt eget hjärta om de ska bli relevanta för oss, vi kan aldrig få insikter genom att överta andras uppfattningar.

Vår egen sanning finns inom oss själva. Därför tror jag att det är mycket viktigt att finna ett forum där man kan få uttrycka sina egna tankar kring tro och liv, därför att jag tror att det är när vi uttrycker oss som vi inför oss själva och varandra finner sanningen inom oss själva.
Jag tror också att det är när andra lyssnar på oss som vi mer och mer börjar lyssna till oss själva därför att vi känner oss viktiga. I det perspektivet blir det än mer viktigt att tänka på att lyssna till barnen och ungdomarna i vårt samhälle idag så att de ska kunna skapa en tillit till sig själva och därigenom må bra och klara sig självständigt i framtiden.

Samtalsgrupperna vänder sig till alla åldrar för jag tror det är viktigt med möten mellan generationsgränserna, men jag tror också det kan vara viktigt att det finns ett forum enbart för ungdomar. Finns ett intresse för en ungdomsgrupp så kommer detta också att startas.

Jag som ska hålla i samtalsgruppen heter Anna-Carin Jansson Rapp. Jag är teolog, vilket innebär att jag läst religionsvetenskap vid universitetet och tagit ut en teologie kandidatexamen. Jag tycker det är viktigt att samtala om tro och liv men det skall vara i en öppen atmosfär där ingen har rätt eller fel utan där alla får uttrycka sina egna tankar i respekt inför sig själv och andra.
Samtalsgrupperna kommer vara religiöst och politiskt obundna.

Jag hälsar er alla välkomna till samtal om tro och liv i sommar. Där vi tillsammans finner vägar till medkänsla med oss själva och varandra och där vi möts i frågan om sunda religioner finns och om hur religionerna ska bli till för människor och inte tvärtom.

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 juni 2012

Klicka här för att dela sidan.

   

Existensgrupper i Ekeby i vår – Samtal om livet

Det finns för få lägereldar i vår tid. Samtalen kring lägerelden saknas i vår tillvaro.
Det fanns en tid när sådant var naturligt och inte så långt tillbaka i tiden var det relativt vanligt att man spontant träffades och samtalade om både små och stora frågor över en kopp.
Idag tillhör det ovanligheten. Den stressade nutidsmänniskan har alltför brått och måste därför befinna sig på ytan i tillvaron. Men i mötet med varandra behövs tid och rum, seende ögon och lyssnande öron. Det är absolut nödvändigt för vår överlevnad själsligt sett. För att själen ska känna sig rik behövs detta och jag tror att om vi nutidsmänniskor i större mått gav oss själva tiden och möjligheten för möten med varandra för att samtala om livet så skulle både utbrändhet, depressioner och sjukskrivningar minska.
För vad är det vi saknar i våra ensamma stunder. Jo, mötet med en annan som kan känna med oss och möta oss som människa till människa. Inte med någon von oben attityd utan just från människa till människa, på samma nivå i förståelsen i hur svårt det kan vara att vara just människa, men också hur härligt det kan vara stundvis.

I vår kommer jag starta möjligheten för samtal om livet, jag kommer kalla det för Existensgrupper och det är något jag haft planer på under lång tid och också undersökt intresse för bland Skånes skolor.
Mina tankar kring betydelsen av detta är trots sin enkelhet svår att fånga och i skolans värld fokuseras det mer på kunskap utanför individen än att lyssna till vad individen själv har att säga och vad vi har att lära av varandra unga som äldre.
Jag hoppas att man alltmer kommer inse betydelsen av möten mellan människor och hur viktigt det är att någonstans få möjlighet att uttrycka sina tankar om livet och sina livsfrågor utan att för den skull bli påprackad svar. För just sådana frågor har ju inga självklara svar utan våra tros- och livsfrågor måste få finna sina egna svar inom oss själva. Men vi kan mötas och samtala kring dessa frågor med varandra.

Själv har jag en religionsvetenskaplig utbildning vid universitetet och jag har tagit ut en teologie kandidatexamen. Jag har arbetat en tid inom svenska kyrkan men kände inte att jag hörde hemma där. Min livsfilosofi är den att det inte är viktigt vilken tro man har däremot tror jag det är viktigt att man har en tro på något. Man behöver tror jag en livsfilosofi för att må bra och känna sig trygg, men det kan också vara en del som känner en trygghet i att universum tar hand om oss oberoende av någon högre existens. Var och en blir salig på sin egen tro även om det så är en icke-tro.
Vill att mina samtalsgrupper ska vara öppna för våra olikheter och att det ska finnas en stor respekt för våra olika tros- och livsåskådningar. Det är viktigt.

Inom kort kommer mer information komma om start av Existensgrupper. Men något kan sägas redan nu.

Platsen kommer vara i det underbara sekelskifteshuset på Järnvägsgatan 6 i Ekeby där vi bor och det är i husets kärna det vill säga kring kaminen i verkstaden som samtalen kommer äga rum.

Det kommer röra sig om 5 träffar i taget och kostnaden kommer vara relativt låg.

Varje träff kommer utgå från ett tema som jag förbereder utifrån texter och bilder, egna och andras. Men jag vill tillägga att innehållet kommer vara flexibelt och utefter deltagarnas behov. Det är deltagarens livsfrågor som kommer vara i centrum och det kan också tänkas att vi tillsammans kommer låta våra tankar om livet får ta sig uttryck genom måleri, jag kallar det att måla en känsla. Detta är också något som är frivilligt. Någon kanske hellre uttrycker sig genom att formulera sig genom en text eller en dikt. Vi ska tillsammans utforska livet och skapa utrymme för varandra att uttrycka oss. Någon kanske bara vill lyssna och känna gemenskap med andra då ska det vara plats för det. Ibland kan orden ta slut men möten med andra kan ändå ske, orden kommer eftervart och lyssnandet har också sin tid men mötet äger rum i alla fall, i ett par seende ögon och lyssnande öron. En del måste ju lyssna också så är det ju. Jag önskar er varmt välkomna att anmäla er till dessa samtalsgrupper och det kan man göra redan nu genom vårt kontaktformulär med namn, adress, telefonnummer och e-postadress. Man kan även ringa till vår verkstad för att anmäla sitt intresse.

Mer information kommer alltså inom kort på vår hemsida under avdelning URBRA Uttryck.

Önskar alla en god fortsättning på det nya året och hoppas att detta år blir en renässans för lägereldarnas tid där möten mellan människor äger rum och samtalen om de stora livsfrågorna får sitt utrymme. Det vill jag främja genom mina Existensgrupper.

Anna-Carin Jansson Rapp den 19 januari 2012

Klicka här för att dela sidan.

   

Ditt inre ljus

Vi är gjorda för att klara av de olyckor som vi möter i livet sa en kvinna som mist både man och barn i tsunami katastrofen.
Vi är starkare än vi tror.
Det tröstade och gav kraft att höra det.

Samtidigt är det också så att livet kan te sig outhärdligt och vara det och missmodet kan vara totalt och göra oss handlingsförlamade men just detta är också beviset på att vi är människor och mänskliga.

För ingen människa kan bära allt på sina axlar, men vi har tror jag precis som kvinnan sa, förmågan att bära våra liv, vi är kapabla att klara av också det värsta i livet även om vi inte tror det.

Nu är det knappt en vecka kvar till jul och många gläder sig och ser fram emot julen, men inte alla, för många är det ensamheten som möter dem till jul för då finns det sällan plats för dem som inte har en familj eller som mist kontakten med sin familj.

Julen är en högtid som kan ge mycket prestationsångest och många stressar nästintill ihjäl sig för att hinna allt som tycks så viktigt dagarna innan jul, men kanske ska vi alla stanna upp för en stund och lyssna inåt.
Vad är det som är viktigt?
Vad är det som är viktigt för Dig?

Kan det vara så att det vi innerst inne strävar mot är en slags harmoni och julen om något är den stora symbolen för harmoni, frid. Den inre friden infinner sig sällan när man pressar fram den. Men plötsligt mitt i alla röra kan vi sätta oss ner, andas och tänka på detta ofattbara att vi just nu har ett liv. Det kan vara fruktansvärt svårt och outhärdligt, men kanske ändå värt att vara i hur långt eller hur kort det än kommer bli.

Kanske du är ensam, kanske ditt liv just nu är outhärdligt, men kanske du i din själ denna jul finner ditt eget rum dit ingen kan nå dig, där du är skyddad och bevarad och trygg oavsett hur dina förutsättningar och din verklighet ser ut.

Längst därinne i din själ finns ditt rum och därinne i dess mitt brinner ett ljus just för dig och det brinner stadigt och stilla oavsett det som hänt och händer i ditt liv, hela tiden lyser det där längst därinne och om du stillar dig och andas mitt i livets röra så kan du förnimma livets brinnande låga som lyser i mörkret och lyser för dig.

God Jul

Anna-Carin Jansson Rapp den 18 december 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Vilken Kärlek

Vilken Kärlek vi kan finna i vår närmaste människa när livet är svårt. När tillvarons väggar kryper inpå och känns hotfulla. När allting runtom tycks rasa så kan vi finna tätt inpå hur vår människa i livet, vår Kärlek blir tydligare och nära. När det jordiska hotar att rämna kan Kärleken vid vår sida bära genom det mörkaste.

Vi har varandra en kort stund här på jorden. Våra nära och kära. Men även om den är kort så är det inte kortheten som är det väsentliga, för tiden kan som alla vet vara både oändlig och kort, ibland till och med samtidigt.
Men vi har varann, den tid vi väljer att ha det så och när det ser som mörkast ut så kommer de som står oss nära ändå närmare.
Det svåra är när vi inte funnit vår människa i livet, när ensamhet är allt vi känner, men själen, vår egen själ har många bottnar och i vår egen själ kan vi finna en vän i oss själva.

I höstmörkret vill jag tända ett ljus för de som gått före, de som varit oss nära och velat oss väl. Dem vill jag minnas och bära i mitt hjärta.

Vi minns de som gått före ofta i deras uttryck, deras Livsuttryck. Det handlar kanske inte så mycket om vad de sa och gjorde utan mer om det möte som uppstod när vi möttes, det mycket speciella som händer när två människor möts med seende ögon och lyssnande hjärtan. Då är det som om det inte finns några avstånd oss människor emellan. Då är vi ett i själen.
När det händer så spritter själen av glädje och ro på samma gång.

Det kan finnas människor vi saknar som vi faktiskt upplevt detta med och som ännu lever men som vi mist kontakt med av olika anledningar. Det gör ont, mycket ont. Man frågar sig om man ska kämpa för att nå den människan igen och till det finns inga svar. Det är bara hjärtat som får avgöra det. Vårt eget hjärta.

Nu tänder jag ljuset även för den människa som finns i mitt hjärta och som jag hoppas nå igen en dag. Kanske du tänker på mig i denna stund. Jag hoppas du tänder ett ljus för mig med.
Vi har väl alla någon vi saknar i livet. Kanske kan Allhelgona även bli en helg för oss som saknar någon vi mist kontakt med i livet och kanske kan ljuset få symbolisera mötet vi kanske en dag får uppleva här i livet eller på den andra sidan stranden.

Anna-Carin Jansson Rapp den 26 oktober 2011

Klicka här för att dela sidan.

Tävlingshysteri och människovärde

Vårt människovärde är absolut och oberoende av våra prestationer. Det innebär att ingenting kan öka eller minska vårt människovärde. Vi är lika mycket värda oberoende av vad vi presterar. Vi har ett fast människovärde som aldrig förändras hur det än går för oss i livet.
Människor kan värdera oss, men livet värderar oss inte. Ej heller döden värderar oss. Det kan vara tryggt att tänka på det.

Sedan är det också så att ingen människa kan bedöma om det går oss väl i livet eller inte, för ingen vet vad en annan människa behöver uppnå i livet,
en motgång för en människa kan vara en framgång för en annan.
Kanske kan det till sist visa sig såsom det också ofta gör att den som haft det mest motigt i livet ofta utvecklats mest,
men det betyder ändå inte att den människans värde ökar. Vårt människovärde är fast och absolut.

I dagens samhälle ser jag att tävlingar dyker upp överallt. Det är tävlingar i snart sagt allt som det kan gå att tävla i. Inom sport har det tävlats länge även musiktävlingar har funnits länge, men nu märks även tävlingar i hantverk såsom exempelvis matlagning, men även konst och hantverk blir nu föremål för tävlingshysterin. Juryn bestäms godtyckligt av dem som ser sig själva som kunniga i konst och hantverksutövning. Godtyckligt jämförs människors uttryck och bedöms. Men vart tar då kreativiteten vägen och vad gör tävlingarna med människors självkänsla och självförtroende?

Vem har rätt att bedöma en annan människas känslor såsom faktiskt hantverk och konst består av? Vem har rätt att säga detta är ett gott hantverk, detta är bra konst? Sådant är ju helt beroende av smak. Visst kan man ha kriterier, men vem kan sätta upp kriterier på människors uttryck?
Vem har rätt att sätta sig över människors känslor?

Den enda verksamhet som faktiskt går att tävla i är inom sport därför att där kan man mäta framgången i meter, centimeter, minuter och sekunder. Men inom konst, hantverk och musik finns inga hållbara mätinstrument.
Det går endast sätta kriterier och dessa blir alltid godtyckliga eftersom det handlar om smak och känslor och dessa är individuella och ingen har rätt att säga att den ena känslan eller smaken har mer existensberättigande än en annan.

Jag skulle vilja ge ett råd till alla er som tävlar.
Om ni känner att ni kan ta tävlingen som en lek och inte kopplar ihop resultatet med ert människovärde så go for it, men om du känner dig själv och vet att du kan såras om det inte går som du tänkt och hoppats på så stanna upp och se på dig själv med den fasthet som ditt inre har för längst inne i ditt hjärta så vet du att du är värdefull oavsett vad du presterar eller inte kan prestera och det är med de ögonen som du ska se på dig själv.
Om du i ditt hjärta känner att det kvittar om du vinner eller förlorar så kan tävlingen inte skada dig, men om du känner att du värderar dig själv utefter prestationer så skydda dig själv från tävlingar av olika slag.

Vårt människovärde är absolut och fast, det är oföränderligt. Det kan inte ändras av något.
Vi har det från det att vi föds oavsett om vi föds med fysiska och/eller psykiska handikapp. Vårt människovärde finns med oss genom livet även om vi själva kanske hela tiden bedömer oss själva eller om andra bedömer oss. Det är oberoende av allt sådant.
Mycket i vårt samhälle vill få oss att tro att det är annorlunda, att vi måste förkovra oss och prestera för att uppnå ett existensberättigande men så är inte fallet. Vi är människor och inget i livet kan ändra eller försämra vårt värde.
Om någon eller något fått dig att tro det så försök lyssna inåt för längst inne i ditt inre vet du att du har ett människovärde oavsett vad du är med om, vad andra säger till dig eller gör mot dig, oavsett allt som hänt tidigare i ditt liv så är ditt människovärde oberoende av allt sådant.

Människor kan värdera oss, men livet värderar oss inte. Livet tar emot oss som vi är och döden likaså. Ingen kan egentligen sätta sig över en annan människa och när det händer kan vi om vi orkar sätta stopp för det. Vi behöver inte gå med på något och vi har inget som vi behöver bevisa för andra för att nå existensberättigande. Vi har vårt värde i alla fall. De som ändå lyckas sätta sig över oss har inte rätt till det och varje gång det sker så kan vi tänka att de är av samma skrot och korn som vi, inget mer och inget mindre.
Vi är alla lika mycket värda och vårt människovärde är absolut, fast och okränkbart.
Vill att du ska minnas det.

Anna-Carin Jansson Rapp den 6 september 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Själens inre rum

Det finns mycket mer här i livet än det vi har framför ögonen, mycket mera som vi inte kan förstå, men om vi lyssnar noga kan vi förnimma det som är bortom. Några kallar det himmel, andra kallar det sfärer, det finns många namn på det som är bortom och det som är inom. Kan det ha något samband. Jag tror det.

En del av mystikerna talade om att vi har Gud inom oss, att längst in i själens centrum bor Gud. Det var livsfarligt att uttala sig så på den tiden och inom kyrkan. Än idag är det nog inte riktigt accepterat att tala på det viset inom kyrkan. En sådan tanke gör ju oss människor oberoende av kyrka och prästerskap. Vi kan istället för att få våra synders förlåtelse och rådfråga prästen istället vända oss inåt där Gud bor och lyssna till vår inre röst, den kan när vi uppnått sinnesro leda oss rätt.
Ingen annan än vi själva kan nå dit in, det är som Karin Boye skrev både vår sorg och vår styrka att dit in kan ingen nå oss.
Där inne i vår själs centrum är vi bevarade och beskyddade från allt som vill störa vår inre frid. Det kan vi tänka på i livets svåra stunder att vad som än hänt oss och vad vi än blivit utsatta för så är vår inre själs pärla bevarad för alltid, för där är Gud.

Vi är Guds avbild.
Det heter ju så i kyrkan och om man tar det på allvar så tror jag att det innebär att vi har och bär Gud inom oss. Det är också intressant att tänka att kanske det är så att vi alla tillsammans är Gud. Med all vår individualitet, med alla våra unika personligheter som är sprungna ur själar som är unika tror jag att Gud blir än mer tydlig när själar möts med öppna sinnen i samtal om livet och det som är bortom eller som vi kanske kan ana sträcker sig utöver denna jordiska sfär som vi lever i.

Jag tror det är så att vi lever i en tid där det blir alltmer viktigt att landa i oss själva, att mötas i samtal om livet och om det som vi inte riktigt kan förstå men kanske ändå ana.
I en tid där allt länge har gått för fort och där kraven varit alltför höga, där materialism har varit det enda allenarådande behöver vi hitta tillbaka till det som var och är det viktiga nämligen att landa i våra själar och att möta en annan människas inre värld.
Att finna att vi inte är ensamma utan har beröringspunkter med varandra samtidigt som vi är unika individer med egna inre rum i våra själar som ingen annan än vi själva kan nå in till och att det är vår sorg men också vår trygghet, för att pärlan därinne är oförstörbar.

Anna-Carin Jansson Rapp den 22 augusti 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Ilska och vrede

Ilska och vrede är något som ibland kan vara mycket hälsosamt och viktigt. Det handlar om lägen där man ska stå upp för sig själv eller någon annan som blir dåligt bemött. Det är sällan som vårt samhälle uppmuntrar ilska av förståeliga skäl, men ibland är det mycket viktigt att tillåta sig att bli arg, att inte lägga band på sig utan säga ifrån rakt upp och ner och utan krusiduller. Aldrig ta till knytnävar eller hotelser utan bara i ord säga ifrån och stå upp för det som känns viktigt. Blir man orätt behandlad gäller det att säga ifrån.
Ilskan och vreden kan bli till en drivkraft till att få det sagt som behöver sägas.

Ilska och vrede talas det sällan om som något positivt, men ibland är det just det och det är tillfällen när man blir så kallat heligt förbannad, inget är så uppfriskande som dessa tillfällen när detta sker. Jesus blev som historisk person vid flera tillfällen heligt förbannad, det var bland annat när man gjorde om templet till en köpmansplats istället för en plats för sinnesro och bön. Han hade säkerligen blivit lika förbannad idag om han besökt många av dagens kyrkor där sådant sällan respekteras, där andligheten för övrigt står på sparlåga. Redan vid ingången säljs det ofta både litteratur, vykort och souvenirer och sinnesron får man leta efter.

Ofta uppmuntras människan att vara lagom, inte säga ifrån och att bli arg är nästintill tabubelagt. Våra invandrade vänner däremot vet hur viktigt det är att säga ifrån och bli arg när så behövs. Vi har mycket att lära av dem. För ilska och vrede är inget man ska gå länge och bära på utan det är viktigt att få det ur sig. Kan man inte säga ifrån till den det gäller så får man skriva eller gå ut i skogen och sparka på en stubbe. Ut måste det i alla fall.

Vi är förfärligt lagom i det här landet och ofta oerhört rädda att skilja oss från mängden, men vem hjälper det och vem mår bra av det?
Det finns mycket att både ifrågasätta och säga ifrån om både i relationer och i samhället och inte minst i kyrkan. Där är det verkligen på sin plats att ifrågasätta och säga ifrån såsom människor har tryckts ner i skorna genom alla tider. Inte speciellt förenligt med Jesu kärleksbudskap.
Det finns de inom kyrkliga gemenskaper som anammat kärleksbudskapet men de återfinns ofta i det fördolda, aldrig framträdande, men dessa personer har säkerligen ett och annat att säga om vikten av att säga ifrån för att kunna både stå upp för någon annan och sig själv.

Vi ska ju älska vår nästa såsom oss själva, då gäller det att komma ihåg att stå upp för sig själv och ibland innebär det att bli rungande arg!

Anna-Carin Jansson Rapp den 21 juli 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Att flytta till ekarna

Vi flyttar nu från där vi bor, så underbart härligt och så svårt.
Att packa är som att möta alla sina minnen från förr. Det fina såväl som det fula.
Man blir trött, men det känns nyttigt. Att saker kan ha så många minnen bevarade inom sig,
människor väcks till liv inom mig, minnen av händelser, situationer, minnen ur mitt liv.
Det värmer ömsom som det väcker sådant som gör ont. Men hela tiden säger jag till mig själv, att det är detta som är livet,
det svåra såväl som det ljuvliga.

Vi flyttar nu från den lägenhet där vi bor till ett underbart hus som vi ska hyra, det är över ett sekel gammalt och har själ. Det har verkligen själ.
När man vistas i det är det som att det längtat efter oss sedan länge och vill oss väl. Trädgården är underbar, där finns härliga äppelträd som ger skugga och där finns två fantastiska ekar som man kan tala med om man vill det. De har varit med länge nog för att kunna berätta att en människas liv visserligen inte är så långt men fullt av märkvärdigheter och härligheter.

Jag läste nyligen en bok av Marianne Fredriksson. Den heter Simon och ekarna. Simon och hans mamma talar när livet går på för hårt med ekarna.
De gör det ovetandes om varandra, på var sina håll. De finner att ekarna lyssnar på dem och vill dem väl.
De är uråldriga och förnuftiga nog att lyssna till människorna.

Naturen finns där för oss och nu får jag äntligen flytta ut i naturen, det har jag länge längtat efter, nära byns kärna men ändå nära naturen och jag ska tala med ekarna om livet, vi får hoppas att ingen hör mig, kanske verkar det lite tokigt men jag tror att fler borde tala med träden om sina liv.

Imorgon bär det av med flyttlasset och det ska bli härligt att lämna vår instängda lägenhet för ett hus med ekar som lyssnar och har sett det mesta.
Det känns tryggt.

Anna-Carin Jansson Rapp den 8 juli 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Föräldrar

Jag pratade länge med min mamma och pappa igår.
Varma ord blandat med vanliga nära ord.
Längtan och saknad.
Oro och omsorg.
Älskar dem. Kärlek blandat med smärta.
För kärleken till de närmaste gör ont.
Utan denna smärta ingen kärlek.
Vi kan aldrig ta bort smärtan.

Jag är tacksam över att mina föräldrar ännu lever och att jag kan säga till dem att jag håller av dem.
Min mamma miste sin pappa när hon var 15 år och jag har förstått att saknaden efter honom är stor,
för vi behöver alla en far i livet och det blir en förlust för oss om vi mister våra föräldrar tidigt.
Tomrummet kan aldrig riktigt fyllas för kärleken, lyckan gör oss sårbara.
C. S Lewis uttryckte detta så här när han mist sin fru:
Smärtan nu är en del av lyckan då.

Om vi känner smärta, saknad efter någon så har lyckan funnits där.
Den smärta som kommer av saknad talar om för oss att vi haft en betydelsefull relation.
Kanske kan det trösta att veta att denna smärta talar om för oss att den vi mist har hållit av oss och att vi har hållit av den person vi mist.
Likgiltighet är värre. I den finns ingen tröst.

Omvänt är Lyckan nu en del av smärtan sedan. Vi måste våga välja kärleken i livet även om den kan innebära smärta om den vi älskar dör innan oss.
Vi måste älska för att kunna leva. Vår smärta talar om för oss att vi håller av dem vi oroar oss för. Det är sunt och friskt att känna denna smärta.
Smärtan efter någon som gått bort är också sund och frisk och vi måste tillåta oss att sörja när sorgen kommer för den kommer göra oss mer hela som människor.

Snart är det midsommar.
Mina föräldrar kommer på besök.
Jag hoppas kunna förmedla till dem att jag håller av dem.
De finns i mina tankar varje dag och så har det nog alltid varit.

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 juni 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Rädsla berättar ingenting om sanningen

Vår rädsla berättar ingenting för oss om sanningen, men vi kan skapa en massa skräckscenarier och
dessa påverkar oss givetvis till att bli mindre kreativa.
Även om vi inte ska tro på vår rädsla så måste vi våga se på den, erkänna den.
Men aldrig, aldrig tro på den.

Tyvärr har religioner och dess representanter många gånger använt sig just av rädslor för att styra andra människor till sitt eget gagn.
Det sker än idag ibland lika tydligt som förr men ofta mer dolt under ytan.
Religioner har den otäcka förmågan att kunna styra människor eftersom där finns så mycket som inte går att bevisa.
Ingen kan säga oss något om livet efter detta, därför kan religionsförmedlare skrämma människor med helvetet.
Religioner har också genom historien haft monopol på moralsystem och värderingssystem men i och med individualiseringsprocessen
som vårt samhälle genomgått under slutet av 1900-talet har människan alltmer börjat tänka själv och ifrågasätta.

Det kan trösta och ge kraft att tänka på att vår rädsla inget berättar om sanningen.
Det är en fälla för oss människor när vår rädsla blir lika med verkligheten för den har ingenting med verkligheten att skaffa.
Varje gång en tanke är sprungen ur rädsla bör man tänka:
”Men, är det sant?”

Vi kan gå hela liv och endast styras av våra olika rädslor, men vårt människoliv är mer värt än så.
Visst kan det alltid gå åt helvete, men det kan också gå riktigt bra, i alla fall okej. Man behöver ju inte tro det värsta.
Men samtidigt behöver man försöka våga titta på rädslan vad den handlar om.
Det är som med spöken, tittar man på dem i dagsljuset så spricker dom i rena förskräckelsen.

Rädsla berättar ingenting om sanningen. Jag ska försöka tänka på det när rädslan sätter i, men rädslan berättar någonting om vår tillit till livet och
därför kan vi inte anklaga oss för att vi känner rädsla,
men överför vi den på våra barn och låter den härska i våra hem då får vi tala allvar med oss själva.

Rädslan får aldrig få herraväldet för den förstör både relationer och liv.
Jag tror till och med att det är så att det är den som ligger till grund för att det ser ut som det gör i världen med krig, våld och förtryck.

Så ta din rädsla stadigt i handen och sätt dig ner med den, titta på den med öppna ögon och du kommer se ett ängsligt barn som behöver din kärlek.

Anna-Carin Jansson Rapp den 16 maj 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Din tid kommer

Ja, vi människor är som blommor. Lika sköra och lika starka, men vi behöver näring, vatten och omsorg.
Då kan vi växa. Då kan vi också få kraft att vilja växa. För vi kan aldrig tvinga oss att vilja blomma.
Om man tvingar sig att vilja blomma blir resultatet lika med växthuseffekt. Vi klarar oss då inte ute i det fria. Det blir konstgjord andning.

Ingen kan anklaga dig att vilja för lite. Vår kraft kommer sig av så många faktorer.
Vår egen kraft avgör om vi kan blomma och den beror mycket på vår omgivning och vilka förutsättningar vi har.
Precis som det är för blommorna på marken.

I vår tid pressas människan ofta till att vilja mer, kämpa mer, bli bättre, bli mer av allt och ofta styrs hon av gurus och auktoritära människor
som tror sig ha rätt att styra över människors liv. Men vi ska lyssna inåt. Ingen annan än vi själva vet vad vi behöver.
Ingen annan.

Vi kommer alla blomma när vår tid är inne, när vi hittat en plats som är gynnsam för oss, där vi kan gro och växa till oss i lugn och ro.
Där vi får näring, vila och omsorg. Tvingar någon oss att växa utan att vi själva riktigt är redo så blommar vi inte.
Det måste komma ur vår egen viljas kraft och vi är inte dåliga på något sätt om vi inte orkar.
Då måste vi vänta in våra själar, då är det ännu inte tid för blomning.

Bry dig inte om människor som pressar dig att vilja blomma. Din tid kommer.

Anna-Carin Jansson Rapp den 2 maj 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Människor, som blommor

Vi är som blommor vi människor.
Vi behöver vatten, vi behöver näring, vi behöver omsorg. Annars slokar vi.
Vi är lika djuren men mest är vi nog ändå lika blommorna.

Hon är som en tusensköna, människan. Hon bara står där en dag och strålar i vårsolen.
Det mänskliga i oss vill möta en annan människa. Vår inre längtan är så stark och länge kan vi inte förtrycka det mänskliga i oss utan att gå sönder.
Vår längtan är vår livskraft för i vår längtan finns en vilja.

Liksom tusenskönorna är vi många som vill bli sedda.
Vi ställer oss i klungor, en del står lite vid sidan men alla vill vi bli sedda.
Vi öppnar oss mot livet om vi får näring och vi sluter oss när mörker omsluter oss för att liksom spara kraft.
Vi gömmer oss från ljuset i tider då vi behöver invänta kraft för att gå vidare och om någon visar oss omsorg
så börjar vi sakta, sakta veckla ut oss och sträcka på oss.

Så är vi människor, som blommor. Vackra och starka trots vår skörhet.
Kämpande stretar vi uppåt mot solljuset och vill leva trots att det är motigt.
Stretar och stretar uppåt mot himlens ljus.

Människor, som blommor.

Anna-Carin Jansson Rapp den 13 april 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Vårkänslor

Det är nu det börjar. Våren är här. Så många känslor!

Det är ljuvligt när man känner värmen i ansiktet och hör fåglarna sjunga överallt.
Samtidigt detta vemod och detta svårmod, men det är så mänskligt att känna så. Så oerhört mänskligt och vanligt att vi människor känner så fastän vi kanske inte vill erkänna det ens för oss själva. För på våren ska man ju vara lycklig.
Men livet är ju sällan så enkelt. Det innehåller så mycket och när solen börjar stråla och lysa upp varenda vrå då kan man inte gömma sig mer i sin grotta, själen befaller att gå ut i ljuset. Det ljuvliga! Och visst ska vi njuta nu, men vi får faktiskt lov att känna detta vemod, detta svårmod.
Vi måste inte lyssna på människor som ständigt tjatar om att tänka positivt. Vi får faktiskt vara dem vi är!

När jag var tonåring så läste jag något så vackert av en författare som heter Jörg Zink. Så här skriver han:
”Ty det svårmod som människan är fångad av visar framförallt detta, att hon är människa.”

Anna-Carin Jansson Rapp den 4 april 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

LIVET

Ett steg till och jag hade mött Döden.
Tankspridd och stressad klev jag rakt ut i vägen, utan att varken höra eller se. Plötsligt hör jag en bestämd röst ropa och jag svarar irriterat
”ja, ja vad är det”, vänder mig om och ser att jag befinner mig mitt ute i vägen och en bilist hänger sig på tutan och kör förbi i ilfart.
Ett steg till och allt hade varit förbi, för sent och förgäves.

Så skört livet är. Så oerhört skört och så fantastiskt värdefullt.
Många saker i livet är tungt och svårt att bära, men det finns sådant som väger upp en del av det svåra. Sånt som ligger nära hjärtat.

Stressen som vi nutidsmänniskor lever med var dag är ovärdigt oss människor. Denna stress får dagens ungdomar leva med var dag i skolorna. Senast idag hörde jag och min man på radion att politikerna och SKL ska synliggöra skolornas resultat och tror därmed att de ska främja att skolorna blir bättre och att ungdomarna får mer kunskap i matematik.
Vilken stress kommer inte det innebära både för ungdomarna, lärarna och rektorerna?
Det främjar ingenting mer än stress.
Nationella prov ska numera inte bara vara för niondeklassare utan även i trean och sexan ska man göra dem. Eleverna kan även behöva göra dem i femman om skolan anser det.

Rösten jag hörde kom från två unga tjejer som räddade livet på mig. De brydde sig och hojtade till. Chockad efter händelsen gick jag först vidare men sedan vände jag mig om och sa: ”Tack.”
Är så tacksam.
Livet är ofta kämpigt och många gånger kan man känna att man hellre skulle vilja dra täcket över huvudet, men efter den händelsen kändes solstrålarna särskilt sköna mot kinderna och jag tackar för att jag lever och får ännu en dag att vara nära min älskade.

Vi behöver stanna upp ibland och betrakta Livet medan vi har det, betrakta dem vi har omkring oss, verkligen se, lyssna och känna för vår stund på jorden är verkligen nu och livet är oändligt kort. Fast oftast tillräckligt långt för en människa.
Livet kan bråka med oss många gånger men aldrig att vi egentligen vill mista det.

Ta hand om er, jag ska också ta hand om mig och se mig noga för i trafiken. Man måste ta det så pass lugnt att man hinner med själv.
Det finns en historia om en vit man som vandrade i svår terräng och hade hjälp av några afrikanska bärare. Plötsligt sätter sig en av bärarna ner och den vita mannen frågar vad denne gör. Afrikanen svarar:
”Jag sitter ner och väntar på min själ.”
Kanske det kan vara något för vår stressade tillvaro och för ungdomarna i skolorna som pressas in absurdum. Låt dem få utrymme för sina själar. De ska inte bara få kunskaper. De ska få tid och möjlighet att utvecklas som människor. Tid för egna tankar, tid för att uttrycka sig. Får de det är jag övertygad om att de kommer att vilja söka kunskap och nå en djupare kunskap i det som de studerar för att de har kontakt med sitt inre och kan känna en trygghet i det.

Om det är något som vi är skyldiga livet så är det detta att ge barnen och ungdomarna utrymme för att hitta sig själva, landa i sig själva. Vi vet inte hur långt vårt liv blir och varje dag borde vi alla få höra hur fantastiska vi är och att någon ser oss och lyssnar till oss. Det är också det bästa vi kan ge en annan människa. Det viktigaste.
Om nu inte politikerna förstår att ta tillvara på människan då får vi vanliga dödliga göra det.

Avslutar med några rader som jag vill ge till den som står mig närmast i livet:

Jag sätter mig ner och väntar in min själ.
Det är jag skyldig mig själv.
Ingenting kan skapas utan själ.
Inget liv kan levas utan själ.

Vi har detta liv, vårt enda.
Om det som kommer före och efter vet vi inget.
Allt vi har är nu, nu och nu.

Den som finns i min närhet som valt att leva med mig vill jag fortsätta dela mitt liv med. Den vetskapen är jag tacksam över. Den skänker tröst när allting stormar. Den skänker vila.
Jag sätter mig ner och väntar in min själ. Det är jag skyldig mig själv.


När allting stormar och livet brister, sök inåt. Bry dig inte om vad andra tycker och kräver av dig.
Stanna upp och sätt dig ner och vänta in din själ.
Det är du skyldig dig själv.

Anna-Carin Jansson Rapp den 24 mars 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Klass 9A - om vikten av att få uttrycka sig

Det var glädjen i hennes ögon som berörde mig. Ögon som tidigare sett uppgivna ut strålade nu. Hon hade klarat skrivningen galant och hon fick höra det. Någon mötte hennes blick och sa till henne att hennes ansträngningar inte varit förgäves och att hon varit duktig.
Men också ögonen hos killen som liksom gett upp berör. Vad säger dessa ögon om det som han upplevt tidigare under sin utbildning?
Hur mycket minns vi från vår egen skoltid?
Det vi framförallt minns är ofta lärare och klasskompisar som sett oss och tyckt om oss som vi är. Som trott på oss och trott på vår kapacitet att skapa och uttrycka oss och det var detta som gjorde att vi ville lära oss mer, ville förkovra oss. Det var för att någon trodde på oss och trodde oss om gott.
Omvänt stämmer också för när ingen tror på oss, ger oss uppmuntran, ser oss och tycker om det de ser då är vägen nästintill oframkomlig i livet.

Det var glädjen i hennes ögon som berörde mig. Men också ögonen hos killen som liksom gett upp. Vi känner igen båda personernas uttryck, tror knappast någon av oss gått genom livet utan att ha upplevt båda sidorna. Vi vet allihop hur viktigt det är med uppmuntran för att få kraft att gå vidare. Att bli sedda och lyssnade på är så viktigt. Vi blir till när någon ser oss och lyssnar på oss. För när vi uttrycker oss och någon verkligen lyssnar till oss så händer något mycket speciellt inom oss, vi börjar även lyssna på oss själva, vi förstår att vi är värda att lyssnas på och det är grunden för att nå en god självkänsla.
Ändå hör man aldrig politiker tala om hur viktigt detta är. Det handlar endast om kompetensutveckling, hårdare krav och ordning och reda. När det enda som verkligen kan lyfta elever är att se dem och låta dem uttrycka sig, skapa möjligheter, tid och rum för deras egna tankar. För det vet vi med oss själva att om vi får dessa möjligheter så blir vi automatiskt nyfikna på andras tankar. Då börjar vi söka kunskap för att vi vill det! Inte för att någon annan säger till oss eller än värre tvingar oss att göra det.

I en sekvens i tv-serien Klass 9A sätter sig läraren ner och samtalar med ungdomarna utifrån en bok. Man ser hur eleverna vaknar till liv, de har en lyssnande lärare framför sig som möter deras egna tankar. Efteråt säger en av eleverna inspirerat att hon aldrig trott att hon skulle ha så mycket att säga om boken och att det var så roligt att få uttrycka sig. Hon uttrycker glädje, hon blev sedd, hon fick uttrycka sig och någon lyssnade på henne.

Under några års tid satsade jag allt på att starta ett företag som jag skulle kalla Existens och Uttryck. Jag ville genom samtalsgrupper skapa utrymme för ungdomar i skolan att uttrycka sig och sina tankar om livet. Jag mötte också ungdomar som gav uttryck för hur viktigt detta är och att det saknas i skolan. Möjligheten att få ge uttryck för sina egna tankar. För det är ändå det som det hela handlar om. Att skolan ska uppmuntra elever att tänka själva och bli självständiga individer. Men det är mycket sällan som skolorna ser ut så och kanske det finns en avsikt med att det inte ser ut så. Kanske politikerna inte vill uppmuntra skolor att satsa just på detta därför att de inte vill att ungdomarna ska tänka själva, för gör de det så finns ju en risk att de skulle upptäcka bristerna i samhället och göra något åt dem.
Vad får vi för samhälle när skolorna ser ut som de gör idag?
Det är alarmerande att ungdomar i så liten grad får detta utrymme idag i skolorna. Var ligger det demokratiska i detta eller är ungdomar inte inberäknade i det demokratiska systemet?

Som unga är vi så mottagliga och det blir så oerhört viktigt att vi bemöts på ett bra sätt. Jag tror också att vi blir såsom vi blivit bemötta. När dina ögon är fulla av respekt och tillit så är det med dessa ögon som den du möter kommer se på sig själv.

När våra tankar får se dagens ljus känner vi att vi lever och när någon med respekt lyssnar till oss och möter oss med sina tankar så börjar vi att blomma.
Låt ungdomarna få blomma, de är värda det! När så många ungdomar går arbetslösa så borde varje politiker fråga sig: Vad ska vi göra för att ungdomarna ska må bra i samhället idag? Hur kan vi skapa möjligheter för ungdomar att uttrycka sig och sina tankar om livet så att de kan växa och skapa sin egen grund att stå på i livet?
Det är framtidstro och hopp som vi ska ge ungdomarna och vi ska vara vissa om att det vi ger kommer tillbaka till oss imorgon.

Anna-Carin Jansson Rapp den 17 mars 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

ÄNGELN

Ängeln reste sig upp och gick runt i rummet, såg på dig med undran i blicken.

”Hör Du mig nu? Jag har försökt tala med dig länge nu att Du inte ska sörja mer, att Du är värd något bättre.
Att människor som vänder sig bort ifrån dig inte är värda att kämpa för. Tänk på Dig själv nu! Önskar att Du hörde mig. Gör Du det?
Jag har varit hos Dig länge nu, runt tiden då du föddes har jag varit hos Dig hela vägen genom alla Dina möten med människor, varma möten men också möten där Du blivit tillintetgjord. Det är dags för Dig nu att vända dem ryggen. Gå Din väg bort från dessa människor. Du är värd mer, mycket mer.”

Ängeln satte sig framför dig och såg dig djupt in i ögonen och sa:
”Ser Du mig nu? Jag sitter här framför Dig. Jag ser att Du sörjer över något, ser att Du längtar efter något, känner det.
Vill Du berätta för mig vad det är som trycker Ditt hjärta?”

Trevande började orden formas inom dig. Du kände en påtaglig närhet, en värme som du inte känt på länge, länge.
Det hade varit så oerhört tyst från de som borde stått dig nära och deras tystnad var så smärtsam.
Sakta började du tala som om det var för första gången du uttalade orden inom dig:
”Jag sörjer mina kära, deras tystnad gör så ont. Ber om beskydd och värme. Änglar om ni finns. Var hos mig.”
En tår letade sig fram ur ögonvrån, sedan var det som om fördämningarna släppte och du grät såsom du aldrig gråtit i hela ditt liv.
Det var en övergivenhetens gråt, en längtans gråt. Hela livet hade du strävat efter att nå dina nära och kära och aldrig riktigt slutat kämpa,
men nu kom allt, all besvikelse, alla tårar över det som aldrig blev som du hoppats på.
Tårarna rann och medan tårarna rann satt Ängeln bredvid dig och höll dina händer i sina och sa:
”Känner Du nu att jag är nära? Känner Du att jag finns hos Dig? Jag lämnar Dig aldrig
och jag ska fortsätta beskydda Dig från människor som gör Dig illa.”

Du såg upp som om du anade något, en närhet så djup och mild, en värme och kanske du visste då att du inte var ensam,
kanske tvivlen kom sedan men att just då visste du att någon fanns hos dig, någon som vill dig väl.
Du kände en stor trötthet, en behaglig trötthet svepa omkring dig, en värme så skön.
Ängeln höll om Dig, strök Dig över kinden och håret. Sakta, sakta och varsamt. Allt var så stilla nu.
Din gråt började sakta avta och ett behagligt lugn spred sig över rummet.

Ängeln viskade stilla:
”Min vän, livet och andra människor kan vi aldrig styra, vi kan bara försöka ta hand om oss själva och de som vill stå oss nära. För de finns och dom får vi glädjas över. De andra får leva sina liv såsom de valt. Kanske de en dag söker upp Dig för att de vill. Till dess får Du låta dem vara och sörja dem om Du behöver det, men låt inte den sorgen uppta hela Ditt liv för om Du ser dig runtomkring så finns det människor som ser Dig och som bryr sig om Dig och tycker om Dig för den Du är och det är dessa människor Du ska ha omkring Dig, de som låter Dig vara den Du är, något annat är otänkbart.”

Du kände en närvaro utan krav, kändes helt visst att du inte var ensam, inte ensam alls. Du plockade med de vardagliga bestyren
sedan la du dig och den natten sov du som ett barn i trygga händer.

Anna-Carin Jansson Rapp den 10 mars 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Att möta Kärleken

Den gamla kvinnan stod och såg ner på sina händer sedan lyfte hon sakta upp blicken och sa:
”Du förstår, det var värt allt slit, alla tårar, all smärta för att hitta hem. Jag fann min älskade till slut. Han var inte som någon annan jag mött tidigare. Han hade själ och värme. Men som vi bråkade ibland. Det var som om vi behövde slipas mot varandra, som ädelstenar. Men jag tror vi behövde det. Livet hade gjort oss karga och det karga behövde mjukas upp. Det gjorde ont när vi grälade och ibland trodde jag att vi skulle gå ifrån varandra. Men vi hittade alltid tillbaka. För har man en gång funnit sitt hem i en annan människas hjärta så kan man inte gå.
Man måste stanna. För det är det enda man har.”

Jag tänkte att det är så det är att möta Kärleken. Att hitta sitt hem i någons hjärta.

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 mars 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Var Din egen bästa vän

Den vinner inte som har flest vänner när hon/han dör, men kanske den vinner som blivit vän med sig själv när döden infinner sig.
För det är väl det svåraste?
Skulle vi vara så hårda mot någon annan som vi är mot oss själva, då skulle nog ingen vilja vara med oss.
Alla håller säkert inte med men kanske någon känner igen sig.
För det är kanske det svåraste i det här livet att försonas med sig själv och sina tillkortakommanden.
Men det är absolut nödvändigt.

Vi måste lära oss att bli mer snälla mot oss själva. Inte anklaga oss.
Livet är svårt nog som det är utan att vi ska göra det svårare genom att kritisera oss själva.
Det är en sak att ha ett samvete, en annan att ständigt plågas av samvetskval.
Vårt samvete säger oss när något blivit fel och behöver rättas till, men kval är inget som någon människa ska gå och bära på.

Du är den närmsta vän Du kommer möta i livet. Tänk, så är det faktiskt.
Egentligen är det stort och fint, men när vi straffar oss själva för än det ena än det andra och föraktar oss så blir vi vår egen fiende.
Vi borde vara mot oss själva såsom vi vill bli bemötta av andra. Det heter: Var mot andra såsom du själv vill bli bemött,
men vi behöver ofta också tänka på att vi ska vara mot oss själva såsom vi vill att andra ska bemöta oss.

Låt inte ditt samvete bli till en plåga. Låt det bli till din hjälp.
Du är värd att ha det bra. Det är vi allihop för att vi är människor.
Att vara människa är så mycket, men bland allt som vi är finns det en sak vi behöver vara och det är att
vara vår egen bästa vän.

Anna-Carin Jansson Rapp den 23 februari 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 17 februari och i Sydsvenskan under ORDET den 19 februari 2011.

Släpp aldrig dina drömmar

Råd till arbetssökande:

Kort sagt huka dig för auktoriteterna som sitter på af och ta tacksamt emot varje åtgärd som en skänk från ovan.
Med kritiska blickar skall du synas i varje söm, analyseras och utredas.
Säg inte att du kan jobba, de kommer inte att tro dig. Du måste synas under lupp och prövas oändligen.
Kanske är de nöjda då, kanske inte. En annan åtgärd blir då din skänk.
A-kassedagar kommer, a-kassedagar går. Aktivitetsgarantin består. Den Gud älskar aktivitetsstöd får.

Jag måste viska något i ditt öra. Ingen kan ta din frihet från dig, fri föddes du till denna världen, fri skall du lämna den.
Ingen skall kritiskt syna dina sömmar, analysera eller utreda dig. Du skall se att allt liksom vridits ut och in, bak och fram, upp och ned.
Det som är litet skall bli stort. Men redan här kan vi göra det, vända upp och ned på hierarkin.
Syna auktoriteterna nästa gång de synar dig och du skall finna de är av samma skrot och korn.

Myndig-heter i all ära, men nog är du myndig du med. Tro på dig själv, tro att du kan något, vill något och är någon.
Strunt i om af inte tror dig, de flesta av dem har ändå aldrig varit ute i den verkliga världen, vet inte vad arbete vill säga – en daglig kamp, att överleva. Du arbetssökande som längtar så, låt ingen handläggare någonsin lura dig att tro att du är mindre än du i verkligheten är.
Stå upp för dig själv och släpp aldrig dina drömmar, du kära arbetssökande.

Anna-Carin Jansson Rapp den 14 februari 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Hopp

Utan tomrum ingen form.
Utan paus ingen musik.
Utan tystnad ingen mening.

Tystnad, paus, tomrum, finns det utrymme för det idag i våra liv?
Vi springer länge innan vi stannar idag.
Vi kämpar länge innan vi ger upp.
Överallt får vi höra hur vi ska tänka, leva och vara för att må bra.
Men få är de som lyssnar.

Det finns en hårdhet mot de utsatta idag. Det är som att samhället bara är till för de som
aldrig blir sjuka eller drabbas av sorger och bedrövelser och då blir det särskilt svårt. Livet blir ett maraton som aldrig tar slut.

Men man måste väl kämpa?
Man ska väl inte bara ge upp?
Nej, visst ska man inte det.
Men ibland är det när man släpper taget som man finner styrkan.
För vissa saker kan vi aldrig förändra. Andra människor till exempel.

Vi kan såras av vad andra sagt eller gjort, men vill de inte förstå så kan inget vi gör eller säger få dem att förstå.
Vi kan bara låta tiden ha sin gång och hoppas på att de kanske en dag förstår.
Livets gång kan vi heller aldrig stoppa.

Finns det ändå blommor vid vägkanten?
Ja, ibland kan man se de små, små blommorna vid dikesrenen. De står där, vissa uppnosigt sträckta mot solen. De kräver ingenting av oss.
Inget i naturen kräver något av oss. Där kan vi bara vara som vi är, med all vår trasighet och sårbarhet.
Ingen fäller kommentarer om än det ena, än det andra. Där får vi vara ifred i tystnad och låta tomrummet ta form inom oss.
Ett tomrum som ingen mer än vi själva har rätt att träda in i. Det rummet är endast vårt eget och dit in kan inga krav nå.

Vi kan vila där i vårt eget inre rum en stund, långt borta från alla krav både utom och inom oss.
Så kanske vi får höra en ton djupt inom oss som bara vi kan höra, en ton så djup och mild.
Den kan läka och ta oss upp mot ljuset igen eller för första gången.

Anna-Carin Jansson Rapp den 7 februari 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Införd i Helsingborgs Dagblad under MIN MENING den 3 februari och i Sydsvenskan under ORDET den 5 februari 2011.

Kairo och friheten

Vi är där i deras längtan. Vi finns där nu var dag.
De står samman och ropar ut sin längtan, en längtan som rör oss alla.
För om de inte är fria så är inte heller vi fria.

Frihet. De längtar efter frihet. Frihet att välja och välja bort. Bedöma själv, bestämma själv och tänka själv i frihet.
Deras längtan är så stark så den når oss ända in till tv-sofforna.
Vi känner deras längtan nästan lika starkt som om den vore vår egen och kanske den också rör vid vår egen längtan. Vår längtan att bli respekterade och lyssnade på. Inte avfärdade, utan lyssnade på för att vi har något mycket viktigt att säga.

Frihet är något man måste kämpa för att vinna. Människor som inte ser inte lyssnar kan vi vända oss bort ifrån, men inte i diktaturer. De tvingas ledas av någon som inte lyssnar, inte ser och inte förstår deras behov. Vi kan oftast vända oss bort från sådana ledare, men också vi har strider att utkämpa. Vår frihet kan också inskränkas av andra och oss själva. Så vi kan känna med dem. Vi kan vara där med dem nu i våra tankar, i våra hjärtan.

Frihet. Vår längtan är också deras, deras längtan är också vår.
Det kunde vara vi som stod där och ropade ut vår längtan och inom oss gör vi det kanske många gånger i livet.
En del var dag, var timme, var minut. Och vi vet någonstans inom oss att vi aldrig kan bli riktigt fria om inte vår granne,
vår medmänniska också är det.

Vi är där i deras längtan. Vi finns där nu var dag.
De står samman och ropar ut sin längtan, en längtan som rör oss alla.
För om de inte är fria så är inte heller vi fria.

Anna-Carin Jansson Rapp den 1 februari 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Vi är fria

Du har din frihet och ingen kan ta din frihet ifrån dig.
Du bestämmer själv över dig själv och ditt liv och ingen kan ta din självbestämmanderätt ifrån dig.
Människor kan få dig att tveka inför dina rättigheter. Du har din frihet att lämna dem.
Fria föddes vi och vi är fria in i döden. Ingen kan ta vår frihet ifrån oss.

Många av oss människor har lärt oss att ständigt gå med böjda nackar, tacka och buga intill döddagar.
Men vi ska sträcka på oss och inte längre huka. Vi har ingen anledning till det.
Vi är fria.

Tänka själv.
Bedöma själv.
Bestämma själv.
Det är frihet.

Kommer någon till dig och säger så här ska du göra, tänka och tro.
Tänk själv. Bedöm själv. Bestäm själv om det passar dig. Du är fri.

Många är det som vill styra över oss av olika anledningar. Men vi råder själva över vår kropp och själ.
Vid varje möte med en annan kan man tänka:

Är jag fri ihop med den här personen? Blir jag respekterad av denna människa?
Lyssnar han eller hon till det jag säger och låter mig tycka det jag tycker, tänka det jag tänker, känna det jag känner, tro det jag tror
utan att försöka övertyga mig om att tycka, tänka, känna och tro som honom eller henne?

De är sällsynta, men ibland så möter man dem. De som lyssnar och inte försöker övertyga utan låter dig själv finna din väg i livet.
Ta tillvara på dessa människor de är som ljus i mörker. De lyser upp din väg men låter dig gå dit du själv vill gå för de litar på din egen omdömesförmåga.
Dessa människor går bara med dig ett stycke på vägen.
Kanske är de änglar eller kanske är de bara vanliga människor som vet vad smärta är, som vet vad förtryck är, har varit där och kan känna med dig.
Det är som balsam för själen när man möter dessa människor.

De är sällsynta så var uppmärksam så du känner när du möter dem.
Var uppmärksam på din själ och vad din själ vill säga dig. Det är endast du som vet det.
Endast du vet vad din kropp säger till dig. Lyssna på dig.
Tänk själv. Bedöm själv och bestäm själv.
Vi är fria. Kom ihåg det.

Anna-Carin Jansson Rapp den 25 januari 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Spänn dig inte, släpp dig!

Var inte så känslig. Var inte så djup. Var inte sådan och sådan och sådan…
Ingen undgår de där människorna som dirigerar världen med sina utlåtanden om hur man ska vara och inte vara.
De finns överallt, ingen undgår deras kritiska blickar.

Var du än är i denna stund. Var den du är!
Var känslig om du är det, var djup om du vill det. Var den du vill vara.
Ingen annan har rätt att tala om hur vi ska vara, såvida vi människor inte sårar varandra
så har vi vår frihet att vara och tycka såsom vi vill.
Det finns människor som tror att de kan eller till och med har rätt att uttala sig om
hur vi ska vara och inte vara, vad vi får tycka och inte tycka, känna och inte känna,
de människorna behöver man med nödvändighet vända sig bort ifrån för de tar ens livslust.
Man behöver också säga ifrån och stå upp för sig själv i sådana situationer i den mån man vill och orkar.

Var fri människa att vara den du är ämnad att vara!
Livet är för kort för att slösa bort på att lyssna på människor som anser sig ha rätt att säga
vem du är, vem du inte är och vem du borde vara.

Spänn dig inte, släpp dig! Ord från min humoristiske far.
Det är sant. För vad händer om vi spänner oss och försöker vara någon annan än den vi är.
Det är förödande både för kropp och själ.

Till den känsliga, djupa vill jag säga att för länge sedan var känslighet en dygd
som föregicks av stort lidande för att uppnå. Idag är det enligt vissa något man ska arbeta bort.
Men det är de känsliga som vi behöver lyssna på. Det är de som ser sådant i samhället som är skadligt för människor
och kanske det är just det som de hårda, auktoritära människorna är rädda för. Den känsliga ser att kejsaren är utan kläder.
De känsliga är på detta sätt farliga anser de auktoritära för de känsliga kan se och därmed kritisera.
Därför får de känsliga ideligen höra. Skärp dig, var inte så känslig!

Var du än är i denna stund. Var den du är! Spänn dig inte och försök vara någon annan än den du är.
Är du känslig. Var det. Bevara din känslighet. Den är viktig!
Som tonåring skrev jag i min dagbok så här:
Stå upp för din känslighet och vårda din mänsklighet, de känsliga är som mest människor!
Eller med pappas ord:
Spänn dig inte, släpp dig!

Anna-Carin Jansson Rapp den 20 januari 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet? Varför finns jag?
I själva frågan finns svaret. Meningen med livet är att Du finns.

Det är bara människan som ställer sig denna fråga. Djuren lever sina liv som om det vore en självklarhet och det är det ju faktiskt. Visst är livet en gåva men vi står inte i tacksamhetsskuld. Vi har rätt till våra liv och om andra fått oss att tro att vi inte har det så är det fel. Sedan är det också så att det hör till gåvans natur att givaren inte förväntar sig något i retur. Skulle givaren förvänta sig något i retur handlar det om skuld.

Men är det inte ofta så att vi människor känner att vi är skyldiga livet något och att om vi inte lever upp till de förväntningarna som vi upplever så har vi inte existensberättigande.

Var kommer dessa förväntningar från? Vem är det som har fått oss att tro på vårt tvivel?

Redan som barn kan vi ha fått känna att vi inte fick ta vår plats i livet och inte sällan följer denna känsla med oss när vi växer upp. Vår tvekan om att ta vår plats i livet. Vi är inte ensamma om denna känsla, har vi som barn känt det så är det troligt att våra föräldrar också känt det så och deras föräldrar likaså.

Som uppväxt i en kyrklig miljö upplevde jag att man tidigt fick tankar om att man skulle vara tacksam för sitt liv och att man skulle ge något tillbaka och att det var ett krav. Men att dessa krav inte är specifika, det gjorde att kraven kunde växa och ingen kunde säga när man fullgjort sin plikt. Tacksamhetsskulden blev oändlig och kraven man upplevde avtog aldrig.

Idag tänker jag att denna tyngd som man lägger på människor i kyrkliga miljöer är osund. Den gör att människor förminskas och jag funderar över om det är det som är meningen. En människa som känner sitt existensberättigande tänker själv och litar till sina tankar och sådana människor kan man inte styra.

Det som är illa är att det så ofta är så att sammanslutningar, sakrala som profana, ofta drar till sig maktmänniskor och i kyrkliga miljöer får det ödesdigra konsekvenser därför att här handlar det om det sköraste hos människan, hennes hopp och längtan.

Utan hopp och längtan blir livet oerhört svårt att leva. Detta vet maktmänniskor och använder det som redskap för att styra andra människor. Först bryts människor ned, förminskas genom att de får veta att de står i tacksamhetsskuld till livet/Gud. Sedan är det denne Gud som ska rädda dem, befria dem från skuld. Så Gud både ger skuld och befriar från skuld.
Är det en Gud som vi människor överhuvudtaget behöver och är det inte så att något blivit katastrofalt fel i kyrkliga sammanhang om människor bryts ner istället för att upprättas?

Meningen med livet är att Du finns. Svaret göms i frågan. Jag kom på det en dag när min innersta kärna höjde rösten och svarade. För vi vet längst inne i våra inre att vi har rätt till detta liv och de som får oss att tro något annat har grundligt fel.

Så lyft blicken och tro dig om gott. Jag ska göra det.
Ta emot livet som en gåva, givaren kräver inget i retur. Men skulle du av egen fri vilja, vilja stötta en annan, känna med en annan så kan livet bli oändligt rikt för vi är här tillsammans. En annans glädje är också din, din glädje är också en annans. Vi påverkar varandra mer än vi kan tro. Men ingen kan kräva din prestation, den måste komma frivilligt. För det är också väldigt viktigt att veta att ger man av fri vilja så känns det för den andra. Är det en uppoffring känns det också. Ingen blir glad av någon som uppoffrar sig för andra därför att denna person alltid kräver något tillbaka, då är det ingen gåva man får utan en skuld.

Gåvor är givna utan krav på vår motprestation och livet är en gåva. En sådan gåva vill man vårda och ta vara på helt av fri vilja. Man vill också vårda kontakten med givaren.

Anna-Carin Jansson Rapp den 10 januari 2011

Klicka här för att dela sidan.

   

   

   

   

Skriv ut denna sida här:

   

Följ oss på
Facebook, Twitter, YouTube, Instagram

                       

Eller vår sida för Forum

---

Start | Urmakeri | Uttryck | Nyheter | Om företaget | Stilla Retreat | Existensgrupp | Konst | Veckans Text | Ordspråk | Varor | Utställningar | Forum | Länkar | Kontakt | Sidkarta

Dela här Klicka här för att dela sidan.   Antal besökare
Copyright © URBRA HB. Sidan uppdaterad 20230920. webmaster@urbra.se